I huset på andra sidan gatan

På andra sidan gatan bor det en familj med två barn. De är stora nu. Flickan tog studenten för ett par år sedan och pojken ska ta studenten nu. Vi känner inte denna familj men vi hälsar på varandra när vi stöter ihop.

Det jag vet om dem är det jag ser. Jag ser familjen jobba tillsammans i trädgården. Jag ser familjen åka iväg tillsammans iklädda fotbollskläder med kommunens lagfärger. Jag ser de vuxna barnen ta sig iväg på olika aktiviteter och till skolan. Jag vet att flickan har körkort och att pojken övningskör. Jag ser mamman eller pappan komma hem med ett av barnen med bilen fylld av matkassar.Jag ser barnen hjälpa till med att bära in kassarna. Jag ser barnen hjälpa till med att skotta. Jag ser familjen komma hem brunbrända efter en solsemester. Jag ser familjen spela kubb tillsammans. Jag ser barnen hjälpa till med att tvätta bilen och städa i garaget.  Jag ser så många saker som verkar helt underbara.

För ett tag sedan hade vi öppet hus på jobbet. Då såg jag familjer som gick runt tillsammans och tittade på skolan. HELA familjer. Familjer som gick och fikade i cafeterian tillsammans. Familjer som deltog i Kahoot och skrattade och tävlade mot varandra. Det såg så mysigt ut.

Föräldrarna till dessa barn tänker nog inte på detta som något fantastiskt. Det är deras liv. Deras vardag.  Jag ser allt detta som en dröm. Så som jag hade tänkt/trott/hoppats att familjelivet skulle vara.

Missförstå mig inte nu. Jag älskar mina barn över allt annat. Jag är oerhört stolt över mina barn. Jag skulle inte vilja byta ut dem – såklart! Men jag skulle gärna velat ha lite mer flyt i livet. Lite mer smidig vardag.

I mitt liv gläds jag åt saker som jag tror att ”vanliga” familjer inte ens hade tänkt på att se som glädjeämnen.
Jag gläds åt när min 14-åring med selektivt ätande får i sig något annat än chicken nuggets från McDonalds.
Jag gläds åt att L, min 10-åring, nu cyklar själv till och från skolan. Varken C eller E har gjort det. De behöver fortfarande mycket stöd i att komma iväg trots att de är 17 och 14 år.
Jag gläds åt att C kom iväg på ett möte häromdagen utan att få en låsning.
Vi är överlyckliga då alla tre barnen är i skolan på samma dag.
Jag gläds att de tillfällen vi alla äter en måltid tillsammans.

I huset på andra sidan gatan har de säkert det också tufft på sitt sätt. Jag vet ingenting om deras liv egentligen. Alla människor bär på olika saker och går igenom jobbiga tider. Det jag ser är det jag vet. Och det jag ser är helt underbart!

Annonser

11 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Vardag

11 svar till “I huset på andra sidan gatan

  1. Tina

    ❤️❤️❤️

    Gillad av 1 person

  2. Anna Melin

    💚

    Gillad av 1 person

  3. Ja tänk vilket annorlunda liv vi med de här underbara men känsliga barnen lever. Som ett mikrokosmos där väldigt små framsteg skapar stark lyckokänsla. Allt blir så finstämt. Inga breda penseldrag i bjärta färger utan som en försiktig och skör blyertsteckning. Jag älskar också mina barn, jag tröttnar aldrig på dem. Men visst blir man lite avundsjuk när andra går på skolgårdsfest och spelar kubb och har tipspromenad. Det skär också i hjärtat när man hör föräldrar säga skarpa ord till sina barn. Barnen gör allt för att göra rätt. Ändå blir deras föräldrar upprörda, om de inte ”tar i”, ”vinner”, ”skärper sig” osv. Deras barn är i alla fall där. I min värld är det något av det finaste som finns, för mig är det en dröm att kunna delta. En dröm att få min älskling att tycka om kalas, tårta, sport, vänner osv
    Att få se förväntan i sitt barns ögon… Inte bara ångest…

    Så vi önskar alla fina NPF föräldrar en skön försommar och låt ledigheten bli en tid för Er att göra Er sommar till den bästa ever ❤️

    Gillad av 1 person

  4. Anna

    Ja, det är verkligen så att man numera glädjs åt de små framstegen. Och jag kan tänka precis som du ibland. Vissa saker händer aldrig tillsammans med hela familjen. ❤️ Och jag kan också känna en stark sorg om någon i min släkt gnäller över att jag har ett jobbigt barn. När jag vet hur mycket hen kämpar. Nu kom jag ifrån ämnet lite. Kram!

    Gillad av 1 person

  5. Karin

    Kan relatera.
    De första 8 åren av min dotters liv försökte jag gång på gång göra henne till någon hon aldrig var. Jag levde med nidbilden av Föräldraskapet, livet och barnet.
    Som vi slet.
    För jag förstod ju inte varför det låste sig. Varför hon kunde få utbrott med sanslös intensitet och varför hon smet när det blev för mkt…

    När diagnoserna landade i knät så förstod jag plötsligt att vårt normala var något annat.
    Men ont gjorde och tog tid att acceptera.
    Kämpar med det fortfarande.

    Känner mig så ensam i vardagen. Den här bloggen hjälper.
    Tack

    Gilla

  6. Eva i Dalarna

    Åh alla ni som skriver här, du som har bloggen och alla som kommenterar, jag skulle vilja ge er alla stora kramar! Det hjälper så att veta att det finns fler av oss som har ”såna här” barn. Mitt barn är vuxet, men behöver ändå så mycket stöd. Det ger jag och jag älskar mitt vuxna barn, men visst känns det tungt ibland. Så många tårar jag gråtit. Då tänker jag på det jag läste: ”Den som gråter, gråter inte för att den är svag, utan för att den varit stark för länge ” Ibland måste man få bryta ihop, för att komma igen. Man får ta nya tag. Finns det inte en väg ut, så finns det en väg igenom. Kramar till er alla 💕

    Gilla

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.