Kollektiv oro

Nu hoppas vi på lite tur!

Jag är hemma med röd, svullen hals och ett ovanligt tryck över bröstet. Korkad som jag vanligtvis är hade jag förmodligen varit på jobbet om det inte var Coronatider. Nu är jag alltså enligt direktiven hemma. Jag mår inte jättedåligt. Halsen ömmar och jag har lite förhöjd temp. Trycket över bröstet är lite obehagligt. Som en irriterande klump som trycker under bröstbenet. Det känns som att det kliar i den där klumpen men den sitter dit ingen hosta når. Lite ansträngd andning när jag anstränger mig. Har dålig kondis så det kan ju vara det också. För övrigt är jag varken snorig eller hostig. Jag tror inte att jag har covid-19 men vem vet? Jag inbillar mig att jag skulle må jättedåligt om jag fick det men har förstått att många inte mår så dåligt.

En kompis sa ”Det där trycket över bröstet kan ju vara inbillning också. Det kan vara en undermedveten oro som skapar ångest!”

Nja… Jag vet hur oro och ångest känns. Jag har haft oro i fem år. Oro för mina barns skolgång och välmående, oro för att återigen bli anmäld till socialtjänsten på grund av mina barns höga skolfrånvaro, oro över att bli misstrodd och ifrågasatt som förälder, oro varje dag jag vaknar över hur dagen ska gå, oro över om vi kommer att kunna ta oss iväg hela familjen som planerat, oro över om min selektiva ätare får i sig tillräckligt med mat, oro över om mina barn har vänner… Jag vet hur min kropp reagerar på just stark oro och det är inte så här.

Oron för Corona är i så fall lättare. Jag menar inte att förringa allvaret och den kris vi befinner oss i. Vad jag menar är att nu är det en kollektiv oro som hela samhället delar. Alla är oroliga för samma sak. Vi alla förstår vad vi menar när vi pratar om att livet plötsligt vändes upp och ner och vår frihet försvann. Det som vi har tagit som självklarheter är tillfälligt på vänt. Nu vet och förstår alla att livet inte blev som vi hoppades just nu. Den dagen mitt äldsta barn slutade gå till skolan blev det inte en delad kollektiv oro. Istället blev vi ifrågasatta och misstrodda. Den känslan var tung.

Jag har redan levt på vänt i många år. Väntat på att vi ska få stöd åt våra barn, väntat på att våra barn ska må bättre, väntat på att maken och jag ska få tid för varandra igen. Väntat på lite mer flyt i tillvaron.

Mitt tryck över bröstet är inte oro utan Corona eller mest troligt vanlig förkylning…
Kollektiv oro är lättare att bära.

8 kommentarer

Under Förståelse, Vardag

8 svar till “Kollektiv oro

  1. kanofski

    Amen på det. Vår permanenta oro och isolerade tillvaro blev plötsligt ”normal”… Märkligt, hur ska man förhålla sig till det? Vi fick båda (barnet och föräldern) lite feber, dagliga kampen att ta sig iväg till skolan las på hyllan och det kom något av en utandning mitt i alltihopa. En slags normalitet la sig över vårt udda liv.

    Gilla

  2. Maria Bernro

    Vill inte oroa och svarar bara utifrån min egen erfarenhet. Symtomen är definitivt corona, är själv hemma sedan mitten av förra veckan med samma symtom. Började med huvudvärk och låg feber och ont i bröstet precis som du beskriver. Jag känner också skillnad mot ångest, det är helt annorlunda. När andningen blir värre blir jag också otroligt trött, beror nog på syrebrist. Mitt tips är att vila ut det. Har inte blivit så illa att jag behövt hjälp. Mina problem med andningen har kommit och gått och blir värre när jag anstränger mig (läs dukar av frukosten.. 😏)
    Det är väldigt smittsamt, hela familjen är dålig och det har aldrig hänt tidigare. Håll alla hemma tills ni alla är symtomfria. Min erfarenhet säger att det erbjuds hjälp så fort man säger att man isolerar sig för säkerhets skull.
    Krya på er och stå ut. Passa på att umgås med familjen i den mån det passar er olika dagar. Alla har olika behov både som friska och sjuka ❤️

    Gilla

    • Tack för att du delar med dig. Hoppas nästan att det är Corona för det är ju skönt om jag skulle klara mig så lindrigt och sen bli immun ett tag. Krya på er 🌸❤🌸

      Gilla

  3. Ulrika

    Ja, hur märkligt och bakvänt allt är. Känns som en hel del av det som många tycker är jobbigt nu (ändrade planer, saker som ställs in, att vara kvar hemma fast man hade sett fram emot att komma ut/iväg) är så som vår familj ungefär alltid har det😉. Blir nu mest påmind om att de flesta familjer inte behövt bli så härdade på det området😪. Så nästan vilsamt det känns med en oro som alla delar utan skuld istället för den oändligt ensamma oron för ens barn.

    Gillad av 1 person

Lämna ett svar till supermamsen Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.