Etikettarkiv: coronavirus

2020 – ett pissår?

Vissa delar av 2020 vill jag gärna slippa!

Har 2020 varit ett pissår? Många tycker det. Visst! Covid-19 är piss. Att många har varit svårt sjuka är tråkigt. Att många har dött av covid-19 är väldigt sorgligt. Att ha covid-19 var inte kul. Att inte få krama nära och kära och inte få umgås inomhus känns konstigt och ledsamt. Men om jag bortser ifrån allt detta och tänker på hur året har varit för mig och min familj så måste jag säga: 2020 – ett bra år!

Vi är inte den mest sociala familjen i vanliga fall heller. Vi har sällan gäster och vi blir sällan bortbjudna. Ingen större skillnad mot ett vanligt år.

Maken har jobbat hemifrån sedan i mars vilket på många sätt har underlättat vår vardag. Att han är hemma gör att Emil, som har anpassad studiegång och ett selektivt ätande, får hjälp med att få i sig lunch varje dag. Det ger också Linnéa möjlighet att få gå hem direkt efter skolan istället för att stanna på fritids sent på eftermiddagen.

Vi är inte en familj som brukar åka på utlandssemester. Vi åkte faktiskt på en solresa sommaren 2019 och det var den första sedan 2010. Tur att vi hann göra den resan! Vi hade inga planer på någon resa i år. Som vanligt för oss med andra ord.

Året har lett till större möjligheter för mina killar att plugga hemifrån vilket har gynnat dem båda. Covid-19 har öppnat dörrar. De har båda haft det bästa året på länge.

Vi har hittat nya sätt att umgås. Utefika, uteglögg, duka ute vid olika bord och äta middag med våra föräldrar. Umgås med avstånd utan kramar men med mycket kärlek.

Vår familj har umgåtts mer. Vi har gjort utflykter och haft filmkvällar hemma i soffan. Vi går bara på bio ett par gånger/år i vanliga fall också så stängningen av biografer har inte drabbat oss heller.

Min bokdröm gick i uppfyllelse och boken kom ut i mars. I somras blev den även e-bok och i november ljudbok. Boken har fått fina recensioner och jag känner att den verkar landa rätt.

Jag har provat på att föreläsa digitalt. Det hade jag förmodligen inte gjort om vi inte hade haft en pandemi.

På min arbetsplats försöker vi ha fritidsverksamheten ute i så stor utsträckning som möjligt. Barn med minsta lilla symptom rings hem. Det känns som om vi aldrig har haft så friska barn på plats! Det är i alla fall inte i skolor smittan drivs.

Givetvis ställer covid-19 till det på olika sätt. Livet kan kännas absurt, som en konstig film. Avståndsmarkeringar i affärer och påminnelser om att hålla avstånd i högtalarsystemet. Påminnelser om handtvätt och handsprit. Uppdaterade siffror om antal smittade och döda. Ingen uppmuntrande läsning.

Snart kommer ett nytt år. 2021. Jag vill gärna behålla en del av det fina som kom med 2020 men utan en pandemi.

Kom igen! Nu gör vi allt för att 2021 ska bli ett friskare år.

Tack för att just du hänger med i mitt liv. Jag uppskattar alla kommentarer som ger stöd och igenkänning. TILLSAMMANS kämpar vi på!

Kram! Gott slut och gott nytt år! ❤

4 kommentarer

Under Diagnos, Vardag

Lite tyst från mig…

5 kommentarer

Under Vardag

Perspektiv

Livet med Covid-19-pandemin sätter verkligen saker i perspektiv. Jag inser att det är så många saker jag tidigare bara tog för givet:

– Att träffa och krama mina föräldrar var en sådan sak. Nu vet vi inte när vi kommer att få göra det igen.

– Att åka till fjällen var en sådan sak. Fjällen har ingått i vårt påskfirande i många år. I år kunde vi inte åka. Vi avbokade fjällen redan innan Skistar beslutade sig för att stänga, det kändes inte rätt att åka.

– Att gå på bio var en sådan sak. Jag och Linnéa hade bestämt att vi skulle ha en biovår för det finns så många nya filmer som vi båda ville se.

– Att fira någon som fyller år. Våra barn har alla fyllt år nu efter årsskiftet. De är nu 18, 15 och 11 år. Vi har inte kunnat fira dem med släkten som vi brukar.

– Att gå och handla utan att tänka på att eventuellt bli smittad.

– Att gå och handla tillsammans med någon.

– Att krama en vän man springer på eller presentera sig och skaka hand.

– Att få hem beställning av matvaror en eller två dagar efter beställning. Nu tar det ca. två veckor.

Det finns fler saker men jag kan inte komma på allt nu. Jag inser ändå att vi som bor här är lyckligt lottade. Vi har hem, mat, tvål, vatten, sjukvård… Det finns människor som vanligtvis lever utan allt detta. Människor som lever i krig, svält och med olika sjukdomar. Covid-19 drabbar även dem. Även i vårt land har vi människor som är mer utsatta på olika sätt. Hemlösa, fattiga… Det är nyttigt att sätta saker i perspektiv. Det är inte så himla synd om oss egentligen. Vi får ge avkall på vissa, för oss, självklarheter. För många människor är det inte självklarheter i vanliga fall heller. Jag vet inte när jag får krama om mina föräldrar igen men jag vet var de är och att de lever och har det bra. Jag kan prata med dem.

Jag kan inte påstå att jag är nöjd med tillvaron just nu. Covid-19 ställer till det på olika sätt. Allt är dock inte bara negativt. Distansundervisning och hemundervisning är ÄNTLIGEN ett prioriterat område. Medmänskligheten blommar på många håll. Människor hjälps åt på olika sätt. Det är fint att se.

För oss har vissa saker blivit bättre. Vi umgås på ett annat sätt i familjen. Killarna är mer sociala och kommer ut ur sina rum. Vi har spelat spel tillsammans, ätit fler måltider tillsammans, tittat på film tillsammans och gått promenader tillsammans. Fina stunder. Värdefulla stunder.
Är det något vi NPF-föräldrar är vana vid så är det att uppskatta småsaker och att göra det bästa vi kan av olika situationer.

Påsk firar vi hemma. Vi ska trädgårdsfixa, elda, äta påsklunch och godis. Det blir bra det med!

Jag vill önska er alla en riktigt glad påsk!

Ta hand om er!

6 kommentarer

Under Anpassningar, Vardag

Ljuspunkter

Livet är annorlunda nu för många. Så även för min familj. Dock är det faktiskt så att mycket i mitt liv är lite bättre. Jag menar absolut inte förringa allvaret och jag tycker inte att Covid-19 (Corona) är bra på något sätt. Det är givetvis jättejobbigt med all ovisshet och oro för nära och kära.

Däremot är det så att jag redan är van vid ett liknande liv som detta. Två av mina barn har varit hemma från skolan länge. Skillnaden nu för oss är att en av dem äntligen har fått uppgifter att göra hemma. Han har blommat nu och sätter sig framför datorn och sätter igång. Detta är något vi som föräldrar verkligen har kämpat för länge.

Jag och Linnéa har varit hemma med halsont. Ingen av oss har mått jättedåligt men man ska ju vara hemma vid minsta symptom så det har vi varit i nästan två veckor. Maken jobbar hemifrån som så många andra. Killarna är hemma som vanligt.

Alla fem hemma.
Jobbigt? Nja…vi är ju lite vana vid att vårt hus aldrig är tomt. Ofta är killarna hemma och ibland jobbar maken hemma även i ”vanliga tider”. Vår larmfirma ringde en gång och undrade om vårt larm inte fungerade eftersom vi aldrig larmar på. ”Det är alltid någon hemma!” svarade vi.

Häromdagen lyssnade jag på Malou von Sivers sommarprat. Det berörde mig mycket. Hon berättade om sitt möte med Kofi Annan och att han hade haft en lärare (eller kanske rektor) som hade hållit upp ett stort vitt papper framför klassen och frågat vad eleverna såg. På pappret fanns det en liten svart prick och eleverna sa att de såg en svart prick. Läraren sa att det stora är ju det vita pappret. Inte pricken. Berättelsen om det stora vita pappret med den lilla svarta pricken kändes så rätt i tiden. Just nu är den svarta pricken Corona men det finns fortfarande många ljuspunkter i livet. Det gäller att se och lägga fokus på rätt saker. Jag vet att vi som kämpar lite extra med vår tillvaro har en förmåga att vara väldigt bra på just det.

I vår hemmatillvaro har storebror hjälpt Linnéa med hennes läxa.
Två av våra barn har bakat muffins och chokladbollar tillsammans (shit vad lätt det är att lägga på sig några kilo nu när man är hemma!).
Alla tre barnen har spelat Minecraft tillsammans.

Ett barn har pluggat mycket hemma (vanligtvis med skolnärvaropress blir det inte mycket plugg hemma heller).
Vi har ätit många måltider tillsammans alla fem, både luncher och middagar. Jättetrevligt!

Vi måste göra avkall på vissa saker. Vi har avbokat vår fjällresa i påsk. Vi hade alla sett framemot snö och skidåkning men det är inte mycket att göra i dessa tider. Vi kan inte heller istället åka till landet och fira påsk med mina föräldrar då de är äldre/riskgrupp.

Ett av våra barn fyller år snart och vi kommer inte att kunna fira med släktfika. Allt detta är, som Karlsson på taket säger, världsliga saker.

Vi får umgås med folk ute. Vi får vänta på andra tider. Vi får rida ut stormen tillsammans och alla göra det vi måste för att det ska gå så bra som möjligt.

Den 22 mars skrev jag på min Facebooksida:

Tittar ut genom mina smutsiga fönster.
Solen skiner.
Fåglarna kvittrar.
”Som livet brukar vara” tänker jag.
Stannar upp i tanken.
Livet är på ett sätt som det brukar.
Två av mina tre barn har inte varit i skolan den här veckan.
Det är som det brukar vara.
Ett barn har varit hemma sjuk sedan i tisdags.
Jag har också varit hemma sjuk.
Vi har förkylningssymptom. Mår okej men följer direktiv.
Maken jobbar hemifrån.
Vi har varit hemma hela familjen nästan hela veckan.
Det är inte riktigt som det brukar vara.
Igår åt hela familjen lunch och middag TILLSAMMANS och sen tittade vi ALLA på ”Mamma Mia 2”.
Det är inte som det brukar vara. Det är bättre än det brukar vara.
Två av våra barn tog en promenad med maken igår.
Det är också bättre än det brukar vara.
Mina barn har busat och skrattat med varandra den här veckan – bättre än det brukar vara.

Om jag stannar upp och bara isolerar vår familj som en liten bubbla – då är det bra nu. Vi känner inte den vanliga stressen och pressen.

Om jag tänker att vår bubbla spricker och tar in allt på samhällsnivå så känns allt bara overkligt. Jag vill stanna i bubblan.

Ta hand om er! ❤

4 kommentarer

Under Hemmasittare, Skola, Vardag

Kollektiv oro

Nu hoppas vi på lite tur!

Jag är hemma med röd, svullen hals och ett ovanligt tryck över bröstet. Korkad som jag vanligtvis är hade jag förmodligen varit på jobbet om det inte var Coronatider. Nu är jag alltså enligt direktiven hemma. Jag mår inte jättedåligt. Halsen ömmar och jag har lite förhöjd temp. Trycket över bröstet är lite obehagligt. Som en irriterande klump som trycker under bröstbenet. Det känns som att det kliar i den där klumpen men den sitter dit ingen hosta når. Lite ansträngd andning när jag anstränger mig. Har dålig kondis så det kan ju vara det också. För övrigt är jag varken snorig eller hostig. Jag tror inte att jag har covid-19 men vem vet? Jag inbillar mig att jag skulle må jättedåligt om jag fick det men har förstått att många inte mår så dåligt.

En kompis sa ”Det där trycket över bröstet kan ju vara inbillning också. Det kan vara en undermedveten oro som skapar ångest!”

Nja… Jag vet hur oro och ångest känns. Jag har haft oro i fem år. Oro för mina barns skolgång och välmående, oro för att återigen bli anmäld till socialtjänsten på grund av mina barns höga skolfrånvaro, oro över att bli misstrodd och ifrågasatt som förälder, oro varje dag jag vaknar över hur dagen ska gå, oro över om vi kommer att kunna ta oss iväg hela familjen som planerat, oro över om min selektiva ätare får i sig tillräckligt med mat, oro över om mina barn har vänner… Jag vet hur min kropp reagerar på just stark oro och det är inte så här.

Oron för Corona är i så fall lättare. Jag menar inte att förringa allvaret och den kris vi befinner oss i. Vad jag menar är att nu är det en kollektiv oro som hela samhället delar. Alla är oroliga för samma sak. Vi alla förstår vad vi menar när vi pratar om att livet plötsligt vändes upp och ner och vår frihet försvann. Det som vi har tagit som självklarheter är tillfälligt på vänt. Nu vet och förstår alla att livet inte blev som vi hoppades just nu. Den dagen mitt äldsta barn slutade gå till skolan blev det inte en delad kollektiv oro. Istället blev vi ifrågasatta och misstrodda. Den känslan var tung.

Jag har redan levt på vänt i många år. Väntat på att vi ska få stöd åt våra barn, väntat på att våra barn ska må bättre, väntat på att maken och jag ska få tid för varandra igen. Väntat på lite mer flyt i tillvaron.

Mitt tryck över bröstet är inte oro utan Corona eller mest troligt vanlig förkylning…
Kollektiv oro är lättare att bära.

8 kommentarer

Under Förståelse, Vardag

Om skolorna stänger…

Just nu pratas det om coronaviruset ÖVERALLT. Det går inte att undvika rapportering i alla sociala medier, i personalrum och så vidare. En stor fråga är om Sverige, liksom många andra länder, ska stänga sina skolor. Vi satt och pratade om detta hemma vid matbordet.
Då sa Emil:
”Om skolan stängs kanske jag kan gå dit!”
”Va!?” sa maken och jag i munnen på varandra.
”Ja då kan jag ju vara där och plugga utan att träffa någon!”
Vi skrattade lite åt det hela och fortsatte äta.

Nu i efterhand har jag tänkt på det Emil sa. Emil vill inte träffa någon i skolan för att han inte vill få frågor om varför han är hemma. Han gillar att plugga och har äntligen fått möjlighet att jobba lite hemma (något som kommunens hemmasittarexpert inte tycker är bra då ”skola ska ske i skolan”). Emil är dock en mycket gladare kille sedan möjligheten att jobba hemma finns. Han visar stolt upp det han har gjort när vi kommer hem från jobbet. En annan sak som skulle vara bra för Emil om skolan var stängd och han fick gå dit är att han skulle kunna få hjälp av en lärare en till en och att miljön skulle vara lugnare.

Givetvis är detta inte görbart. Han skulle inte få gå dit om skolan var stängd. Tyvärr kan jag känna, för det är precis vad som skulle passa honom – lugn miljö och mycket stöd. Om skolorna stängdes skulle Emil få jobba hemma och det skulle alla andra också få göra. Plötsligt skulle det vi har blivit nekade så länge, hemundervisning/distansundervisning, bli normen för alla.


Behövdes det ett coronavirus för att nå hit? Regler görs om. Karensdagar slopas. Allt detta är givetvis nödvändigt och bra. Som mamma till två hemmasittare kan jag dock känna mig lite sur. Vi har varit tvungna att ta tjänstledig utan lön för att stötta våra barn med ångest. Vi fick tillslut igenom VAB. Vi har fått tjata oss till material som de kan arbeta med hemma.

Sverige lägger fokus på fel saker. Nu pratas det om att förlänga terminer och ha skola på helgerna… Jag är pedagog och jag anser att kunskap är viktigt. Dock känner jag att vi i Sverige ibland är så överdrivet fixerade vid prestation och att alla måste göra lika. Om skolor stänger kommer vi som jobbar i skolor inte att få vara hemma. Vi kommer få vara på våra arbetsplatser och bedriva distansundervisning, städa lokaler osv. Ska vi sen jobba helger också? Ska våra elever bli snuvade på sitt sommarlov?

Ingen av oss vet vad som kommer att hända framöver. Det som händer i världen nu är surrealistiskt. Det känns som en film. Jag tror att vi har långt mycket viktigare saker att tänka på än om alla får exakt samma undervisning eller inte.

6 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola