Kategoriarkiv: Ångest

augusti 4, 2015 · 14:07

Jag är ingen liten lort!

wpid-20150803_121941.jpg

Jag faller ibland jag med, precis som C. Men jag faller inte lika hårt och lika synligt. Jag faller i min ensamhet. När jag låser in mig på toaletten och tårarna rinner. När jag ligger i sängen på kvällen och grubblar. När jag går på mina grubbelpromenader. Ibland när jag pratar med min make,  min mamma, min syster, en förstående vän….

Men jag faller inte inför C eller syskonen. Då är jag stark och stöttande. Jag peppar, pushar och lugnar. Jag säger att allt kommer att bli bra. Jag vill så gärna tro det! Jag försöker övertyga mig själv lika mycket som barnen.

Jag har ett kaos i mig. Men utåt biter jag ihop. Jag måste det.

Jag är ingen liten lort  (som Bröderna Lejonhjärta pratar om). Jag faller en stund men jag tar mig upp. Jag gör det som måste göras. Det som förväntas av en mamma. En mamma ska ju finnas där och orka.

C brukar säga att hen ÄR dålig! C känner sig värdelös. Jag försöker förklara för C att C inte är dålig utan MÅR dåligt och att det är en stor skillnad.

Jag måste börja tro på mina egna ord. Ibland, när allt är kaos och jag känner mig otillräcklig, känner jag mig som en dålig mamma. Jag kanske i dessa stunder måste inse att jag mår dåligt, jag är inte dålig.

Jag samlar kraft. Borstar bort gruset från knäna efter fallet, reser mig och kämpar på. Jag är ingen liten lort!

wpid-fb_img_1437943633647.jpg

Postat med WordPress för Android

5 kommentarer

Under Ångest, Stress, Vardag

Taggat som , , ,

augusti 3, 2015 · 14:24

Skolskräck

wpid-20150803_095214.jpgIdag kom den igen plötsligt och brutalt. Den slår ner C skoningslöst och hårt. C gråter. C får ångest och panik av skolskräcken.

Själv har jag alltid tyckt om skolan. Det har fungerat utan problem.

För C är skolan ett stort problem. Och det är något oundvikligt som kommer. Den 20 augusti är det dags….

När jag hör och ser Cs ångest blir jag så rädd. Rädd att det blir ännu ett läsår av hemmasittande för C.

Åh vad jag önskar att jag kunde trolla allt bra!

Postat med WordPress för Android

5 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , ,

juli 30, 2015 · 11:24

Idag föll C

Nu har vi varit hemma och landat några dagar innan nästa stuga. Vi stannade hemma några dagar extra för Cs skull.
Vi måste tänka på C. Hen måste få vara hemma några dagar vid datorn och känna sitt lugn. Igår sa C till mig att hen älskar att sitta vid datorn. Det är det enda stället C kan koppla av och slippa tänka.

Igår började C tänka på skolan. Hen fick panik direkt. Stackars liten som inte kan njuta av sommaren.

Själv försöker jag njuta och inte tänka på vad som komma skall. Men jag har en oro i mig. Jag försöker putta bort den men den ligger där och molar.

Idag ska vi åka till landet. Till vårt eget välbekanta landställe. C har vetat om det. Vi har haft en lapp och vi har kryssat dag för dag.  Hen har sett hur dagen närmar sig.

Igår på kvällen sa C att hen inte vill åka. Att hen inte pallar det. Att C måste få vara hemma i sitt rum med sin dator och sin säng.

Liksom förra gången förberedde vi allt igår  (se inlägg ”Semester” och ”Nu åker vi!”)wpid-fb_img_1438109928021.jpg

Vi gick upp kl. 8 imorse och packade det sista. Sen väckte vi barnen. Vi skulle återigen äta frukost på vägen så att C skulle slippa tänka.

Syskonen gjorde sig snabbt klara och hoppade in i bilen. Men idag föll C. Hen kom inte ens upp ur sängen. C grät och kröp ihop mot väggen. Hen vägrade titta på oss, ville inte låta oss trösta. Hen skulle inte åka. Hen skulle vara hemma.

Vid ett tillfälle i våras var vi i samma sits. Syskonen satt i bilen. Alla var klara. Den gången kom vi inte iväg. Vi fick packa ur bilen och stanna hemma. C hade sen jättedåligt samvete.

Idag kände jag och maken oss totalt hjälplösa. Vad ska vi göra? Vi kan ju inte ställa in hela familjens 10 dagar på landet.

Vi försökte peppa C, få hen att sätta sig upp i sängen, klä på sig… Ingenting fungerade. Syskonen började bli oroliga i bilen. Maken och jag tittade på varandra. Måste vi ha det så här?

Utåt försöker vi båda behålla lugnet. Inuti bubblar jag och vill skrika: ”För i helvete! Skärp dig! Alla är klara! Vi väntar bara på dig! Måste vi anpassa oss efter dig hela tiden? Du förstör för oss! Vi tänker inte stanna hemma!!! Jag orkar inte med det här!!!”

Vi skulle äta frukost på McDonald’s på vägen. De slutar servera frukost kl. 10. Syskonen såg framemot det.

Maken åkte till McDonalds och köpte hem frukost. Vi försökte få C att komma till bordet och äta. Men C vägrade och skulle äta i sängen i sitt rum.

Efter frukost gick jag in i Cs rum. Jag skulle ge C hens medicin. På något sätt skojade vi till det och började prata med dialekt båda två. Då började det lätta. Jag klädde på hen. Jag sa att NU ska vi åka. Och då vände det. Hur det hände vet jag inte, men jag är så glad att det gjorde det! Och nu sitter vi i bilen. Vi ligger lite efter i vår tidsplan. Men vi är på väg!

När C hoppade in i bilen tittade 10-åringen på mig med en lättad blick och gjorde tummen upp.

Om nu jag, som är vuxen, tycker att detta är så fruktansvärt jobbigt – hur är det inte då för barnen? Och för C? Vilken press och vilken stress. Jag önskar av hela mitt hjärta att det ska bli lättare framöver!

Postat med WordPress för Android

9 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Semester

Taggat som , , ,

juli 27, 2015 · 09:13

När C faller

wpid-20150726_123134.jpg

Dagen börjar bra. Det verkar väldigt lovande. C kommer upp ur sängen utan några större problem. Vi påminner om nya rena underkläder och att C ska ta sin medicin (mot ångest). C gör båda dessa saker utan motstånd. Jag börjar känna att just idag kan det nog fungera. C kanske lyckas med sitt skolförsök idag efter flera veckor hemma.

Vi sätter oss vid frukostbordet. C har svårt för att få i sig frukost. Idag har vi gjort hens favoritfrukost. Vi försöker göra allt för att C ska lyckas. Och C äter. Det här blir ju bara bättre och bättre. IDAG kommer det nog att fungera!

Dags för tandborstning. Det brukar vara ett stort problem. C säger att det gör ont i munnen att borsta och att hen mår illa. Jag ber C skölja munnen med vatten och ger hen ett tuggummi istället.

Syskonen går till den kritiska zonen, hallen, och klär på sig ytterkläderna. C närmar sig den kritiska zonen. Hen tittar på mig. Blicken blir skrämd, hens kropp stelnar till. Något händer med C. Hen springer in i vardagsrummet och skriker ”Jag klarar det inte!” C gråter, sparkar, slår med knytnävarna i soffan ”Vad är det för fel på mig? Jag hatar mitt liv! Jag är värdelös!”

Jag går till soffan och försöker lugna C. Krama och peppa. Men C är otröstlig. Hen bara skriker och gråter.

Syskonen står i hallen. 10-åringen börjar bli stressad. Hen vill inte komma försent till skolan.

Åh vad jag önskar att jag visste hur jag skulle kunna hjälpa C i dessa situationer. Det är så svårt att förhindra. Jag tyckte ju att allt flöt på bra.

Situationer liknande denna kan också ske när vi ska iväg på en utflykt hela familjen. Vi försöker alltid förbereda C och göra allt så smidigt som möjligt. Ändå är det vissa tillfällen som det bara inte fungerar.

Som mamma känner jag mig så hjälplös och misslyckad. Jag borde ju kunna hjälpa mitt barn.

Jag har sagt till C att vi ska hjälpas åt att hitta strategier som kan få det att fungera för hen.

Vi föräldrar kommer att få gå en kurs på Aspergercenter. Jag hoppas vi kan få lite verktyg då!
Har någon som läser detta tips så tas det tacksamt emot!

wpid-fb_img_1437850956575.jpg

Vi ska hjälpa C! ❤

Idag ska vi försöka få med oss C till stranden. En utmaning! 😉

34 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , ,

juli 19, 2015 · 08:54

Lösenordsskyddad: Det stora sveket från skolan

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , ,

juli 17, 2015 · 20:37

Toppar och dalar

Igår hade C en av de värsta ångestattackerna hittills. Vi hade åkt  bil i 6 timmar och kommit fram till stugan vi ska låna i en vecka.

C har varit i stugan förr, när hen var 8 år var vi här senast.  C minns stället och vill egentligen vara här. Men igår blev det för mycket.

När vi hade ätit middag i stugan och hela familjen skulle gå på en kvällspromenad så bröt C ihop totalt. Hen ville hem. Hen grät och skrek. Låg på golvet och bankade.  Ålade. Skrek att hen inte ville vara här. Att vi måste åka hem!

Jag visste inte hur jag skulle hantera C. Som tur var hade maken och syskonen gått i förväg så de slapp se sitt storasyskon bryta ihop.

Jag försökte krama C, prata med hen. Men jag nådde inte fram. Tillslut skrek hen ”Ge mig nycklarna till bilen! Jag sätter mig och väntar där tills vi kommer hem! Jag känner mig tryggast hemma! Jag mår bäst där! Jag vill hem!!!”

Jag låste upp bilen och C gick och satte sig där. Jag gick in i stugan och grät så jag hulkade. Hur ska jag kunna hjälpa mitt barn? Jag hörde hur maken och syskonen närmade sig huset efter promenaden. Snabbt torka mina tårar och på med ett leende. Syskonen frågade varför jag och C inte kom. Jag svarade att C var trött. 10-åringen tittade på mig med en blick som sa ”Jag vet nog vad som hände mamma”.

Efter en stund lugnade hen ner sig och jag lyckades få med mig hen in i stugan och vi tittade på film hela familjen.

Gjorde vi fel som tog med hen hit? Att vi utsätter hen för dessa påfrestningar… Jag vill att C ska se och uppleva saker. Hen kan ju inte bara vara hemma. Hen måste träna på att klara av att byta miljö. Hen ska börja 7:an i ny skola i höst. Hur ska det gå?

Idag har det varit bättre. Vi har varit på stranden. C har mått okej. Men vi får peppa och lugna hen hela tiden. Vi kan inte slappna av. Så är vår semester. Vi är på helspänn. Vi måste ligga steget före. Men vi har iallafall inga tider att passa. Och vi behöver inte pressa C med skola.

Sovdags! Imorgon är det nya utmaningar.

Postat med WordPress för Android

10 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare

Taggat som , , ,