Kategoriarkiv: förälder

Skönt att vara vuxen!?

wpid-fb_img_1439016131047.jpg

Idag och imorgon är jag hemma och laddar mina batterier lite!

”Nej du får inte ha fötterna på bordet!”

”Inget småätande före maten!”

”Gå inte in med skorna!”

”Inget ätande och drickande vid datorn!”

”Nix inget godis idag! Bara på lördagar!”

När barnen inte ser äter jag några kex före maten, tar en godisbit till kaffet på onsdagen och lägger upp fötterna på bordet. Jag tar något att dricka vid datorn. Och har jag bråttom springer jag in med skorna! Åh vad skönt att vara vuxen! Ibland i alla fall…

Men med friheten kommer ansvaret. Ibland blir det där ansvaret så övermäktigt. Och jag kan inte smita undan. Det här är mitt liv. Jag har tre fantastiska barn och en underbar man. Jag och min man får nog kämpa mer än de flesta föräldrar (fast jag vet att vi inte är ensamma). Jag har inte valt att ha det så slitigt. Men det är så det är!

Jag pratade med en kollega häromdagen. Han kämpar med sin hälsa. Han sa att ”Jodå livet är väl sådär”. ”Mitt med” svarade jag. Han sa att han önskade att livet skulle bli bättre för oss båda. Jag svarade ”Det här är det liv vi har fått och vi måste göra det bästa av det! Vi kan nog inte vänta på något annat. Vi får kämpa!” Och kämpar är vi många som gör. Vi kämpar för våra barn, för vår egen hälsa. För att orka.

Men visst är det ändå skönt att vara vuxen. Ikväll blir det fötterna på bordet och en chokladbit till kaffet! 😉

PS. Jag går över gatan ibland trots att det är röd gubbe också. Säg inget till mina barn! DS

Lämna en kommentar

Under förälder, Vardag

Måttstock på en bra dag

Idag är det en underbar regnig dag! :)

Idag är det en underbar regnig dag! 🙂

Idag är det grått och regnigt. En tillsynes trist dag. Men en bra dag! C kom iväg sin timme idag. Jag är så OTROLIGT glad för Cs skull. Det är fortfarande jobbigt. Men hen gjorde det!

Jag är hemma från jobbet idag och imorgon (åtminstone). Dels för att stötta C såklart men också för att ladda mina egna batterier lite. Jag är helt slut! Och det är kaos på jobbet. Inte kul att ha kaos överallt…

Idag är det en underbar regnig dag. Måttstocken för en bra dag har ändrats. Det känns som om måttstocken är helt baserad på om C tar sig till skolan eller inte. I morse var syskonen trötta. Sega. Vi fick tjata och tjata. Det blev lite tjafs som vanligt. Men det gör inget för C är i skolan!

Varje liten timme i skolan är ett steg i rätt riktning. Just nu behöver C inte jobba i skolan. Kunskapen får komma sen. Målet nu är att C ska känna sig trygg i skolan och att hen ska lyckas ta sig dit utan att få en ångestattack. Om man mår dåligt kan man ändå inte lära sig något.

På måndag ska vi äntligen ha ett möte med skolan för att lägga upp Cs dagar. Skolan känns fortfarande lite oförstående faktiskt. Lite jobbigt… (”Kunskapshålet i skolan”).

Jag satt och tittade lite på Dr. Phil nu på morgonen efter att C hade gått. Jag såg bara slutet men det handlade tydligen om mammor till svårt autistiska barn. Dessa mammor hade försökt döda både sig själva och sina barn för att de kände sig så hjälplösa och fick ingen hjälp från samhället. Helt sjukt! Jag inser ju att om man sätter saker i perspektiv och jämför med (vissa) andra så har jag det riktigt bra!

Idag är det en bra dag enligt min nya måttstock! Jag ska njuta nu!

2 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Vardag

Bakslag

C vägrar sin medicin mot oro. Jag blir så frustrerad när hen vägrar hjälp!

C vägrar sin medicin mot oro. Jag blir så frustrerad när hen vägrar hjälp!

Intentionen var så god och planen kändes så bra. C var med på planen igår. Men i morse märkte jag direkt att Cs dagsform inte var så bra. Hen var trött och hade svårt att komma ur sängen (kanske på grund av simhallen igår). Jag fick genast en stor klump i magen. Skit också! Planen får inte spricka redan idag! Den får inte! Jag måste få iväg C till skolan! Jag måste!

Syskonen och maken gick. C skulle börja lite senare. Hen ville inte äta frukost och vägrade ta medicinen mot oro/ångest. Jag började tappa humöret. Jag ifrågasatte hur C kan välja bort något som vi vet kan hjälpa. Min röst lät nog lite väl arg… Det var inte meningen men jag blev så himla besviken på alltihop. Hur ska jag orka dessa morgnar? Hur ska jag stå ut med ovissheten och oron? Det kändes ju som om vi var på rätt spår. Det kändes så lovande. Faaaan rent ut sagt!

Alltid när jag börjar tycka synd om mig själv får jag dåligt samvete. Det är ju inte mig det är synd om egentligen. Det är C som mår dåligt och är orolig och får ångest. Det är C som inte klarar av det alla förväntar sig av hen. C är ett barn. Jag är vuxen. JAG MÅSTE ORKA! Men hur? Den psykiska pressen och stressen är enorm.

Någon skrev på Facebook att det borde finnas ett stort hus där alla vi som kämpar kan samlas med våra barn och stärka och peppa varandra. Låta barnen träffa varandra. Inte en så dum idé! Jag får mycket stöd i dessa grupper.

Ibland känner jag mig dumdristig som envisas med att jag ska försöka jobba också. Jobba…? Varför egentligen…? Ekonomin såklart! Men kanske vi skulle ha råd om jag var hemma ett tag på heltid… Frågan är bara om det skulle göra någon nytta. C sitter ju bara och spelar när hen är hemma. Och jag har redan sagt på jobbet att jag styr min starttid på jobbet efter Cs skoldag. Och om jag inte får någon annan input än att vara hemma med C går jag nog under…. Det är lite skönt att vara på jobbet och glömma en stund. Låtsas att allt är bra. Men det är verkligen inte bra…

Jag visste att det skulle kunna komma bakslag. Ändå känner jag mig så besviken och ledsen. Och jag tycker så synd om C ❤ Nya tag. Igen… Imorgon försöker vi följa vår plan…

19 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Företaget Familj

Efter semestern är det nu återigen fullt upp i Företaget Familj. Alla familjer har självklart mycket att göra.
Vem lämnar på förskolan/skolan idag?
Vem hämtar?
Vem handlar?
Lagar mat?
Dammsuger?
Plockar i och ur diskmaskinen?
Tvättar?
Sorterar och viker tvätt?
Stryker?
Vattnar blommorna?
Klipper gräset?
Ser till att barnen duschar, borstar tänder…?
Nattar? osv.

För oss blir det ännu mer…
Vem sätter sig mellan syskonen i soffan så att det inte blir en stor konflikt om sittplatser? C har sin bestämda plats och syskonen tycker om att provocera C och sätta sig just där.
Vem ser till att C duschar?
Tar sin medicin?
Går till skolan? (verkar omöjligt just nu men vi hoppas på imorgon!, ”Klump i magen”, ”Utanför”)
Förbereder C för olika saker?
Tröstar C när hen känner sig misslyckad och värdelös?
Ser till att C inte sitter vid datorn hela tiden?
Hjälper C att komma iväg om C har bestämt något med en kompis?

När ett barn har fyllt 13 år kan de flesta familjer kanske räkna med lite mer hjälp. Barnet blir lite mer självgående. En 13-åring kan kanske hjälpa till med att hämta småsyskon någon gång. Kanske kan 13-åringen passa syskonen hemma en stund. Lite hjälp med dukning och att plocka ur diskmaskinen ibland borde en 13-åring klara av. Kanske själv ha lite koll på klockan och komma upp/i säng, borsta tänderna, duscha, ha en egen väckarklocka och ta sig till skolan själv…

Vi kan inte förvänta oss någon hjälp från vår 13-åring. C har ingen energi till det.

Vi ställer mer krav på vår 10-åring som blir arg på oss och tycker att livet är orättvist.

Nu har vi anmält oss till några kurser. Jag och 10-åringen ska gå på en kurs för syskon till barn med diagnos. Jag hoppas att livet blir lite lättare efter den kursen. Att 10-åringen inte blir lika arg på orättvisorna.

Nu hoppas jag återigen på skola för C imorgon! Skam den som ger sig!

wpid-20150821_182507-1.jpg

6 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Syskon, Vardag

JAG?

Om man går efter denna text har jag i alla fall lyckliga barn! ;)

Om man går efter denna text har jag i alla fall lyckliga barn! 😉

Jag är en fru till min make.

Jag är en mamma till tre barn.

Jag är en dotter.

Jag är en syster.

Jag är en vän.

Jag är en medelålders kvinna.

Jag är anställd.

Men VEM är jag?

När hinner jag med mig själv?
Nu när vi återigen har hamnat i hamsterhjulet är det svårt.
Jag vill inte glömma mig själv igen (”Jag glömde mig själv”).

Jag måste ta tag i detta innan jag kraschar. Jag måste orka!
Är så tacksam för mitt ”Skyddsnät”. Det ger också  stöd att veta att vi är flera.

Just nu känner jag mig vilsen och labil. Nära till gråten mest hela tiden. Hjälplös…

Men inte hopplös!

Jag är envis.

Jag är målmedveten.

Jag är handlingskraftig.

Jag är (ganska) stark.

Jag kan!

Jag ska inte ge upp!

Jag är i grunden en positiv och glad person!

JAG FINNS!

1 kommentar

Under förälder, Stress, Vardag

Lösenordsskyddad: Jag skäms! Men jag lär mig varje dag!

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Förståelse, Vardag

Om mig

wpid-fb_img_1437299287502.jpg

Jag är en medelålders (tydligen, när hände det???) gift trebarnsmamma som bor i ett 60-talshus med potential i en förort. Mina busungar är 13 (C), 10 (E) och 6  år (L).

Den här bloggen är mest tänkt som min terapi. Jag behöver skriva av mig! Men om någon annan hittar hit och tycker det jag skriver är intressant så är ni varmt välkomna! Jag undanber dock negativa kommentarer. Jag vet att det finns andra människor som har det tusen gånger värre (och bättre!) än jag. Jag lever mitt liv och kan bara förhålla mig till det.

Jag kommer att skriva mycket om hur det är att vara mamma till mina tre fantastiska barn. Och om hur det ibland inte riktigt blir som man har tänkt sig. Mitt äldsta barn, C, fick nyligen en diagnos, högfungerande autism (asperger).

Jag kommer att skriva en hel del om de utmaningar vi möter med hen varje dag och hur det påverkar vår familj. Vi kämpar och sliter och jag upplever att vissa andra familjer verkar leva ett ”räkmackeliv”. Visst, vi kan ha ”räkmackedagar” – men många räkor ramlar av på vägen!

Jag kommer att gå tillbaka i mitt liv som mamma, börja från början. Ut med alla ord och alla tankar. Det blir en beskrivning av vägen för min busloppa som blev en hemmasittare med autism.

Jag kommer även skriva av mig om andra saker som jag grubblar på och som händer i mitt liv.

Jag kämpar på! Vi ses!

4 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Låg-affektivt bemötande, Syskon, Vardag