Jag har läst boken ”Aktiv samverkan för ökad skolnärvaro” av Sirkka Persson och Max Hjorton (red) utgiven av Lärarförlaget 2024. Boken är en antologi av författare med kunskap inom olika professioner som möter elever som befinner sig i problematisk skolfrånvaro.
Jag älskar den här boken! Som mamma till tre barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (autism och ADHD) varav två har haft problematisk skolfrånvaro kan jag bara säga att jag hoppas att alla instanser som arbetar med barn och unga på något sätt läser den här boken.
Mina barn är nu 15, 19 och 22 år. De två äldsta har varit hemmakämpare. 22-åringen föll ur skolan ht-14 i årskurs 6 och 19-åringen i årskurs 5. Boken bekräftar på så många sätt att vi föräldrar genom åren har gjort rätt. Boken gör mig dock arg för att vi bemöttes så fel. Tänk om vi hade mötts av den kunskap och förståelse som finns i den här boken. På s. 132 lyfts vikten av att lyssna på vårdnadshavarnas upplevelser. Det var ingen från skolan som lyssnade på oss utan sa att frånvaron var ett hemmaproblem.
Jag vill skriva så mycket om boken att det skulle kunna bli en egen bok men jag försöker istället att lyfta några saker.
På s. 32 i boken står det om vikten av att involvera eleverna i arbetet mot en skolåtergång. Detta upprepas på olika sätt genom boken. När jag tog med mig min 22-årings tankar till olika skolmöten när han gick i årskurs 6 sa skolan ”Han är ett barn och ska inte bestämma. Han ska göra som vi säger!”. Behöver jag säga att våra planer för honom inte höll?
På s. 52 står det ”Känslan att ha makt och valmöjligheter över sitt liv är något som generellt bidrar till motivation”. Han kände att han hade liten eller ingen makt.
Vi föräldrar fick göra egna kartläggningar (tur att jag är pedagog) eftersom skolan inte såg några problem I skolan. På s. 105 står det ”När vi har en elev med problematisk skolfrånvaro behöver vi påminna oss om att det är vår elev, även när hen befinner sig hemma på heltid”. Skolan kunde inte se att kraschen hemma efter skoldagarna hade att göra med saker som hände I skolan. Vi blev lämnade att kartlägga själva. Jag var detektiv på olika sätt för att försöka hjälpa mina barn.
22-åringen gick i årskurs 7 på kommunens ”hemmasittarskola”. Där skulle skolträning ske i ett mindre sammanhang i små steg. Problemet var bara att dessa små steg var samma steg för alla 6-8 elever som gick där. Tiden skulle ökas i en viss takt och sen skulle man träna på att äta i matsalen som tillhörde en stor högstadieskola bredvid. Där låste det sig för min 22-åring. Jag försökte prata med läraren på skolan så att han skulle slippa matsalen men det fick han inte. Det slutade med att han blev helt hemma igen efter flera veckor av framsteg. På s. 74 står det ”Om vi inte vet vad som väcker ångest riskerar våra insatser att bli felriktade. Det blir till exempel inte hjälpsamt att exponera ett barn för att vara i matsalen om hen är känslig för intryck och reagerar starkt på ljuden och lukterna där”. Tänk om han hade fått slippa matsalen och istället fått fortsätta lyckas… Då kanske vi inte hade haft en 22-åring med endast ett grundskolebetyg (som han läste in på Komvux i våras).
Det finns olika saker som vidmakthåller skolfrånvaro och en sådan sak är enligt boken vad kompisar ska säga. Det känner jag igen från mina killar. Även att de båda slutade på fotboll i samband med att skolfrånvaron ökade. Man kan ju inte gå på träning om man är hemma ”sjuk” från skolan.
På s. 111 står det ”Vi talar inte om elever som skolkar för spänningen eller nöjes skull, utan det handlar om elever som vill vara i skolan men av olika orsaker inte klarar av det”. Tyvärr såg skolan det som att min 22-åring trotsade och skolkade. Rektorn sa till och med i årskurs 6 att vi borde ha avbokat familjens skidresa på våren för att markera att om han inte går till skolan ska han inte belönas med något kul.
Även 19-åringen blev i början bemött fel av skolan även om hans upplevelser har varit bättre. Han bad dock i högstadiet om att få plugga hemma men kommunens ”hemmasittarexpert” sa ”Nej, skola ska ske i skolan!”. Sen kom pandemin som en räddande ängel och då fick han plugga hemma vilket sedan ledde till skolåtergång (jag menar inte att förringa allvaret i pandemin, det var inte kul, men bra för skolgången).
Boken lyfter vikten av samsyn och samarbete mellan vårdnadshavare och olika instanser – ett lagarbete.
”Att spela som ett lag innebär att den gemensamma prestationen är viktigare än att var och en får glänsa” (s. 21). Det är viktigt med en förståelse för varandras olika uppdrag. Vår erfarenhet är att vi har blivit bollade mellan olika instanser och ingen har tagit ansvar. Skuld har lagts på oss föräldrar och mycket arbete har också lagts på oss. Efter ett SIP-möte (Samordnad Individuell Plan) åkte vi hem och kände oss övergivna.
Att bokens olika delar är skrivna av olika professioner (rektor, lärare, socionom, psykolog, vård och omsorg, fysioterapeut) ger ett djup till ett komplext ämne där alla delar bildar en helhet. Olika professioner, samsyn och aktiv samverkan behövs för att få till en fungerande skolåtergång.
Boken rekommenderas varmt. Den är lättillgänglig och lättläst.
Tack för att ni skrev boken!
supermamsen 