Kategoriarkiv: Stress
Lösenordsskyddad: Vi måste lita på våra barn!
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Kommunikation, Skola, Stress
Supermamsen?
Jag vill vara en supermamma! Men jag orkar inte alltid vara det…
Jag vill så gärna skapa bra förutsättningar för mina tre barn. Jag vill bygga upp deras självkänsla och att de ska känna sig trygga. Jag hjälper dem, curlar ibland, pratar med dem, lyssnar på dem, gosar med dem, tröstar dem, älskar dem… Jag försöker vara lugn, låg-affektiv, pedagogisk och tålmodig. Jag försöker låta bli att höja rösten. Jag försöker låta bli att skuldbelägga och anklaga. Jag försöker se saker ur mina barns perspektiv. Jag vägleder dem och lär dem saker om livet.
Jag ringer skolan och försöker få dem att förstå vad mina barn behöver stöd med. Jag går på olika möten för att skapa förutsättningar för att hjälpa mina barn… Jag messar och jag mailar – överallt känns det som – för att vi ska göra framsteg. Jag läser böcker, bloggar och andra tips. Suger in all information. Bearbetar och FÖRSÖKER göra ”rätt”.
Men….
Ibland brister jag.
Ibland skriker jag.
Ibland skuldbelägger jag.
Ibland anklagar jag.
Ibland har jag noll tålamod.
Jag är bara människa. En människa som lever med mycket psykisk press och oro. Som vaknar klockan 4 på morgonen alldeles för ofta och börjar grubbla och kan inte somna om. En människa som knappt har näsan över vattenytan.
IBLAND ORKAR JAG INTE VARA EN SUPERMAMMA!
Orkar du?
Dela detta:
Sökes: TÅLAMOD
C måste få växa i sin egen takt!
Jag vet att vi måste skynda långsamt. Inte stressa och pressa. Men jag blir tokig! Det går ju i snigelfart. Jag är i ju för sig glad ATT det går. Om så bara 30 minuter för C i skolan på hela veckan.
30 minuter är lite i tid, men det är mycket i möda, och det är oerhört viktigt att det finns någon anknytning till klassen och till skolan. Det känns lite lättare att ta helg nu när C har varit i skolan även denna vecka. Skolan verkar fortfarande inte riktigt förstå och jag känner mig lite besviken över att de inte har hört av sig alls under veckan för att fråga hur C mår och hur det går… (”Kunskapshålet i skolan”)
Snigelfart är inte min grej. Inte ovisshet heller. Jag vill kunna veta. Jag vill kunna påverka. Men jag kan inte det! Varje dag måste jag vakna med den där oron. Så jobbigt för mig! Så jobbigt för C! För oss alla i familjen. Värst för C såklart!
Den där stressen över vad C missar i skolan är tung att bära. Vi får hem arbetsscheman och veckoplaneringar som visar vad alla de andra eleverna jobbar med. C jobbar inte alls… Men det kommer väl. Med oro och ångest i kroppen är det inte lätt att lära sig. Vi måste ha tålamod och låta det ta tid. Ge mig tålamod!
Nu är vi hundvakter i en vecka. Det har ju varit svårt för C att ta sig hemifrån för att få frisk luft. Men idag var C ute med hunden själv i en timme efter lunch. Härligt! Egentligen vore hund bra att ha men det skulle vi aldrig hinna med. Perfekt att kunna låna ibland.
Nu är det återigen två ladda-batterierna-dagar för alla i familjen! Skönt!
Tiden rusar! Visst var det nyss måndag morgon?!
Dela detta:
Dominoeffekten
Faller en faller alla!
Det är så tydligt att hela familjen påverkas av Cs mående. Jag och maken stressar och känner oss pressade och oroliga HELA TIDEN. En konstant molande värkande oro i hela kroppen. Korta stunder kan jag låtsas att allt är bra. Tillåta mig själv att koppla av och känna mig positiv och lycklig. Men under ytan ligger oron och pockar på. Låter mig inte slappna av. Bubblar och väser…
Även syskonen påverkas (”I skuggan av C”, ”(O)rättvisor”)). Det blev så tydligt igår kväll. 6-åringen hade somnat och både C och 10-åringen satt vid sina datorer. Maken och jag satt i soffan och pratade om C. Som vanligt. Vi pratade om hur veckan har gått, hur vi ska lägga upp nästa vecka, om mötet med hemmasittarläraren på måndag, om hur vi ska förbereda C för mötet… Vi analyserade oss själva, vår barndom, vår skolgång… Vi försökte hitta likheter och kopplingar. Vi pratade om hur vi har uppfostrat C. Och som vanligt kom vi in på hur detta ofattbara kunde hända – vi har ett barn som inte går till skolan! Detta är fortfarande så svårt att greppa!
Plötsligt när vi satt där kom 10-åringen och ville ha chips. Vi pratade lite med hen och hen tog sina chips och gick tillbaka till sitt rum.
10-åringen ja… (”Mellanbarn”) OCH 6-åringen… (”Till min 6-åring”). Dom hinner vi aldrig prata om känns det som. Dom finns där i periferin någonstans. I utkanten. Jag vill räcka till och hinna med alla mina härliga älskade barn. Men C suger så mycket energi och ger så lite tillbaka.
10-åringen är labil. Hen har enorma humörsvängningar och tycker att vi är världens mest orättvisa föräldrar. 6-åringen pratar högre och högre i sina försök att få uppmärksamhet.
Ingen i vår familj mår riktigt bra. Ingen är stabil och harmonisk. Det blir verkligen en dominoeffekt. Jag och maken måste kämpa för att inte falla. Faller vi faller alla!
Dela detta:
Överföring av kunskap
Idag har vi haft ett möte på Cs nya skola med rektorn, två mentorer, kuratorn och en man som jobbar med att hjälpa hemmasittare tillbaka till skolan (inte den där hemmasittarspecialisten vi har träffat förut).
Det var ett bra möte. Vi berättade om C och jag kunde använda mig en del av min nya kunskap när jag försökte förklara hur mycket C (inte) orkar.
Hemmasittarläraren berättade att de kan erbjuda en form av skola i en lugn miljö där det är ca åtta elever och två personal. Tanken är att C ska vara en timme på sin hemskola och sen ta sig till den andra skolan och vara där en stund och jobba ikapp lite i lugn och ro.
Det är nära mellan skolorna. Sen ska vi successivt öka tiden på hemskolan när C har vant sig vid att plugga igen.
Tanken är SÅ bra! Vi har inte sagt något om förslaget till C än. Jag har lite svårt att tänka mig att C kommer att gå med på detta. Hen vill gå med sin kompis. Vi får se….
Jag är ju lite mer påläst nu än jag var förra läsåret så jag tog med mig ett häfte från Skolverket.
Nu vet skolan att jag har koll på dem.
Jag tog också med mig boken ”Asperger och stress. Inte bara Anna”. Skolan skulle köpa in och läsa den! 🙂
Det gör mig trygg.
Nästa vecka ska vi träffa hemmasittarläraren tillsammans med C. Hoppas hen köper vår plan!
Idag kunde vi grönmarkera en lektion. Yes! 🙂
Postat med WordPress för Android
Dela detta:
Under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress
Ny kunskap
Jag har börjat läsa en bok. Den heter ”Asperger och stress. Inte bara Anna” och är skriven av Elisabet von Zeipel i samarbete med Kerstin Alm.
Jag rekommenderar varmt denna bok!
Det är så skönt att läsa den boken! Jag känner igen mig i Annas föräldrar och mycket av C i Anna. Även hur föräldrarna har blivit bemötta på olika sätt av skolan och psykologer.
s.18 i boken
Det är så svårt att förstå att det som tar så lite energi av mig tar så mycket energi av C. Det kan vara så enkla saker som att lägga kläderna i tvätten. C kan gå under av det.
s. 25 i boken
Vi fick höra av både skolan, en ”hemmasittarexpert” och en psykolog att det inte ska vara mysigt att vara hemma och att vi måste vara mer bestämda för att C kör med oss (”Det stora sveket från skolan”, ”(Miss)trodd”, ”Det är lika bra att jag somnar och aldrig vaknar igen”) Nu i efterhand, med min nya kunskap, känner jag mig så otroligt arg på dessa så kallade specialister som ville att jag skulle behandla mitt barn så fel. Men hur skulle jag kunna veta…?
s. 66 i boken
Det är ju så vi måste tänka! C orkar inte och har inte förmågan. C är utmattad. Vi måste ta det i hens takt. Vi kan inte pressa och stressa. Ingen av oss kan förstå hur stressande en till synes vanlig och enkel sak kan vara för C. C är inte som vi!
s. 74 i boken
Nu måste C få ladda. Bara C vet hur mycket hen orkar. Vi måste anpassa oss.
Jag ska läsa den här boken och låna ut den till mina föräldrar, syster, svärmor, skolan… Den ger verkligen en inblick i en annan värld och kan öka min förståelse för C. Jag vill så gärna förstå och hjälpa!
Jag är så tacksam för alla tips och uppmuntran jag får i kommentarer på bloggen och i meddelanden till Supermamsen Aspergerbarn på Facebook. Tack!
Den här veckan hoppas jag på att vi kan grönmarkera några lektioner! 🙂
Dela detta:
Under Anpassningar, Boktips, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Stress
Ond cirkel
Jag fick efter mycket om och men ut C på en kort promenad. Innan promenaden kände jag mig vissen. Trött. Slut.
Jag kände mig vissen!
Vi gick och pratade i solen. C höll min hand. Plötsligt ryckte hen ett löv från en buske och rev bort lite på det så det såg ut som ett hjärta.
Jag orkar!
Sen gav C hjärtat till mig, tittade på mig och sa ”Du är världens bästa mamma! Tack för att du hjälper mig!”
Jag blev alldeles rörd och fick ny energi. Det är just DÄRFÖR jag orkar och måste orka!
Att få C att röra på sig, gå ut och få frisk luft, är nästintill omöjligt. C säger att hen är för trött. Jag har sagt att hen får mer energi av ATT RÖRA PÅ SIG. Men nix. Det blir som en ond cirkel. C är för trött för att röra på sig men hen får ingen energi till att orka röra på sig för att hen inte rör på sig… Suck…
På promenaden berättade jag för C att jag hade ett nytt förslag gällande kopplingen skola/dator. Christina skrev en kommentar under mitt inlägg ”Imorgon ska jag gå!”. Jag snor hennes bra idé! C sa att om hen inte går imorgon så ska hen ha datafritt en hel vecka. Det nya förslaget är att om C inte går imorgon har hen datafritt tills C har varit i skolan igen. Alltså tills på måndag förhoppningsvis. Bra tänkt! Då blir det mer motiverande och inte lika hårt slag. C blev nöjd. Tack Christina! 🙂
Jag fick tag på LSS-handläggaren idag. Ännu en ond cirkel. De kan inte hjälpa C i skolan. Endast på fritiden. Handläggaren rekommenderade en grupp för tonåringar med asperger. En taxi skulle hämta C och köra hem C. Men hallå!? Det går ju inte. DET ÄR DET SOM ÄR PROBLEMET! C har svårt att komma hemifrån.
Och skolan kan ju inte hjälpa C om hen inte kommer TILL skolan. Och psykologen kan inte hjälpa C om hen inte kommer dit…
Googlade lite på KBT online och hittade en grupp för barn 8-12 år och en grupp för ungdomar 15-19 år. Men 13-14-åringar då? Vi hamnar i kläm hela tiden.
Hur kan det finnas en så stor grupp som kommer i kläm hela tiden? Något är fel någonstans i samhället!
ALLT känns just nu som en ond cirkel.
Dela detta:
Bakslag
C vägrar sin medicin mot oro. Jag blir så frustrerad när hen vägrar hjälp!
Intentionen var så god och planen kändes så bra. C var med på planen igår. Men i morse märkte jag direkt att Cs dagsform inte var så bra. Hen var trött och hade svårt att komma ur sängen (kanske på grund av simhallen igår). Jag fick genast en stor klump i magen. Skit också! Planen får inte spricka redan idag! Den får inte! Jag måste få iväg C till skolan! Jag måste!
Syskonen och maken gick. C skulle börja lite senare. Hen ville inte äta frukost och vägrade ta medicinen mot oro/ångest. Jag började tappa humöret. Jag ifrågasatte hur C kan välja bort något som vi vet kan hjälpa. Min röst lät nog lite väl arg… Det var inte meningen men jag blev så himla besviken på alltihop. Hur ska jag orka dessa morgnar? Hur ska jag stå ut med ovissheten och oron? Det kändes ju som om vi var på rätt spår. Det kändes så lovande. Faaaan rent ut sagt!
Alltid när jag börjar tycka synd om mig själv får jag dåligt samvete. Det är ju inte mig det är synd om egentligen. Det är C som mår dåligt och är orolig och får ångest. Det är C som inte klarar av det alla förväntar sig av hen. C är ett barn. Jag är vuxen. JAG MÅSTE ORKA! Men hur? Den psykiska pressen och stressen är enorm.
Någon skrev på Facebook att det borde finnas ett stort hus där alla vi som kämpar kan samlas med våra barn och stärka och peppa varandra. Låta barnen träffa varandra. Inte en så dum idé! Jag får mycket stöd i dessa grupper.
Ibland känner jag mig dumdristig som envisas med att jag ska försöka jobba också. Jobba…? Varför egentligen…? Ekonomin såklart! Men kanske vi skulle ha råd om jag var hemma ett tag på heltid… Frågan är bara om det skulle göra någon nytta. C sitter ju bara och spelar när hen är hemma. Och jag har redan sagt på jobbet att jag styr min starttid på jobbet efter Cs skoldag. Och om jag inte får någon annan input än att vara hemma med C går jag nog under…. Det är lite skönt att vara på jobbet och glömma en stund. Låtsas att allt är bra. Men det är verkligen inte bra…
Jag visste att det skulle kunna komma bakslag. Ändå känner jag mig så besviken och ledsen. Och jag tycker så synd om C ❤ Nya tag. Igen… Imorgon försöker vi följa vår plan…
Dela detta:
Kunskapshålet i skolan
Jag orkar inte fylla skolans kunskapshål!
Efter Cs förra läsår, som knappt blev ett läsår utan ett hemmaår, så känner jag mig väldigt besviken på DEN skolan som C gick i (”Det stora sveket från skolan”).
De senaste två månaderna har jag gått med i olika grupper på nätet om hemmasittare, barn i behov av stöd, asperger osv. Nu känner jag mig mer besviken på svenska skolan som helhet (det finns säkert positiva undantag). Vi är väldigt många som kämpar med/mot skolor på olika sätt.
I grupperna läser jag inlägg från många om att skolan inte möter upp på rätt sätt, skolan har ingen förståelse och ingen kunskap. Självklart har alla barn sina individuella behov men skolan borde ju ändå ha en kunskapsbas om NPF-diagnoser. Det finns ju ändå generella saker som gäller de flesta barnen med diagnos och som gynnar ALLA barn. Tydlighet t ex. Att i förväg få veta vad man ska göra, var, med vem och hur länge. Inte ens denna baskunskap verkade Cs nya skola ha trots bra magkänsla på mötet med mentorerna.
Jag har nu mailat, ringt och skickat sms. NU verkar de förstå. Men borde de inte redan veta? C kan ju inte vara den första eleven med en funktionsnedsättning på skolan.
Ingår inte kunskap om NPF i lärarutbildningen? Jag HOPPAS att det gör det! Vi föräldrar till dessa barn sliter hela tiden. Vi förbereder, fixar, ”curlar” (om man vill kalla det så), vi stöttar, hjälper, tröstar, går på möten… Att vi dessutom måste utbilda lärare i hur de ska bemöta våra barn är helt galet. Vi borde kunna räkna med att bara vårt barn kommer till skolan (vilket inte är så bara för ett barn som inte har varit i skolan på väldigt länge…) så möter lärarna upp på rätt sätt och tar över. Vi ska kunna åka och jobba och ägna oss åt annat tills barnen kommer hem igen. Vi borde inte behöva lära lärarna.
Den dagliga oron om C kommer att gå till skolan eller inte (”Klump i magen”) kompletteras av oro över om Cs lärare möter upp på rätt sätt så att C får en bra dag och kan ta sig till skolan även nästa dag.
Jag vill inte behöva lägga energi på den oron!
Skolorna har inkludering som fint ledord. Tanken är god men då får de se till att ta hand om alla barn de får! Om skolan ska vara färgstark med olika individer med olika behov så får det inte finnas ett kunskapshål!
Något jag också har läst i andras inlägg är oförstående föräldrar till andra barn. Om mitt barn med NPF har svårt med kontakt och att få vänner så vore det ju underbart om något barns förälder mötte upp och kunde hjälpa till lite. Om mitt barn bara kan leka hemma i bekant miljö så kanske kompisen alltid kan få följa med hem till oss.Det behövs mer förståelse på alla plan i samhället!
Nu har vi tur för C är väldigt social och vill träffa vänner. C kan ta sig iväg till självvalda ställen (simhall, kompis, skateparken). Det är mest orken som tryter…
Jag vill inte behöva vara den som fyller kunskapshålet i skolan. Andra föräldrar som kämpar med sina barn borde inte behöva vara de som lägger energi på detta. Skolan måste börja ta sitt ansvar. Vi ska inte behöva känna oss hotade av anmälan till socialtjänsten, LVU osv.
Om vårt ansvar ligger i att få vara barn till skolan (”utanför”) så får skolan faktiskt se till att våra barn vill och klarar av att vara där!
Dela detta:
Under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag
Fredagsmys
Idag myser vi! 🙂
Idag är det en extra härlig fredag. Vi tillåter oss att slappna av mentalt och fira lite. Vi firar en 6-åring som har varit i skolan sju hela dagar sedan skolstarten den 20 augusti, vi firar en 10-åring som har gått sju hela dagar i 4:an och vi firar en 13-åring som har börjat i ny skola i 7:an och som har varit i skolan i en timme om dagen i fyra dagar den här veckan. Alla tre är lika fantastiska och värda att firas. Jag är så stolt över mina tre barn! ❤
Jag känner att jag börjar slappna av lite. Jag börjar tro att det kanske inte blir några problem för C att komma iväg på måndag. Jag börjar tro att det kommer att fungera med skolan nu om vi tar det i lugn takt. Jag vill tro men jag känner att det är farligt. Om det blir bakslag kommer jag att bli så otroligt besviken! Jag börjar nästan tro att jag kanske kan få slippa den där vardagen jag var/är livrädd för.
Nu ska jag försöka slappna av i helgen och förhoppningsvis slippa bli väckt av grannens motorcykel strax efter kl. 6. Inte kul att vakna med hjärtklappning och stresspåslag. Det räcker med det stresspåslag som kommer sen i alla fall när jag ska väcka C och kolla dagsformen.
Ha en skön helg! Här ska det bli sol!!! 🙂
Dela detta:
Under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag
supermamsen 