Etikettarkiv: ångest

augusti 20, 2015 · 19:47

Klump i magen

Jag reser mig och försöker hjälpa C upp. Nytt skolförsök imorgon!

Jag reser mig och försöker hjälpa C upp. Nytt skolförsök imorgon!

Idag var det skolstart för mina tre barn. En börjar i förskoleklass, en i årskurs 4 och C skulle ha börjat i 7:an. Men det sprack. C kom aldrig iväg till nya skolan idag.

Det har känts så lovande de senaste dagarna. C har inte brutit ihop så fort vi har nämnt skolan. C blev nöjd när vi berättade om mötet med mentorerna (”Bra magkänsla!”). Men C föll i alla fall (”När C faller”, ”Idag föll C”).

C hade bestämt att hen skulle göra sällskap till skolan med några kompisar. Maken höll sig hemma för att se till att C kom iväg. Jag lämnade syskonen som började tidigare.

C hade väldigt svårt att somna igår. Oron kom krypande mer och mer. Hen fick sova i vår säng och vi låg och pratade och jag sjöng sånger som C älskade som barn.

I morse gick C upp men redan före frukost började hen visa ångest. C blev mer och mer orolig men åt i alla fall frukost. Men sen gick det bara inte. C låste sig helt och hållet.

Jag var på jobbet när jag fick ett sms från maken där det stod ”Skit :(”. Då fick jag världens största klump i magen. Det kändes som ett knytnävsslag. Jag kunde nästan inte andas. Så många tankar och känslor på en gång. Allt hopp dog kändes det som. Och jag som hade hoppats SÅ på denna dag. Tusen tankar virvlade. Ska vi ha ett år till av oro? Ska C bli ännu mer isolerad? Hur ska vi orka? Hur ska C orka? Vad händer om C inte kommer iväg till skolan? Hur mycket måste hen jobba ikapp sen? Går det att jobba ikapp? Hur ska vi komma ur detta?
Jag vill inte ha den där jobbiga vardagen som vi hade förra året igen (”Snart kommer den så kallade vardagen”).
JAG VILL INTE!!! Fan helvetes jävla skit rent ut sagt! SKIT!

C hade ett så bra tillfälle idag. Ny skola, ny klass, bästa kompisen i samma klass och mentorer som är informerade och vill hjälpa. Nu känns det som att hen inte kommer att lyckas gå imorgon heller… Det känns kört. Men vi ska göra ett försök.

Jag känner mig så hjälplös och vilsen. Hur ska jag hjälpa mitt barn? Min klump i magen är enorm.
Cs klump är nog större. Stackars liten! ❤

14 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , , ,

augusti 16, 2015 · 21:38

Skyddsnät

wpid-20150816_140705.jpg

Alla människor behöver ett skyddsnät.
Jag har sagt till C, när hen ligger och gråter av ångest, att vi är hens skyddsnät. Att vi stöttar. Att vi ska prata med lärarna. Att vi ska hjälpa till med skolarbetet. Att vi finns här. Att vi fixar. Att vi tröstar. Att vi älskar.

Först lugnade C ner sig. Sen plötsligt frös hen till och stirrade på mig och frågade ”Men vem ska ta hand om mig om ni dör???”.
Ny ångest… Och jag själv är inte helt bekväm med tanken på döden heller. Jag försökte lugna C och sa att det finns många runtomkring som kan hjälpa hen. Men jag förstår Cs oro.

Jag har också ett skyddsnät. Min make, mina föräldrar, min syster och några nära vänner som hör av sig och drar ut mig på pratpromenader så att jag får prata av mig och kommer hem med ny energi. Tjejmiddagar med god mat, gott vin och skratt. En mysig kväll på tumanhand med maken. Varma kramar och stöttande ord från mina föräldrar. Ett sms från min syster med uppmuntran och pepp. Allt detta gör att jag orkar lite till.

En av mina äldsta vänner brukar höra av sig och dra ut mig på pratpromenader. Hon hör av sig trots att jag är inne i min problembubbla och aldrig hinner höra av mig till henne.

Jag är så tacksam för mitt skyddsnät.
Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dessa personer. De finns där och orkar med mig och mina bekymmer. Trots att de har egna.

En vän, som känns väldigt nära men bor långt bort, har varit lite i samma situation som jag är nu. Hon är mamma till en flicka med ADD. Flickan har också haft det kämpigt med skolan. Den vännen är det skönt att prata med för hon vet verkligen hur det är.

Jag kan förstå Cs oro. Hens skyddsnät är inte lika stort som mitt. Kompisarna är inte många. C är dålig på att höra av sig till dem. Hen har ingen ork och energi. Och eftersom C inte hör av sig så hör kompisarna inte av sig. Det blir en ond cirkel.

Egentligen borde även skolan ha varit Cs skyddsnät. Men det har den inte alls varit. Skolan lät C falla. Och C föll hårt. Frågan är om nya skolan kan fånga upp C igen. Jag vet inte…

Det som ger mig mest energi är alla lyckliga stunder med min familj. Stunder när vi skrattar tillsammans, busar, dansar, sjunger, kramas… I dessa stunder känner jag mig som världens lyckligaste och skyddsnätet blir starkare. Vi ska fånga upp C i familjenätet. Vi ska fånga upp syskonen. Ingen ska behöva falla.

wpid-20150520_070029-1.jpg

Postat med WordPress för Android

1 kommentar

Under Ångest, Syskon, Vardag

Taggat som , , ,

augusti 15, 2015 · 19:24

Den där skolplikten…

Just nu känns skolstarten som ett staket med taggtråd...

Just nu känns skolstarten som ett staket med taggtråd…

Ju mer jag lär mig om Cs autism, desto mer förstår jag saker och beteenden från när C var liten (”En tillbakablick- letar tecken på autism”). Jag har skrivit om detta i ett annat inlägg också, ”Jag skäms! Men jag lär mig varje dag!”. Bloggen är min bearbetningsprocess så tankar dyker hit och dit, fram och tillbaka. Det är så skönt att skriva om alla tankar och sen låta dem fladdra iväg lite. Låta min hjärna släppa dem ett tag. Lite väl snabbt dyker dock nya tankar upp… 🙂

Jag gör en liten minnesresa angående beteenden hos C.
Nuförtiden har C (13 år) svårt att ta sig hemifrån. Framförallt om det inte är självvalda saker. C låser sig och gråter. Ibland får hen panik och ångest (i synnerhet om det är kopplat till skolan på något sätt).

Vi har alltid haft svårt att ta oss utanför huset i vår familj. C har alltid varit rörig och jobbig när vi ska iväg. Hen har busat, inte lyssnat, retats, tagit en evighet på sig att hitta sina saker, inte klätt på sig… Men oftast tog vi oss ändå iväg till skridskoåkningen, familjepromenaden, bion, dagis, skolan… Dock var vi ofta helt slut och på väldigt dåligt humör.
Det har till och med hänt att vi har fått ställa in familjeutflykter, mest för att både jag och maken har tappat tålamodet och gett upp. På den tiden ville C göra saker och blev då besviken när vi ställde in. Och vi kände oss som dåliga föräldrar. Att vi ställde in drabbade ju även syskonen.

Jag kan nu mer förstå varför C ”kaosade”. Hen hade egentligen redan då lite svårt för att ta sig iväg.
C blev förmodligen orolig. Hen ville åka skridskor, men visste inte vad hen skulle förvänta sig. Ska vi till en ishall? Kommer det att vara mycket folk? Har vi med oss fika? KAN jag åka skridskor eller har jag glömt hur man gör? Kommer det att vara någon jag känner där? Är mina skridskor lagom stora? Passar hjälmen? Hur länge ska vi åka? Åh vad jag önskar att jag visste det jag vet nu! Då hade jag hjälpt C mer och förklarat saker (”Funktionsnedsättning eller brister i miljön?”).

En annan sak jag har tänkt på är fritidsaktiviteter. När C var liten provade hen på ett par aktiviteter. Båda låg på helgerna. Efter ett tag sa C att hen ville sluta för att hen ville vara ledig och vila på helgerna. Så klokt! Det kanske är det som gjorde att hen ändå höll ihop i skolan i så många år. C förstod att hen behövde vila. Då var jag lite besviken på C och tyckte att det var tråkigt att hen ville sluta på aktiviteterna. Hen var väldigt duktig på båda. Nu med min kunskap kan jag verkligen förstå varför C ville sluta. Jag önskar att jag hade förstått det då!

När C var liten fick vi barnsäkra hela hemmet. Det får ju alla som har små barn. Vid flera tillfällen, när vi var hos andra med barnsäkrade hus, hittade C nya faror och saker som deras barn aldrig hade upptäckt. Hen hade en enorm nyfikenhet. Många gånger kunde jag bli arg på C. Hen pillade, stökade, tog sönder… Idag kan jag mer se hens nyfikenhet som en drivkraft.

Det är mycket jag skulle ha gjort annorlunda om jag hade vetat… Men nu har jag en chans att göra rätt!

Skolstarten närmar sig. På torsdag är det dags! Jag märker en större och större oro hos C. Idag skulle C ha ett visst antal datatimmar. Vi bantar ju bort datatimmar nu. När C kom upp ur sängen i morse så skrek hen ”Jag måste få sitta vid datorn hela dagen! Jag får panik! Jag vill inte gå till skolan!!! Jag orkar inte tänka på skolan!!!”. C stod och skakade. Helt förstörd. Vad ska jag göra i detta läge… Vad är rätt? Jag vill inte att hen ska bli dataspelsberoende (”Den där datorn..”). Men om C blir lugn kanske C ska få spela… Eller? Hur ska jag veta vad som är bäst…?

Sen känner jag mig kluven över en annan sak. C säger ”Om jag sitter vid datorn slipper jag tänka!”.
Visst att slippa tänka kan vara skönt för C NU. Men då trycker ju C undan viktiga känslor. Skolstarten kommer ju. Och känslorna finns där under ytan… Hur bra är det? Men om C inte får spela så får hen panik av sina tankar och sin skolångest… Och vi har ett barn som hela dagen är som en osalig ande som gråter och bråkar.

Vi gjorde en ”deal”. C fick extra speltid om hen tog en promenad med mig. Jag försökte försiktigt prata om skolan på promenaden. Peppa lite, förbereda lite. Hen lugnade sig lite men är fortfarande väldigt orolig.

Själv är jag så orolig att jag inte kan tänka på annat. Jag har mailat lärarna på nya skolan, jag har mailat kuratorn… Jag curlar allt jag kan… Men vad hjälper det om C inte tar sig till skolan på torsdag? Om C börjar terminen med frånvaro….? Om ”Den så kallade vardagen” blir sådär jobbig igen… Hur ska vi orka då…?

Vissa saker faller på plats. Men viktiga delar återstår –  framförallt skolan. Den måste falla på plats! Just nu kan jag nästan känna att den där skolplikten, som vi ska vara så glada över i detta land, är min värsta fiende. Den stressar mig, pressar mig, kräver omöjliga saker av mig… Hjälp!

Men om det nu är en plikt/skyldighet (rättighet?) att vara i skolan får väl nya skolan se till att fixa så att C kommer dit och VILL VARA DÄR. Jag och min make…? Ja, vi kan faktiskt inte göra mer än det vi gör… Vi gör redan ALLT vi kan!

5 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

augusti 11, 2015 · 22:30

”Det är lika bra att jag somnar och aldrig vaknar igen!”

Jag jobbar på det!

Jag jobbar på det!

Vid ett par tillfällen, när C har haft rejäla ångestattacker gällande skolan (”När C faller”), har hen sagt ”Det är lika bra att jag somnar och aldrig vaknar igen!”. Att höra sitt barn säga så är fruktansvärt! Det gör så ont i hela hjärtat. Mitt älskade barn, vill hen inte leva? Tänker C ta livet av sig? Dö?

När vi pratade med psykologen om det så sa hon att det är ett sätt för C att visa sin ångest. Hon tror absolut inte att hen tänker göra något. Hon sa att eftersom C är glad när hen gör roliga saker, och när vi inte ställer krav på skola och pluggande eller andra saker som kan vara jobbiga för C, så ska vi inte oroa oss så mycket. Hon sa att C är ju inte deprimerad hela tiden. Och det är sant… C är jätteglad vid datorn och vid andra aktiviteter som C väljer att göra.

Men HUR kan vi egentligen veta hur C mår inuti? Hur kan vi veta att C inte tänker göra något?

När C var hemma från skolan förra hösten (”Det stora sveket från skolan”), och mådde riktigt dåligt, så var jag hemma från jobbet med hen i två veckor. Jag fixade mat och fanns här hemma som stöd. Då sa en ”hemmasittarexpert” i kommunen, som vi och C har träffat, att det är bättre om jag jobbar. C ska inte ha det mysigt och bli ompysslad hemma. Det ska vara ensamt och långtråkigt, då vill C tillbaka till skolan. Om det blir för mysigt hemma så vill C bara vara hemma. Jag själv trodde att jag gjorde rätt som prioriterade C och var hemma med hen för att stötta.

Jag började jobba igen. Men inte började C gå till skolan för det.

Många säger att man ska lita på sin magkänsla. Många säger att som förälder vet man bäst…

Men HUR ska jag veta? Jag är inget proffs på området… Jag är bara en mamma som älskar mina barn och vill att de ska må bra. Jag gör allt för att de ska må bra! Jag är så rädd för att göra fel.

Nu balanserar vi på en skör tråd. Balansen mellan pepp och press är hårfin. Jag tror att jag säger en peppande sak och C tar det som en pressande sak. Jag är så orolig för att jag ska råka putta ner C. Jag skulle vilja ha en lite mer hållbar och bred tråd att balansera på… Eller en bro med staket! Eller helst en motorväg!

6 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , , , ,

augusti 9, 2015 · 22:17

Kontraster

wpid-20150809_121557.jpg

Nu har vi kommit hem. Hela familjen är samlad igen. Skönt! 🙂

I huset har vi C som idag återigen fick panik vid tanken på skolstarten som kommer snart (”Skolskräck”). Stackars liten! ♡

Sen har vi en 6-åring som ska skolas in på fritids i förskoleklass imorgon. 6-åringen var så pirrig så hen kunde knappt somna. Vi har förberett och plockat fram kläder. 6-åringen ville prompt också ha med sig en frukt nu när hen äntligen får börja i skolan. Så den är också packad. 6-åringen har varit sprallig och lycklig hela dagen över att hen ska gå till skolan imorgon.

Vilka kontraster. Jag minns att C sin allra första skoldag var påklädd och glad klockan 5 på morgonen och undrade när vi skulle gå.

Vad har hänt sedan dess som har gjort skolan till en så ångestladdad plats för C? Det är så sorgligt och så svårt att förstå.

Jag hoppas att min 6-åring och min 10-åring kan få fortsätta ha en positiv känsla och inställning till skolan.

Imorgon börjar jag jobba. Semestern är slut. Men den riktiga vardagen kommer först den 20/8 (”Snart kommer den så kallade vardagen”).

Tills dess får jag njuta av att bara behöva jobba… 😉

Postat med WordPress för Android

2 kommentarer

Under Skola, Vardag

Taggat som , ,

augusti 7, 2015 · 15:35

Lagom

wpid-20150805_145718.jpg

Igår var C och badade med kompisar. Hen hade kul och var glad och nöjd när hen kom hem. I min värld är roliga upplevelser ett sätt att tanka energi.

Idag skulle C till tandläkaren  (maken lyckades boka en snabb tid). Igår ville C verkligen gå till tandläkaren idag. Och efter det hade C tänkt gå och bada med kompisar igen.

Men idag tog det stopp. Maken berättade att C är helt slut idag. Det blev varken tandläkare eller bad. Bara datorn (”Bojen”). Cs energi är slut. Hen använde den igår.

Vi måste verkligen börja tänka om. Planera efter Cs ork (”För vems skull egentligen?”)
En aktiv dag kanske kräver en, eller till och med två, vilodagar.

Det är en utmaning som kommer snart med skolstarten. C måste få rimliga krav på sig. C kanske inte orkar gå i skolan alla dagar eller hela dagar. Jag hoppas att nya skolan hjälper oss och gör en bra plan. Eftersom C inte vill sticka ut måste det skötas diskret.

Det som är svårt att förstå för mig är att C förr kunde hänga med på allt möjligt. Hen orkade mer. På den tiden fick C inga ångestattacker och låsningar. Det har kommit nu det senaste året.

Tonåren är ingen lätt tid för någon. Med ett funktionshinder blir det ännu svårare.

Vi måste hitta ett ”lagom” som passar C.
Åh vad jag älskar den ungen! ♡

Postat med WordPress för Android

11 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , ,

augusti 4, 2015 · 19:12

Bojen

wpid-20150804_184154-1.jpg

Alla behöver ibland stöd och någon som lyfter dem. Jag har flyttat några gånger under min uppväxt. Det har gått bra för mig för min familj, tryggheten (min boj), följde med.

Jag har alltid känt mig grundtrygg. Självklart har jag i tonåren haft bristande självförtroende och kärlekssorg, men inga större bekymmer.

Skolan har jag tyckt om. Jag var ingen stjärna, men jag klarade mig utan någon större ansträngning.

Min mamma, pappa och syster är fortfarande min boj. Men nu har jag även en ny boj i min make som ger mig kärlek,  trygghet och styrka. Jag är så tacksam att jag har dessa bojar.

Idag fick vi ta ett jobbigt beslut för Cs skull. Imorgon åker maken och C hem. Jag och syskonen stannar på landet några dagar till. Det känns jättejobbigt att vi måste göra så. Men C mår inte bra här på landet. C tjatar hela tiden att hen vill hem till tryggheten i sitt rum, till datorn.

Jag har försökt krama och trösta. Sagt att vi, din familj,  är ju här. Din boj!

Det är en sorg i mig att jag inte kan vara den boj C just nu behöver. Att det inte räcker att vi finns här för hen. Hen vill till sitt rum/sin dator. DET är just nu Cs boj.

En person som aldrig har haft ångest kan nog aldrig riktigt förstå hur det är.

När vi sitter här i den mysiga stugan på landet med solen gassande utanför och C skriker med tårarna sprutande ”Jag måste hem nu! Ni förstår inte! Jag klarar inte av att vara här mer!  Jag orkar inte mer!” då känner jag mig så liten. Så hjälplös. All min kärlek och alla mina kramar och ord om att allt kommer att bli bra hjälper inte. C måste få komma till sin boj. Imorgon får C det.

Maken och jag får dela upp oss. Det är inte vad vi önskar på vår semester. Men det är nödvändigt.

Jag hoppas att C framöver hittar sin inre styrka igen. Den finns där. Jag har sett den. Förr hade C världens bästa självförtroende. Men för ett par år sedan började hen tappa det. Jag undrar hur det kunde hända…..?

Postat med WordPress för Android

26 kommentarer

Under Ångest, Dator, Hemmasittare, Semester, Syskon, Uncategorized

Taggat som , , ,

augusti 4, 2015 · 14:07

Jag är ingen liten lort!

wpid-20150803_121941.jpg

Jag faller ibland jag med, precis som C. Men jag faller inte lika hårt och lika synligt. Jag faller i min ensamhet. När jag låser in mig på toaletten och tårarna rinner. När jag ligger i sängen på kvällen och grubblar. När jag går på mina grubbelpromenader. Ibland när jag pratar med min make,  min mamma, min syster, en förstående vän….

Men jag faller inte inför C eller syskonen. Då är jag stark och stöttande. Jag peppar, pushar och lugnar. Jag säger att allt kommer att bli bra. Jag vill så gärna tro det! Jag försöker övertyga mig själv lika mycket som barnen.

Jag har ett kaos i mig. Men utåt biter jag ihop. Jag måste det.

Jag är ingen liten lort  (som Bröderna Lejonhjärta pratar om). Jag faller en stund men jag tar mig upp. Jag gör det som måste göras. Det som förväntas av en mamma. En mamma ska ju finnas där och orka.

C brukar säga att hen ÄR dålig! C känner sig värdelös. Jag försöker förklara för C att C inte är dålig utan MÅR dåligt och att det är en stor skillnad.

Jag måste börja tro på mina egna ord. Ibland, när allt är kaos och jag känner mig otillräcklig, känner jag mig som en dålig mamma. Jag kanske i dessa stunder måste inse att jag mår dåligt, jag är inte dålig.

Jag samlar kraft. Borstar bort gruset från knäna efter fallet, reser mig och kämpar på. Jag är ingen liten lort!

wpid-fb_img_1437943633647.jpg

Postat med WordPress för Android

5 kommentarer

Under Ångest, Stress, Vardag

Taggat som , , ,

augusti 3, 2015 · 14:24

Skolskräck

wpid-20150803_095214.jpgIdag kom den igen plötsligt och brutalt. Den slår ner C skoningslöst och hårt. C gråter. C får ångest och panik av skolskräcken.

Själv har jag alltid tyckt om skolan. Det har fungerat utan problem.

För C är skolan ett stort problem. Och det är något oundvikligt som kommer. Den 20 augusti är det dags….

När jag hör och ser Cs ångest blir jag så rädd. Rädd att det blir ännu ett läsår av hemmasittande för C.

Åh vad jag önskar att jag kunde trolla allt bra!

Postat med WordPress för Android

5 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , ,

juli 30, 2015 · 11:24

Idag föll C

Nu har vi varit hemma och landat några dagar innan nästa stuga. Vi stannade hemma några dagar extra för Cs skull.
Vi måste tänka på C. Hen måste få vara hemma några dagar vid datorn och känna sitt lugn. Igår sa C till mig att hen älskar att sitta vid datorn. Det är det enda stället C kan koppla av och slippa tänka.

Igår började C tänka på skolan. Hen fick panik direkt. Stackars liten som inte kan njuta av sommaren.

Själv försöker jag njuta och inte tänka på vad som komma skall. Men jag har en oro i mig. Jag försöker putta bort den men den ligger där och molar.

Idag ska vi åka till landet. Till vårt eget välbekanta landställe. C har vetat om det. Vi har haft en lapp och vi har kryssat dag för dag.  Hen har sett hur dagen närmar sig.

Igår på kvällen sa C att hen inte vill åka. Att hen inte pallar det. Att C måste få vara hemma i sitt rum med sin dator och sin säng.

Liksom förra gången förberedde vi allt igår  (se inlägg ”Semester” och ”Nu åker vi!”)wpid-fb_img_1438109928021.jpg

Vi gick upp kl. 8 imorse och packade det sista. Sen väckte vi barnen. Vi skulle återigen äta frukost på vägen så att C skulle slippa tänka.

Syskonen gjorde sig snabbt klara och hoppade in i bilen. Men idag föll C. Hen kom inte ens upp ur sängen. C grät och kröp ihop mot väggen. Hen vägrade titta på oss, ville inte låta oss trösta. Hen skulle inte åka. Hen skulle vara hemma.

Vid ett tillfälle i våras var vi i samma sits. Syskonen satt i bilen. Alla var klara. Den gången kom vi inte iväg. Vi fick packa ur bilen och stanna hemma. C hade sen jättedåligt samvete.

Idag kände jag och maken oss totalt hjälplösa. Vad ska vi göra? Vi kan ju inte ställa in hela familjens 10 dagar på landet.

Vi försökte peppa C, få hen att sätta sig upp i sängen, klä på sig… Ingenting fungerade. Syskonen började bli oroliga i bilen. Maken och jag tittade på varandra. Måste vi ha det så här?

Utåt försöker vi båda behålla lugnet. Inuti bubblar jag och vill skrika: ”För i helvete! Skärp dig! Alla är klara! Vi väntar bara på dig! Måste vi anpassa oss efter dig hela tiden? Du förstör för oss! Vi tänker inte stanna hemma!!! Jag orkar inte med det här!!!”

Vi skulle äta frukost på McDonald’s på vägen. De slutar servera frukost kl. 10. Syskonen såg framemot det.

Maken åkte till McDonalds och köpte hem frukost. Vi försökte få C att komma till bordet och äta. Men C vägrade och skulle äta i sängen i sitt rum.

Efter frukost gick jag in i Cs rum. Jag skulle ge C hens medicin. På något sätt skojade vi till det och började prata med dialekt båda två. Då började det lätta. Jag klädde på hen. Jag sa att NU ska vi åka. Och då vände det. Hur det hände vet jag inte, men jag är så glad att det gjorde det! Och nu sitter vi i bilen. Vi ligger lite efter i vår tidsplan. Men vi är på väg!

När C hoppade in i bilen tittade 10-åringen på mig med en lättad blick och gjorde tummen upp.

Om nu jag, som är vuxen, tycker att detta är så fruktansvärt jobbigt – hur är det inte då för barnen? Och för C? Vilken press och vilken stress. Jag önskar av hela mitt hjärta att det ska bli lättare framöver!

Postat med WordPress för Android

9 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Semester

Taggat som , , ,