Ett stort varmt tack till alla er som kom på min föreläsning i Tyresö den 11 mars. Föreläsningen anordnades av Attention Haninge-Tyresö och var kostnadsfri för åhörare. Ca 70 personer kom på föreläsningen och det var främst anhöriga men även några pedagoger och personer med egen diagnos.
I bilderna nedan finns en del av de fina kommentarer jag fick i utvärderingen. 🙏
Boka gärna in mig för en föreläsning. Jag föreläser för pedagoger/skolledare och anhöriga. Mer info finns här. Jag ger både anhörigperspektivet och pedagogperspektivet eftersom jag är lärare i fritidshem och har tre egna barn med NPF-diagnoser.
Min förhoppning är att ge stöd och igenkänning samt bidra till att öka samsynen mellan hemmet och skolan.
Jag är fortfarande bubblig efter onsdagens föreläsning! Tack! 🩷
Jag är inte så aktiv här på bloggen. Följ mig gärna på Instagram på kontot @supermamsenblogg. 🤗
På kul bad jag AI beskriva Supermamsen. Här är texten:
”Supermamsen är pseudonymen för Helén Englund Dock, en svensk bloggare, författare och föreläsare som skriver om livet som förälder till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Hon arbetar till vardags som lärare i fritidshem i Tyresö.
Bakgrund och blogg
Helén startade bloggen Supermamsen sommaren 2015 som en form av egenterapi när familjelivet var som tuffast. Namnet valdes ironiskt då hon vid tidpunkten kände sig som ”världens sämsta mamma”. Hon var anonym i tio år för att skydda sina barn, men valde i september 2025 att gå ut med sitt riktiga namn.
Bok och föreläsningar
Hon har skrivit boken ”Supermamsen : om livet som pedagog och förälder till barn med särskilda behov” (2020), utgiven av Kikkuli Förlag. Boken och hennes föreläsningar fokuserar på:
Dubbla perspektiv: Hur rollen som pedagog och förälder till barn med NPF (autism, ADHD och ADD) påverkar varandra.
Vardagskampen: Erfarenheter av problematisk skolfrånvaro (”hemmasittare”) och kampen för rätt stöd i skolan.
Stöd och strategier: Att ge hopp och konkreta tips till andra föräldrar och pedagoger för att öka förståelsen kring NPF.
Recensioner av boken
Boken har fått ett positivt mottagande och beskrivs av läsare som en viktig ögonöppnare.
Expertutlåtande: Enligt funkkonsulten.se är boken ett viktigt redskap för skolor och föräldrar, särskilt gällande kartläggning och anpassningar för elever med autism.
Användarrecensioner: Recensenter på Bokus och Adlibris lyfter fram bokens ärlighet och att den ger en stark känsla av igenkänning för andra i liknande situationer.
Helén är numera mest aktiv på Instagram under kontot @supermamsenblogg. ” (sammanfattning av AI)
Nu gör vi ett nytt försök! Inga fler snöstormar tack!😅
Varmt välkomna på min föreläsning med Attention Haninge-Tyresö den 11 mars i Kvarnhjulet hus B i Tyresö. Föreläsningen är kostnadsfri men anmäl dig till kontakt@haningetyreso.attention.se
Efter 10 år som ”hemliga” Supermamsen är det nu dags att berätta vem jag är. Anledningen till att jag har varit anonym är att jag har velat skydda mina barn. Nu tycker de dock att det är dags att släppa på anonymiteten. För mig har det varit väldigt viktigt att respektera mina barns önskemål och jag har själv inget behov av att synas. Det viktigaste för mig har alltid varit att försöka ge andra stöd med blogg, bok och mitt Instagramkonto. Min förhoppning är nu att jag har möjlighet att nå ut mer och stötta fler genom att visa vem jag är.
Nu när barnen låter mig ”outa” vem jag är känns det lite läskigt. Det har varit en form av skydd att vara anonym.
Jag vill betona att jag aldrig har skämts över mitt liv eller mina barn. Syftet med anonymiteten har enbart varit att skydda dem.
Jag heter Helén Englund Dock och bor i Tyresö (en Stockholmsförort). Jag arbetar på en låg- och mellanstadieskola i min hemkommun. Resten vet ni.😉 Gift, tre barn (16, 20, 23 år), 51 år, arbetar som lärare I fritidshem med behörighet i bild… Ni får gärna ställa frågor om ni vill.
Tack till er som har vetat vem jag är och förvaltat mitt förtroende. ❤️
Tack också till Kikkuli Förlag som trodde på min bokidé och gav ut boken.
Jag är inte så aktiv här på bloggen längre. Jag skriver bara här lite då och då. På Instagram @supermamsenblogg är jag mer aktiv.
Tack för att ni har hängt med mig i så många år. Häng gärna kvar! 🤗
Jag kan inte sova på grund av grubbel. Jag grubblar på en massa saker men det som snurrar mest i skallen just nu är hur ni i regeringen tänker kring vad som behövs för att ”fixa” den svenska skolan. Jag kan ärligt talat inte förstå hur ni tror att diverse förslag genom åren som betyg i tidigare åldrar, mer disciplin, kanske till och med ett ordningsbetyg, hårdare tag och det senaste ”mobilförbud” ska lösa någonting överhuvudtaget. Jag förstår att ni är bekymrade över PISA-resultatet. Redan 2016 skrev jag om att skolan måste få kosta. Det har gått sju år sedan dess och det har inte blivit bättre.
Jag undrar om ni är medvetna om hur det ser ut i dagens skola? Våra elever är fantastiska och gör sitt bästa varje dag. Jag och mina kollegor gör också vårt bästa varje dag och vi vill så mycket. Vi vill stötta Måns i leken och vara i närheten av Mia på rasten eftersom hon känner sig otrygg annars. Vi vill ge instruktioner en-till-en till Frej på lektionen så att han kan sätta igång och jobba, hjälpa Sofia att hålla fokus, ge Ivar mer utmanande uppgifter, hjälpa Therese ta små pauser för att orka med, stötta Iman med svenskan så att hon kan hänga med på lektioner och raster samt undervisa alla våra elever efter deras behov. Vi vill hjälpa Anna att ta mer mat, hjälpa Nisse att ta mindre mat, hjälpa Sune att hitta på något på rasten, vakta dörren när Nina kissar eftersom hon inte vågar låsa… Vi vill stötta i konflikter, finnas där för att lyssna…
Tror ni på allvar att er senaste basunering ”mobilfri skoltid” skulle lösa detta? Jag kan då informera er om att på min arbetsplats, en f-6-skola, är det redan mobilfritt under skoltid. Jag och mina kollegor räcker inte till i alla fall trots att vi sliter mer än lovligt och inga mobiltelefoner finns i sikte.
Även min dotters högstadieskola är mobilfri. Alla jag känner som arbetar på skolor har mobilfri skoltid. Det är redan snarare regel än undantag. Tror ni att ni kommer att hjälpa oss i vårt dagliga arbete nu?
Det finns redan följande i skollagen:
”Regler kring mobiltelefoner
Vad gäller kring elevers användning av mobiltelefoner vid undervisning?
Vid undervisning i de obligatoriska skolformerna, fritidshemmet, gymnasieskolan samt anpassade gymnasieskolan får mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning bara användas om:
det sker enligt lärarens instruktioner i syfte att främja elevernas utveckling och lärande, eller
om användningen utgör extra anpassningar eller särskilt stöd.
Det innebär att privat användning av mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning som huvudregel inte är tillåten. Det gäller oavsett om det är elevens egen utrustning eller om skolan tillhandahållit utrustningen. Annan elektronisk kommunikationsutrustning än mobiltelefoner kan till exempel vara smarta klockor, datorer, surfplattor och andra digitala medier.
Om det finns särskilda skäl får rektorn eller en lärare tillåta en enskild elev att använda en mobiltelefon eller annan elektronisk kommunikationsutrustning även i andra fall än inom ramen för lärarens instruktioner, extra anpassningar eller särskilt stöd. Denna möjlighet ska dock tillämpas restriktivt och innebär inte att undantag kan göras för hela undervisningsgrupper.
Skollagens bestämmelser om användning av mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning vid undervisning gäller inte för komvux.
Vi som arbetar i pedagogisk verksamhet vet redan om detta. Således tar vi redan de beslut som vi anser är rätt för våra elever. Litar ni inte på vår profession?
Det känns lite som ett hån att ni basunerar ut att nu minsann ska vi pedagoger få stöd och det stora problemet ”mobiltelefoner” ska bort. Får vi bara bort telefonerna (som redan är borta på i princip alla skolor) så fixar vi den svenska skolan.
Hur svårt kan det vara för er att se sanningen i vitögat? DET BEHÖVS RESURSER! Ni kan inte fortsätta urholka skolan och sen försöka fixa det med disciplin och regler. Våra elever vissnar då. Det behövs bättre förutsättningar för oss pedagoger! Det behövs FLER PEDAGOGER. Så enkelt är det. Då växer våra elever.
Jag är uppriktigt ledsen och oroad över att ni inte gör rätt satsningar och prioriteringar när det gäller skolan. Hur länge ska ni låta detta fortgå? Jag tvivlar inte på att även ni vill att den svenska skolan ska gynna alla elever däremot är jag mycket tveksam kring de metoder ni väljer för att nå målet.
Nu har jag verkligen tagit steg utanför min comfort zone. Dels för att jag har föreläst för första gången sedan corona (bortsett från en digital föreläsning förra hösten) men också för att föreläsningen krävde både tågresa och hotell.
Äventyret började med lite panik. Jag kom in till Stockholms central i går morse i god tid innan mitt tåg mot Helsingborg skulle gå. Jag satt där i godan ro med en latte. Då fick jag för mig att gå in på SJ och kolla min resa. Där stod det ”Störningar i trafiken. Avboka eller omboka din resa”. Jag satte nästan kaffet i halsen. Pulshöjning till max! Jag ringde SJ kundtjänst med hjärtat i halsgropen. Efter ett tag svarade en kvinna och jag beskrev mitt ärende. Hon sa att förseningarna inte berörde min sträcka utan sista delen mot Köpenhamn. Hon beklagade att jag hade behövt oroa mig och sa att det är tågnumret det går på när de skriver om störningar vilket kan vara missvisande. Jag blev så lättad att jag nästan började gråta.
Tåget gick i tid och jag kom fram till Helsingborg enligt plan. I Helsingborg regnade det men promenaden från stationen till hotellet tog bara ca 10 minuter. Jag bodde passande nog på Comfort Hotel och det var riktigt bekvämt. Med mitt usla lokalsinne var det skönt att bo på samma ställe som jag skulle ha föreläsningen på. Personalen på hotellet var väldigt tillmötesgående och jag kunde checka in på rummet en timme tidigt och även ta det lugnt på rummet idag. Lokalen som jag hade föreläsningen i var trevlig.
Comfort Hotel Helsingborg
Jag var väldigt pirrig innan föreläsningen. Jag hade tränat hemma för mig själv men det är svårt att veta hur det tas emot. Jag höll mig ganska mycket till det jag hade planerat att säga men det kom en del spontana grejer (”zebror”, ni som lyssnade förstår 😉) och en del av det jag hade tänkt säga kanske inte kom med. Nu efteråt kommer jag knappt ihåg vad jag sa! 😅
Det var nog 35-45 åhörare och i princip alla hade anhöriga med NPF. Det märktes att många kände igen sig både på bekräftande nickningar på det jag sa och på det som åhörarna själva lyfte eller ställde frågor om.
Jag bad om utvärderingar och som helhet fick jag jättefin respons. Tack! Om det är någon som lyssnade som vill ge lite mer feedback (ris/ros) så maila gärna. Det går också bra att maila frågor om ni har kommit på något ni undrar över. Jag fick en fin bricka med Helsingborgmotiv i present av Anhörigstöd Helsingborg. Tack! Och tack till alla som kom och lyssnade! 🙏❤
Idag åt jag en god frukost på hotellet och sen tog jag det lugnt på rummet i ett par timmar. Efter det gick jag till gågatan och strosade lite i solen och åt lunch. Jag vågade inte ta mig så långt av rädsla för att gå vilse och inte hinna till tåget i tid 😅
Nu sitter jag på tåget hem. Nöjd och trött. På det stora hela gick det bra. Jag vill börja föreläsa mer. Det är givande och min förhoppning är att de som lyssnar ska få igenkänning (”Jag är inte ensam om detta svåra”), lite tips och pepp. Jag vill VÄLDIGT gärna nå ut mer till skolor/pedagoger också.
Imorgon blir det vardag igen. Jag har ju mitt jobb som lärare i fritidshem och jobbar 80%. Det känns lite konstigt att mina kollegor inte vet varför jag har varit ledig i två dagar 😉
Nu ska jag äta lite godis och lyssna på ljudbok resten av tågresan.
Äntligen semester! Jobb igen först vecka 32. Igår var jag och badade med Linnéa. Det är väldigt varmt både ute och inne. Maken jobbar den här veckan, sen är även han ledig. Vi ska iväg på lite utflykter och sen blir det landet ett par veckor.
Under semestern har jag tänkt försöka vara lite mindre uppkopplad. Det blir en utmaning! Jag är mycket inne på sociala medier och läser. Mina egna inlägg, framförallt blogginlägg, har minskat med åren. Hjärnan snurrar lite mindre numera. Jag vet dock redan nu att ett blogginlägg kommer inom de närmsta dagarna då jag har ett behov av att skriva av mig om en sak som hände i förra veckan. Precis så uppstod min blogg – mitt behov av att tömma hjärnan. 😉
Boken uppstod främst för att jag kände att den behövs. Jag var väldigt frustrerad över hur många vi är som får kämpa så. Min frustration rörde både min föräldraroll och min roll som pedagog. Min bok behövde fylla ett hål kändes det som. Boken har fått fina recensioner både som häftad och som ljudbok. Det känns fantastiskt kul! Kanske hinner du läsa den eller lyssna på den i sommar. Jag får många fina meddelanden från läsare om att boken har hjälpt dem på olika sätt och det gör mig så himla glad. Jag märker att boken främst når dem som har liknande liv som jag. Min förhoppning är att även nå ut till pedagoger, skolledare samt utredare på socialtjänsten och Försäkringskassan. I höst har jag en föreläsning bokad och det känns jätteroligt och spännande.
Betyg på ljuboken på Storytel. Inläsare är Malin Rømer Brolin Tani.En av recensionerna på Bokus.
Nu på semestern blir det förmodligen Instagram som jag främst kommer att uppdatera. Kika in på mitt Instagramkonto om du inte redan har gjort det.
Emil, min 15-åring med add och autism nivå 1/asperger har en fungerande skolgång nu. Den fungerar eftersom han har fått vila och nu har en anpassad studiegång då han läser i skolans studio två timmar om dagen. Nu går han i årskurs 9 och till sommaren kommer han att få 8-10 betyg beroende på hur mycket han hinner och orkar med. I årskurs 8 hade han två betyg. Hans mål är att gå ett högskoleförberedande program på gymnasiet och han kommer att ta ett år på IM och läsa in några ämnen till så han får ihop 12 betyg.
Emil mår bra nu. Han jobbar på i lagom takt och hinner även med återhämtning. Det är härligt att se honom lyckas.
Lyckas han för att vi har pressat och stressat honom? Nej, stress och press ledde till mer ångest och låsningar. Han lyckas för att vi lyssnar in hans ork och mående.
Lyckas han för att skolan har tjatat om skolplikten? Nej, han har hela tiden vetat om skolplikten och velat klara av att gå till skolan men inte förmått.
Lyckas han för att skolan tidigare har gjort orosanmälningar till socialtjänsten pga. skolfrånvaro? Nej, det har bara stressat honom och i perioder lett till att han har försökt ”skärpa sig” och gå till skolan som alla andra men det har varje gång lett till en större krasch, ångest och en känsla av misslyckande.
Lyckas han just nu för att han äntligen har förstått att skolan är viktig? Nej, det har han vetat hela tiden. Han är ambitiös och ”högpresterande”. Hans hinder har varit trötthet/utmattning pga. bristande anpassningar och bristande förståelse.
Lyckas han nu för att vi föräldrar har satt hårt mot hårt och markerat? Nej, han lyckas nu för att vi litar på honom och lyssnar in hans ork och mående. Det har vi föräldrar försökt göra hela tiden men tidigare har skolan inte förstått utan försökt pressa. Han lyckas nu för att vi och skolan samarbetar. Skolan lyssnar på oss och litar på det vi säger om vårt barn. Skolan möter Emils behov och anpassar efter hans förmåga.
MÅLET HAR VARIT SKOLA MEN VÄGEN DIT HAR VARIT VILA!
Läs eller lyssna gärna på min bok om ni vill läsa/höra om vår resa.
I höstas hade Calle (snart 19 år) en praktikplats som han trivdes bra på. Han hade fram tills vi blev sjuka i covid-19 i november 100% närvaro sina tre dagar i veckan. Calle fick höra från sin handledare att han gjorde ett bra jobb och tog för sig. Calle var glad efter sina praktikdagar (ca 4 timmar/dag) och han trivdes. Calle har inte lyckats ta sig tillbaka till praktiken efter sin sjukperiod i höstas. En anledning är säkerligen bruten rutin som gör det svårt att komma tillbaka, men jag tror inte att det ”bara” är på grund av det.
Calle har varit hemmasittare (hemmakämpare!) sedan hösten i årskurs 6 (ht-14) bortsett från några sporadiska skolförsök. Han har i perioder fått något att fungera riktigt bra ett tag för att sedan falla igen. Det känns som att alltid när jag börjar känna ”Nu funkar det!” så rasar han.
Jag har funderat en del kring varför det brukar bli så. I något forum på nätet, jag minns inte var, läste jag om någon som kände att det alltid var svårt när det gick bra för att det är svårt att upprätthålla något som fungerar. Jag pratade lite med Calle om det. Om han känner att det blir jobbigt när vi räknar med att det ska fungera för honom. Han sa att det kan kännas lite jobbigt ibland. Han vanligaste svar är ”Jag vet inte!”
Hur ska vi få Calle att upprätthålla något som fungerar och börja lita på sin egen förmåga?
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 