Den där datorn…

wpid-20150726_112000.jpg

Nu har jag varit ute på en långpromenad. 6-åringen ville följa med men jag sa nej idag igen. Promenaderna är min grubbel- och bearbetningstid. Idag blev det grubbel på den där datorn…

Efter en dryg vecka borta i en stuga utan uppkoppling så kom vi i fredags hem. Det var skönt att slippa tjatet om datorn en vecka. Att slippa planera matpauser och sätta stopptider. Att slippa Cs ilska när vi ber hen sluta spela. Att slippa tjatet om fler speltimmar.

Planen var att imorgon åka till nästa stuga utan uppkoppling. Men vi måste revidera vår plan. C säger att hen måste få landa hemma några dagar. Sitta vid datorn och koppla av. Så nu siktar vi på att åka på torsdag.

C har spelat på sin dator i några år nu. Det har genom åren varit mycket MineCraft. Nu när C är äldre spelar hen andra spel (som CSGo). Speltillverkarna vet vad de ska göra för att fånga barnen. De gör så att man tappar i rank om man inte är aktiv på några dagar. Man kan satsa på matcher som man måste följa upp och kolla hur det går. De har gjort så att man inte kan sluta spela mitt i ett spel. Om man gör det kan man bli bannad från spelet. Allt för att barnen inte ska vara borta från datorn för länge.

Vi har alltid försökt ha lite koll på hur mycket C spelar. Vi har gett hen speltid och datafria dagar. C har alltid haft svårt att sluta spela när vi har bett hen. Ofta har hen sagt att det är ett dåligt tillfälle att sluta. Om hen slutar nu kan hen bli bannad från spelet osv. Trots att vi har satt timer med speltid och i förväg bestämt stopptid så har det inte fungerat. C har reagerat med ilska när vi har bett hen att sluta.

När C började vara hemma mer och mer (när vi andra i familjen jobbade/var på skola/förskola) så tappade vi kontrollen. C satt hela dagarna och spelade. Vi kunde ju inte kontrollera vad hen gjorde när vi inte var hemma.

Vi bad C styra sin tid och inte spela så mycket. C sa att hens enda kontakt med kompisar var via datorn och Skype. Hen grät och undrade vad hen skulle göra ensam hemma hela dagarna. Hen sa att datorn var den enda platsen som fick C att må bra. C motiverade också dataspelandet med att hen minsann tränade på att både prata och skriva engelska när hen spelade.

Vi hittade en checklista för spelberoende på nätet. Om man svarar ”ja” på de flesta frågorna kan det vara ett beroende:

  1. Spelandet verkar uppta mycket av barnets tankar, barnet är frånvarande och slutet och vill gå undan till spelandet.
  2. Barnet spelar ofta under långa tidsperioder i sträck, 3-4 timmar.
  3. Blir rastlös och irriterad när han/hon inte kan spela, till exempel under resor.
  4. Skolarbetet börjar gå sämre.
  5. Barnet tappar intresset för andra fritidsintressen än spelandet.
  6. Spelar hellre än träffar kompisar, eller har hela sitt umgänge på nätet.
  7. Trötthet, särskilt på morgnarna.

C slutade spela fotboll och blev mer och mer ett hemmabarn. Vi svarade ”ja” på de flesta frågorna ovan.

Vi märkte inga framsteg med skolan för C. Hen jobbade inte hemma med specialpedagogen som i slutet av vårterminen kom hem till oss för att jobba med C en timme om dagen. Till slut valde vi att ta bort datorn helt från C i några veckor.

C hade nästan som abstinens. Hen klättrade på väggarna och kunde inte komma på något vettigt att göra. Det hjälpte ju inte heller att kompisarna fortfarande fick spela mycket.

Det var en jobbig tid för hela vår familj. C gav sig på syskonen mer än vanligt och var som en osalig ande. Jag fick ett sms från C en dag när jag var på jobbet:
”Snälla! Du måste låta mig spela. Jag lovar att allt kommer ordna sig då. Jag kommer att må bättre och jag kommer att gå till skolan. Jag kommer att känna ett flyt i livet. Jag kan prata Skype med mina kompisar. Jag vet att jag fixar det. Bara låt mig spela så löser sig allt!”

Vi stod på oss och lät inte C spela. Det där meddelandet gjorde att vi ännu mer kände att vi gjorde rätt som hade tagit bort datorn. C var helt knäckt. Men efter någon vecka lugnade hen ner sig och började kunna se möjligheter och hittade på andra saker.

Nu har vi låtit C börja spela igen. Vi har sagt 90 minuter/dag men datafritt onsdagar och söndagar. C tycker att det är väldigt lite speltid för kompisarna får spela mycket mer. Och hen har rätt! Hens kompisar verkar få spela så mycket de vill!

Jag vill att C ska känna sig duktig någonstans. Det gör hen vid datorn. Hen har hög rank i spelet. Där är C någon.
C känner sig lugn vid datorn. Hen kan styra själv och ha kontroll. Det är ingen press och inga krav. Ofta blir det lugnare för hela familjen när C sitter vid datorn. Det är när speltiden är slut, och C har en massa energi att göra av med, som det kan bli riktigt jobbigt.
C umgås med kompisar vid datorn. De pratar Skype och spelar tillsammans. Det är socialt. Dock hade jag föredragit att hen träffade kompisar ”live” lite oftare.

Jag känner att det inte är bra om C spelar för mycket. C har alldeles för lätt för att fastna där.
Svår balans…

Annonser

8 kommentarer

Filed under Dator, Diagnos, Hemmasittare, Skola

8 responses to “Den där datorn…

  1. Pingback: Perspektiv | supermamsen

  2. Pingback: Ovisshet | supermamsen

  3. Pingback: Den där skolplikten… | supermamsen

  4. Pingback: ”Små barn små problem stora barn stora problem!” | supermamsen

  5. Pingback: ”En timme är för mycket!” | supermamsen

  6. Pingback: Ett dygn i mitt liv | supermamsen

  7. Pingback: Lycklig! | supermamsen

  8. Pingback: Intressant promenad med NPF-podden i lurarna | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s