Ångestkarusell

All denna yttre press är tung att bära!

Vissa dagar är det svårt att se ljusglimtarna fast jag verkligen försöker.

Jag ringde till vårdcentralen igår på dagen för att boka tid till min 10-åring som har varit hemma från skolan med magont hela förra veckan och igår och fick tid först den 2 mars. Tydligen ska akuttider bokas antingen online eller så ska man ringa på morgonen.

Jag ringde närakuten igår också men eftersom min 10-åring äter och dricker lite så är det tydligen inte akut… De sa att det är hårt tryck och ingen idé att åka in.

I natt satt jag uppe till midnatt för att onlineboka tid på vårdcentralen. Tiderna släpps vid midnatt och går åt direkt. Jag var redo och inloggad. Klickade i en tid. Yes! Då hängde sig datorjäveln (ursäkta) och jag fick inte någon tid. Och sen blev det tekniskt fel på sidan.

I morse tittade jag först online kl. 6:20. Inga tider kvar. Sen blev det full rulle med barnen så jag hann inte ringa prick kl. 8 när telefontiden börjar. Jag ringde till vårdcentralen först kl. 9 och kom till en telefonsvarare som sa ”Valet boka läkare är inte tillgängligt. Kön är fylld för dagen. Vänligen återkom nästkommande vardag.” Detta är ju HELT sjukt!
10-åringen är mer eller mindre tvingad till skolan idag. Hen kan ju inte vara hemma en månad med diffust magont. Nytt försök att boka tid i natt. Suck…

Jag oroar mig otroligt mycket för min 10-åring. Hen är så labil. Jag är så rädd för att låta hen vara hemma. Rädd för en ny orosanmälan till socialtjänsten. Rädd för en till hemmasittare. Jag orkar inte…

När jag väckte C i morse kändes det lovande. Hen klädde på sig själv. Det händer inte ofta. Jag fixade Cs favoritfrukost och allt kändes bra. Vi skulle promenera tillsammans med hunden till skolan hade vi bestämt. Maken var tvungen att ta bilen för 10-åringens skull. Jag kände att idag kanske jag kan få vila lite om alla tre barnen är i skolan. Jag är ju själv sjukskriven för utmattning men tid för återhämtning finns knappt.

När vi hade ätit klart gick jag för att borsta tänderna. När jag kom tillbaka låg C i en hög på golvet och sa att hen mådde illa och att hen inte kunde gå idag. Dessa bakslag. Jag kommer nog aldrig riktigt att vänja mig. Jag försökte peppa C lite men det gick inte så hen fick vara hemma.

Mötet igår kändes så bra och vi pratade om framstegen. Kan vi inte få ha lite flyt nu? En paus i kämpandet. Några luftbubblor i gelén.

Jag känner mig så kluven. Vi gjorde ju misstaget att inte lita på C. Detta (bland annat) ledde till att hen blev en hemmasittare.
Nu börjar vår 10-åring (utan NPF-diagnos) visa samma beteenden. Kanhända att hen är sjuk… Men jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Idag sa 10-åringen att det kändes konstigt att gå till skolan efter 6 skoldagar hemma. Så var det för C. Antalet frånvarodagar ökade och tillslut blev det svårt att få dit C.

Jag vet inte hur jag ska hejda detta… Det känns som det finns starka krafter runtomkring som jag inte kan styra. Ska vi låta 10-åringen vara hemma? Eller är det bättre om hen går till skolan så hen inte också fastnar hemma? Så svårt!

Ibland vill jag bara ta min fina familj och hoppa av ångestkarusellen. Åka någonstans utan stress och press där vi kan få älska varandra i fred!