Den hjälp som skulle ha hjälpt finns inte

Vi som har barn som är hemmasittare (hemma från skolan pga. t ex utmattning och bristande anpassningar) får också ofta barn som till slut blir innesittare. Måendet blir sämre och sämre, de slutar gå på fritidsaktiviteter, slutar umgås med kompisar… De kommer ofta inte utanför hemmet alls.

Den hjälp som då skulle kunna hjälpa måste ske I HEMMET. En psykolog eller kurator måste ta sig hem till oss för att hjälpa våra barn hitta strategier för att ta sig hemifrån.

Undervisningen måste kanske till en början ske I HEMMET. Att ta sig till skolan eller kommunbiblioteket kan bli ett oöverstigligt krav.

Här är det något i systemet som felar. C hann vara hemma från skolan i 7 månader innan hemundervisning sattes in. Vi hade bett om det långt tidigare men skolan ville absolut ha ett läkarintyg, vilket det sen visade sig enligt skollagen inte ska behövas.

Varför ser det ut så här?

Vi kontaktade BUP för att försöka få en psykolog att komma hem till oss och jobba med C. De sa att Cs svårigheter verkar vara aspergerrelaterade så vi skulle kontakta habiliteringen.

Nu har vi kontakt med habiliteringen i stället för att försöka få en psykolog att komma hem till oss och jobba med C. C har fortfarande låsningar gentemot skolan som ställer till det. Habiliteringen säger att de tyvärr inte jobbar på det sättet.  De sa att de kan erbjuda ett hembesök och därefter måste C ta sig till dem. Om C inte klarar det så uteblir hjälpen. Vi föräldrar kan få lite coachning i så fall.

Vi har haft kontakt med både Socialtjänsten och LSS om att försöka få en ledsagare/kontaktperson som hjälper C till och I skolan. Men de jobbar inte på det sättet… De säger att få barnen till skolan är ett föräldraansvar. Jo tack! Jag vet! På grund av allt mitt kämpande för mina barn (och en ohållbar situation på mitt jobb) har jag varit sjukskriven för utmattning i snart två år. Ett år helt sjukskriven. Nu 50%.

Har man barn med hemmasittarproblematik borde följande vara en självklarhet:

  • Barnet ska inte stressas tillbaka till skolan. Stor hänsyn ska tas till barnets (bristande) ork och mående.

  • Psykolog/kuratorstöd för barnet ska sättas in i hemmet så fort barnet är redo att ta emot hjälpen. (Det kan behövas lång återhämtning utan skolpress innan barnet är redo. Som en sjukskriven vuxen).

  • Lyssna på föräldrarna! Våra barn är inga ”skolkare”. De är hemma för att skydda sig själva. De har kraschat av en icke tillgänglig skola.

  • Att vi automatiskt får igenom VAB för våra barn trots att de är över 12 år. Dessa barn behöver sällskap och stöd. Hjälp med att fixa lunch osv.

  • Små steg ska tas tillbaka till skolan. Anpassat schema och extra stöd är ett måste. Rimliga krav så att barnet hela tiden har chansen att lyckas.

  • Samtalsstöd till föräldrar bör erbjudas skyndsamt.

  • Så fort barnet är redo bör kontaktperson erbjudas för att bryta isolering och avlasta föräldrarna.

Inget av ovanstående har vi fått i tid.  Om ens överhuvudtaget. I början när C var hemma tog jag tjänstledigt utan lön för att stötta C. Jag gjorde akututtryckningar hem från jobbet när C ringde mig med ångest och grät. Ingen lyssnade på oss föräldrar. De litade inte på oss när vi sa att C mådde dåligt. De misstrodde oss och tjatade om skolplikten och att vi borde bara bestämma att C skulle vara i skolan.

Om C skulle få undervisning fick det bli på kommunbiblioteket med det blev övermäktigt för C så det gick inte. C orkade inte utan låste sig och C ville ju inte heller stöta ihop med någon kompis från skolan. Detta att inte vilja träffa någon ledde till att C blev mer och mer hemma. Hen ville inte få frågor.

Visst kunde C få hjälp av psykolog och kurator. Men bara om C tog sig till dem. Eftersom problematiken var att C låste sig när hen skulle ta sig hemifrån så gick ju inte det heller.

När C väl mådde lite bättre och var redo att ta små steg tillbaka till skolan så blev pressen för stor, timmarna för många och förståelsen för Cs mående och bristande ork nästan obefintlig. C förväntades klara för mycket och kraschade igen.

Återgången till skolan måste få ta tid!

Vi föräldrar blev inte erbjudna någon hjälp. Vi visste heller inte vilken hjälp som fanns eller var vi skulle leta efter den.

Sammantaget har allt detta lett till att jag och maken har varit helt/delvis sjukskrivna i snart två år. C har inte haft en fungerande skolgång på snart tre år och börjar nu 9:an utan betyg i ett enda ämne. Lidandet för min familj (och alltför många andras)  har varit oerhört stort.

Den hjälp som skulle ha hjälpt finns inte… Varför? 😦

Det ät lätt att följa den här vägen!

Gilla gärna min sida på Facebook om ni vill hänga med! Där delar jag mina blogginlägg och annat läsvärt kopplat till NPF och hemmasittarproblematik.

https://www.facebook.com/SupermamsenAspergerbarn/

Annonser

12 kommentarer

Filed under Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola

12 responses to “Den hjälp som skulle ha hjälpt finns inte

  1. Anci

    Har man dessutom ett barn som vägrar att ta emot hjälp, säger NEJ till allt och alla då finns ingen som helst hjälp att få av samhället 😡
    Skolan börjar på onsdag här och det enda vi fått info om är att mentorn ska komma på besök då. Vad som händer sen står skrivet i stjärnorna 🤔

    Gilla

  2. Linnéa

    Min/vår situation verkar nästan vara en kopia på din. Efter åratal av icke fungerande skolgång och därmed psykisk ohälsa hos barnen och oss föräldrar har vi äntligen fått plats på en bra resursskola. Men mina två barn som ska börja i resursskolan har svårt för omställningen, är rädda har stark ångest när vi ska dit. De har inte varit i någon skola på 6 mån, inte träffat några jämnåriga under våren. Nu har de första skoldagarna slutat med att ena sonen inte kommit iväg (med allt vad det innebär av kämpande på morgonen) och den andra, tillslut, kommit iväg och stannat i skolan några minuter för att sedan tvingas ge efter för sin ångest. När vi kommit hem vid 10.30 är alla helt slut. Vi ska få skolskjuts eftersom skolan ligger i en annan kommun. Men när situationen är som den är, och barnens mående gör det omöjligt att planera exakta skoltider har vi tvingats avboka. Ändå har det stått en taxi utanför 2 dagar av 3 vilket inte gör stressen mindre (när man måste gå ut och be dem åka igen). Taxitiderna måste bokas i förväg, och det tar 6 dagar om man ska ändra körschemat. Helt oflexibelt och oanpassat till våra behov. Enda alternativet till att åka skolskjuts är att vi föräldrar skjutsar. Hur ska vi kombinera det med våra yrkesliv? Det ena barnet ska prova att gå i skolan mellan 10-12 och det andra mellan 12-14.30. För oss blir det en dag av skjutande, lunch-lagande, peppade och servande. Hur ska orken räcka till för att göra något vettigt på jobbet? Det går inte att planera något med kollegor, man är ingen medarbetare att lita på. Har varit sjukskriven länge men är tillbaka på 75%. Ska jag nu tvingas riva ner det jag byggt upp och mår bra av för att agera psykolog, skolskjuts, kock, vårdbiträde m.m.-förutom mamma. Jag måste ju det! Känner mig så låst och begränsad. Och den hjälp och det stöd vi skulle behöva finns inte att tillgå. Om samhället förstod det och accepterande det skulle det vara så mycket lättare. Att stället bli ifrågasatt av FK eller kommunen skapar frustration och desperation. Så nästa vecka får jag ”börja” jobbet efter semestern med att Vabba. Veckan efter Vabbar maken. Sen vet jag inte, orkar inte tänka på vad som ska hända därefter. Skolan tänker att hela hösten får räknas som en inskolningsperiod, att barnen kanske bara kommer orka gå i skolan ett par dagar i veckan… Men det innebär ju att de kommer att sitta hemma ensamma framför datorn 3 dagar i veckan när vi försöker jobba?! De kan inte göra lunch själva, inte aktivera sig på ett vettigt sätt, inte gå ut, känner sig misslyckade. Jag får sån ångest när jag tänker på att vi skulle gå tillbaka till det, det var ju det som fick mig sjukskriven från början. Jag kan bara inte lämna dem ensamma i det skicket. De är barn med en funktionsnedsättning och psykisk ohälsa (ångest =en sjukdom) . Jag vet inte vad som gör att jag mår mest dåligt – att kämpa med att få barnen att komma till skolan och vänja sig vid att vara där, eller att känna pressen att få till ett fungerande arbetsliv samtidigt? Jag tror det handlar om det sistnämnda. Hade jag bara barnen att fokusera på så skulle jag kunna vara så mycket lugnare och mer lågaffektivt. Men jag förväntas utföra två svåra jobb samtidigt (utan att få tid för det) , utan att få speciellt återhämtning i vardagen eller förståelse och stöd av de myndigheter som ska hjälpa oss. Känner igen allt du skriver ang. frånvarande alt. bristfälligt anpassade stödinsatser, och vet att vi är så många som har det likadant. Ändå kan jag känna skuld för att vi får dyr hjälp, är besvärliga och krävande föräldrar som ändå aldrig är nöjda. Skuld över att aldrig orka bli frisk, trots att man varit ledig länge på semestern och sjukskriven länge. Mitt rationella jag vet att det inte är mitt fel, men mitt känslomässiga jag är så trött på den situationen och det här begränsade livet.

    Gilla

    • ❤❤❤
      Känner igen allt du skriver och alla dina tankar och känslor.

      Jag har ju C på resursskola. Detta funkade ju inte på hela förra läsåret trots taxi och förstående personal.

      Sen har jag E som går i vanlig skola och var hemma nästan hela förra läsåret. Också bra personal men bristande ork.

      Och sen är det jag som ska, som du skriver, få iväg V
      C till skoltaxi, lämna/hämta syskon, vara psykolog, fixa lunch.
      Och hinna/orka jobba. Hur???

      Jag hoppas att det är en förstående skola och att det blir bra för dina barn.

      Många kramar

      Gilla

      • Linnéa

        Oj, vad jag öste ur mig. Ursäkta. Allt kändes så övermäktigt bara. Idag: båda kom till skolan- en lyckad skoldag! (precis som du) 🙂
        Flera personer har frågat mig om jag ÄR Supermamsen. 🙂
        Ha det gott, fortsatt lycka till.

        Gilla

      • Ös på! 😘
        Underbart med en lyckad dag!
        Vi är många supermamsar och superpapsar 😉
        Tack detsamma! Kram

        Gilla

  3. Elin

    En otroligt bra blogg. Har precis hittat hit. Oj vad jag känner igen mig. Skolan som väntar in i det sista med anpassningar. Stor frånvaro ht 16. Och sen provas anpassningar som verkar funka vt 17, då tas de bort igen, ht 17. En dag har min pojke gått i skolan den här terminen och pratar redan om att han inte kommer att klara det här. Han orkar inte om det ska vara på det här viset. Han ger det en dag till. Är det inte bättre imorgon så tänker han inte gå dit något mer. Han går i åk 5.

    Gilla

    • Tack! 😊
      Åh vad ledsamt att du känner igen dig. Det är sorgligt att ni är så många som verkar göra det. Det visar verkligen på stora brister i anpassningar och stöd.
      Stor kram ❤

      Gilla

  4. Pingback: Acceptans | supermamsen

  5. Pingback: Vården | supermamsen

  6. Pingback: Stort lidande när samhället sviker | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s