I många kommuner är det nedskärningar som drabbar våra barns skolgång. Resurser dras in, personaltätheten minskar, lärare och skolledare blir utbrända. Fritidspersonal blir utbrända då alltför stora barngrupper trängs på liten yta med för få personal. Föräldrar som kämpar för sina barns skolgång blir utbrända. Och sist men inte minst – många barn/elever blir utbrända. Vissa blir utmattade så till den grad att de helt slutar gå till skolan.
Hemmasittande (eller som jag föredrar att kalla det, ENOF, Elev med Nödvändig Ofrivillig Frånvaro, som ett försvenskat ”enough”. Eleven har fått nog av skolmiljön) är väldigt komplext. Det finns inte ETT svar på varför vissa barn börjar vara hemma från skolan. Det finns inte heller ETT sätt att få skolan att fungera igen.
Det som elever med ENOF har gemensamt är att skolan inte är en plats de mäktar med. Anledningen kan vara t ex rörig miljö, allergi, mobbning eller psykisk ohälsa. En annan sak som många verkar ha gemensamt är att skolan inte upptäcker något förrän det är för sent och eleven är hemma helt. Detta är elever som vill klara av skolan och de har försökt göra det alldeles för länge och under fel förutsättningar.
För mina barn med ENOF så kom frånvaron smygande. Strödagar som med tiden blev fler och fler. I skolan visade de ingenting. De höll ihop och försökte till varje pris göra och vara som ”alla andra”. De försökte passa in och göra det som förväntades av dem. När vi föräldrar påtalade deras oförmåga att orka med skolan vissa dagar så svarade skolan att de såg glada elever i skolan. Problemet var bara att de inte var glada när de kom hem, och de orkade inte med någonting på fritiden. Frånvaron och ångesten ökade.
Vägen till ENOF är ofta lång och ganska krokig. Om man är observant kan man se vart vägen leder men det är oerhört svårt att se. Till och med jag, som redan hade ett barn med hög frånvaro, missade att rädda barn nr. 2. Som pedagog märker jag också hur svårt det är att hinna agera i tid. Att pedagoger och föräldrar har ett bra samarbete och lyssnar på varandra är en viktig faktor. En annan viktig faktor är kartläggning. I Skolpodden som jag var med i pratar vi mycket om detta. Det är viktigt att det finns resurser för att stötta alla elever.
Tyvärr leder ENOF ofta till isolering. Mina barn med ENOF slutade på sina fritidsaktiviteter, slutade umgås med vänner och slutade nästan gå utanför huset när de mådde som sämst. Deras räddning blev att de fick fortsätta spela och vara sociala via datorn. C, som mår bra nu, träffar vänner IRL flera gånger i veckan. E är inne i en fas då hen inte vill visa sig för folk av rädsla för frågor. E träffar en kompis men väldigt sällan. Hoppas att det vänder även för E!
Vägen tillbaka till skolgång ser också olika ut. Det viktiga är att lyssna in varje individ och göra det som passar just hen. En annan viktig sak är att skynda långsamt. Många av dessa barns mående går att jämföra med en utbränd/utmattad vuxen. Att komma tillbaka till samma miljö som brände ut dem kan vara omöjligt. Här krävs det anpassningar, eventuellt anpassad studiegång, resurs, arbeta i liten grupp osv. Man kan inte gå från 0 till 100. Det finns en anledning till att man som sjukskriven vuxen successivt trappar upp sin arbetstid. Vi måste tänka lika när det gäller barnen.
Andra faktorer som är viktiga är bemötande och relationer. Det kan ta, och måste få ta, tid att bygga en relation. Att bli bemött med förståelse – ”Jag vet att du vill, jag ska hjälpa dig så du kan!”, jämfört med ”Du kan om du vill!” kan vara en avgörande skillnad.
Barn behöver någon som ser dem. Barn behöver någon som lyssnar. Många barn har behov av att ha sin skolgång i ett mindre sammanhang. Vissa behöver en egen resurs/ett hjälpjag. Att hjälpa dessa barn kräver resurser. Jag tvivlar inte på att alla skolor vill att deras elever ska få det stöd de behöver. Jag jobbar själv på skola och vet precis hur det känns att som pedagog inte räcka till. Och det är inte vårt fel att vi inte räcker till. Vi har inte rätt förutsättningar.
Det behövs mer resurser i både förskolorna och skolorna. Det behövs mer kunskap. Jag tror inte att någon egentligen sätter sig emot det.
Välfärdsmarschen som kommer att genomföras den 12 oktober kl 13:45 på Sergels torg i Stockholm visar på att lärare, fritidshemspersonal, skolledare, studie- och yrkesvägledare och föräldrar alla gör gemensam sak för att kämpa mot nedskärningar och för mer resurser till våra barn. Barn måste få kosta. Utbildning måste få kosta.
Dela gärna detta! Nu måste vi få politikerna att förstå att detta inte är hållbart längre. Ska vi satsa på barnen nu eller lägga pengarna på trasiga vuxna? För det är det som blir nedskärningarnas konsekvenser.
Ping: Välfärdsmarschen – Tant Lyckra
Hoppas verkligen på bättring. När min som var hemma hela 9an var det bara en som förstod problemet och det var kuratorn som gjorde sitt bästa för att hjälpa honom tillbaka. Hon slutade sen, undrar om det var pga hopplöshet. För då kände nog hon också…,
Så intressant och bra att få läsa om dig och dina barn!
GillaGilla
Tack ❤
GillaGilla
Verkligen sant det du skriver!! Själv lyckades man gå hela gymnasiet med frånvaro på 20-30 % alla tre åren, utan att någon märkte något. Inte ens indraget studiebidrag eller något. Så länge man så glad ut när man var i skolan så var det ingen som märkte något. Väldigt sorgligt såhär i efterhand!
GillaGilla
❤
GillaGilla