Månadsarkiv: juli 2024

Om boken ”Aktiv samverkan för ökad skolnärvaro”

Jag har läst boken ”Aktiv samverkan för ökad skolnärvaro” av Sirkka Persson och Max Hjorton (red) utgiven av Lärarförlaget 2024. Boken är en antologi av författare med kunskap inom olika professioner som möter elever som befinner sig i problematisk skolfrånvaro.

Jag älskar den här boken! Som mamma till tre barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (autism och ADHD) varav två har haft problematisk skolfrånvaro kan jag bara säga att jag hoppas att alla instanser som arbetar med barn och unga på något sätt läser den här boken.

Mina barn är nu 15, 19 och 22 år. De två äldsta har varit hemmakämpare. 22-åringen föll ur skolan ht-14 i årskurs 6 och 19-åringen i årskurs 5. Boken bekräftar på så många sätt att vi föräldrar genom åren har gjort rätt. Boken gör mig dock arg för att vi bemöttes så fel. Tänk om vi hade mötts av den kunskap och förståelse som finns i den här boken. På s. 132 lyfts vikten av att lyssna på vårdnadshavarnas upplevelser. Det var ingen från skolan som lyssnade på oss utan sa att frånvaron var ett hemmaproblem.

Jag vill skriva så mycket om boken att det skulle kunna bli en egen bok men jag försöker istället att lyfta några saker.
På s. 32 i boken står det om vikten av att involvera eleverna i arbetet mot en skolåtergång. Detta upprepas på olika sätt genom boken. När jag tog med mig min 22-årings tankar till olika skolmöten när han gick i årskurs 6 sa skolan ”Han är ett barn och ska inte bestämma. Han ska göra som vi säger!”. Behöver jag säga att våra planer för honom inte höll?
På s. 52 står det ”Känslan att ha makt och valmöjligheter över sitt liv är något som generellt bidrar till motivation”. Han kände att han hade liten eller ingen makt.

Vi föräldrar fick göra egna kartläggningar (tur att jag är pedagog) eftersom skolan inte såg några problem I skolan. På s. 105 står det ”När vi har en elev med problematisk skolfrånvaro behöver vi påminna oss om att det är vår elev, även när hen befinner sig hemma på heltid”. Skolan kunde inte se att kraschen hemma efter skoldagarna hade att göra med saker som hände I skolan. Vi blev lämnade att kartlägga själva. Jag var detektiv på olika sätt för att försöka hjälpa mina barn.

22-åringen gick i årskurs 7 på kommunens ”hemmasittarskola”. Där skulle skolträning ske i ett mindre sammanhang i små steg. Problemet var bara att dessa små steg var samma steg för alla 6-8 elever som gick där. Tiden skulle ökas i en viss takt och sen skulle man träna på att äta i matsalen som tillhörde en stor högstadieskola bredvid. Där låste det sig för min 22-åring. Jag försökte prata med läraren på skolan så att han skulle slippa matsalen men det fick han inte. Det slutade med att han blev helt hemma igen efter flera veckor av framsteg. På s. 74 står det ”Om vi inte vet vad som väcker ångest riskerar våra insatser att bli felriktade. Det blir till exempel inte hjälpsamt att exponera ett barn för att vara i matsalen om hen är känslig för intryck och reagerar starkt på ljuden och lukterna där”. Tänk om han hade fått slippa matsalen och istället fått fortsätta lyckas… Då kanske vi inte hade haft en 22-åring med endast ett grundskolebetyg (som han läste in på Komvux i våras).

Det finns olika saker som vidmakthåller skolfrånvaro och en sådan sak är enligt boken vad kompisar ska säga. Det känner jag igen från mina killar. Även att de båda slutade på fotboll i samband med att skolfrånvaron ökade. Man kan ju inte gå på träning om man är hemma ”sjuk” från skolan.

På s. 111 står det ”Vi talar inte om elever som skolkar för spänningen eller nöjes skull, utan det handlar om elever som vill vara i skolan men av olika orsaker inte klarar av det”. Tyvärr såg skolan det som att min 22-åring trotsade och skolkade. Rektorn sa till och med i årskurs 6 att vi borde ha avbokat familjens skidresa på våren för att markera att om han inte går till skolan ska han inte belönas med något kul.
Även 19-åringen blev i början bemött fel av skolan även om hans upplevelser har varit bättre. Han bad dock i högstadiet om att få plugga hemma men kommunens ”hemmasittarexpert” sa ”Nej, skola ska ske i skolan!”. Sen kom pandemin som en räddande ängel och då fick han plugga hemma vilket sedan ledde till skolåtergång (jag menar inte att förringa allvaret i pandemin, det var inte kul, men bra för skolgången).

Boken lyfter vikten av samsyn och samarbete mellan vårdnadshavare och olika instanser – ett lagarbete.
”Att spela som ett lag innebär att den gemensamma prestationen är viktigare än att var och en får glänsa” (s. 21). Det är viktigt med en förståelse för varandras olika uppdrag. Vår erfarenhet är att vi har blivit bollade mellan olika instanser och ingen har tagit ansvar. Skuld har lagts på oss föräldrar och mycket arbete har också lagts på oss. Efter ett SIP-möte (Samordnad Individuell Plan) åkte vi hem och kände oss övergivna.

Att bokens olika delar är skrivna av olika professioner (rektor, lärare, socionom, psykolog, vård och omsorg, fysioterapeut) ger ett djup till ett komplext ämne där alla delar bildar en helhet. Olika professioner, samsyn och aktiv samverkan behövs för att få till en fungerande skolåtergång.

Boken rekommenderas varmt. Den är lättillgänglig och lättläst.
Tack för att ni skrev boken!

2 kommentarer

Under Boktips, Hemmasittare, Skola

Anpassar vi?

Ibland kommer jag på att jag nästan inte vet VAD som är anpassningar längre. Anpassar vi?

Jag har insett att vissa saker gör/anpassar vi så automatiskt att jag inte ens tänker på det som anpassningar.

När vi skulle åka till landet för några veckor sedan och killarna (19 och 22 år) skulle vara hemma själva en dryg vecka (för första gången) förberedde vi genom att handla all mat till dem och gick igenom vad de kunde äta samt gjorde en lista med vilka maträtter som fanns att välja på. De kunde sätta kryss i en ruta när de hade tillagat en viss rätt för att kunna se vad som fanns kvar.

För mig var det självklart att göra så. Jag tänkte inte på det som en anpassning utan bara något jag skulle göra. Gör inte andra föräldrar så?

Vi försöker alltid att förhandsinformera och förbereda våra barn angående olika saker. Vår 22-åring vill till exempel veta direkt på morgonen om han ska hjälpa till med något den dagen  (som tömma diskmaskinen, det går inte spontant) eller om vi ska iväg. Det går till exempel inte att övningsköra utan att han vet om det i god tid. Helst dagen innan. Förbereder inte alla föräldrar sina barn på det sättet?

Vi lagar olika maträtter nästan varje måltid eftersom två av våra tre barn (19-åringen och 15-åringen) har ett selektivt ätande. Vi måste tänka på att ha vissa saker vid sidan om, tillaga något extra och även tillåta chips, godis, choklad och bullar nästan dagligen för att barnen som har det tufft med ätandet ska få i sig något. Lagar andra föräldrar endast en maträtt och har onyttigheter bara på helgen?

Vi föräldrar lagar dessutom all mat. Är det så för alla som har barn i den här åldern?

Vi behöver påminna och hjälpa två av våra barn (22-åringen och 15-åringen) att städa sina rum. Kanske gör alla föräldrar det?

Vi stöttar två av våra barn (22-åringen och 15-åringen) mycket med skolarbetet. Det måste alla föräldrar göra va?

Det kanske är tur att vi är så inne i det att vi inte ens förstår att vi anpassar. Jag vet inte vad som är ”normalt” att göra för barn i våra barns ålder och vad av det vi gör som är merjobb. Detta är bara en liten del av det vi faktiskt gör. Sen pratar jag med någon utomstående som blir förvånad över allt vi gör.

Ibland är det svårt att veta hur höga krav vi kan ställa på våra barn. Vi provar oss fram. Ibland ställer vi för höga krav och ibland troligen för låga… Det är en svår balansgång.

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Diagnos

Lotta Borg Skoglund gästar på Instagram

https://www.instagram.com/p/C9H_WIvoK8s/?igsh=MTZsaTd1cmFuZ2k2bQ==

In och läs Lottas intressanta inlägg om problematisk skolnärvaro.

Lotta Borg Skoglund

Lämna en kommentar

Under ADHD, Gästinlägg

MrsHyper gästbloggar om ”hemmakämpare” på sommarlovet

Till och från har något eller båda av mina barn varit ”hemmakämpare” under sommarloven. Det är smärtsamt att vara förälder när barnen blir ensamma utan att de valt det själva. Barnen vill ju inte göra oss föräldrar ledsna och berättar inte vad de tänker eller känner. Men som mamma har jag ändå kunnat se den ”ensamma smärtan” i deras ögon. Och jäklar vad det gör ont.

Jag gick i terapi under många år och det var livsnödvändigt för mig och för familjen. Jag ville inte att min smärta och oro skulle föras över till barnen, så jag behövde stärka mig själv för att kunna vara både förstående och en glad mamma. Hur skulle jag annars; orka hitta på massa roliga saker och att även våga vila hemma utan att drabbas av FOMO* (Fear Of Missing Out).

Jag har listat några tips som jag använt mig av under åren. Jag har fått anpassa efter ålder och mående. Jag har skrivit barnet här nedan – men det gäller ju även tonåringen eller en ung vuxen.

Visa förståelse: Närma dig ditt barn med empati och förståelse. Säg något i stil med, ”Jag har märkt att du inte går ut så mycket och jag vill bara veta hur du mår och vad du tänker på.”

Lyssna aktivt: Låt ditt barn uttrycka sina känslor och tankar utan att avbryta. Barnet kan ha rädslor eller osäkerheter som barnet inte har delat med dig ännu.

Små delmål: Hjälp barnet att sätta upp små, hanterbara mål. Till exempel, börja med att gå ut för en kort promenad för att köpa en glass eller besöka en närliggande park.

Aktiviteter: Försök att hitta aktiviteter som barnet tycker om och som kan locka utanför huset. Att göra något kreativt eller använda barnets intresse, som att besöka en bokhandel, djuraffär eller en annan plats relaterad till en hobby.

Sociala skills: Utveckla sociala färdigheter genom att öva/leka olika scenarier hemma. Det kan göra att man blir mer bekväm i sociala situationer. Lika bra för barn som för vuxna.

Föreningar och grupper: Finns det lokala grupper eller klubbar som kan intressera, såsom konstklasser, sportklubbar eller ungdomsgrupper där man kan träffa nya människor i en strukturerad miljö.

Våga söka professionell hjälp: Sök upp en terapeut eller kurator. De kan stötta med strategier för att hantera social isolering och bygga upp självförtroende.

Lovebomba: Beröm och uppmuntra när barnet tar steg utanför sin komfortzon. Det bygger upp självkänslan.

Familjeaktiviteter: Planera familjeutflykter eller aktiviteter som ni kan göra tillsammans. Det skapar en säker och stödjande miljö för barnet, eller den unge vuxne, att utforska världen.

Inget sker över en natt. Var tålmodig och fortsätt visa ditt stöd och kärlek.

Hyperkramar från

/Jessica Stigsdotter Axberg
aka MrsHyper


Jessica är adhd-mamman som blev föreläsare, författare och terapeut. Du hittar information om terapi och adhd-tips på hennes webbsida mrshyper.se och på instagram eller på facebook

På MrsHyper’s  YouTube-kanal kan du se korta videosnuttar om allt från frukost till att resa med adhd-medicin och då och då dyker en föreläsning upp live. Prenumerera på kanalen så missar du inga nya inlägg.

LÄNKAR

Webb: https://www.mrshyper.se/

Instagram. https://www.instagram.com/mrs.hyper/

Facebook: https://www.facebook.com/mrshyper

YouTube: https://www.youtube.com/@MrsHyper

Lämna en kommentar

Under ADHD, Gästinlägg