Kategoriarkiv: Ångest

Att simma i gelé

wpid-20150809_121725.jpg

Oj vad trött jag är! Vilken anspänning det är hela tiden. Jag är helt mentalt utmattad. Ständig oro, press och stress. Ont i magen och huvudvärk. Det känns som om jag simmar i tjock gelé. Som att mina armar är tryckta mot kroppen och jag inte har någon plats att ta simtag (”Klump i magen”).

Igår var det en liten luftbubbla i gelén som lämnade plats för ett simtag. Så skönt!
C var i skolan en timme igår. Jag är så otroligt glad över detta framsteg (”Myrsteg är också steg framåt”). Däremot är jag lite besviken på skolan som inte alls mötte upp C som de skulle (”Bra magkänsla!”). Ingen lärare hade tagit sig tid att visa och förklara. C kände sig förvirrad och orolig. När C kom hem sa C att hen inte ville gå till skolan idag.

Igår morse fick C lugnande för att lyckas ta sig iväg (även i söndags kväll för att kunna sova). Det är helt galet att ett barn ska behöva lugnande för att dämpa sin oro och lyckas ta sig till skolan.

I går kväll ville jag ge C lite lugnande igen för att dämpa oron så att C skulle kunna sova bättre (C får Theralen). C ville inte ta några piller. Jag sa att medicinen hade hjälpt C så bra på morgonen så att hen kom iväg till skolan. Cs reaktion var helt otrolig:
”Jag tänker inte ta några jävla piller! Du tror väl inte att några piller kan få mig att gå till skolan?! Det var ju jag som bestämde att jag skulle gå! Du ska få se imorgon!”
Oj! Vilken ilska. Jag blev lite orolig för hur C skulle kunna somna men det gick till slut.

I morse började C gnälla och sa att hen inte ville gå till skolan idag. Jag sa att då är det bäst att du tar dina piller.
”Aldrig!” sa C och var i skolan en timme idag med. 🙂

När den ungen bara vill något och har den där inre motivationen så kan hen klara vad som helst.
Skolan måste hitta nyckeln och Cs lagom!
Vi föräldrar kan bara kämpa med att C kommer till skolan. Sen är det upp till pedagogerna att möta upp C i skolan. Om de inte tar hand om mitt barn…då vet jag inte vad jag gör… De måste göra rätt nu!

Idag hamnade C i en konflikt med en kompis på SKYPE. C grät när jag kom hem. Kompisen hade sagt att C är en skolkare som aldrig är i skolan och att hen är lat. Kompisen hade dessutom sagt att C har så hög rank för att C spelar hela tiden och att det är fusk. C var jätteledsen. C hade sagt jättetaskiga saker till kompisen också. Så nu vill C inte gå till skolan imorgon. Men vi jobbar på det! En sådan sak kan vara förödande. Det krävs så lite för att allt ska braka samman. Balansen är så svår. Tråden är så skör. Jag har läst på Facebook att många andra balanserar på sköra trådar. Så sorgligt!

Bästisen i samma klass är guldvärd. Hen har inte sagt något elakt till C utan peppar och uppmuntrar. C hänger upp allt på den kompisen just nu. Hen måste hitta flera kompisar, men det är inte så lätt när C är så lite i skolan just nu.

Det vore skönt med fler luftbubblor i gelén eller, ännu bättre, om gelén blev lite mer lik saft.

Simma lugnt!

18 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Myrsteg är också steg framåt

Ett litet lyft idag! :)

Ett litet lyft idag! 🙂

Idag tog C ett myrsteg i rätt riktning.
C var i skolan i en timme. Jag är så glad så jag tror jag spricker. Men samtidigt så rädd för jag vet att det är så skört… Att det kan brista imorgon.

Men jag hoppas!!!
Och jag är så mentalt utmattad att jag inte orkar skriva mer. Sov knappt i natt på grund av oro för idag.

C fick extra lugnande både igår kväll och i morse.

Håll tummarna för imorgon!
Myrsteg leder också framåt!
Sov gott!

Postat med WordPress för Android

4 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Utanför

Vi tar sats och gör ännu ett försök!

Vi tar sats och gör ännu ett försök!

I morse när jag skulle till jobbet mötte jag tre tjejer som kom cyklande. De var i Cs ålder. De pratade och skrattade tillsammans. Jag mötte ett par killar, något äldre än C, som kom åkande på sina kickbikes. På gångvägen kom en blandad grupp med killar och tjejer. Jag tror att de var något år yngre än C. Tjejerna gick och fnissade. En av killarna gick och studsade en basketboll. Klockan var lite före 8:00. Alla var på väg till skolan.

C satt ensam hemma vid sin dator. Det blev ingen skola idag heller. C är UTANFÖR. Skolan är det ställe alla barn ska vara på. Vi har skolplikt i det här landet (som jag egentligen är glad över men just nu hatar, ”Den där skolplikten…”). Men C klarar inte av att göra sin plikt. Vi föräldrar klarar inte vårt uppdrag att få vårt barn att gå till skolan.

På Skolverkets hemsida kan man läsa följande om skolplikt:
”Den som har vårdnaden om ett skolpliktigt barn ska se till att barnet fullgör sin skolplikt.

Om vårdnadshavaren inte har fullgjort sina skyldigheter har hemkommunen rätt att kräva att så sker. När det gäller elever i specialskolan eller i sameskolan får huvudmannen förelägga elevens vårdnadshavare att se till att eleven fullgör sin skolplikt. I vissa fall kan det innebära att en vårdnadshavare får betala böter.”
http://www.skolverket.se/regelverk/juridisk-vagledning/skolplikt-och-ratt-till-utbildning-1.126411

Jaha! Okej… Vi har alltså ett ansvar som föräldrar att vårt barn kommer till skolan. Jag kan köpa det. Självklart är jag ansvarig för mitt barn. Men om vi själva har tjatat på skolan om att C inte vill vara i skolan och har hög frånvaro (innan skolan upptäckte det), om vi själva har bett om utredning hos barnpsykiatrin (och skolan inte hade sett några svårigheter), om vi själva gjorde en orosanmälan till socialtjänsten för vårt eget barn (skolan gjorde en efter att vi i princip bad dem), om vi själva vänder oss till en barnpsykolog (som tycker att C är för komplicerad och vill inte ta ärendet)… VAD GÖR VI DÅ???
(”Det stora sveket från skolan”)

Det står också följande på Skolverkets hemsida:
”Kommunen ska se till att eleverna fullgör sin skolplikt och går klart sin utbildning i deras grundskola och grundsärskola eller får sin utbildning på annat sätt.”

C har varit hemma sedan november 2014. Först i maj 2015, efter att vi hade bett skolan och lämnat ett läkarintyg om Cs mående, så fick C hemundervisning. Det blev bara en timme om dagen med fokus på matte, svenska och engelska. Tyvärr var pedagogen som kom hem till oss mest inriktad på att försöka få C att gå till skolan. Detta ledde till att C låste sig och det blev inget pluggande hemma heller.

Med andra ord har C i princip inte pluggat alls sedan november. I början försökte jag jobba lite med C hemma. Men det gick inte till slut.

C hamnar inte bara efter i kunskap, utan även socialt. Och det bekymrar mig mer. Jag vill inte att C ska vara ensam och isolerad. Jag vill inte att C ska vara utanför.

”Skolplikten innebär att eleven ska delta i den verksamhet som anordnas i skolan, om eleven inte har giltigt skäl att utebli.” (Källa: Skolverkets hemsida)

Självklart vill jag att C ska gå i skolan. Jag vill att C ska lyckas. Men vad är ett giltigt skäl? C får panikångest när hen ska gå till skolan. C skriker och gråter. Är det ett giltigt skäl?

Nya skolan verkar bra. De har erbjudit sig att komma på ett hembesök. Känslan för skolan är fortfarande bra (”Bra magkänsla!”). Men det hjälper ju inte om C inte tar sig dit.

HUR/VAD SKA VI GÖRA?

Vi kommer inte att ge upp. Vi vill att C ska få en utbildning. Vi ska göra ett nytt försök på måndag.
C ska vara med i gemenskapen. C ska inte behöva vara utanför.

12 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Klump i magen

Jag reser mig och försöker hjälpa C upp. Nytt skolförsök imorgon!

Jag reser mig och försöker hjälpa C upp. Nytt skolförsök imorgon!

Idag var det skolstart för mina tre barn. En börjar i förskoleklass, en i årskurs 4 och C skulle ha börjat i 7:an. Men det sprack. C kom aldrig iväg till nya skolan idag.

Det har känts så lovande de senaste dagarna. C har inte brutit ihop så fort vi har nämnt skolan. C blev nöjd när vi berättade om mötet med mentorerna (”Bra magkänsla!”). Men C föll i alla fall (”När C faller”, ”Idag föll C”).

C hade bestämt att hen skulle göra sällskap till skolan med några kompisar. Maken höll sig hemma för att se till att C kom iväg. Jag lämnade syskonen som började tidigare.

C hade väldigt svårt att somna igår. Oron kom krypande mer och mer. Hen fick sova i vår säng och vi låg och pratade och jag sjöng sånger som C älskade som barn.

I morse gick C upp men redan före frukost började hen visa ångest. C blev mer och mer orolig men åt i alla fall frukost. Men sen gick det bara inte. C låste sig helt och hållet.

Jag var på jobbet när jag fick ett sms från maken där det stod ”Skit :(”. Då fick jag världens största klump i magen. Det kändes som ett knytnävsslag. Jag kunde nästan inte andas. Så många tankar och känslor på en gång. Allt hopp dog kändes det som. Och jag som hade hoppats på denna dag. Tusen tankar virvlade. Ska vi ha ett år till av oro? Ska C bli ännu mer isolerad? Hur ska vi orka? Hur ska C orka? Vad händer om C inte kommer iväg till skolan? Hur mycket måste hen jobba ikapp sen? Går det att jobba ikapp? Hur ska vi komma ur detta?
Jag vill inte ha den där jobbiga vardagen som vi hade förra året igen (”Snart kommer den så kallade vardagen”).
JAG VILL INTE!!! Fan helvetes jävla skit rent ut sagt! SKIT!

C hade ett så bra tillfälle idag. Ny skola, ny klass, bästa kompisen i samma klass och mentorer som är informerade och vill hjälpa. Nu känns det som att hen inte kommer att lyckas gå imorgon heller… Det känns kört. Men vi ska göra ett försök.

Jag känner mig så hjälplös och vilsen. Hur ska jag hjälpa mitt barn? Min klump i magen är enorm.
Cs klump är nog större. Stackars liten! ❤

14 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Skyddsnät

wpid-20150816_140705.jpg

Alla människor behöver ett skyddsnät.
Jag har sagt till C, när hen ligger och gråter av ångest, att vi är hens skyddsnät. Att vi stöttar. Att vi ska prata med lärarna. Att vi ska hjälpa till med skolarbetet. Att vi finns här. Att vi fixar. Att vi tröstar. Att vi älskar.

Först lugnade C ner sig. Sen plötsligt frös hen till och stirrade på mig och frågade ”Men vem ska ta hand om mig om ni dör???”.
Ny ångest… Och jag själv är inte helt bekväm med tanken på döden heller. Jag försökte lugna C och sa att det finns många runtomkring som kan hjälpa hen. Men jag förstår Cs oro.

Jag har också ett skyddsnät. Min make, mina föräldrar, min syster och några nära vänner som hör av sig och drar ut mig på pratpromenader så att jag får prata av mig och kommer hem med ny energi. Tjejmiddagar med god mat, gott vin och skratt. En mysig kväll på tumanhand med maken. Varma kramar och stöttande ord från mina föräldrar. Ett sms från min syster med uppmuntran och pepp. Allt detta gör att jag orkar lite till.

En av mina äldsta vänner brukar höra av sig och dra ut mig på pratpromenader. Hon hör av sig trots att jag är inne i min problembubbla och aldrig hinner höra av mig till henne.

Jag är så tacksam för mitt skyddsnät.
Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dessa personer. De finns där och orkar med mig och mina bekymmer. Trots att de har egna.

En vän, som känns väldigt nära men bor långt bort, har varit lite i samma situation som jag är nu. Hon är mamma till en flicka med ADD. Flickan har också haft det kämpigt med skolan. Den vännen är det skönt att prata med för hon vet verkligen hur det är.

Jag kan förstå Cs oro. Hens skyddsnät är inte lika stort som mitt. Kompisarna är inte många. C är dålig på att höra av sig till dem. Hen har ingen ork och energi. Och eftersom C inte hör av sig så hör kompisarna inte av sig. Det blir en ond cirkel.

Egentligen borde även skolan ha varit Cs skyddsnät. Men det har den inte alls varit. Skolan lät C falla. Och C föll hårt. Frågan är om nya skolan kan fånga upp C igen. Jag vet inte…

Det som ger mig mest energi är alla lyckliga stunder med min familj. Stunder när vi skrattar tillsammans, busar, dansar, sjunger, kramas… I dessa stunder känner jag mig som världens lyckligaste och skyddsnätet blir starkare. Vi ska fånga upp C i familjenätet. Vi ska fånga upp syskonen. Ingen ska behöva falla.

wpid-20150520_070029-1.jpg

Postat med WordPress för Android

1 kommentar

Under Ångest, Syskon, Vardag

Den där skolplikten…

Just nu känns skolstarten som ett staket med taggtråd...

Just nu känns skolstarten som ett staket med taggtråd…

Ju mer jag lär mig om Cs autism, desto mer förstår jag saker och beteenden från när C var liten (”En tillbakablick- letar tecken på autism”). Jag har skrivit om detta i ett annat inlägg också, ”Jag skäms! Men jag lär mig varje dag!”. Bloggen är min bearbetningsprocess så tankar dyker hit och dit, fram och tillbaka. Det är så skönt att skriva om alla tankar och sen låta dem fladdra iväg lite. Låta min hjärna släppa dem ett tag. Lite väl snabbt dyker dock nya tankar upp… 🙂

Jag gör en liten minnesresa angående beteenden hos C.
Nuförtiden har C (13 år) svårt att ta sig hemifrån. Framförallt om det inte är självvalda saker. C låser sig och gråter. Ibland får hen panik och ångest (i synnerhet om det är kopplat till skolan på något sätt).

Vi har alltid haft svårt att ta oss utanför huset i vår familj. C har alltid varit rörig och jobbig när vi ska iväg. Hen har busat, inte lyssnat, retats, tagit en evighet på sig att hitta sina saker, inte klätt på sig… Men oftast tog vi oss ändå iväg till skridskoåkningen, familjepromenaden, bion, dagis, skolan… Dock var vi ofta helt slut och på väldigt dåligt humör.
Det har till och med hänt att vi har fått ställa in familjeutflykter, mest för att både jag och maken har tappat tålamodet och gett upp. På den tiden ville C göra saker och blev då besviken när vi ställde in. Och vi kände oss som dåliga föräldrar. Att vi ställde in drabbade ju även syskonen.

Jag kan nu mer förstå varför C ”kaosade”. Hen hade egentligen redan då lite svårt för att ta sig iväg.
C blev förmodligen orolig. Hen ville åka skridskor, men visste inte vad hen skulle förvänta sig. Ska vi till en ishall? Kommer det att vara mycket folk? Har vi med oss fika? KAN jag åka skridskor eller har jag glömt hur man gör? Kommer det att vara någon jag känner där? Är mina skridskor lagom stora? Passar hjälmen? Hur länge ska vi åka? Åh vad jag önskar att jag visste det jag vet nu! Då hade jag hjälpt C mer och förklarat saker (”Funktionsnedsättning eller brister i miljön?”).

En annan sak jag har tänkt på är fritidsaktiviteter. När C var liten provade hen på ett par aktiviteter. Båda låg på helgerna. Efter ett tag sa C att hen ville sluta för att hen ville vara ledig och vila på helgerna. Så klokt! Det kanske är det som gjorde att hen ändå höll ihop i skolan i så många år. C förstod att hen behövde vila. Då var jag lite besviken på C och tyckte att det var tråkigt att hen ville sluta på aktiviteterna. Hen var väldigt duktig på båda. Nu med min kunskap kan jag verkligen förstå varför C ville sluta. Jag önskar att jag hade förstått det då!

När C var liten fick vi barnsäkra hela hemmet. Det får ju alla som har små barn. Vid flera tillfällen, när vi var hos andra med barnsäkrade hus, hittade C nya faror och saker som deras barn aldrig hade upptäckt. Hen hade en enorm nyfikenhet. Många gånger kunde jag bli arg på C. Hen pillade, stökade, tog sönder… Idag kan jag mer se hens nyfikenhet som en drivkraft.

Det är mycket jag skulle ha gjort annorlunda om jag hade vetat… Men nu har jag en chans att göra rätt!

Skolstarten närmar sig. På torsdag är det dags! Jag märker en större och större oro hos C. Idag skulle C ha ett visst antal datatimmar. Vi bantar ju bort datatimmar nu. När C kom upp ur sängen i morse så skrek hen ”Jag måste få sitta vid datorn hela dagen! Jag får panik! Jag vill inte gå till skolan!!! Jag orkar inte tänka på skolan!!!”. C stod och skakade. Helt förstörd. Vad ska jag göra i detta läge… Vad är rätt? Jag vill inte att hen ska bli dataspelsberoende (”Den där datorn..”). Men om C blir lugn kanske C ska få spela… Eller? Hur ska jag veta vad som är bäst…?

Sen känner jag mig kluven över en annan sak. C säger ”Om jag sitter vid datorn slipper jag tänka!”.
Visst att slippa tänka kan vara skönt för C NU. Men då trycker ju C undan viktiga känslor. Skolstarten kommer ju. Och känslorna finns där under ytan… Hur bra är det? Men om C inte får spela så får hen panik av sina tankar och sin skolångest… Och vi har ett barn som hela dagen är som en osalig ande som gråter och bråkar.

Vi gjorde en ”deal”. C fick extra speltid om hen tog en promenad med mig. Jag försökte försiktigt prata om skolan på promenaden. Peppa lite, förbereda lite. Hen lugnade sig lite men är fortfarande väldigt orolig.

Själv är jag så orolig att jag inte kan tänka på annat. Jag har mailat lärarna på nya skolan, jag har mailat kuratorn… Jag curlar allt jag kan… Men vad hjälper det om C inte tar sig till skolan på torsdag? Om C börjar terminen med frånvaro….? Om ”Den så kallade vardagen” blir sådär jobbig igen… Hur ska vi orka då…?

Vissa saker faller på plats. Men viktiga delar återstår –  framförallt skolan. Den måste falla på plats! Just nu kan jag nästan känna att den där skolplikten, som vi ska vara så glada över i detta land, är min värsta fiende. Den stressar mig, pressar mig, kräver omöjliga saker av mig… Hjälp!

Men om det nu är en plikt/skyldighet (rättighet?) att vara i skolan får väl nya skolan se till att fixa så att C kommer dit och VILL VARA DÄR. Jag och min make…? Ja, vi kan faktiskt inte göra mer än det vi gör… Vi gör redan ALLT vi kan!

5 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

”Bra tack!”

Vi har haft en bra sommar! Men inte hela tiden...

Vi har haft en bra sommar! Men inte hela tiden…

Idag har vi haft kick-off med jobbet.
Alla var glada, positiva och taggade.
Det blev många frågor om hur semestern har varit.

”Jo tack! Bra! Vi har gjort en del härliga utflykter och lyckades faktiskt pricka in en hel del sol trots allt. Vi har ätit mycket god mat. Vi har plockat blåbär, badat, träffat släkt och vänner. Barnen har lekt med varandra och haft kul ihop. Jag och maken har haft några mysiga dagar med barnvakt” svarar jag dom flesta.

Men eftersom jag är en ärlig person (”Ljuga, luras och skoja”) så är det inte helt lätt att svara så.
Men hur många är beredda att ta emot och bemöta mitt mer utförliga och ärliga svar som kompletterar mitt svar ovan?
”C fick sin diagnos högfungerande autism i början av sommaren. Det var skönt att äntligen få en förklaring till varför det blir så jobbigt för C ibland. Men det känns tungt att veta att mitt barn kommer att få kämpa mer än andra.
Vi haft svårt att komma iväg på resor och utflykter i sommar för C låser sig. Hen vill helst sitta hemma framför datorn (”Bojen”). Det har varit en psykologisk kamp (”Idag föll C”) när vi ska iväg. Syskonen kommer i kläm för C tar så mycket plats (”I skuggan av C”). 10-åringen känner sig bortglömd och tycker att C och 6-åringen får all uppmärksamhet. Det är väldigt mycket bråk mellan syskonen. Jag och min man hinner nästan aldrig prata med varandra. Vi har hela sommaren haft en enormt stor oro för skolstarten som kommer snart (”Snart kommer den så kallade vardagen).

Tillsammans är båda versionerna sanna. Vi har upplevt allt detta.

Kan det vara så att även mina kollegor väljer vilken version de vill berätta? (”Fasaden”)

”Bra tack!” är nog det svar de flesta är beredda att bemöta på sin oskyldiga fråga om hur semestern har varit….

Postat med WordPress för Android

Lämna en kommentar

Under Ångest, Diagnos, Semester, Syskon

”Det är lika bra att jag somnar och aldrig vaknar igen!”

Jag jobbar på det!

Jag jobbar på det!

Vid ett par tillfällen, när C har haft rejäla ångestattacker gällande skolan (”När C faller”), har hen sagt ”Det är lika bra att jag somnar och aldrig vaknar igen!”. Att höra sitt barn säga så är fruktansvärt! Det gör så ont i hela hjärtat. Mitt älskade barn, vill hen inte leva? Tänker C ta livet av sig? Dö?

När vi pratade med psykologen om det så sa hon att det är ett sätt för C att visa sin ångest. Hon tror absolut inte att hen tänker göra något. Hon sa att eftersom C är glad när hen gör roliga saker, och när vi inte ställer krav på skola och pluggande eller andra saker som kan vara jobbiga för C, så ska vi inte oroa oss så mycket. Hon sa att C är ju inte deprimerad hela tiden. Och det är sant… C är jätteglad vid datorn och vid andra aktiviteter som C väljer att göra.

Men HUR kan vi egentligen veta hur C mår inuti? Hur kan vi veta att C inte tänker göra något?

När C var hemma från skolan förra hösten (”Det stora sveket från skolan”), och mådde riktigt dåligt, så var jag hemma från jobbet med hen i två veckor. Jag fixade mat och fanns här hemma som stöd. Då sa en ”hemmasittarexpert” i kommunen, som vi och C har träffat, att det är bättre om jag jobbar. C ska inte ha det mysigt och bli ompysslad hemma. Det ska vara ensamt och långtråkigt, då vill C tillbaka till skolan. Om det blir för mysigt hemma så vill C bara vara hemma. Jag själv trodde att jag gjorde rätt som prioriterade C och var hemma med hen för att stötta.

Jag började jobba igen. Men inte började C gå till skolan för det.

Många säger att man ska lita på sin magkänsla. Många säger att som förälder vet man bäst…

Men HUR ska jag veta? Jag är inget proffs på området… Jag är bara en mamma som älskar mina barn och vill att de ska må bra. Jag gör allt för att de ska må bra! Jag är så rädd för att göra fel.

Nu balanserar vi på en skör tråd. Balansen mellan pepp och press är hårfin. Jag tror att jag säger en peppande sak och C tar det som en pressande sak. Jag är så orolig för att jag ska råka putta ner C. Jag skulle vilja ha en lite mer hållbar och bred tråd att balansera på… Eller en bro med staket! Eller helst en motorväg!

6 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Lagom

wpid-20150805_145718.jpg

Igår var C och badade med kompisar. Hen hade kul och var glad och nöjd när hen kom hem. I min värld är roliga upplevelser ett sätt att tanka energi.

Idag skulle C till tandläkaren  (maken lyckades boka en snabb tid). Igår ville C verkligen gå till tandläkaren idag. Och efter det hade C tänkt gå och bada med kompisar igen.

Men idag tog det stopp. Maken berättade att C är helt slut idag. Det blev varken tandläkare eller bad. Bara datorn (”Bojen”). Cs energi är slut. Hen använde den igår.

Vi måste verkligen börja tänka om. Planera efter Cs ork (”För vems skull egentligen?”)
En aktiv dag kanske kräver en, eller till och med två, vilodagar.

Det är en utmaning som kommer snart med skolstarten. C måste få rimliga krav på sig. C kanske inte orkar gå i skolan alla dagar eller hela dagar. Jag hoppas att nya skolan hjälper oss och gör en bra plan. Eftersom C inte vill sticka ut måste det skötas diskret.

Det som är svårt att förstå för mig är att C förr kunde hänga med på allt möjligt. Hen orkade mer. På den tiden fick C inga ångestattacker och låsningar. Det har kommit nu det senaste året.

Tonåren är ingen lätt tid för någon. Med ett funktionshinder blir det ännu svårare.

Vi måste hitta ett ”lagom” som passar C.
Åh vad jag älskar den ungen! ♡

Postat med WordPress för Android

11 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Bojen

wpid-20150804_184154-1.jpg

Alla behöver ibland stöd och någon som lyfter dem. Jag har flyttat några gånger under min uppväxt. Det har gått bra för mig för min familj, tryggheten (min boj), följde med.

Jag har alltid känt mig grundtrygg. Självklart har jag i tonåren haft bristande självförtroende och kärlekssorg, men inga större bekymmer.

Skolan har jag tyckt om. Jag var ingen stjärna, men jag klarade mig utan någon större ansträngning.

Min mamma, pappa och syster är fortfarande min boj. Men nu har jag även en ny boj i min make som ger mig kärlek,  trygghet och styrka. Jag är så tacksam att jag har dessa bojar.

Idag fick vi ta ett jobbigt beslut för Cs skull. Imorgon åker maken och C hem. Jag och syskonen stannar på landet några dagar till. Det känns jättejobbigt att vi måste göra så. Men C mår inte bra här på landet. C tjatar hela tiden att hen vill hem till tryggheten i sitt rum, till datorn.

Jag har försökt krama och trösta. Sagt att vi, din familj,  är ju här. Din boj!

Det är en sorg i mig att jag inte kan vara den boj C just nu behöver. Att det inte räcker att vi finns här för hen. Hen vill till sitt rum/sin dator. DET är just nu Cs boj.

En person som aldrig har haft ångest kan nog aldrig riktigt förstå hur det är.

När vi sitter här i den mysiga stugan på landet med solen gassande utanför och C skriker med tårarna sprutande ”Jag måste hem nu! Ni förstår inte! Jag klarar inte av att vara här mer!  Jag orkar inte mer!” då känner jag mig så liten. Så hjälplös. All min kärlek och alla mina kramar och ord om att allt kommer att bli bra hjälper inte. C måste få komma till sin boj. Imorgon får C det.

Maken och jag får dela upp oss. Det är inte vad vi önskar på vår semester. Men det är nödvändigt.

Jag hoppas att C framöver hittar sin inre styrka igen. Den finns där. Jag har sett den. Förr hade C världens bästa självförtroende. Men för ett par år sedan började hen tappa det. Jag undrar hur det kunde hända…..?

Postat med WordPress för Android

26 kommentarer

Under Ångest, Dator, Hemmasittare, Semester, Syskon, Uncategorized