Jag skriver väldigt sällan här på bloggen och det är ett gott tecken. I många år skrev jag något nästan dagligen. Jag hade så oerhört mycket att bearbeta. På den tiden hade vi det väldigt tufft med två barn som inte förmådde gå till skolan.
Det ”jobbiga” kom smygande men den stora kraschen kom hösten 2014. Det är för drygt 10 år sedan. På den tiden trodde jag aldrig att vi skulle kunna må bra igen. Idag mår vi bra. Givetvis har vi fortfarande utmaningar men i våra mått mätt är det väldigt bra.
Dottern (snart 16 år, adhd-diagnos) går ut 9:an nu och vi funderar över gymnasievalet. Hon har haft en fungerande skolgång tack och lov.
Mellansonen (nu 20 år, autism och add) tar studenten i vår efter att ha varit hemmakämpare årskurs 5-8. Studenten är något som jag förr knappt vågade tänka på.
Äldsta sonen (snart 23 år, autism) har tagit körkort och läst in grundskolebetyg i svenska på Komvux. I mars ska han troligen läsa engelska på Komvux. Han tar sig framåt i sin takt och han mår bra. Det viktigaste av allt.
Hur började allt egentligen för barnet? – Ströfrånvaro – Magont – Huvudvärk – Svårt att sova – Humörsvängningar – Trött/låg – Söndagsångest – Orkade inte gå på fotbollsträning
Hur kände jag mig? – Misstro mot barnet (Du är bara lat…) – Skuldbeläggande på barnet (Alla andra går ju till skolan… Tänk på allt du missar…) – Maktlöshet (Inget jag gör hjälper… Ingen lyssnar… Var finns hjälpen?) – Skam (över att jag inte lyckas få iväg mitt barn till skolan…) – Ifrågasättande av mig själv (Vad gör jag fel?) – Oro (Hur ska det gå för mitt barn?)
Jag önskar att du som möter oss som har barn med NPF och/eller problematisk skolfrånvaro tänker på: – Att du möter en förälder i sorg/kris. – Att du möter en förälder med ett extra utmanande föräldraskap. – Att du oftast möter en påläst förälder. Förringa inte den kunskapen! – Att föräldern vill sitt barns bästa! – Att föräldern inte curlar utan kompenserar för barnets oförmågor och svårigheter. – Att föräldern och skolan har olika perspektiv.
– Boka möten som har en tydlig agenda och leder framåt. Går det att ha mötet digitalt/via telefon? Värna om förälderns tid. – Att inte döma.
Vägen tillbaka till skolan tog tid. Ett dåligt mående kan inte stressas bort, det måste läka ut. Kraven och takten måste vara rimliga. Måendet först, sen skolan. För 20-åringen kunde vi ta det i hans takt. Vi blev inte pressade utan möttes av förståelse. Han går i skolan nu och har lärt sig mycket om sig själv.
Hans tips till andra i liknande situation som han var i är: ”– Lär känna dig själv Det kan vara svårt att göra i början. Det var först när jag fick börja plugga lite hemifrån (tack vare corona) som jag insåg vad som var mina svagheter och styrkor. För hur skulle jag veta om mina svagheter när jag inte hade pluggat på så länge? Som exempel hade jag svårt att begränsa mig i skrivuppgifter och jag hade svårt utan en deadline. Jag kunde även ha svårt att följa en uppgift om instruktionerna inte var väldigt tydliga.
– Var inte för hård mot dig själv Steg två av att lära känna sig själv är acceptans och det är en viktig del av att lära känna sig själv. För mig tog det ett tag. Det handlade om att förstå att jag kanske inte är som de flesta, utan jag kanske alltid kommer bli lite tröttare, eller ha svårt att begränsa mig, eller att jag behöver en deadline. Acceptera att du inte är som alla andra, och se inte dina svårigheter som din svaghet, utan gör det till din styrka. Att veta om sina svårigheter är värt väldigt mycket. Genom att veta om dem kan du anpassa dig till det och vara förberedd.
– Du har tid När jag tittar tillbaka på när jag var hemma så kommer jag ihåg hur jag kände mig misslyckad, ledsen och hade dåligt samvete. Misslyckad som person, för att jag inte klarade av att gå till skolan som alla andra gjorde. Ledsen för att jag misslyckades konstant och missade vännerna i skolan och missade även allt lärande vilket var något jag tyckte om. Dåligt samvete för att jag kände mig som en besvikelse för mina föräldrar, eftersom jag gjorde deras liv svårare och var en besvikelse till son. Stress. Enligt de flesta så var jag nog inte tillräckligt stressad. De flesta tyckte nog att jag borde skynda mig tillbaka innan jag sabbar hela min framtid. Trots att jag såg ut att vara allt annat än stressad, så var det en överväldigande känsla inombords. Under hela min tid hemma fick jag höra från omgivningen att jag slarvar bort min framtid, att jag aldrig kommer komma in på gymnasium, att mitt liv kommer bli jättesvårt och att jag kanske aldrig kommer att få ett jobb. Jag har nu på senare tid insett hur onödigt det var. Om det finns en person som läser detta som har svårt att passa in i skolan, eller har svårt att ta sig dit, och om stress över framtiden är en stor faktor till att du mår dåligt. I sådana fall skulle jag vilja plocka bort den faktorn helt och hållet. För den gör ingen nytta. Det som man aldrig får höra är hur många andra vägar som finns än att bara gå från 1:an till 9:an och sedan gymnasiet tre år.”
Vägen tillbaka kan se olika ut. I Sverige finns tack och lov många möjligheter att studera vidare på olika sätt.
Med 23-åringen hade vi inte samma tur (det borde inte handla om tur, men det gör det). Vi blev pressade att stressa och pressa honom och han fick aldrig läka. Han har ännu idag endast ett grundskolebetyg.
Att det finns resurser, kunskap, bemötande och förståelse i skolan är viktigt. Riktigt viktigt. Det kan faktiskt rädda någons liv.
Nu står vi här trots allt. Vi har fått kämpa mycket. Jag vet att många tyvärr är i den situationen nu som vi var i då.
Jag önskar innerligt att framtiden blir bättre och att mer resurser läggs på förskola och skola för att förebygga utanförskap.
Ibland kommer jag på att jag nästan inte vet VAD som är anpassningar längre. Anpassar vi?
Jag har insett att vissa saker gör/anpassar vi så automatiskt att jag inte ens tänker på det som anpassningar.
När vi skulle åka till landet för några veckor sedan och killarna (19 och 22 år) skulle vara hemma själva en dryg vecka (för första gången) förberedde vi genom att handla all mat till dem och gick igenom vad de kunde äta samt gjorde en lista med vilka maträtter som fanns att välja på. De kunde sätta kryss i en ruta när de hade tillagat en viss rätt för att kunna se vad som fanns kvar.
För mig var det självklart att göra så. Jag tänkte inte på det som en anpassning utan bara något jag skulle göra. Gör inte andra föräldrar så?
Vi försöker alltid att förhandsinformera och förbereda våra barn angående olika saker. Vår 22-åring vill till exempel veta direkt på morgonen om han ska hjälpa till med något den dagen (som tömma diskmaskinen, det går inte spontant) eller om vi ska iväg. Det går till exempel inte att övningsköra utan att han vet om det i god tid. Helst dagen innan. Förbereder inte alla föräldrar sina barn på det sättet?
Vi lagar olika maträtter nästan varje måltid eftersom två av våra tre barn (19-åringen och 15-åringen) har ett selektivt ätande. Vi måste tänka på att ha vissa saker vid sidan om, tillaga något extra och även tillåta chips, godis, choklad och bullar nästan dagligen för att barnen som har det tufft med ätandet ska få i sig något. Lagar andra föräldrar endast en maträtt och har onyttigheter bara på helgen?
Vi föräldrar lagar dessutom all mat. Är det så för alla som har barn i den här åldern?
Vi behöver påminna och hjälpa två av våra barn (22-åringen och 15-åringen) att städa sina rum. Kanske gör alla föräldrar det?
Vi stöttar två av våra barn (22-åringen och 15-åringen) mycket med skolarbetet. Det måste alla föräldrar göra va?
Det kanske är tur att vi är så inne i det att vi inte ens förstår att vi anpassar. Jag vet inte vad som är ”normalt” att göra för barn i våra barns ålder och vad av det vi gör som är merjobb. Detta är bara en liten del av det vi faktiskt gör. Sen pratar jag med någon utomstående som blir förvånad över allt vi gör.
Ibland är det svårt att veta hur höga krav vi kan ställa på våra barn. Vi provar oss fram. Ibland ställer vi för höga krav och ibland troligen för låga… Det är en svår balansgång.
Snart är det år 2024 och ännu ett år har gått. Det känns verkligen som tiden rusar. 2024 fyller jag 50 år!
Hösten 2014 började vår tuffa resa med hemmakämpare och hög stress. Sedan dess har vi fått kämpa på olika sätt.
Sommaren 2015 fick mitt äldsta barn Calle (nu 21 år) sin autismdiagnos och jag startade den här bloggen. 2017 fick Emil (nu 18 år) sin ad(h)d-diagnos och Linnéa (nu 14 år) sin adhd-diagnos. 2020 fick Emil även en autismdiagnos.
Hösten 2019 föreläste jag för första gången och i mars 2020 gavs min bok ut.
Står vi och stampar? Ibland kan jag känna att vi gör det. När jag läser gamla inlägg här på bloggen inser jag dock att vi verkligen inte gör det. Jag ser inte framsteg från en dag till en annan men över tid. Vi mår bättre nu. Utmaningar finns kvar men på ett annat sätt.
Att två av våra barn numera inte har skolplikt och är över 18 år är en stor lättnad. 18-åringen går andra året på gymnasiet och det går bra för honom.
Jag känner en tacksamhet över det som fungerar. Under alla år har jag alltid försökt uppskatta våra mirakel. Jag har också alltid försökt hitta möjligheter och lösningar.
Under 2023 har jag varit med i podden ”Funka olika” och även föreläst några gånger. Under 2024 hoppas jag på fler föreläsningar. Jag har även ett bokmanus som jag skriver på lite då och då och hoppas på utgivning framöver. Man får ju drömma. 😉
Jag önskar er ett gott slut och ett riktigt gott nytt år! Komihåg att även myrsteg är steg framåt! ❤️
I torsdags föreläste jag på Lindgården i Fagersta. Det är fantastiskt kul att komma ut och föreläsa. Att prata med andra som känner igen sig och som upplever att det jag delar med mig av ger dem igenkänning och stöd känns så fint. Jag har varit inne på det tidigare. Meningen med allt vi har gått igenom var nog att det trots allt skulle leda till något gott i slutändan. ❤️
Det är så givande när åhörare kommer fram och pratar och delar med sig. Jag har även fått många fina mejl och jag känner mig alldeles bubblig och tacksam över att jag, den lilla NPF-mamman, får göra denna häftiga resa.
Jag har utmanat mig själv otroligt mycket. Det var inte självklart för mig att tacka ja till min allra första föreläsningsförfrågan (det var inte min idé om man säger så 😉 ). Nu i efterhand är jag otroligt stolt och glad över att jag vågade ta steget. Jag blev väldigt fint mottagen av Anna (Anhörigstöd, Fagersta kommun) och Birgitta (Svenska kyrkan) som tillsammans anordnade min föreläsningskväll i Fagersta. Jag tror det var ca. 75 åhörare denna gång. Det var framförallt anhöriga som lyssnade men även en kommunpolis, representanter från socialtjänsten och några pedagoger. Vi alla behövs för att hitta vägar framåt för våra barn. Mitt mål och förhoppning framöver är att nå ut ännu mer till pedagoger för att öka samsynen mellan hemmet och skolan.
Jag drömmer om att utöka föreläsandet så mycket det bara går. Inte helt lätt med tanke på att jag också jobbar 90% som lärare i fritidshem, men tack vare att mina chefer supportar mitt driv och min passion brukar det gå att lösa. Det ger mig massor av härlig energi att föreläsa.
Jag fick frågan efter torsdagens föreläsning om jag har några tips kring hur man kan stötta sitt vuxna barn till sysselsättning. Tyvärr har jag inga supertips. Vi är just nu i processen att söka aktivitetsersättning för Calle och hoppas att vi hittar någon form av sysselsättning för honom på halvtid. Det förlängda föräldraskapet tar på krafterna. När vi fick barn hade jag inte sett framför mig att en 21-åring skulle behöva så mycket stöd.
Återigen, ett stort varmt tack till alla er som tar er tid att komma på mina föreläsningar. Tack till er som bokar mig.
Dela gärna min föreläsningsinformation med dem ni tror skulle vara intresserade av att boka mig, t ex kommun, skola, förening och organisation. Jag föreläser även digitalt. 😊
Vår NPF-resa började hösten 2014 med vår äldste son Calle (nu 21 år). Han började stanna hemma mer och mer från skolan och sedan efter 8 månader som hemmakämpare fick han diagnosen autism nivå 1 (då asperger). Sommaren 2015 började jag blogga och här är ett av mina allra första inlägg. På den tiden kallade jag Calle för C och angav inget kön utan skrev hen. Allt för att hålla oss anonyma. Calle har sedan dess, alltså i snart 10 år, kämpat med låsningar.
I början var det endast låsningar gentemot skolan men med tiden växte det till att gälla många saker. T ex åka till landet, middag hos vår kompisfamilj osv. Sen blev det även självvalda saker som han inte klarade av att ta sig till. Han blev en innesittare. Vi ville att han skulle bli sjukskriven för att få återhämta sig. Han var utmattad av en icke anpassad skola (inga anpassningar gjordes eftersom han höll ihop i skolan men kraschade hemma). Skolplikten låg som en tungt ok på våra axlar och vi tvingades försöka få iväg vårt utmattade barn till skolan. Uppfyllde vi inte skolplikten blev det orosanmälningar till socialtjänsten pga. skolfrånvaron. Vi blev anmälda 8-9 gånger (en gång/termin i flera år). Detta ledde inte till någonting men var lika jobbigt varje gång.
Läkaren sa ”Vi sjukskriver inte barn!”. Med andra ord fick Calle aldrig vila och återhämta sig. När han var 18 år kraschade han ännu en gång (de har hänt upprepade gånger genom åren) efter att ha försökt komma igång med praktik. Då sa han ”Jag vill bara vara ledig ett tag nu!” när kommunens insats för unga frågade vad han ville göra. Vi kände att nu när han hade fyllt 18 år kunde vi äntligen låta honom vila. Inga skulle pressa oss att pressa Calle.
Calle fick vila ett tag men sen var det dags igen. Nya försök och nya planer. Nu på våren kraschade han igen efter en tids fungerande praktik. Nu har dock Calle äntligen gått med på att träffa en psykolog för att jobba med sina utmaningar. Han vill komma vidare i livet och få saker att fungera. Han vill försöka ta sig förbi sina låsningar som fortfarande sätter käppar i hjulet för honom. När Calle var yngre skulle han träffa en psykolog för att få hjälp med strategier att ta sig hemifrån. Problemet var bara att Calle inte kunde ta sig hemifrån för att träffa psykologen. Psykologen gjorde två hembesök och sen skulle Calle vara tvungen att ta sig till psykologen (med vår hjälp såklart!). Han fixade inte det. Moment22 – ta sig hemifrån för att få hjälp med strategier att ta sig hemifrån.
Arbetsförmedlingen föreslog nu att han ska försöka bli sjukskriven ett tag för att ta hand om, och fokusera, på sig själv. Nu passar det minsann med sjukskrivning! Varför kunde han inte ha fått möjligheten att bli sjukskriven redan som 12-13-åring när han började må dåligt och få låsningar? Jag kan inte låta bli att undra om inte livet hade sett annorlunda ut för Calle då. Det är lätt att tänka ”Om…”. Tänk om Calle hade blivit sjukskriven och vi hade sluppit pressa honom… Tänk om skolan hade lyssnat på oss och anpassat trots att Calle inte hade en diagnos på den tiden… Tänk om psykologen hade kunnat fortsätta göra besök hemma hos oss… Tänk om…
Läkare sjukskriver vuxna som är utmattade och/eller mår psykiskt dåligt. Varför kan de inte sjukskriva barn? Barn måste också bli lyssnade på och få återhämtning och vila. Nu har Calle tagit sig till psykologen själv två gånger. Framsteg! Myrsteg leder också framåt!
Jag funderar över vad som är ”normalt” föräldraansvar egentligen. Jag vet inte alls vad som anses vara ”vanligt”. Vi har i hela vårt föräldraskap behövt göra det vi gör vilket gör att det för oss är det som är det ”normala”.
Jag jobbar deltid för att finnas till hands på morgonen och stötta iväg mina barn som i år blir 14, 18 och 21 år. Ofta behövs en del pepp och stöd med frukost. Den äldsta har fortfarande låsningar att ta sig ut ur huset ibland.
Vi funderar över våra barns energiåtgång och om vi kan t ex åka till landet eller hitta på andra saker på helgen. En aktiv helg kan bli på bekostnad av ork och förmåga kommande vecka.
Om vi kan förbereder vi barnen i god tid inför det som ska hända, t ex om vi ska iväg eller ha gäster. Det är svårt att göra spontana saker. Barnen väljer bort vissa saker för att de tycker att det är jobbigt.
Vi får inte ”hjälp” av våra barn med hushållsarbete. Deras energi behövs till annat. De städar sina egna rum ibland men med stöd av oss (och alltför sällan) och de dukar undan sin tallrik efter maten. Ibland tömmer de diskmaskinen eller går ut med soporna om vi ber dem men det händer knappt en gång i veckan.
Yngsta lämnar saker lite överallt och vi får påminna om att plocka undan och ofta göra det åt henne. Hon kan också nästan få panik om hon har tänkt ha vissa kläder på sig och de inte är tvättade. Dock säger hon inte till oss i förväg vad hon vill ha tvättat.
Två av mina barn behöver påminnas om att duscha regelbundet. Ett av mina barn behöver nästan dagligen påminnelse om medicin som barnet har tagit i flera år. Trots medicinalarm på mobilen måste vi dubbelkolla att medicinen tas. Ofta klickas alarmet av och medicinen glöms bort.
Två av mina barn har ett selektivt ätande vilket gör att vi nästan alltid måste laga olika maträtter för att barnen ska äta. De lagar ingen mat själva. Möjligtvis gör de toast om orken finns. Om jag och maken åker iväg en natt och lämnar barnen själva (vilket vi gjorde för första gången i höstas när de var 13, 17 och 20 år) beställer de mat från Foodora. Vi kan inte lämna dem mer än något dygn trots deras ålder eftersom de inte äter ordentligt då. Vi måste noga planera in när det passar att åka iväg eftersom det ”haltar” om vi inte är hemma. I vår ska vi unna oss ett andra tillfälle och låta barnen vara hemma själva.
Vi har fullmakt att hjälpa till med att hämta ut mediciner och stötta vid läkarbesök. Vi måste påminna om att förnya recept. Vi hjälper också vår äldsta med kontakt med Arbetsförmedlingen. Vi behöver även hjälpa till att formulera mejl och sms till olika instanser. Jag stöttar den äldsta på möten.
Ingen av våra äldsta har haft ett extrajobb/sommarjobb. Orken/förmågan har aldrig funnits.
Vår yngsta är inte alls självgående i att göra läxor/skolarbete hemma. Vi måste stötta och sitta bredvid hela tiden. Ofta blir hon stressad och går i affekt vilket gör att hon låser sig. Läxkampen tar mycket tid och energi från både oss föräldrar och henne.
Dessutom har hon det tufft med kompisar vilket också gör att vi föräldrar ibland får vara ”kompisarna” och hitta på saker med henne på helgerna.
Överlag krävs en hel del pepp och stöd i att göra olika saker. Många rutiner är inte riktigt automatiserade.
Våra barn behöver stöd i aktivering och att få in frisk luft/rörelse i vardagen. Framförallt äldsta hamnar lätt i perioder av inaktivitet.
Detta är hur vi har det nu. Det är vårt ”normala”. Förr var vårt ”normala” att vi hade två barn med hög skolfrånvaro (hemmasittarproblematik). Vår yngsta var som en virvelvind och krävde ständig uppsikt. På den tiden hade vi minst ett par möten i veckan för våra barn.
Något som är svårt är att mina barn är ojämna i sina förmågor och att deras ork/mående går lite upp och ner. I perioder kan vi ställa lite mer krav men sen dalar det. Jag hoppas att det blir jämnare med tiden.
Visst har livet lättat lite med åren. Jag känner dock att vårt föräldraskap är utmanande. Eller har vi det ”normalt” numera?
I morse tittade jag på Nyhetsmorgon på TV4 vilket jag dagligen gör innan jobbet. Idag var det ett inslag om de långa köerna till BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin). Vissa barn och ungdomar får vänta i flera år innan de får eventuell utredning och stöd. Detta leder ofta till ett stort lidande för dessa barn och deras familjer. Det kan leda till (ännu mer) psykisk ohälsa, ökad skolfrånvaro och till och med självskada och självmord. Det leder ofta även till utmattade vårdnadshavare. Jag lade upp ett inlägg om min morgon på Instagram i morse och fick många kommentarer om kampen för att få stöd.
(Bild fotad i TV4s inslag.)
Inte ens 50% fick ett första besök i tid (inom vårdgarantin). Det kan också vara att man får ett första besök inom vårdgarantin men sen hamnar man i en kö i flera år innan det blir utredning. Ett stort problem är också när hemmet och skolan inte ser samma behov/utmaningar hos barnet. Vårdnadshavare vittnar om att de ser barnets behov men skolan ser inte samma sak och då går BUP ofta på skolans linje och det blir ingen utredning. Vissa barn håller ihop i skolan och bryter ihop hemma. Att då inte lita på vårdnadshavarnas upplevelse leder till att många barn kämpar tills de kraschar och sen blir hemma från skolan. Något som hade kunnat undvikas.
Andra säger att de t ex inte får hjälp på BUP-akuten för sina barn som mår dåligt eftersom deras barn ännu så länge inte har gjort något självmordsförsök och då är det inte tillräckligt akut. INTE TILLRÄCKLIGT!? Det vore väl lämpligt att förebygga!
Jag inser att vi har haft tur trots allt. Skolan såg inga svårigheter/utmaningar hos våra killar men tack och lov gick BUP på vår linje och vi fick ganska snabbt en utredning eftersom båda hade hög skolfrånvaro. Skolan såg fungerande barn när de kom dit och ansåg att det var vi vårdnadshavare som brast när vi inte fick iväg dem till skolan vissa dagar. Problemet var att de inte orkade hålla ihop alla dagar och vissa dagar stannade de hemma. Dessa dagar var de helt urlakade. Det förstod inte skolan.
En enorm satsning måste göras på barn- och ungdomspsykiatrin och på kompetensutveckling och mer resurser till skolan. Vi har inte råd att låta fler barn och ungdomar falla.
Om det är något jag har lärt mig under min resa som npf-förälder är det att ”felsöka” hos mig själv. Både att vara förälder och att vara pedagog kan vara väldigt tålamodsprövande.
Förr om en situation gick fel kunde jag ofta lägga ”skulden” på barnet och ”felsöka” där. Jag kunde kalla ett beteende för trotsigt eller respektlöst. Numera försöker jag mer ”felsöka” mig själv och mitt eget beteende. Ställde jag för höga krav på barnet? Triggade jag barnet och gav mig in i en maktkamp? Hade jag inte förberett tillräckligt? Osv.
Jag hamnar fortfarande i situationer med elever ibland som går snett. I förra veckan ville jag få en elev att sluta med en sak och jag tjatade och eleven fortsatte. Eleven började då sparka mot mig och kasta grus. Då gjorde jag och en kollega ett spelarbyte (tack och lov!) och hon tog över situationen och avledde eleven.
För mig var det kört i det läget. Eleven var arg på mig och jag blev provocerad. Förr hade jag förmodligen funderat över hur vi skulle få eleven att ”skärpa sig” och ”lyda”. När sådana här situationer uppstår numera brukar jag istället analysera mitt eget beteende.
Ibland lyckas jag göra på ett bra sätt på en gång. Då känns det toppen! Andra gånger blir det som i situationen ovan. Skillnaden mot förr är att jag numera reflekterar över mitt eget beteende i efterhand på ett helt annat sätt. Jag gör verkligen inte alltid ”rätt”. Jag har bra och dåliga dagar men jag försöker ständigt analysera och förbättra MIG SJÄLV.
Denna text lade jag upp på Instagram i morse:
”God morgon! Ensam uppe. En skön stund för mig. Tittar på Nyhetsmorgon på TV4 med frukost och en stor kopp te. Imorgon börjar en ny vecka.
Jag sitter och tänker på mitt jobb. Visst finns det saker jag ibland kan vara missnöjd med… Budget, kort om personal, stress vissa dagar mm. Men jag måste säga att jag verkligen tycker om mitt jobb! Jag försöker vara en god förebild för mina elever och utveckla vår fritidshemsverksamhet.
Jag kan vissa dagar verkligen känna att jag gör skillnad för elever. Ibland brister mitt tålamod (konstigt vore det nog annars) men ofta lyckas jag hitta metoder att nå fram till de elever som utmanar mig. Jag försöker vara detektiv och hitta orsaker till beteenden. Målet är att nå det önskade beteendet genom att komma på ett smidigt sätt och samtidigt behålla en god relation med eleven. Mitt jobb blir aldrig tråkigt!
Vi har elever vi behöver ”punkta” på fritidstid för att stötta dem då det händer saker omkring dem. Vi pedagoger på min avdelning turas om att ”punkta” för att eleven ska känna sig trygg och bygga relation till flera pedagoger och inte lika tydligt känna sig ”övervakad”. På mina pass då jag har uppdraget att vara med eleven har jag planerat olika saker så att eleven får träna sociala färdigheter med andra elever. I veckan satt jag med eleven och fem andra elever och gjorde armband och pratade. Eleven fick se andra elever hjälpa varandra, fick själv hjälp och hjälpte själv en vän och fick uppskattning för det. Det blev samtal om syskon, spel och andra saker. Kommande vecka ska vi bygga koja har jag tänkt.
På mina pass vill jag att eleven ska få träna lek och sociala situationer, skapa lugna stunder och goda samtal, bygga relationer, träna turtagning och vinna/förlora, se förebilder.
Vissa kan klaga på att det är tråkigt att ”punkta” elever. Att bara bevaka ger ingen träning för eleven. Då blir det mer släcka eventuella bränder och försöka förebygga i stunden.
För mig som pedagog är det roligare att ha ett mål och förhoppningsvis utvecklar det eleven. Mitt mål är att jag kan ”jobba bort” mig själv så att jag inte behövs på samma sätt. När jag gör mina ”punktapass” pedagogiska ger det både mig och eleven mer. ❤”
Som pedagoger behöver vi ha insikten att vi aldrig är fullärda. Vi behöver ständigt analysera oss själva och våra metoder och förbättra dem. Vi behöver anpassa oss efter de elever vi möter, inte tvärtom! Fokus måste ligga på respekt och relation. Givetvis är det samma sak för oss föräldrar. Det är dagens tankar från mig.
Nu är det längesen jag skrev ett inlägg här på bloggen. Jag håller mest till på Instagram numera.
Nu känner jag dock ett behov av att skriva av mig lite mer. Bloggen har varit min egenterapi i snart 8 år. Otroligt värdefullt för mig. Dels för att jag rensar/tömmer hjärnan men också för att jag ofta får stöd och kommentarer av er som läser.
Hursomhelst behöver jag skriva av mig om Calle. Han fyller 21 år i vår och fick sin aspergerdiagnos sommaren 2015. Han har inte haft en fungerande skolgång sedan åk 4-5. Mer om den resan här (en kort ”film” om oss från Autism Sveriges skolkonferens nov-22) och i min bok.
Calle har en insats via arbetsförmedlingen och gör just nu praktik/arbetsträning. Med sin historik av flera års ”hemmasittande”, inga grundskolebetyg och många misslyckanden i bagaget kan man inte förvänta sig att han ska gå från 0-100. Vi måste räkna med bakslag och att han behöver ha en lagom takt.
Han har de senaste sju åren varit på olika ställen (skolor och praktik) och det går alltid bra när han är där. Ofta har han, liksom nu, en period då allt går toppen och han har 100% närvaro ett par månader.
Problemet är att han har en benägenhet att falla ur. Om han blir sjuk eller har en svacka kan han inte ta sig tillbaka till samma ställe. Han känner att han har misslyckats på den platsen och att det är förverkat då.
Nu trivs han superbra på sin praktikplats men innan jul blev han sjuk. Då kom han ur rutin och kunde inte ta sig tillbaka. Han fick då höra att risken fanns att han skulle förlora sin praktikplats.
Jag fick tillstånd av Calle att kontakta både handledaren på praktikplatsen och arbetsförmedlingen. Långa mejl och telefonsamtal. Jag förklarade hans bakgrund och hur viktigt det nu är att han får studsa tillbaka till samma ställe. Inte bli av med platsen (som han trivs jättebra på) och återigen hamna i en total svacka hemma. Sådana svackor tar tid att komma ur. Uppgivenheten brukar vara stor.
Tack och lov visade både handledaren på praktikplatsen och arbetsförmedlingen stor förståelse och han fick behålla sin plats trots några veckors bakslag och frånvaro.
Båda hade möte med Calle och gjorde det tydligt för honom att han får behålla sin praktikplats och att de förlänger insatsen och kortar ner hans dagar lite för att anpassa efter hans ork just nu. Detta ledde till att Calle för allra första gången studsade tillbaka till samma ställe efter en längre tids frånvaro. Tidigare har han kunnat studsa tillbaka till ställen om han har varit hemma någon eller några dagar. Han har aldrig lyckats efter några veckors frånvaro. Det är så viktigt för honom att känna att det är okej och inget att skämmas över. Alla har svackor ibland och man kan ta sig till samma ställe ändå.
Efter mötet och nya schemat har Calle tagit sig till praktiken varje dag. Vetskapen om att han är välkommen och att alla förstår att han vill men inte alltid kan gör att det går lättare.
När han gick i åk 7 tillhörde han en klass i en ”vanlig” högstadieskola men gick på kommunens ”hemmasittarskola”. Där skulle han jobba upp skolvana och skoltimmar i en viss takt. Han klarade inte den takten och riskerade även då att bli av med platsen. Det slutade med att han blev 100% hemma igen.
Calle har själv svårt att sätta fingret på, och prata om, sina utmaningar och behov. Jag är tacksam över att han låter mig hjälpa honom och att de instanser som stöttar honom nu har förståelse för att insatsen måste individanpassas.
Det vi vattnar växer! Inte metoder som får barn att växa! Läs mer →
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 