Jag tog examen som fritidspedagog årsskiftet 99/00 efter tre år på Lärarhögskolan i Stockholm. Efter det har jag även läst in ämnet bild via Lärarlyftet och är behörig i bild till och med åk 6.
Under mina yrkesår har det hänt en hel del med fritidsverksamheten. Förr hade vi allmänna råd att förhålla oss till, numera har vi läroplan och centralt innehåll. Vi ska göra pedagogiska planeringar, dokumentera och utvärdera.
Förr var vi fler pedagoger med bättre (till viss del egna) lokaler. Numera delar vi lokal med skolan och vi har en stor del av vår verksamhet i klassrum med bänkar. Bemanningen har konstant minskat genom åren.
Jag brinner för fritidspedagogik och tycker det är väldigt roligt att jobba med mina elever, både under skol- och fritidstid. Fritidspedagogiken ska utgå ifrån elevernas intressen men också hjälpa dem hitta nya intressen. I fritidspedagogik är relationen en grundsten.
Mitt uppdrag är dock komplext. Jag är utbildad för att leda grupper i åldern 7-12 år och för att undervisa i bild under skoltid. Titeln är numera lärare mot fritidshem.
I takt med att kraven på fritidsverksamheten har ökat har förutsättningarna minskat. Bemanning och lokaler begränsar ofta möjligheterna. Vi kan inte skapa en lustfylld miljö, vi kan inte ha pågående projekt som står framme eller spara ett kojbygge. Allt måste städas undan och förberedas för morgondagens lektioner.
Uppdraget är komplext. Fritidsverksamheten är frivillig vilket gör att vi sällan når alla elever. Eleverna går hem olika tider, ibland mitt i en pågående aktivitet, de kommer en onsdag men väljer att gå hem tidigt en annan onsdag vilket gör att det blir svårt att göra klart t ex skapande… Eftersom fritids är elevernas fria tid kan vi bara uppmuntra dem att delta men inte tvinga. Vi vill locka eleverna att stanna kvar på eftermiddagarna samtidigt som vi knappt räcker till när de väljer att göra det.
På loven får fritidshemmet blomma. Då är många elever lediga vilket möjliggör att vi kan åka på utflykter, låta kojor och pyssel få ligga kvar, spela spel och baka med eleverna, prata mer med eleverna och lyssna mer på eleverna.
Att lyssna in elevernas önskemål och intressen är en viktig del i fritidshemmet. Likaså att hinna ha de där viktiga och djupa samtalen med eleverna och att stötta dem i att hitta vänner och lösa konflikter.
I vardagen har jag svårt att hinna allt detta. Jag hinner med vissa stunder, vissa elever… Så borde det inte vara. Jag borde känna att jag hinner med alla elever. Behov borde inte ställas mot behov.
Tänk om jag någon vanlig skoldag kunde få gå hem från jobbet och känna mig tillräcklig.
Jag skriver väldigt sällan här på bloggen och det är ett gott tecken. I många år skrev jag något nästan dagligen. Jag hade så oerhört mycket att bearbeta. På den tiden hade vi det väldigt tufft med två barn som inte förmådde gå till skolan.
Det ”jobbiga” kom smygande men den stora kraschen kom hösten 2014. Det är för drygt 10 år sedan. På den tiden trodde jag aldrig att vi skulle kunna må bra igen. Idag mår vi bra. Givetvis har vi fortfarande utmaningar men i våra mått mätt är det väldigt bra.
Dottern (snart 16 år, adhd-diagnos) går ut 9:an nu och vi funderar över gymnasievalet. Hon har haft en fungerande skolgång tack och lov.
Mellansonen (nu 20 år, autism och add) tar studenten i vår efter att ha varit hemmakämpare årskurs 5-8. Studenten är något som jag förr knappt vågade tänka på.
Äldsta sonen (snart 23 år, autism) har tagit körkort och läst in grundskolebetyg i svenska på Komvux. I mars ska han troligen läsa engelska på Komvux. Han tar sig framåt i sin takt och han mår bra. Det viktigaste av allt.
Hur började allt egentligen för barnet? – Ströfrånvaro – Magont – Huvudvärk – Svårt att sova – Humörsvängningar – Trött/låg – Söndagsångest – Orkade inte gå på fotbollsträning
Hur kände jag mig? – Misstro mot barnet (Du är bara lat…) – Skuldbeläggande på barnet (Alla andra går ju till skolan… Tänk på allt du missar…) – Maktlöshet (Inget jag gör hjälper… Ingen lyssnar… Var finns hjälpen?) – Skam (över att jag inte lyckas få iväg mitt barn till skolan…) – Ifrågasättande av mig själv (Vad gör jag fel?) – Oro (Hur ska det gå för mitt barn?)
Jag önskar att du som möter oss som har barn med NPF och/eller problematisk skolfrånvaro tänker på: – Att du möter en förälder i sorg/kris. – Att du möter en förälder med ett extra utmanande föräldraskap. – Att du oftast möter en påläst förälder. Förringa inte den kunskapen! – Att föräldern vill sitt barns bästa! – Att föräldern inte curlar utan kompenserar för barnets oförmågor och svårigheter. – Att föräldern och skolan har olika perspektiv.
– Boka möten som har en tydlig agenda och leder framåt. Går det att ha mötet digitalt/via telefon? Värna om förälderns tid. – Att inte döma.
Vägen tillbaka till skolan tog tid. Ett dåligt mående kan inte stressas bort, det måste läka ut. Kraven och takten måste vara rimliga. Måendet först, sen skolan. För 20-åringen kunde vi ta det i hans takt. Vi blev inte pressade utan möttes av förståelse. Han går i skolan nu och har lärt sig mycket om sig själv.
Hans tips till andra i liknande situation som han var i är: ”– Lär känna dig själv Det kan vara svårt att göra i början. Det var först när jag fick börja plugga lite hemifrån (tack vare corona) som jag insåg vad som var mina svagheter och styrkor. För hur skulle jag veta om mina svagheter när jag inte hade pluggat på så länge? Som exempel hade jag svårt att begränsa mig i skrivuppgifter och jag hade svårt utan en deadline. Jag kunde även ha svårt att följa en uppgift om instruktionerna inte var väldigt tydliga.
– Var inte för hård mot dig själv Steg två av att lära känna sig själv är acceptans och det är en viktig del av att lära känna sig själv. För mig tog det ett tag. Det handlade om att förstå att jag kanske inte är som de flesta, utan jag kanske alltid kommer bli lite tröttare, eller ha svårt att begränsa mig, eller att jag behöver en deadline. Acceptera att du inte är som alla andra, och se inte dina svårigheter som din svaghet, utan gör det till din styrka. Att veta om sina svårigheter är värt väldigt mycket. Genom att veta om dem kan du anpassa dig till det och vara förberedd.
– Du har tid När jag tittar tillbaka på när jag var hemma så kommer jag ihåg hur jag kände mig misslyckad, ledsen och hade dåligt samvete. Misslyckad som person, för att jag inte klarade av att gå till skolan som alla andra gjorde. Ledsen för att jag misslyckades konstant och missade vännerna i skolan och missade även allt lärande vilket var något jag tyckte om. Dåligt samvete för att jag kände mig som en besvikelse för mina föräldrar, eftersom jag gjorde deras liv svårare och var en besvikelse till son. Stress. Enligt de flesta så var jag nog inte tillräckligt stressad. De flesta tyckte nog att jag borde skynda mig tillbaka innan jag sabbar hela min framtid. Trots att jag såg ut att vara allt annat än stressad, så var det en överväldigande känsla inombords. Under hela min tid hemma fick jag höra från omgivningen att jag slarvar bort min framtid, att jag aldrig kommer komma in på gymnasium, att mitt liv kommer bli jättesvårt och att jag kanske aldrig kommer att få ett jobb. Jag har nu på senare tid insett hur onödigt det var. Om det finns en person som läser detta som har svårt att passa in i skolan, eller har svårt att ta sig dit, och om stress över framtiden är en stor faktor till att du mår dåligt. I sådana fall skulle jag vilja plocka bort den faktorn helt och hållet. För den gör ingen nytta. Det som man aldrig får höra är hur många andra vägar som finns än att bara gå från 1:an till 9:an och sedan gymnasiet tre år.”
Vägen tillbaka kan se olika ut. I Sverige finns tack och lov många möjligheter att studera vidare på olika sätt.
Med 23-åringen hade vi inte samma tur (det borde inte handla om tur, men det gör det). Vi blev pressade att stressa och pressa honom och han fick aldrig läka. Han har ännu idag endast ett grundskolebetyg.
Att det finns resurser, kunskap, bemötande och förståelse i skolan är viktigt. Riktigt viktigt. Det kan faktiskt rädda någons liv.
Nu står vi här trots allt. Vi har fått kämpa mycket. Jag vet att många tyvärr är i den situationen nu som vi var i då.
Jag önskar innerligt att framtiden blir bättre och att mer resurser läggs på förskola och skola för att förebygga utanförskap.
Jag känner mig väldigt frågande kring hur beslutsfattare resonerar och om hur de väljer att prioritera. Jag har flertalet gånger skrivit om bristande resurser i skolan, både under skoldagen och på fritidshemmet. Jag har beskrivit hur vi har svårt att hinna med vårt uppdrag, att vi måste sätta elevers behov mot behov och välja vilka elever vi ska lägga krut på, att vi kämpar och gör det lilla extra på bekostnad av oss själva…
Vår skolminister Lotta Edholm beskriver hur det ska ”bli ordning i skolan”, lärarna ska ha mandat att ta hårdare tag, mobilförbud införs (som om det borde vara en regeringsfråga överhuvudtaget)… Förskoleklass ska bli årskurs 1 och skolan ska bli 10-årig. Det känns som politiker ”låtsas” att skolan är viktig och att de gärna pratar om det men deras idéer och tankar är inte verklighetsförankrade. Har de lyssnat på skolpersonal? Har de frågat oss vad som behövs?
ÄNNU EN GÅNG nämns inte fritidshemmen i skolpolitiken överhuvudtaget. Det är där eleverna är. Det är där vi vill behålla dem så de inte hittar på annat bus på eftermiddagarna. Vi vill kunna erbjuda en trygg och lockande verksamhet.
På fritidshemmet skulle det kunna finnas möjlighet till så mycket mer än det vi hinner nu. Vi skulle kunna fånga upp och faktiskt rädda barn. På riktigt. Rädda dem från att söka sig till fel sällskap, hinna ha samtal om viktiga saker, lyssna, stötta, lotsa, inspirera och hjälpa till med relationsskapande.
Detta läsår har vi istället blivit av med två pedagoger på min avdelning med samma antal elever som förra året. Ja, de är ett år äldre. De har dock samma behov. Flera behöver väldigt mycket stöd i sociala relationer. Vi hinner inte.
Stöket kommer inte försvinna för att vi får ta krafttag. Stöket skulle kunna minska rejält om vi fick förutsättningar att se och stötta ALLA elever. Inte sätta behov mot behov och släcka bränder.
”Läsåret 2023/24 är 501 000 elever inskrivna i fritidshem, vilket är en ökning med omkring 7 500 elever sedan föregående läsår.” (källa: skolverket.se)
Eleverna ökar och personalen minskar? Vi kanske kan ana varför det blir stökigare i skolan och varför gängkriminaliteten ökar. Jag vill att fritidshemmen lyfts in i skolpolitiken och att skolan prioriteras på riktigt!
Nu kommer ett förslag om att studielån för poliser ska avskrivas. Det är ingen dum idé i sig. Vi behöver fler poliser. Dock börjar regeringen återigen i fel ände. När ska resurser läggas på att förebygga så att det inte behövs krafttag och fler poliser? Varför skapa bränder, låta det brinna och lägga krut på att släcka?
För att få till en förändring/förbättring är det inte bara hårdare tag och fler poliser som behövs. Det måste läggas krut på det förebyggande och främjande arbetet. Att inte göra det är i längden att kasta pengar i sjön. Vi kommer att behöva fler och fler poliser. Krafttag i efterhand kommer aldrig att släcka branden!
Jag arbetar som lärare i fritidshem (fritidspedagog) och har gjort det i snart 24 år. Jag brinner för mitt jobb och mina elever. Jag vill hitta på fritidsaktiviteter som mina elever tycker är lärorika och roliga. Jag vill hjälpa dem framåt i sin sociala utveckling och stötta dem i relationer. Jag vill lära känna dem och ha förtroliga samtal. Jag vill att de ska känna sig trygga och sedda på fritidshemmet.
Under skoltid vill jag finnas i klassrummet som ett stöd för mina elever. Jag vill hinna se elever som behöver hjälp och hjälpa dem. Jag vill finnas där och stötta i en rastkonflikt. Jag vill ha undervisning i bild som är inspirerande och jag vill kunna lotsa elever som behöver det framåt.
JAG (och mina kollegor) VILL SÅ MYCKET!
Men som det är nu får vi som arbetar i skolan (både lärare och fritidspersonal) dåliga förutsättningar att genomföra våra uppdrag. Skolan lever på mitt (och mina kollegors) dåliga samvete. Eftersom vi tycker om våra elever och ser vad som behövs så gör vi det som behövs på bekostnad av oss själva.
Vi hinner inte alltid få ut hela vår rast för vi möter en ledsen elev på vägen. Vi kommer inte hem i tid för vi just när vi ska gå måste plåstra om en elev (kollegorna som är kvar kommer inte att hinna så bäst jag gör det) eller så är vi mitt i ett samtal med en orolig vårdnadshavare, kanske har vi en sjuk kollega och måste jobba över…
Vår planeringstid försvinner när vi måste täcka upp för sjuka kollegor och eftersom vi vill göra ett bra jobb med och för våra elever gör vi planeringen hemma (utan betalt). Vi kan ju inte bara stå där helt oförberedda när eleverna kommer till lektionen (i mitt fall bild). Vi vill göra ett bra jobb och att inte ha en planering är stressande.
Eftersom vi inte hinner svara på mejl från vårdnadshavare på arbetstid gör vi det hemifrån. Vi vet hur viktigt det är för föräldern att få återkoppling.
Hur kommer det sig att skolan är uppbyggd på att vi som jobbar där ska göra allt utan rätt förutsättningar. Det bygger på vårt samvete. Det bygger på vår vilja att finnas där för våra elever.
Om en elev kommer till mig och blöder när jag slutat för dagen och jag vet att ingen kommer hinna hjälpa – då hjälper jag självklart! Om jag inte hunnit planera morgondagens lektion på jobbet på grund av utebliven planeringstid – då planerar jag hemma. Om jag möter en elev som behöver hjälp på väg till min rast i personalrummet så hjälper jag eleven och får själv en kortare rast. Jag gör allt detta för att jag bryr mig och för att jag annars får dåligt samvete.
Tänk om skolan istället hade tillräckliga resurser. Trots att jag gör allt jag beskrev ovan har jag dåligt samvete. Jag hinner inte fånga upp alla elever som behöver fångas, jag hinner inte skapa lika goda relationer med alla mina elever på fritidshemmet, jag hinner inte tillgodose allas behov… Jag (och mina kollegor) ser vad som behövs men vi måste välja ut vilka elever vi ska prioritera. Alla kan inte få sina behov tillgodosedda.
Vi missar dem som just nu ”fungerar” bra och är ”självgående”. Tänk om dessa elever känner sig osynliga. Tänk om de faller och väljer fel väg för att vi inte såg i tid. För att vi alltid sprang någon annanstans för att ”släcka bränder”.
I slutändan leder vårt samvete till utmattning och utbrändhet på grund av stress och känslan av otillräcklighet. Känslan av att vad jag än gör så räcker jag inte till.
Vad skulle hända om vi faktiskt gick på rast oavsett om en elev behövde hjälp? Om vi gick hem trots att vi var mitt i att hjälpa en ledsen elev? Om vi bara struntade i allt extra vi gör HELA TIDEN?
Varför lever skolan på pedagogernas samvete och på vår omsorg och medkänsla? Det är en billig och väldigt orättvis lösning.
Vi kommer inte att orka i längden och elever faller mellan stolarna.
Och så undrar politikerna varför gängkriminaliteten ökar och går ner i åldrarna och färre elever når gymnasiebehörighet…
Jag har läst boken ”Aktiv samverkan för ökad skolnärvaro” av Sirkka Persson och Max Hjorton (red) utgiven av Lärarförlaget 2024. Boken är en antologi av författare med kunskap inom olika professioner som möter elever som befinner sig i problematisk skolfrånvaro.
Jag älskar den här boken! Som mamma till tre barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (autism och ADHD) varav två har haft problematisk skolfrånvaro kan jag bara säga att jag hoppas att alla instanser som arbetar med barn och unga på något sätt läser den här boken.
Mina barn är nu 15, 19 och 22 år. De två äldsta har varit hemmakämpare. 22-åringen föll ur skolan ht-14 i årskurs 6 och 19-åringen i årskurs 5. Boken bekräftar på så många sätt att vi föräldrar genom åren har gjort rätt. Boken gör mig dock arg för att vi bemöttes så fel. Tänk om vi hade mötts av den kunskap och förståelse som finns i den här boken. På s. 132 lyfts vikten av att lyssna på vårdnadshavarnas upplevelser. Det var ingen från skolan som lyssnade på oss utan sa att frånvaron var ett hemmaproblem.
Jag vill skriva så mycket om boken att det skulle kunna bli en egen bok men jag försöker istället att lyfta några saker. På s. 32 i boken står det om vikten av att involvera eleverna i arbetet mot en skolåtergång. Detta upprepas på olika sätt genom boken. När jag tog med mig min 22-årings tankar till olika skolmöten när han gick i årskurs 6 sa skolan ”Han är ett barn och ska inte bestämma. Han ska göra som vi säger!”. Behöver jag säga att våra planer för honom inte höll? På s. 52 står det ”Känslan att ha makt och valmöjligheter över sitt liv är något som generellt bidrar till motivation”. Han kände att han hade liten eller ingen makt.
Vi föräldrar fick göra egna kartläggningar (tur att jag är pedagog) eftersom skolan inte såg några problem I skolan. På s. 105 står det ”När vi har en elev med problematisk skolfrånvaro behöver vi påminna oss om att det är vår elev, även när hen befinner sig hemma på heltid”. Skolan kunde inte se att kraschen hemma efter skoldagarna hade att göra med saker som hände I skolan. Vi blev lämnade att kartlägga själva. Jag var detektiv på olika sätt för att försöka hjälpa mina barn.
22-åringen gick i årskurs 7 på kommunens ”hemmasittarskola”. Där skulle skolträning ske i ett mindre sammanhang i små steg. Problemet var bara att dessa små steg var samma steg för alla 6-8 elever som gick där. Tiden skulle ökas i en viss takt och sen skulle man träna på att äta i matsalen som tillhörde en stor högstadieskola bredvid. Där låste det sig för min 22-åring. Jag försökte prata med läraren på skolan så att han skulle slippa matsalen men det fick han inte. Det slutade med att han blev helt hemma igen efter flera veckor av framsteg. På s. 74 står det ”Om vi inte vet vad som väcker ångest riskerar våra insatser att bli felriktade. Det blir till exempel inte hjälpsamt att exponera ett barn för att vara i matsalen om hen är känslig för intryck och reagerar starkt på ljuden och lukterna där”. Tänk om han hade fått slippa matsalen och istället fått fortsätta lyckas… Då kanske vi inte hade haft en 22-åring med endast ett grundskolebetyg (som han läste in på Komvux i våras).
Det finns olika saker som vidmakthåller skolfrånvaro och en sådan sak är enligt boken vad kompisar ska säga. Det känner jag igen från mina killar. Även att de båda slutade på fotboll i samband med att skolfrånvaron ökade. Man kan ju inte gå på träning om man är hemma ”sjuk” från skolan.
På s. 111 står det ”Vi talar inte om elever som skolkar för spänningen eller nöjes skull, utan det handlar om elever som vill vara i skolan men av olika orsaker inte klarar av det”. Tyvärr såg skolan det som att min 22-åring trotsade och skolkade. Rektorn sa till och med i årskurs 6 att vi borde ha avbokat familjens skidresa på våren för att markera att om han inte går till skolan ska han inte belönas med något kul. Även 19-åringen blev i början bemött fel av skolan även om hans upplevelser har varit bättre. Han bad dock i högstadiet om att få plugga hemma men kommunens ”hemmasittarexpert” sa ”Nej, skola ska ske i skolan!”. Sen kom pandemin som en räddande ängel och då fick han plugga hemma vilket sedan ledde till skolåtergång (jag menar inte att förringa allvaret i pandemin, det var inte kul, men bra för skolgången).
Boken lyfter vikten av samsyn och samarbete mellan vårdnadshavare och olika instanser – ett lagarbete. ”Att spela som ett lag innebär att den gemensamma prestationen är viktigare än att var och en får glänsa” (s. 21). Det är viktigt med en förståelse för varandras olika uppdrag. Vår erfarenhet är att vi har blivit bollade mellan olika instanser och ingen har tagit ansvar. Skuld har lagts på oss föräldrar och mycket arbete har också lagts på oss. Efter ett SIP-möte (Samordnad Individuell Plan) åkte vi hem och kände oss övergivna.
Att bokens olika delar är skrivna av olika professioner (rektor, lärare, socionom, psykolog, vård och omsorg, fysioterapeut) ger ett djup till ett komplext ämne där alla delar bildar en helhet. Olika professioner, samsyn och aktiv samverkan behövs för att få till en fungerande skolåtergång.
Boken rekommenderas varmt. Den är lättillgänglig och lättläst. Tack för att ni skrev boken!
Åren går. Jag startade den här bloggen sommaren 2015 när jag kände mig totalt misslyckad som mamma. Namnet Supermamsen kommer ifrån att min äldsta son ”Calle” ofta kallade mig för Mamsestruten. Jag valde då det ironiska namnet Supermamsen. Jag kände mig allt annat än super. Här är mitt allra första blogginlägg. På den tiden skrev jag ”hen” om mina barn istället för han/hon eftersom jag inte ville avslöja deras kön.
Sommaren 2015 fick Calle en autismdiagnos efter att ha varit hemma från skolan i 8 månader. Emil fick 2017 diagnosen adhd huvudsakligen ouppmärksam form (add) och även autism nivå 1 våren 2020. Emil har även ett selektivt ätande. Linnéa fick 2017 diagnosen ADHD kombinerad form. Hon har också ett selektivt ätande. Vi fick lite att bita i! 😉
Mina barn har hunnit bli stora nu. De är 22 (”Calle”), 19 (”Emil”) och 15 år (”Linnéa”). När jag startade bloggen var de 13, 10 och 6 år. Mycket har hänt sedan dess. De första åren var det mest tuffa saker för att sedan vända och börja lätta igen.
Calle har gjort fantastiska framsteg den senaste tiden. Det började med att han i höstas gick en kurs om autism på Habiliteringen med oss. Det var fyra tillfällen då han fick lära sig om diagnosen och reflektera kring sig själv och sina behov. Väldigt nyttigt. Sen gav vi oss in i processen att söka aktivitetsersättning. Tanken var först att söka aktivitetsersättning på 50% och söka jobb på 50%. När han blev intervjuad av Försäkringskassan om aktivitetsersättningen frågade kvinnan om han inte skulle studera på 50% istället för att jobba. Det öppnade en ny tanke som inte har funnits på flera år. Efter att han föll ur skolan på höstterminen i årskurs 6 (2014) har han gjort otaliga försök att ta sig tillbaka till skolan. Han gick på kommunens ”hemmasittarskola” i åk 7 och på resursskola i åk 8 och 9 men tog sig inte dit speciellt mycket pga. låsningar. Efter det försökte han sig på IM (individuellt val) för att läsa in grundskoleämnen. Det gick inte heller. Sen fick han via kommunen stöd med praktik och utbildning. Det fungerade ett tag men sen föll han ur. Efter det har han fått stöd av kommunen på olika sätt, gått kurser via Arbetsförmedlingen mm.
Nu på våren har han läst svenska på grundläggande nivå på Komvux på 50% och han får fått sitt allra första grundskolebetyg, ett C i svenska. Detta är det första som Calle har fullföljt sedan kraschen i årskurs 6. Det har tagit många år att få ett bättre mående efter ”skolskadan” men till slut gick det. Nu ska han söka en ny kurs till hösten.
Emil som var hemma åk. 6-8 (mycket även i åk 5) har till sommaren klarat av andra året på gymnasiet på sitt förstahandsval. Han har nästan 100% närvaro och fina betyg. Om ett år tar han studenten.
Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen! Alla ni som är mitt i kaoset – håll ut! Livet kommer att lätta!
Min äldsta son, ”Calle” 21 år, kraschade och slutade gå till skolan hösten 2014 i årskurs 6. Anledningen var utmattning, låsningar och överkrav. Sommaren 2015 fick han diagnosen autism nivå 1 (då kallat asperger). Sedan dess har vi/Calle hört tjat om skolplikten och blivit stressade och pressade. Vi har fått höra hur man hamnar i ett livslångt utanförskap om man inte genomför sin grundskola. Hur omöjligt det är att ta sig vidare i livet. Vi har varit tvungna att pressa Calle i så många år. Lättnaden när han fyllde 18 år och vi äntligen kunde låta honom vila och läka ordentligt och med gott samvete var enorm. Vi föräldrar hade försökt låta honom vila men alltid känt oss misstrodda och pressade av ”samhället”. Vi har hört någon kommentar om att ”Skolan kan man alltid ta igen sen!” från förstående personer men vi har aldrig riktigt förstått hur eller fått några konkreta idéer.
För ett ”skolskadat” barn är det inte lätt att tänka tanken att man ska kunna plugga ikapp någonting överhuvudtaget. Självförtroendet är lågt och ryggsäcken tung. Calle har ett betyg med sig från grundskolan och det är ett F i matte. Att plugga har känts som en enorm uppförsbacke. Vi har trott att han måste läsa in minst 8 grundskolebetyg inklusive matte, svenska och engelska för att kunna ta sig framåt i livet.
I veckan var jag och Calle och träffade en studievägledare på kommunens Komvux. Då fick vi veta att det räcker med att Calle läser in grundläggande svenska (alltså grundskolans/åk 9-svenska) för att vara behörig till väldigt många yrkesutbildningar på Komvux.
Varför har ingen sagt det?! Ingen har under alla dessa år sagt ”Ta det lugnt! Lägg fokus på att må bra! När du har fyllt 20 år kan du gå på Komvux och läsa in svenska och sen öppnas möjligheter”. Hade någon sagt så och informerat oss om det hade kanske Calle till och med läkt snabbare och kommit tillbaka till skolan för längesen. Tanken på att behöva läsa in massor av grundskoleämnen har känts helt omöjlig. Detta är information som behöver nå alla hemmakämpare som är mitt i kampen!
Nu är målet att Calle ska läsa svenska på halvtid. Jag hoppas innerligt att han orkar det och nu ser fler möjliga vägar.
Jag kan inte sova på grund av grubbel. Jag grubblar på en massa saker men det som snurrar mest i skallen just nu är hur ni i regeringen tänker kring vad som behövs för att ”fixa” den svenska skolan. Jag kan ärligt talat inte förstå hur ni tror att diverse förslag genom åren som betyg i tidigare åldrar, mer disciplin, kanske till och med ett ordningsbetyg, hårdare tag och det senaste ”mobilförbud” ska lösa någonting överhuvudtaget. Jag förstår att ni är bekymrade över PISA-resultatet. Redan 2016 skrev jag om att skolan måste få kosta. Det har gått sju år sedan dess och det har inte blivit bättre.
Jag undrar om ni är medvetna om hur det ser ut i dagens skola? Våra elever är fantastiska och gör sitt bästa varje dag. Jag och mina kollegor gör också vårt bästa varje dag och vi vill så mycket. Vi vill stötta Måns i leken och vara i närheten av Mia på rasten eftersom hon känner sig otrygg annars. Vi vill ge instruktioner en-till-en till Frej på lektionen så att han kan sätta igång och jobba, hjälpa Sofia att hålla fokus, ge Ivar mer utmanande uppgifter, hjälpa Therese ta små pauser för att orka med, stötta Iman med svenskan så att hon kan hänga med på lektioner och raster samt undervisa alla våra elever efter deras behov. Vi vill hjälpa Anna att ta mer mat, hjälpa Nisse att ta mindre mat, hjälpa Sune att hitta på något på rasten, vakta dörren när Nina kissar eftersom hon inte vågar låsa… Vi vill stötta i konflikter, finnas där för att lyssna…
Tror ni på allvar att er senaste basunering ”mobilfri skoltid” skulle lösa detta? Jag kan då informera er om att på min arbetsplats, en f-6-skola, är det redan mobilfritt under skoltid. Jag och mina kollegor räcker inte till i alla fall trots att vi sliter mer än lovligt och inga mobiltelefoner finns i sikte.
Även min dotters högstadieskola är mobilfri. Alla jag känner som arbetar på skolor har mobilfri skoltid. Det är redan snarare regel än undantag. Tror ni att ni kommer att hjälpa oss i vårt dagliga arbete nu?
Det finns redan följande i skollagen:
”Regler kring mobiltelefoner
Vad gäller kring elevers användning av mobiltelefoner vid undervisning?
Vid undervisning i de obligatoriska skolformerna, fritidshemmet, gymnasieskolan samt anpassade gymnasieskolan får mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning bara användas om:
det sker enligt lärarens instruktioner i syfte att främja elevernas utveckling och lärande, eller
om användningen utgör extra anpassningar eller särskilt stöd.
Det innebär att privat användning av mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning som huvudregel inte är tillåten. Det gäller oavsett om det är elevens egen utrustning eller om skolan tillhandahållit utrustningen. Annan elektronisk kommunikationsutrustning än mobiltelefoner kan till exempel vara smarta klockor, datorer, surfplattor och andra digitala medier.
Om det finns särskilda skäl får rektorn eller en lärare tillåta en enskild elev att använda en mobiltelefon eller annan elektronisk kommunikationsutrustning även i andra fall än inom ramen för lärarens instruktioner, extra anpassningar eller särskilt stöd. Denna möjlighet ska dock tillämpas restriktivt och innebär inte att undantag kan göras för hela undervisningsgrupper.
Skollagens bestämmelser om användning av mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning vid undervisning gäller inte för komvux.
Vi som arbetar i pedagogisk verksamhet vet redan om detta. Således tar vi redan de beslut som vi anser är rätt för våra elever. Litar ni inte på vår profession?
Det känns lite som ett hån att ni basunerar ut att nu minsann ska vi pedagoger få stöd och det stora problemet ”mobiltelefoner” ska bort. Får vi bara bort telefonerna (som redan är borta på i princip alla skolor) så fixar vi den svenska skolan.
Hur svårt kan det vara för er att se sanningen i vitögat? DET BEHÖVS RESURSER! Ni kan inte fortsätta urholka skolan och sen försöka fixa det med disciplin och regler. Våra elever vissnar då. Det behövs bättre förutsättningar för oss pedagoger! Det behövs FLER PEDAGOGER. Så enkelt är det. Då växer våra elever.
Jag är uppriktigt ledsen och oroad över att ni inte gör rätt satsningar och prioriteringar när det gäller skolan. Hur länge ska ni låta detta fortgå? Jag tvivlar inte på att även ni vill att den svenska skolan ska gynna alla elever däremot är jag mycket tveksam kring de metoder ni väljer för att nå målet.
Linnéa har snart gått en hel termin i årskurs 7 på nya skolan. På det stora hela måste jag ändå säga att det går bra. Linnéa kämpar på och vill verkligen fixa skolan. Jag märker dock att hon är väldigt trött ibland.
Nu mot slutet av terminen är det en massa prov som jag märker stressar Linnéa väldigt mycket. Hon blir så stressad att hon låser sig när hon ska plugga och ingenting går in. Hon bara rabblar ”Jag fattar ingenting! Jag kommer aldrig att lära mig detta!”
Jag har suttit med Linnéa och pluggat och försökt stötta. När vi skulle plugga till ett prov såg hon att hon hade en massa icke inlämnade uppgifter i Classroom som hon inte hade förstått skulle lämnas in. Hon hade gjort dem men inte tryckt på ”Lämna in”. Då fick hon panik över det och trodde att hon skulle få F i betyg i det ämnet då.
Den här veckan har jag skickat mail till ett par lärare angående Linnéas stress och att hon ibland i mellanstadiet fick göra vissa prov muntligt för att lyfta bort lite stress. Jag skrev också att Linnéa behöver lite mer stöd med struktur och mer tydlighet kring förväntningar. Angående icke inlämnade uppgifter skrev läraren att hen har sett alla uppgifter ändå.
I våras sa Linnéas mellanstadielärare (som hon hade haft sedan åk 2) att ingen särskild överlämning till högstadiet behövdes för att det fungerade så bra för Linnéa i skolan. Jag frågade då om hon hade några anpassningar och hen sa att hon inte hade det längre, bortsett från att hon hade fått göra några prov muntligt. När hon var yngre hade hon pauser, en plats med skärmar, time timer mm.
Jag inser nu att den läraren förmodligen anpassade mer än hen tänkte på men att det förmodligen var så självklart för läraren. Det är nämligen världens bästa lärare! Troligen var läraren tydlig med förväntningar, påminde om läxor och prov och gav annat stöd som bara kom som en självklarhet. Linnéa behöver det stödet!
Ge begränsade uppgifter och korta instruktioner! Vad förväntas av eleven? Var tydlig!
Hur lång tid borde aktuell uppgift ta? En vecka, en lektion…?
Vad ska eleven göra först? Vad ska eleven prioritera?
Hur ser ett ”lagom” långt svar ut? Är det en sida eller fem? Vilket typsnitt och vilken storlek?
Instruktion: ”Skriv två sidor och ha med en bild.” Vilket typsnitt och vilken storlek? Ska bilden räknas in i de två sidorna eller är det utöver? Var mer precis i instruktionerna.
Ska boken läsas från pärm till pärm eller bara vissa sidor?
På tavlan: ”Räkna s. 135-139 i matte”. Allt idag? Eller ska det vara klart under veckan? Var tydlig!
Är det någon schemaändring? Berätta i förväg om möjligt.
Behöver eleven pauser?
För digitala uppgifter:
I drive/classroom eller liknande: Ha en namngiven mapp med uppgiftens rubrik/ämne.
Fyll på med en uppgift i taget.
Rensa/flytta sådant som inte är aktuellt.
Ge tydliga och korta instruktioner.
Ge bara den information som behövs.
När ska uppgiften vara klar? Ha alltid en deadline. Påminn eleven om deadline.
Vad kan jag göra om jag ”fastnar”/inte klarar uppgiften?
Hur ska uppgiften lämnas in/redovisas?
Riskfaktor: Eleven håller ihop och presterar för att sedan bli utmattad och inte klara av att fullfölja.
Jag är i en sådan sits och med så jobbiga erfarenheter i bagaget att jag bara hoppas att Linnéa ”överlever” högstadiet. På den nivån är det. Hon sa själv igår ”Snart är det fem terminer kvar mamma!”. Fem terminer av oro känns det som. Varje gång Linnéa är sjuk får jag lite panik.
Nu har vi en helg framför oss som kommer att bestå i att hjälpa Linnéa plugga till nästa veckas prov och förhör. På onsdag sätts betygen säger hon. Stackars liten! Vilken stress.
Klivet upp till högstadiet blev stort. Framförallt när man har haft världens bästa lärare i flera år!
Här nedan är fortsättningen på hans resa. Han är, liksom jag, inte förtjust i begreppet hemmasittare. Han använder det för att det är ett känt begrepp.
”Det har gått mer än ett år sedan jag skrev mitt senaste inlägg. När jag skrev det inlägget gick jag i 9:an och pluggade i skolans studio.
Efter 4 års “hemmasittande”, lyckades jag ta mig till skolan i slutet av 8:an. Det var endast några veckor kvar av 8:an men med det plugg jag hade gjort hemma under våren (tack vare att corona kom) samt den timmen om dagen jag var där de sista veckorna så lyckades jag få två betyg i 8:an.
När 9:an väl började var jag redo efter min framgång i slutet av 8:an. Precis som i 8:an så pluggade jag i skolans studio, fast denna gång med en annan specialpedagog än den i 8:an. Jag var i skolan en till två timmar om dagen och under året i 9:an lyckades jag få betyg i ett flertal ämnen. Jag kom även fram till beslutet att gå individuellt alternativ i ett år innan jag ansökte till gymnasium. Beslutet att gå individuellt alternativ kom inte plötsligt, utan det var en möjlighet jag hade vetat om i några månader, men jag var skeptisk till det. Det tog på min stolthet. Jag ville kunna säga att jag hade lyckats ta mig tillbaka efter alla års “hemmasittande” och lyckats ta mig in på gymnasiet på precis samma sätt som alla andra, utan att spendera ett år extra. Jag insåg att det inte vore rimligt. Både att jag inte skulle kunna plugga in alla betyg som krävdes med den tiden jag spenderade i skolan, samt att förvänta mig det av mig själv efter alla dessa år hemma.
Jag hade inte pluggat på 4 år, och att spendera hela dagar pluggandes intensivt efter den tiden vore att gräva min egen grav, att skjuta mig i ryggen, att inte ha lärt mig av tidigare planer som inte fungerat, att inte ha lärt känna mig själv. För att plugga in alla dessa ämnen hade jag behövt spendera samma mängd tid i skolan som alla andra i 9:an, då mina krav på mig själv var höga och jag ville ha höga betyg i alla ämnen. Att ha samma schema som alla andra är något som inte hade fungerat tidigare.
Jag lärde mig även att se individuellt alternativ som ett år för mig att verkligen lista ut vad jag ville göra härnäst. Nu har mitt år på individuellt alternativ nått sitt slut och jag har listat ut vad mitt nästa steg ska vara.
Om jag på något sätt hade lyckats få ihop tillräckligt med betyg i 9:an för att ansöka till en högskoleförberedande utbildning, så hade mitt val av program varit förhastat och inte hållbart. Trots att det till en början kändes dåligt, så är jag nöjd över mitt val att gå ett år på individuellt alternativ. I och med att jag lyckades få ett flertal betyg i 9:an så har mitt schema under detta läsår varit ganska lugnt. Jag har haft tiden att plugga utan att bli utmattad, och har även kunnat göra det utan extra stöd. Jag har inte behövt hjälp av specialpedagog likt året innan. Något som ger mig goda förhoppningar för nästa år, då jag planerar att gå som alla andra.
Skillnaden från mina tidigare år är dock att jag är redo att sakta ner om jag behöver det. Att inse vad jag behöver innan det är försent, istället för att ignorera det. Bara för att jag kommer gå som alla andra betyder det inte att jag kommer glömma bort min historia. Jag är nu medveten om mina behov. Jag vet om mina svagheter, men även mina styrkor. Jag kommer inte hamna hemma igen. Jag kommer inte låta det ske. Jag vägrar.
Det är lätt att säga till en “hemmasittare”: “Gå bara!” och det är lätt för en “hemmasittare” att säga: “Imorgon går jag” Att faktiskt göra det är däremot något helt annat. Även om man lyckas ta sig dit så är det inte säkert att det kommer att hålla långsiktigt. En “hemmasittares” problem ligger inte bara hemma, utan till stor del i skolan. Så var det för mig i alla fall.
Mitt problem började med en försvårad situation hemma för att min storebror var “hemmasittare”, och det gjorde att jag inte klarade av miljön och kraven i skolan. Jag fick som en mental block för skolan, nästan som traumatiserad. Att komma förbi den blockeringen är inte lätt, och det är ingenting som skolan hade så lätt att hjälpa till med. Det var någonting jag var tvungen att göra själv med mina föräldrar. Även om jag tog mig förbi den mentala blocken var miljön i skolan fortfarande inte optimal. Det tog flera år innan vi hittade en hållbar lösning.
Mina lärdomar / tips till en person i liknande situation är: – Lär känna dig själv
Det kan vara svårt att göra i början. Det var först när jag fick börja plugga lite hemifrån (tack vare corona) som jag insåg vad som var mina svagheter och styrkor. För hur skulle jag veta om mina svagheter när jag inte hade pluggat på så länge? Som exempel hade jag svårt att begränsa mig i skrivuppgifter och jag hade svårt utan en deadline. Jag kunde även ha svårt att följa en uppgift om instruktionerna inte var väldigt tydliga.
– Var inte för hård mot dig själv
Steg två av att lära känna sig själv är acceptans och det är en viktig del av att lära känna sig själv. För mig tog det ett tag. Det handlade om att förstå att jag kanske inte är som de flesta, utan jag kanske alltid kommer bli lite tröttare, eller ha svårt att begränsa mig, eller att jag behöver en deadline. Acceptera att du inte är som alla andra, och se inte dina svårigheter som din svaghet, utan gör det till din styrka. Att veta om sina svårigheter är värt väldigt mycket. Genom att veta om dem kan du anpassa dig till det och vara förberedd.
– Du har tid
När jag tittar tillbaka på när jag var hemma så kommer jag ihåg hur jag kände mig misslyckad, ledsen och hade dåligt samvete.
– Misslyckad som person, för att jag inte klarade av att gå till skolan som alla andra gjorde.
– Ledsen för att jag misslyckades konstant och missade vännerna i skolan och missade även allt lärande vilket var något jag tyckte om.
– Dåligt samvete för att jag kände mig som en besvikelse för mina föräldrar, eftersom jag gjorde deras liv svårare och var en besvikelse till son. – Jag kände också stress. Enligt de flesta så var jag nog inte tillräckligt stressad. De flesta tyckte nog att jag borde skynda mig tillbaka innan jag sabbar hela min framtid. Trots att jag såg ut att vara allt annat än stressad, så var det en överväldigande känsla inombords. Under hela min tid hemma fick jag höra från omgivningen att jag slarvar bort min framtid, att jag aldrig kommer komma in på gymnasium, att mitt liv kommer bli jättesvårt och att jag kanske aldrig kommer att få ett jobb. Jag har nu på senare tid insett hur onödigt det var.
Om det finns en person som läser detta som har svårt att passa in i skolan, eller har svårt att ta sig dit, och om stress över framtiden är en stor faktor till att du mår dåligt. I sådana fall skulle jag vilja plocka bort den faktorn helt och hållet. För den gör ingen nytta.
Det som man aldrig får höra är hur många andra vägar som finns än att bara gå från 1:an till 9:an och sedan gymnasiet tre år. Vägar som inte ens mina föräldrar hade vetskap om. Jag kom tillbaka sista veckorna i 8:an och under hela 9:an pluggade jag i skolans studio. Trots att jag sakta men säkert ville ta mig tillbaka till klassen i 9:an, så höll jag mig till studion. Jag gick ut 9:an med ett flertal betyg och började individuellt alternativ året därefter. När jag väl gick där träffade jag personer som inte hade ett enda betyg och inte hade pluggat på flera år, men fick behörighet till gymnasium trots det. Även om att plugga 9+ ämnen på ett år inte är optimalt för alla, så finns andra vägar. Man kan ta ett år till. Jag träffade en annan person som var sitt andra år på individuellt alternativ och skulle börja vuxenutbildning (komvux) året efter.
Det jag vill säga är – allas vägar är inte skrivna i sten. Din väg är din, och hur den blir är upp till dig. Vissa går ut 9:an med alla betyg, vissa med inga. Det betyder inte att din framtid är körd.
Detta är min uppdatering om min situation. Jag hoppas den kan bidra med lite hopp för dem i en liknande situation, och att den mörka tunneln har ett slut.
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 