Kategoriarkiv: Stress

augusti 27, 2015 · 22:01

Delmål

C har nått ett delmål! :)

C har nått ett delmål! 🙂

Nu har vi uppnått ett delmål för C. Vi fick revidera målet lite för att C skulle lyckas och då blev det lagom.

I morse var det motstånd i C. Hen sa att hen inte orkade gå idag. Att hen behövde en vilodag.
Jag läste följande inlägg i en blogg http://blogg.aspiration.nu/sluta-tvinga-barn-med-autism-att-ga-i-skolan-pa-heltid-2/
Klokt och viktigt! Jag har gett länken till Cs mentorer.

Svårt det där för jag tror också att C behöver vilodagar. Däremot hade vi satt upp som mål att C skulle gå en lektion om dagen den här veckan. C sa i morse att om hen är hemma idag kan hen gå imorgon igen. Min oro kom krypande… Vad händer om jag låter C vara hemma? Blir det bakslag och svårt att gå imorgon då? Om C inte är hemma, utan går dit efter min press/pepp, blir det bakslag då för att det blir för mycket på en gång? SÅ SVÅRT ATT VETA! Jag vill hjälpa inte stjälpa! Jag vill peppa inte pressa!

Jag sa till C att om hen kämpar sig iväg idag så kan hen njuta av tre dagars ledigt sen, för att det är skönare att vara ledig en fredag och ha klarat av fyra dagar. C övervann sin oro/ångest och tog sig till skolan. Vilken seger för C! Jag sa att hen kunde gå hem efter 30 minuter men C hade stannat i en timme. Veckomålet var en timme/dag alla dagar men det blev en timme/dag i fyra dagar. Så bra gjort av C! Jag är så stolt! Det känns bra att vi försöker hjälpa C hitta en lagom nivå och långsamt trappa upp och ställa rimliga krav.

Skolan har skärpt till sig efter min mail- och sms-bombning. Den där bra magkänslan för skolan har kommit tillbaka. Hoppas den håller i sig! Det är verkligen en bergochdalbana. Ena stunden hopp och den andra en klump i magen av förtvivlan. Det tar på krafterna för både mig, maken och inte minst för C såklart! Skolan har i alla fall börjat anpassa miljön bättre nu.

Nu blir det vilodag imorgon. Jag tycker själv att det känns väldigt skönt att just imorgon behöver jag inte oroa mig. Jag behöver inte tassa in i Cs rum med en oro och undra hur det ska gå (”Att simma i gelé”). Jag hoppas bara att det fungerar på måndag sen! En dag i taget!

Viktigt delmål avklarat! Med rimliga förväntningar på C, så att C kan lyckas varje dag, kanske vi kan hålla oss på spåret!

HOPPAS DET!

1 kommentar

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress

Taggat som , , , , ,

augusti 26, 2015 · 22:37

Dagsform

C har en enorm kraft! Hoppas vi kan hjälpa hen använda den!

C har en enorm kraft! Hoppas vi kan hjälpa hen använda den!

Nu har vi haft tre dagar med närvaro i skolan för C. Hen har varit där en timme/dag. Jag kan knappt tro att det är sant! Jag vågar knappt tro det! Det finns hela tiden faktorer som kan leda till ett bakslag. Hoppas vi slipper det!

Vi har bestämt att vi ska skynda långsamt, myrsteg. En timme/dag den här veckan. Kanske två timmar/dag nästa vecka och sen ledig fredag. En dag i taget.

Varje kväll har jag svårt att somna för jag är orolig för hur morgonen ska gå. Varje morgon när jag går upp är min första tanke ”Jag undrar hur Cs dagsform är”. När jag går in i Cs rum för att väcka hen så märker jag snabbt hur det är. Ibland vänder sig C mot väggen och säger ”Jag orkar inte gå upp!”. Då kan det finnas en chans att vi ändå kan lyckas. Vissa tillfällen vänder sig C mot väggen, drar upp täcket och säger med gråt i rösten ”Jag klarar inte att gå till skolan idag!”. Då är det helt kört. I morse gick C upp utan problem. HELT OTROLIGT! Jag är fortfarande chockad! DET har inte hänt sedan….? Ja, jag minns faktiskt inte när det hände sist. Inte var det i år i alla fall.

Den där oron när jag går in i Cs rum för att kolla läget… Den är jobbig. Jag hatar ovissheten! Min omtänksamma mamma vill så gärna hjälpa oss. Hon frågade vad hon kan göra. Jag svarade att visst är det skönt att slippa hämta syskonen på fritids ibland men det är ju inte det som skapar min största inre stress. Min inre stress kommer från något jag inte alls kan styra över. Jag kan bara hoppas. Jag uppskattar att folk vill hjälpa men jag vet liksom inte riktigt vad vi kan bli hjälpta med. Kanske låna ett syskon och hitta på något kul så syskonen inte känner sig bortglömda…

Jag är lite förvånad över att C inte blir erbjuden någon form av samtal eller behandling för sin ångest. Typ KBT. Hen har bara fått medicin. Men det kanske kommer längre fram…

Jag märker att min egen dagsform påverkar hur bra jag är på att lyckas hantera Cs ångest. Vissa dagar är jag lugnare vilket leder till större framsteg. Andra gånger orkar jag inte riktigt behålla lugnet. Jag skulle ge mycket för att slippa den där oron.

Självklart har alla olika dagsform olika dagar. Det gäller ju även syskonen. 10-åringen har en formsvacka just nu och är arg mest hela tiden. Hen tycker att livet är orättvist och att vi alltid står på Cs sida i konflikter och att C alltid slipper undan. Det är jättejobbigt att hantera 10-åringen just nu. Mycket bitterhet och starka känslor. Jag önskar att jag visste hur jag skulle kunna hjälpa hen. Jag skrev ju min lilla rimvers ”Mellanbarn”. Den läste jag upp för 10-åringen och då log hen. Älskade unge! ❤

6-årigen är glad mest hela tiden (bortsett från när hen vill något och vi säger nej). Hen älskar skolan och verkar ännu så länge inte lida av alla omständigheter runtomkring. Peppar peppar…

Bäst att jag går och lägger mig så min dagsform är bra imorgon!

12 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

augusti 25, 2015 · 22:29

Att simma i gelé

wpid-20150809_121725.jpg

Oj vad trött jag är! Vilken anspänning det är hela tiden. Jag är helt mentalt utmattad. Ständig oro, press och stress. Ont i magen och huvudvärk. Det känns som om jag simmar i tjock gelé. Som att mina armar är tryckta mot kroppen och jag inte har någon plats att ta simtag (”Klump i magen”).

Igår var det en liten luftbubbla i gelén som lämnade plats för ett simtag. Så skönt!
C var i skolan en timme igår. Jag är så otroligt glad över detta framsteg (”Myrsteg är också steg framåt”). Däremot är jag lite besviken på skolan som inte alls mötte upp C som de skulle (”Bra magkänsla!”). Ingen lärare hade tagit sig tid att visa och förklara. C kände sig förvirrad och orolig. När C kom hem sa C att hen inte ville gå till skolan idag.

Igår morse fick C lugnande för att lyckas ta sig iväg (även i söndags kväll för att kunna sova). Det är helt galet att ett barn ska behöva lugnande för att dämpa sin oro och lyckas ta sig till skolan.

I går kväll ville jag ge C lite lugnande igen för att dämpa oron så att C skulle kunna sova bättre (C får Theralen). C ville inte ta några piller. Jag sa att medicinen hade hjälpt C så bra på morgonen så att hen kom iväg till skolan. Cs reaktion var helt otrolig:
”Jag tänker inte ta några jävla piller! Du tror väl inte att några piller kan få mig att gå till skolan?! Det var ju jag som bestämde att jag skulle gå! Du ska få se imorgon!”
Oj! Vilken ilska. Jag blev lite orolig för hur C skulle kunna somna men det gick till slut.

I morse började C gnälla och sa att hen inte ville gå till skolan idag. Jag sa att då är det bäst att du tar dina piller.
”Aldrig!” sa C och var i skolan en timme idag med. 🙂

När den ungen bara vill något och har den där inre motivationen så kan hen klara vad som helst.
Skolan måste hitta nyckeln och Cs lagom!
Vi föräldrar kan bara kämpa med att C kommer till skolan. Sen är det upp till pedagogerna att möta upp C i skolan. Om de inte tar hand om mitt barn…då vet jag inte vad jag gör… De måste göra rätt nu!

Idag hamnade C i en konflikt med en kompis på SKYPE. C grät när jag kom hem. Kompisen hade sagt att C är en skolkare som aldrig är i skolan och att hen är lat. Kompisen hade dessutom sagt att C har så hög rank för att C spelar hela tiden och att det är fusk. C var jätteledsen. C hade sagt jättetaskiga saker till kompisen också. Så nu vill C inte gå till skolan imorgon. Men vi jobbar på det! En sådan sak kan vara förödande. Det krävs så lite för att allt ska braka samman. Balansen är så svår. Tråden är så skör. Jag har läst på Facebook att många andra balanserar på sköra trådar. Så sorgligt!

Bästisen i samma klass är guldvärd. Hen har inte sagt något elakt till C utan peppar och uppmuntrar. C hänger upp allt på den kompisen just nu. Hen måste hitta flera kompisar, men det är inte så lätt när C är så lite i skolan just nu.

Det vore skönt med fler luftbubblor i gelén eller, ännu bättre, om gelén blev lite mer lik saft.

Simma lugnt!

18 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , ,

augusti 24, 2015 · 21:30

Myrsteg är också steg framåt

Ett litet lyft idag! :)

Ett litet lyft idag! 🙂

Idag tog C ett myrsteg i rätt riktning.
C var i skolan i en timme. Jag är så glad så jag tror jag spricker. Men samtidigt så rädd för jag vet att det är så skört… Att det kan brista imorgon.

Men jag hoppas!!!
Och jag är så mentalt utmattad att jag inte orkar skriva mer. Sov knappt i natt på grund av oro för idag.

C fick extra lugnande både igår kväll och i morse.

Håll tummarna för imorgon!
Myrsteg leder också framåt!
Sov gott!

Postat med WordPress för Android

4 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , ,

augusti 23, 2015 · 16:56

Företaget Familj

Efter semestern är det nu återigen fullt upp i Företaget Familj. Alla familjer har självklart mycket att göra.
Vem lämnar på förskolan/skolan idag?
Vem hämtar?
Vem handlar?
Lagar mat?
Dammsuger?
Plockar i och ur diskmaskinen?
Tvättar?
Sorterar och viker tvätt?
Stryker?
Vattnar blommorna?
Klipper gräset?
Ser till att barnen duschar, borstar tänder…?
Nattar? osv.

För oss blir det ännu mer…
Vem sätter sig mellan syskonen i soffan så att det inte blir en stor konflikt om sittplatser? C har sin bestämda plats och syskonen tycker om att provocera C och sätta sig just där.
Vem ser till att C duschar?
Tar sin medicin?
Går till skolan? (verkar omöjligt just nu men vi hoppas på imorgon!, ”Klump i magen”, ”Utanför”)
Förbereder C för olika saker?
Tröstar C när hen känner sig misslyckad och värdelös?
Ser till att C inte sitter vid datorn hela tiden?
Hjälper C att komma iväg om C har bestämt något med en kompis?

När ett barn har fyllt 13 år kan de flesta familjer kanske räkna med lite mer hjälp. Barnet blir lite mer självgående. En 13-åring kan kanske hjälpa till med att hämta småsyskon någon gång. Kanske kan 13-åringen passa syskonen hemma en stund. Lite hjälp med dukning och att plocka ur diskmaskinen ibland borde en 13-åring klara av. Kanske själv ha lite koll på klockan och komma upp/i säng, borsta tänderna, duscha, ha en egen väckarklocka och ta sig till skolan själv…

Vi kan inte förvänta oss någon hjälp från vår 13-åring. C har ingen energi till det.

Vi ställer mer krav på vår 10-åring som blir arg på oss och tycker att livet är orättvist.

Nu har vi anmält oss till några kurser. Jag och 10-åringen ska gå på en kurs för syskon till barn med diagnos. Jag hoppas att livet blir lite lättare efter den kursen. Att 10-åringen inte blir lika arg på orättvisorna.

Nu hoppas jag återigen på skola för C imorgon! Skam den som ger sig!

wpid-20150821_182507-1.jpg

6 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , ,

augusti 22, 2015 · 11:45

JAG?

Om man går efter denna text har jag i alla fall lyckliga barn! ;)

Om man går efter denna text har jag i alla fall lyckliga barn! 😉

Jag är en fru till min make.

Jag är en mamma till tre barn.

Jag är en dotter.

Jag är en syster.

Jag är en vän.

Jag är en medelålders kvinna.

Jag är anställd.

Men VEM är jag?

När hinner jag med mig själv?
Nu när vi återigen har hamnat i hamsterhjulet är det svårt.
Jag vill inte glömma mig själv igen (”Jag glömde mig själv”).

Jag måste ta tag i detta innan jag kraschar. Jag måste orka!
Är så tacksam för mitt ”Skyddsnät”. Det ger också  stöd att veta att vi är flera.

Just nu känner jag mig vilsen och labil. Nära till gråten mest hela tiden. Hjälplös…

Men inte hopplös!

Jag är envis.

Jag är målmedveten.

Jag är handlingskraftig.

Jag är (ganska) stark.

Jag kan!

Jag ska inte ge upp!

Jag är i grunden en positiv och glad person!

JAG FINNS!

1 kommentar

Under förälder, Stress, Vardag

Taggat som , ,

augusti 8, 2015 · 08:29

Vi är flera

wpid-fb_img_1438796432551.jpg

Här på min blogg kan jag vara mig själv!

När jag började blogga tänkte jag mest att det var ett sätt för mig att bearbeta allt. Lite som terapi. Men också en dokumentation över hur vi har det.

Jag skapade Facebook-profilen ”Supermamsen Aspergerbarn” för att kunna vara anonym och vara med i olika grupper på Facebook.

Nu märker jag att min blogg har fått en högre funktion än jag från början trodde. Jag har några läsare varje dag. Till och med några följare (välkomna!).
Jag har fått några kommentarer på bloggen och även ett par meddelanden till ”Supermamsen” på Facebook.
Det är inte så att jag jagar ”likes” eller följare  (även om det är jättekul!).

För mig fyller bloggen nu en högre funktion. Jag är inte ensam. Jag har hamnat i ett sammanhang där flera har det som jag. Jag behöver inte upprätthålla Fasaden. Jag kan skriva om hemmasittande, syskonbråk, medicinering, psykologer och diagnoser. Jag kan vara jag.

Det är skönt att veta att ni (några av er i alla fall vet jag) har det lite som jag. Ni vet vad jag pratar om. Ni känner igen er. Någon av er har skrivit att ”det skulle kunna ha varit jag som skrev det där!”.

Ni är några som också har en oro som kommer krypande mer och mer (och oron har redan gnagt lite hela sommaren). Ni är några som känner en enorm press gällande skolstart och skolplikt. Ni är några som vill veta HUR ni ska kunna hjälpa era barn. Ni är några som ifrågasätter er själva och undrar vad ni har gjort för fel? Vad ni kunde ha gjort annorlunda. Ni är några som älskar era barn så att hjärtat krampar och ni önskar av hela era hjärtan att ni kunde fixa så att allt bara blev bra. Ni är några som känner en enorm frustration och en besvikelse  på skolan. Ni är några som är lite avundsjuka på andra som har det lite lättare i livet. Ni är några som tycker att livet ibland är lite orättvist.

Ni är några som har det lite som jag. Det ger lite stöd i allt det svåra. Och vi behöver alla stöd ibland!

Postat med WordPress för Android

8 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Kommunikation, Skola, Stress

Taggat som , ,

augusti 4, 2015 · 14:07

Jag är ingen liten lort!

wpid-20150803_121941.jpg

Jag faller ibland jag med, precis som C. Men jag faller inte lika hårt och lika synligt. Jag faller i min ensamhet. När jag låser in mig på toaletten och tårarna rinner. När jag ligger i sängen på kvällen och grubblar. När jag går på mina grubbelpromenader. Ibland när jag pratar med min make,  min mamma, min syster, en förstående vän….

Men jag faller inte inför C eller syskonen. Då är jag stark och stöttande. Jag peppar, pushar och lugnar. Jag säger att allt kommer att bli bra. Jag vill så gärna tro det! Jag försöker övertyga mig själv lika mycket som barnen.

Jag har ett kaos i mig. Men utåt biter jag ihop. Jag måste det.

Jag är ingen liten lort  (som Bröderna Lejonhjärta pratar om). Jag faller en stund men jag tar mig upp. Jag gör det som måste göras. Det som förväntas av en mamma. En mamma ska ju finnas där och orka.

C brukar säga att hen ÄR dålig! C känner sig värdelös. Jag försöker förklara för C att C inte är dålig utan MÅR dåligt och att det är en stor skillnad.

Jag måste börja tro på mina egna ord. Ibland, när allt är kaos och jag känner mig otillräcklig, känner jag mig som en dålig mamma. Jag kanske i dessa stunder måste inse att jag mår dåligt, jag är inte dålig.

Jag samlar kraft. Borstar bort gruset från knäna efter fallet, reser mig och kämpar på. Jag är ingen liten lort!

wpid-fb_img_1437943633647.jpg

Postat med WordPress för Android

5 kommentarer

Under Ångest, Stress, Vardag

Taggat som , , ,

juli 28, 2015 · 17:27

”Jag har bestämt mig!”

wpid-20150728_134703.jpg

Dags att sätta ner foten! Jag bestämmer över mitt liv!

Idag på min promenad dök ett minne upp. Anledningen till att jag kom att tänka på det var alla fimpar som låg vid gångvägen.

När jag var 15 år var vi på landet med min mormor och morfar. Det var midsommar och min morfar stod på altanen och rökte.
Jag frågade:
”Morfar, varför röker du?”
”Jag röker inte, jag feströker bara!” svarade morfar.
”Men då röker du ju! Jag kommer i alla fall aldrig att börja röka!”
”Flicka lilla, du är bara 15 år. Du kan inte veta om du kommer att börja röka eller inte!”
”Jo! Jag har bestämt mig!”

Jag har aldrig börjat röka. Jag har aldrig tagit ett bloss. Jag hade verkligen bestämt mig.
Den där viljan är så viktig!

Vid årsskiftet var jag i en svacka (mer om det i inlägget ”Jag glömde mig själv”). Med hjälp av en vän bestämde jag mig. Jag ville inte vara ett offer för omständigheter längre.

Istället för att ta bilen till jobbet för att det var regn, ta en bit choklad för att jag var trött, stanna i soffan för att jag hade haft en jobbig dag, tacka nej till kompisar för att jag inte orkade ta mig iväg, ta den där kakan som hånlog i fikarummet på jobbet – så började jag tänka på mig! Jag är inte ett offer. Jag bestämmer. Det är bara upp till mig vilka val jag gör. Skön och egentligen självklar insikt.

När jag tänker på C så märker jag att när C har en inre drivkraft och motivation så kan C klara allt hen vill. Hen kan göra både bakåt- och framåtvolter, gå på händer flera meter, kicka med fotbollen upp till 100, göra andra häftiga tricks med fotbollen, göra massor av tricks på sin kickbike… Det som C bestämmer att hen vill klara kan hen klara.

Jag önskar att C kunde använda sin fantastiska förmåga och drivkraft till andra saker också, t ex skolan. Men när det gäller skolan finns inte den där drivkraften och inre motivationen. Jag hoppas att vi kan hjälpa C locka fram den!

wpid-fb_img_1437850965827.jpg

På väggen i mitt kök hänger en tavla med texten:
”Det viktiga är inte hur man har det…
Utan hur man tar det!”

Japp så är det!

3 kommentarer

Under Diagnos, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , ,

juli 27, 2015 · 09:13

När C faller

wpid-20150726_123134.jpg

Dagen börjar bra. Det verkar väldigt lovande. C kommer upp ur sängen utan några större problem. Vi påminner om nya rena underkläder och att C ska ta sin medicin (mot ångest). C gör båda dessa saker utan motstånd. Jag börjar känna att just idag kan det nog fungera. C kanske lyckas med sitt skolförsök idag efter flera veckor hemma.

Vi sätter oss vid frukostbordet. C har svårt för att få i sig frukost. Idag har vi gjort hens favoritfrukost. Vi försöker göra allt för att C ska lyckas. Och C äter. Det här blir ju bara bättre och bättre. IDAG kommer det nog att fungera!

Dags för tandborstning. Det brukar vara ett stort problem. C säger att det gör ont i munnen att borsta och att hen mår illa. Jag ber C skölja munnen med vatten och ger hen ett tuggummi istället.

Syskonen går till den kritiska zonen, hallen, och klär på sig ytterkläderna. C närmar sig den kritiska zonen. Hen tittar på mig. Blicken blir skrämd, hens kropp stelnar till. Något händer med C. Hen springer in i vardagsrummet och skriker ”Jag klarar det inte!” C gråter, sparkar, slår med knytnävarna i soffan ”Vad är det för fel på mig? Jag hatar mitt liv! Jag är värdelös!”

Jag går till soffan och försöker lugna C. Krama och peppa. Men C är otröstlig. Hen bara skriker och gråter.

Syskonen står i hallen. 10-åringen börjar bli stressad. Hen vill inte komma försent till skolan.

Åh vad jag önskar att jag visste hur jag skulle kunna hjälpa C i dessa situationer. Det är så svårt att förhindra. Jag tyckte ju att allt flöt på bra.

Situationer liknande denna kan också ske när vi ska iväg på en utflykt hela familjen. Vi försöker alltid förbereda C och göra allt så smidigt som möjligt. Ändå är det vissa tillfällen som det bara inte fungerar.

Som mamma känner jag mig så hjälplös och misslyckad. Jag borde ju kunna hjälpa mitt barn.

Jag har sagt till C att vi ska hjälpas åt att hitta strategier som kan få det att fungera för hen.

Vi föräldrar kommer att få gå en kurs på Aspergercenter. Jag hoppas vi kan få lite verktyg då!
Har någon som läser detta tips så tas det tacksamt emot!

wpid-fb_img_1437850956575.jpg

Vi ska hjälpa C! ❤

Idag ska vi försöka få med oss C till stranden. En utmaning! 😉

34 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , ,