Ett litet lyft idag! 🙂
Idag tog C ett myrsteg i rätt riktning.
C var i skolan i en timme. Jag är så glad så jag tror jag spricker. Men samtidigt så rädd för jag vet att det är så skört… Att det kan brista imorgon.
Men jag hoppas!!!
Och jag är så mentalt utmattad att jag inte orkar skriva mer. Sov knappt i natt på grund av oro för idag.
C fick extra lugnande både igår kväll och i morse.
Håll tummarna för imorgon!
Myrsteg leder också framåt!
Sov gott!
Postat med WordPress för Android
Efter semestern är det nu återigen fullt upp i Företaget Familj. Alla familjer har självklart mycket att göra.
Vem lämnar på förskolan/skolan idag?
Vem hämtar?
Vem handlar?
Lagar mat?
Dammsuger?
Plockar i och ur diskmaskinen?
Tvättar?
Sorterar och viker tvätt?
Stryker?
Vattnar blommorna?
Klipper gräset?
Ser till att barnen duschar, borstar tänder…?
Nattar? osv.
För oss blir det ännu mer…
Vem sätter sig mellan syskonen i soffan så att det inte blir en stor konflikt om sittplatser? C har sin bestämda plats och syskonen tycker om att provocera C och sätta sig just där.
Vem ser till att C duschar?
Tar sin medicin?
Går till skolan? (verkar omöjligt just nu men vi hoppas på imorgon!, ”Klump i magen”, ”Utanför”)
Förbereder C för olika saker?
Tröstar C när hen känner sig misslyckad och värdelös?
Ser till att C inte sitter vid datorn hela tiden?
Hjälper C att komma iväg om C har bestämt något med en kompis?
När ett barn har fyllt 13 år kan de flesta familjer kanske räkna med lite mer hjälp. Barnet blir lite mer självgående. En 13-åring kan kanske hjälpa till med att hämta småsyskon någon gång. Kanske kan 13-åringen passa syskonen hemma en stund. Lite hjälp med dukning och att plocka ur diskmaskinen ibland borde en 13-åring klara av. Kanske själv ha lite koll på klockan och komma upp/i säng, borsta tänderna, duscha, ha en egen väckarklocka och ta sig till skolan själv…
Vi kan inte förvänta oss någon hjälp från vår 13-åring. C har ingen energi till det.
Vi ställer mer krav på vår 10-åring som blir arg på oss och tycker att livet är orättvist.
Nu har vi anmält oss till några kurser. Jag och 10-åringen ska gå på en kurs för syskon till barn med diagnos. Jag hoppas att livet blir lite lättare efter den kursen. Att 10-åringen inte blir lika arg på orättvisorna.
Nu hoppas jag återigen på skola för C imorgon! Skam den som ger sig!
Om man går efter denna text har jag i alla fall lyckliga barn! 😉
Jag är en fru till min make.
Jag är en mamma till tre barn.
Jag är en dotter.
Jag är en syster.
Jag är en vän.
Jag är en medelålders kvinna.
Jag är anställd.
Men VEM är jag?
När hinner jag med mig själv?
Nu när vi återigen har hamnat i hamsterhjulet är det svårt.
Jag vill inte glömma mig själv igen (”Jag glömde mig själv”).
Jag måste ta tag i detta innan jag kraschar. Jag måste orka!
Är så tacksam för mitt ”Skyddsnät”. Det ger också stöd att veta att vi är flera.
Just nu känner jag mig vilsen och labil. Nära till gråten mest hela tiden. Hjälplös…
Men inte hopplös!
Jag är envis.
Jag är målmedveten.
Jag är handlingskraftig.
Jag är (ganska) stark.
Jag kan!
Jag ska inte ge upp!
Jag är i grunden en positiv och glad person!
JAG FINNS!
Jag reser mig och försöker hjälpa C upp. Nytt skolförsök imorgon!
Idag var det skolstart för mina tre barn. En börjar i förskoleklass, en i årskurs 4 och C skulle ha börjat i 7:an. Men det sprack. C kom aldrig iväg till nya skolan idag.
Det har känts så lovande de senaste dagarna. C har inte brutit ihop så fort vi har nämnt skolan. C blev nöjd när vi berättade om mötet med mentorerna (”Bra magkänsla!”). Men C föll i alla fall (”När C faller”, ”Idag föll C”).
C hade bestämt att hen skulle göra sällskap till skolan med några kompisar. Maken höll sig hemma för att se till att C kom iväg. Jag lämnade syskonen som började tidigare.
C hade väldigt svårt att somna igår. Oron kom krypande mer och mer. Hen fick sova i vår säng och vi låg och pratade och jag sjöng sånger som C älskade som barn.
I morse gick C upp men redan före frukost började hen visa ångest. C blev mer och mer orolig men åt i alla fall frukost. Men sen gick det bara inte. C låste sig helt och hållet.
Jag var på jobbet när jag fick ett sms från maken där det stod ”Skit :(”. Då fick jag världens största klump i magen. Det kändes som ett knytnävsslag. Jag kunde nästan inte andas. Så många tankar och känslor på en gång. Allt hopp dog kändes det som. Och jag som hade hoppats SÅ på denna dag. Tusen tankar virvlade. Ska vi ha ett år till av oro? Ska C bli ännu mer isolerad? Hur ska vi orka? Hur ska C orka? Vad händer om C inte kommer iväg till skolan? Hur mycket måste hen jobba ikapp sen? Går det att jobba ikapp? Hur ska vi komma ur detta?
Jag vill inte ha den där jobbiga vardagen som vi hade förra året igen (”Snart kommer den så kallade vardagen”).
JAG VILL INTE!!! Fan helvetes jävla skit rent ut sagt! SKIT!
C hade ett så bra tillfälle idag. Ny skola, ny klass, bästa kompisen i samma klass och mentorer som är informerade och vill hjälpa. Nu känns det som att hen inte kommer att lyckas gå imorgon heller… Det känns kört. Men vi ska göra ett försök.
Jag känner mig så hjälplös och vilsen. Hur ska jag hjälpa mitt barn? Min klump i magen är enorm.
Cs klump är nog större. Stackars liten! ❤
Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag
På dig är det full fart.
Du är väldigt smart.
Har aldrig pratat klart.
Du skrattar och gråter.
Busar och låter.
Du vill alltid i köket ge oss hjälp.
Men det kan ofta sluta med stjälp.
Du spiller och kladdar överallt.
I ditt hår framförallt.
Orden nej och sluta har du svårt att förstå.
Du vill alltid fortsätta hålla på.
Du tjatar om glass varenda dag.
Men det blir lite mycket tycker jag.
Du har svårt att sitta still.
Att röra på dig är vad du vill.
Du ritar, sjunger, klättrar och springer.
Du går runt med din lektelefon och ringer.
I ditt rum är det en stor röra.
När jag ber dig städa säger du ”Jag vet inte hur jag ska göra”
Du älskar att prata med alla du ser.
Du går fram och så gulligt ler.
Du är nyfiken som få.
ALLT vill du ta reda på.
Att natta dig kan ibland ta en hel kväll.
Då kan jag bli för trött och du får skäll.
Du kramas, du gosar i min famn.
Jag blir så lycklig när du säger mitt namn
”Mamma”.
(Skriven av Supermamsen)
Postat med WordPress för Android
Alla människor behöver ett skyddsnät.
Jag har sagt till C, när hen ligger och gråter av ångest, att vi är hens skyddsnät. Att vi stöttar. Att vi ska prata med lärarna. Att vi ska hjälpa till med skolarbetet. Att vi finns här. Att vi fixar. Att vi tröstar. Att vi älskar.
Först lugnade C ner sig. Sen plötsligt frös hen till och stirrade på mig och frågade ”Men vem ska ta hand om mig om ni dör???”.
Ny ångest… Och jag själv är inte helt bekväm med tanken på döden heller. Jag försökte lugna C och sa att det finns många runtomkring som kan hjälpa hen. Men jag förstår Cs oro.
Jag har också ett skyddsnät. Min make, mina föräldrar, min syster och några nära vänner som hör av sig och drar ut mig på pratpromenader så att jag får prata av mig och kommer hem med ny energi. Tjejmiddagar med god mat, gott vin och skratt. En mysig kväll på tumanhand med maken. Varma kramar och stöttande ord från mina föräldrar. Ett sms från min syster med uppmuntran och pepp. Allt detta gör att jag orkar lite till.
En av mina äldsta vänner brukar höra av sig och dra ut mig på pratpromenader. Hon hör av sig trots att jag är inne i min problembubbla och aldrig hinner höra av mig till henne.
Jag är så tacksam för mitt skyddsnät.
Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dessa personer. De finns där och orkar med mig och mina bekymmer. Trots att de har egna.
En vän, som känns väldigt nära men bor långt bort, har varit lite i samma situation som jag är nu. Hon är mamma till en flicka med ADD. Flickan har också haft det kämpigt med skolan. Den vännen är det skönt att prata med för hon vet verkligen hur det är.
Jag kan förstå Cs oro. Hens skyddsnät är inte lika stort som mitt. Kompisarna är inte många. C är dålig på att höra av sig till dem. Hen har ingen ork och energi. Och eftersom C inte hör av sig så hör kompisarna inte av sig. Det blir en ond cirkel.
Egentligen borde även skolan ha varit Cs skyddsnät. Men det har den inte alls varit. Skolan lät C falla. Och C föll hårt. Frågan är om nya skolan kan fånga upp C igen. Jag vet inte…
Det som ger mig mest energi är alla lyckliga stunder med min familj. Stunder när vi skrattar tillsammans, busar, dansar, sjunger, kramas… I dessa stunder känner jag mig som världens lyckligaste och skyddsnätet blir starkare. Vi ska fånga upp C i familjenätet. Vi ska fånga upp syskonen. Ingen ska behöva falla.
Postat med WordPress för Android
Just nu känns skolstarten som ett staket med taggtråd…
Ju mer jag lär mig om Cs autism, desto mer förstår jag saker och beteenden från när C var liten (”En tillbakablick- letar tecken på autism”). Jag har skrivit om detta i ett annat inlägg också, ”Jag skäms! Men jag lär mig varje dag!”. Bloggen är min bearbetningsprocess så tankar dyker hit och dit, fram och tillbaka. Det är så skönt att skriva om alla tankar och sen låta dem fladdra iväg lite. Låta min hjärna släppa dem ett tag. Lite väl snabbt dyker dock nya tankar upp… 🙂
Jag gör en liten minnesresa angående beteenden hos C.
Nuförtiden har C (13 år) svårt att ta sig hemifrån. Framförallt om det inte är självvalda saker. C låser sig och gråter. Ibland får hen panik och ångest (i synnerhet om det är kopplat till skolan på något sätt).
Vi har alltid haft svårt att ta oss utanför huset i vår familj. C har alltid varit rörig och jobbig när vi ska iväg. Hen har busat, inte lyssnat, retats, tagit en evighet på sig att hitta sina saker, inte klätt på sig… Men oftast tog vi oss ändå iväg till skridskoåkningen, familjepromenaden, bion, dagis, skolan… Dock var vi ofta helt slut och på väldigt dåligt humör.
Det har till och med hänt att vi har fått ställa in familjeutflykter, mest för att både jag och maken har tappat tålamodet och gett upp. På den tiden ville C göra saker och blev då besviken när vi ställde in. Och vi kände oss som dåliga föräldrar. Att vi ställde in drabbade ju även syskonen.
Jag kan nu mer förstå varför C ”kaosade”. Hen hade egentligen redan då lite svårt för att ta sig iväg.
C blev förmodligen orolig. Hen ville åka skridskor, men visste inte vad hen skulle förvänta sig. Ska vi till en ishall? Kommer det att vara mycket folk? Har vi med oss fika? KAN jag åka skridskor eller har jag glömt hur man gör? Kommer det att vara någon jag känner där? Är mina skridskor lagom stora? Passar hjälmen? Hur länge ska vi åka? Åh vad jag önskar att jag visste det jag vet nu! Då hade jag hjälpt C mer och förklarat saker (”Funktionsnedsättning eller brister i miljön?”).
En annan sak jag har tänkt på är fritidsaktiviteter. När C var liten provade hen på ett par aktiviteter. Båda låg på helgerna. Efter ett tag sa C att hen ville sluta för att hen ville vara ledig och vila på helgerna. Så klokt! Det kanske är det som gjorde att hen ändå höll ihop i skolan i så många år. C förstod att hen behövde vila. Då var jag lite besviken på C och tyckte att det var tråkigt att hen ville sluta på aktiviteterna. Hen var väldigt duktig på båda. Nu med min kunskap kan jag verkligen förstå varför C ville sluta. Jag önskar att jag hade förstått det då!
När C var liten fick vi barnsäkra hela hemmet. Det får ju alla som har små barn. Vid flera tillfällen, när vi var hos andra med barnsäkrade hus, hittade C nya faror och saker som deras barn aldrig hade upptäckt. Hen hade en enorm nyfikenhet. Många gånger kunde jag bli arg på C. Hen pillade, stökade, tog sönder… Idag kan jag mer se hens nyfikenhet som en drivkraft.
Det är mycket jag skulle ha gjort annorlunda om jag hade vetat… Men nu har jag en chans att göra rätt!
Skolstarten närmar sig. På torsdag är det dags! Jag märker en större och större oro hos C. Idag skulle C ha ett visst antal datatimmar. Vi bantar ju bort datatimmar nu. När C kom upp ur sängen i morse så skrek hen ”Jag måste få sitta vid datorn hela dagen! Jag får panik! Jag vill inte gå till skolan!!! Jag orkar inte tänka på skolan!!!”. C stod och skakade. Helt förstörd. Vad ska jag göra i detta läge… Vad är rätt? Jag vill inte att hen ska bli dataspelsberoende (”Den där datorn..”). Men om C blir lugn kanske C ska få spela… Eller? Hur ska jag veta vad som är bäst…?
Sen känner jag mig kluven över en annan sak. C säger ”Om jag sitter vid datorn slipper jag tänka!”.
Visst att slippa tänka kan vara skönt för C NU. Men då trycker ju C undan viktiga känslor. Skolstarten kommer ju. Och känslorna finns där under ytan… Hur bra är det? Men om C inte får spela så får hen panik av sina tankar och sin skolångest… Och vi har ett barn som hela dagen är som en osalig ande som gråter och bråkar.
Vi gjorde en ”deal”. C fick extra speltid om hen tog en promenad med mig. Jag försökte försiktigt prata om skolan på promenaden. Peppa lite, förbereda lite. Hen lugnade sig lite men är fortfarande väldigt orolig.
Själv är jag så orolig att jag inte kan tänka på annat. Jag har mailat lärarna på nya skolan, jag har mailat kuratorn… Jag curlar allt jag kan… Men vad hjälper det om C inte tar sig till skolan på torsdag? Om C börjar terminen med frånvaro….? Om ”Den så kallade vardagen” blir sådär jobbig igen… Hur ska vi orka då…?
Vissa saker faller på plats. Men viktiga delar återstår – framförallt skolan. Den måste falla på plats! Just nu kan jag nästan känna att den där skolplikten, som vi ska vara så glada över i detta land, är min värsta fiende. Den stressar mig, pressar mig, kräver omöjliga saker av mig… Hjälp!
Men om det nu är en plikt/skyldighet (rättighet?) att vara i skolan får väl nya skolan se till att fixa så att C kommer dit och VILL VARA DÄR. Jag och min make…? Ja, vi kan faktiskt inte göra mer än det vi gör… Vi gör redan ALLT vi kan!
Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag
Så är det! ♡
Till C
Du är mitt barn.
Du argumenterar mot mig.
Diskuterar med mig.
Du är envis.
Tjatar på mig.
Lyssnar inte alltid på mig.
Missförstår mig.
Du slår dina syskon ibland.
Du orkar inte hjälpa till så mycket hemma.
Du retas ibland.
Du tycker att det är kämpigt i skolan.
Du driver mig till vansinne ibland.
Du pratar med mig.
Du har bra argument.
Du utmanar mig.
Du lär mig nya saker varje dag.
Du vågar stå för dina åsikter.
Du är smart.
Du är ärlig.
Du har humor.
Vi skrattar tillsammans.
Du kramar mig.
Du säger att du älskar mig.
Du visar att du älskar mig.
Du leker och busar med dina syskon.
Du kämpar och gör ditt eget bästa med skolan.
Du överraskar och hjälper till hemma ibland.
Du gör ditt eget bästa hela tiden.
Det var du som gjorde mig till mamma.
Du gör mig obeskrivligt stolt och lycklig.
Vem har sagt att du måste vara perfekt?
För mig är du perfekt!
(Skriven av Supermamsen)
Postat med WordPress för Android
Under Kommunikation, Vardag
Nu har vi kommit hem. Hela familjen är samlad igen. Skönt! 🙂
I huset har vi C som idag återigen fick panik vid tanken på skolstarten som kommer snart (”Skolskräck”). Stackars liten! ♡
Sen har vi en 6-åring som ska skolas in på fritids i förskoleklass imorgon. 6-åringen var så pirrig så hen kunde knappt somna. Vi har förberett och plockat fram kläder. 6-åringen ville prompt också ha med sig en frukt nu när hen äntligen får börja i skolan. Så den är också packad. 6-åringen har varit sprallig och lycklig hela dagen över att hen ska gå till skolan imorgon.
Vilka kontraster. Jag minns att C sin allra första skoldag var påklädd och glad klockan 5 på morgonen och undrade när vi skulle gå.
Vad har hänt sedan dess som har gjort skolan till en så ångestladdad plats för C? Det är så sorgligt och så svårt att förstå.
Jag hoppas att min 6-åring och min 10-åring kan få fortsätta ha en positiv känsla och inställning till skolan.
Imorgon börjar jag jobba. Semestern är slut. Men den riktiga vardagen kommer först den 20/8 (”Snart kommer den så kallade vardagen”).
Tills dess får jag njuta av att bara behöva jobba… 😉
Postat med WordPress för Android
För ett par veckor sedan satt jag och maken kvar vid matbordet och pratade efter middagen. Ett sällsynt tillfälle av lugn. Alla barnen var upptagna med sitt.
Vi kom som vanligt in på allt som händer i vårt liv. Maken har också gått med i några olika grupper på Facebook.
Maken sa ”Vad jobbigt att ha ett barn som är hyper och måste sysselsättas och ett barn som inte vill lämna huset!”
”Ja det måste vara jättejobbigt!” svarade jag.
Maken tittade på mig med förvånad min ”Men hallå? VI har det så!”
Jag stannade upp och tänkte efter. Mitt ansiktsuttryck måste ha ändrats för maken frågade ”Trillade polletten ner nu?”
Ja! Det gjorde den! Vi har så! Vi har C som inte vill (klarar av att) göra speciellt mycket utanför huset. Hen vill vara hemma. Allt som kräver att C ska lämna huset blir en utmaning.
Sen har vi 6-åringen. Hen vill alltid göra något. Tjatar om lekpark, utflykter, kompisar, skogen, gäster… 6-åringen vill alltid att det ska hända något. Annars blir hen uttråkad. Hen kan tjata en hel dag. Tjatet driver mig till vansinne ibland!
Vår 10-åring är lite mittemellan. Hen vill ha en balans. Lite både och. Ibland när vi har bestämt att vi ska ha en vilodag för Cs skull så kan 10-åringen bli ledsen för just den dagen ville hen hitta på något. Ibland när vi vill hitta på något så 6-åringen blir nöjd så blir 10-åringen sur för just den dagen ville hen vara hemma… När det gäller 10-åringen så känns det som vi alltid gör ”fel” just nu. Lösningen är att dela upp oss mer.
Jag är så glad över att mina tre barn är olika personligheter med olika smak och viljor. Jag älskar dem alla tre så otroligt mycket!
Men det är inte lätt att tillfredsställa allas olika önskemål och behov…
Postat med WordPress för Android
 | Ingrid om Här är jag! |
 | Lisa K om Om boken ”Pusselfamiljen… |
 | supermamsen om Det kan bli bra! |
| Lisa K om Det kan bli bra! |
| supermamsen om Det kan bli bra! |
Åsa Anevik bloggar om utveckling, lärande, digitalitet och kreativitet i bildundervisning, fritidshem och skola
Om funktionsvarianter, olikheter och samhällsutmaningar. Och om hästar och ridning.
Just another WordPress.com site
Mathilda är autistisk. Eller kanske har hon autism. Vi har Mathilda, och hon är underbar!
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 