Den 5 september föreläser jag återigen i Västervik. Mer information kommer inom kort.
Håll utkik! 🤗
Etikettarkiv: funkisförälder
Anpassar vi?
Ibland kommer jag på att jag nästan inte vet VAD som är anpassningar längre. Anpassar vi?
Jag har insett att vissa saker gör/anpassar vi så automatiskt att jag inte ens tänker på det som anpassningar.
När vi skulle åka till landet för några veckor sedan och killarna (19 och 22 år) skulle vara hemma själva en dryg vecka (för första gången) förberedde vi genom att handla all mat till dem och gick igenom vad de kunde äta samt gjorde en lista med vilka maträtter som fanns att välja på. De kunde sätta kryss i en ruta när de hade tillagat en viss rätt för att kunna se vad som fanns kvar.
För mig var det självklart att göra så. Jag tänkte inte på det som en anpassning utan bara något jag skulle göra. Gör inte andra föräldrar så?
Vi försöker alltid att förhandsinformera och förbereda våra barn angående olika saker. Vår 22-åring vill till exempel veta direkt på morgonen om han ska hjälpa till med något den dagen (som tömma diskmaskinen, det går inte spontant) eller om vi ska iväg. Det går till exempel inte att övningsköra utan att han vet om det i god tid. Helst dagen innan. Förbereder inte alla föräldrar sina barn på det sättet?
Vi lagar olika maträtter nästan varje måltid eftersom två av våra tre barn (19-åringen och 15-åringen) har ett selektivt ätande. Vi måste tänka på att ha vissa saker vid sidan om, tillaga något extra och även tillåta chips, godis, choklad och bullar nästan dagligen för att barnen som har det tufft med ätandet ska få i sig något. Lagar andra föräldrar endast en maträtt och har onyttigheter bara på helgen?
Vi föräldrar lagar dessutom all mat. Är det så för alla som har barn i den här åldern?
Vi behöver påminna och hjälpa två av våra barn (22-åringen och 15-åringen) att städa sina rum. Kanske gör alla föräldrar det?
Vi stöttar två av våra barn (22-åringen och 15-åringen) mycket med skolarbetet. Det måste alla föräldrar göra va?
Det kanske är tur att vi är så inne i det att vi inte ens förstår att vi anpassar. Jag vet inte vad som är ”normalt” att göra för barn i våra barns ålder och vad av det vi gör som är merjobb. Detta är bara en liten del av det vi faktiskt gör. Sen pratar jag med någon utomstående som blir förvånad över allt vi gör.
Ibland är det svårt att veta hur höga krav vi kan ställa på våra barn. Vi provar oss fram. Ibland ställer vi för höga krav och ibland troligen för låga… Det är en svår balansgång.
Dela detta:
Året 2023
Snart är det år 2024 och ännu ett år har gått. Det känns verkligen som tiden rusar. 2024 fyller jag 50 år!
Hösten 2014 började vår tuffa resa med hemmakämpare och hög stress. Sedan dess har vi fått kämpa på olika sätt.
Sommaren 2015 fick mitt äldsta barn Calle (nu 21 år) sin autismdiagnos och jag startade den här bloggen. 2017 fick Emil (nu 18 år) sin ad(h)d-diagnos och Linnéa (nu 14 år) sin adhd-diagnos. 2020 fick Emil även en autismdiagnos.
Hösten 2019 föreläste jag för första gången och i mars 2020 gavs min bok ut.
Står vi och stampar? Ibland kan jag känna att vi gör det. När jag läser gamla inlägg här på bloggen inser jag dock att vi verkligen inte gör det. Jag ser inte framsteg från en dag till en annan men över tid. Vi mår bättre nu. Utmaningar finns kvar men på ett annat sätt.
Att två av våra barn numera inte har skolplikt och är över 18 år är en stor lättnad. 18-åringen går andra året på gymnasiet och det går bra för honom.
Jag känner en tacksamhet över det som fungerar. Under alla år har jag alltid försökt uppskatta våra mirakel. Jag har också alltid försökt hitta möjligheter och lösningar.
Under 2023 har jag varit med i podden ”Funka olika” och även föreläst några gånger. Under 2024 hoppas jag på fler föreläsningar. Jag har även ett bokmanus som jag skriver på lite då och då och hoppas på utgivning framöver. Man får ju drömma. 😉
Jag önskar er ett gott slut och ett riktigt gott nytt år!
Komihåg att även myrsteg är steg framåt! ❤️
Dela detta:
Under Diagnos
Tacksamhet
I torsdags föreläste jag på Lindgården i Fagersta. Det är fantastiskt kul att komma ut och föreläsa. Att prata med andra som känner igen sig och som upplever att det jag delar med mig av ger dem igenkänning och stöd känns så fint. Jag har varit inne på det tidigare. Meningen med allt vi har gått igenom var nog att det trots allt skulle leda till något gott i slutändan. ❤️
Det är så givande när åhörare kommer fram och pratar och delar med sig. Jag har även fått många fina mejl och jag känner mig alldeles bubblig och tacksam över att jag, den lilla NPF-mamman, får göra denna häftiga resa.
Jag har utmanat mig själv otroligt mycket. Det var inte självklart för mig att tacka ja till min allra första föreläsningsförfrågan (det var inte min idé om man säger så 😉 ). Nu i efterhand är jag otroligt stolt och glad över att jag vågade ta steget. Jag blev väldigt fint mottagen av Anna (Anhörigstöd, Fagersta kommun) och Birgitta (Svenska kyrkan) som tillsammans anordnade min föreläsningskväll i Fagersta. Jag tror det var ca. 75 åhörare denna gång. Det var framförallt anhöriga som lyssnade men även en kommunpolis, representanter från socialtjänsten och några pedagoger. Vi alla behövs för att hitta vägar framåt för våra barn. Mitt mål och förhoppning framöver är att nå ut ännu mer till pedagoger för att öka samsynen mellan hemmet och skolan.
Jag drömmer om att utöka föreläsandet så mycket det bara går. Inte helt lätt med tanke på att jag också jobbar 90% som lärare i fritidshem, men tack vare att mina chefer supportar mitt driv och min passion brukar det gå att lösa. Det ger mig massor av härlig energi att föreläsa.
Jag fick frågan efter torsdagens föreläsning om jag har några tips kring hur man kan stötta sitt vuxna barn till sysselsättning. Tyvärr har jag inga supertips. Vi är just nu i processen att söka aktivitetsersättning för Calle och hoppas att vi hittar någon form av sysselsättning för honom på halvtid. Det förlängda föräldraskapet tar på krafterna. När vi fick barn hade jag inte sett framför mig att en 21-åring skulle behöva så mycket stöd.
Återigen, ett stort varmt tack till alla er som tar er tid att komma på mina föreläsningar.
Tack till er som bokar mig.
Dela gärna min föreläsningsinformation med dem ni tror skulle vara intresserade av att boka mig, t ex kommun, skola, förening och organisation.
Jag föreläser även digitalt. 😊
Dela detta:
Under Diagnos, föreläsning
FÖRELÄSNING I VÄSTERVIK
Torsdagen den 5 oktober ska jag föreläsa i Västervik kl. 17-19. Jag är taggad och ser verkligen framemot det. Lite pirrig är jag också men det ingår. 😉
Föreläsningen handlar om vår familjs ”resa” de senaste åren. Jag lyfter även in mina tankar som pedagog. Jag hoppas att åhörare som har en liknande situation ska känna stöd och igenkänning. Min förhoppning är också att ge skolpersonal en inblick i ett utmanande föräldraskap och på så vis bidra till samsyn mellan hemmet och skolan.
Föreläsningen är gratis och anordnas av Västervik anhörigstöd. Mer info här.
Varmt välkomna! 🤗
Dela detta:
Olika bemötanden genom åren
Genom våra år som föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har vi blivit bemötta på olika sätt. Bilden nedan visas hur vi tyvärr oftast blev bemötta:
Tack och lov har det även funnits positiva erfarenheter. Jag önskar dock att vi ännu oftare hade blivit bemötta på detta sätt:
Vi hade det tufft i många år. Vår resa hade varit enklare om vi hade sluppit mötas av så mycket misstro och ifrågasättande. Min bok kom till med den tanken – Det borde inte behöva vara så här! Jag hoppas att min bok kan ge stöd till dem som lever liknande liv men även ge en inblick och skapa förståelse hos närstående, skolpersonal och skolledare.
Vi har tagit oss igenom åren. Det går!
Dela detta:
Under Förståelse, Hemmasittare
Förnyat ”recept”
Det här ”receptet” har jag följt många gånger för att hantera olika situationer med mina barn.
Lågaffektiv detektiv med humor! Rekommenderas varmt! 🙌
Dela detta:
Tips för att orka med vardagen som NPF-förälder
Söndagen den 12 mars (2023) skrev jag ett inlägg på Instagram där jag bad folk dela med sig av sina bästa vardagstips för att orka med vardagen som NPF-förälder. Varmt tack till alla som bidrog med tips och tankar!
Många skrev att man ska sluta lyssna på andra och lita på sin magkänsla. Vi vet vad som är bäst för våra barn. Andra tipsade om vikten av att ha bra rutiner men också om egen återhämtning. Att unna sig pauser och göra saker man får energi av. Flera tog upp att stödet av andra i samma situation kan betyda mycket.
Nedan kommer alla tips från inlägget:
- Mitt tips är att livet som NPF-förälder inte kommer med en manual och det är okej att känna att du ibland inte vet vad du gör. Precis som barnen gör vi vårt bästa och när du känner att det inte fungerar, pröva något annat. Du gör ditt bästa för att få vardagen att gå runt och vissa dagar är det good enough. Du känner ditt barn bäst och du vet vad ditt barn behöver, stå på dig när det behövs och hämta energi och andas när det flyter på. Du är den bästa för ditt barn! ❤️
- Några tips från mig: Att införa rutiner! Hjälper inte bara dina barn utan även dig själv. Bildschema över dagarna om det fungerar för barnen. Att göra en veckomatsedel blir tydligt för alla vad det blir för mat och underlättar för dig själv att veta vad du skall laga och handla hem. Att skapa rutiner är svårt för vissa, våga ta hjälp för att styra upp dessa så också med matschemat och handlingen. Att ha rutiner avlastar hjärnan och det går då på automatik. Att förbereda och ligga steget före t ex att favorittröjan är tvättad.
- Mina bästa tips är att lyssna in, känna in, utforma strategier utefter behov och sänk krav och förväntningar på dig själv som förälder och acceptera att allt sätter sig inte över en natt. Tålamod är en dygd. Andas in, andas ut och ta hand om DIG också🙏 Varma bad och promenader.
- Ta emot hjälp, viktigt med återhämtning, följ din magkänsla. Följ andra med barn med NPF, sök jämlika.
- Sänk kraven, och våga be om hjälp!
- Mitt viktigaste tips är att lyssna inte på andras kommentarer utan följ ditt hjärta och din magkänsla ❤️
- Andningsövningar och meditation! Andningen är alltid med var du än är och vad som än händer. Det hjälper mig otroligt mycket att andas i jävliga lägen ❤️
- Jag har dragit ner ribban på alla måsten, dvs ta disken direkt efter maten, köra tvättmaskinen 24/7 för att minimera tvättberget. Istället ligger jag ett tag varje kväll med sonen och vi pratar enbart om det som intresserar honom. När han somnat så tar jag mig själv en stund, allt ifrån 30 min till 2h beroende på vilken dag det varit och gör exakt det jag känner för. Lyssnar på en bok (mer avslappnande än att läsa själv), ser något avsnitt av en serie, tom ser en film eller tar en promenad.
- Har precis i dagarna fått veta att jag är NPF-förälder så har inte vetat att det är det jag håller på med men min tjej har otroligt jobbigt med besök men när jag ritar upp tolv streck ( dagens tolv vakna timmar) och färglägger två för att visa vilken liten del av dagen besöket är så släpper hon det och slutar fråga hela tiden – när kommer de?!
- Som NPF-förälder är det lätt att man glömma bort sig själv. Återhämtning och att hantera stress tror jag är viktigt. Med det menar jag inte att man behöver åka iväg en helg på spa (vilket iofs låter härligt) utan det är de små återhämtningar vi får till i vardagen, t ex en långdusch, andas 3 djupa andetag, träna, pussla…Umgås med människor som ger energi istället för tar energi. För mig har det känts lättare när jag har fått träffa andra föräldrar i samma situation, man har något gemensamt och där finns mer förståelse. Ska man orka med NPF-livets upp och nergångar så gäller det att bromsa in ibland. ❤️
- Andas. Försök ha tålamod. Tänk att saker och ting kan förändras. Strunta i vad andra tycker/tänker – gör vad du och barnet mår bäst av. Hitta guldstunder tillsammans. Skratta åt det som blev tokigt (om det går). 💛
- Mitt tips är att andas, att påminna oss att vi inte är ensamma hur ensamma vi än känner oss vissa stunder. Vi gör så gott vi kan, vi är inte mer än människor. SKRATTA åt varenda tillfälle vi får. Skratta i efterhand tillsammans åt situationer som blivit knasiga.
- Prata med någon, en kollega, en kompis eller din partner. Ta pauser som träning en promenad eller en dusch. Om möjligt åk bort över en natt.
- Ta en liten stund för dig själv varje dag, om en så 5 minuter. Du känner ditt barn bäst. Gå på magkänslan.
- Jag är själv NPF-förälder och mitt tips är att hitta hållbara rutiner och låt det ta tid att arbeta in dem. Vi jobbar för att få vår son att läsa 10 min varje dag och det möts av motstånd nästan varje dag. Vi bemöter det med beröm, att han är så duktig på att läsa och vi håller fast vid att det ska göras.❤️ Var nöjd med de framsteg som görs, stora som små❤️
- Mitt bästa tips är att man ska veta att just sitt barn är unikt, att en diagnos inte säger vem eller vad just mitt barn kan eller inte kan. Jämför inte dig som förälder eller ditt barn med andra. Och att det är ok att vara trött och ledsen även som förälder. Man är inte dålig förälder för det…. Möt ditt barn på barnets nivå 🌺
- Ta hand om dig själv för att orka, träna, träffa vänner, ta städhjälp vad som helst för att förenkla vardagen och få glädje och boosta dig som förälder.
- Ge sig själv en stund att ladda batterierna, jag gör det genom att styrketräna. Jag bränner stresshormoner och bygger både muskler och pannben👌💪
- Kanske låter egoistiskt men jag har minst 30 minuter varje dag som jag bara ägnar mig åt mig själv. Oftast blir det en joggingrunda där jag kan skingra tankarna, lyssna på en podd och där jag inte tänker på hur jag ska lösa min sons alla svårigheter. Detta är min fristad där jag tankar energi och låter jag vara jag.
- Att hitta personer som förstår att gråta och skratta tillsammans med ❤️ Jag hittade två mammor när mina killar började skolan. Deras barn hade liknande utmaningar som mina men hade då ingen diagnos. Nu har ett av barnen fått det men den andra familjen kämpar på med liknande utmaningar. Dom mammorna är min räddning i vardagen. Vi hjälps åt så gott vi kan i smått och stort. Kompletterar varandra. Skrattar tillsammans och delar sorg när det är tufft. Så tacksam!❤️
- Följ andra NPF-konton på Instagram. De påminner om att man inte är ensam i sin kamp och ger hopp om att livet kan bli lättare längre fram när barnen blivit äldre. Hopp om att de kan hitta sin plats i samhället och få ett fungerande liv ❤️
- Mitt bästa tips är, efter att ha kämpat med flera barn som inte klarat att gå till skolan i perioder, att fokusera på barnets mående. När de äldre barnen började få kämpigt med att komma iväg till skolan, kan jag erkänna att vi vände ut och in på oss själva för att få iväg dom. Tjat, hot, mutor, gråt och tandagnissel. Oro för att barnen skulle hamna efter, missa en massa saker, inte bara skolarbete, utan även socialt. Vad ska andra tycka och säga? Vi tänkte att vi måste vara de sämsta föräldrarna som inte kan få iväg våra barn till skolan… När vårt yngsta barn några år senare började få ”huvudvärk” och ”ont i magen” med viss frånvaro och senare inte klarade av att komma iväg till skolan alls, bestämde vi oss för att lyssna in barnet och inte ”tvinga” iväg till skolan. Vi försökte lägga fokus på att få barnet att må så bra som möjligt. De fem äldre syskonen har verkligen bidragit med kärlek och omsorg och i nuläget fungerar skolgången ganska bra. Jag tänker att man alltid kan ta igen skolarbete senare, och jag ångrar verkligen att jag inte var lika inlyssnande på de tidigare barnen när de inte orkade med skolsituationen. ❤️
- Ligga steget före, alltid ha ess i rockärmen, be om avlastning, barnvakt, be om hjälp av likasinnade vänner inom samma värld så kan man växelverka, var mer öppen, särskilt i småstad, andas-meditera, smit iväg själv och andas på en promenad. Skaffa boxboll i källaren. Med ökad ålder så kan vi lägga samma fokus på en hobby så det blir win-win -win. Pyssel, träna el bada ihop, yoga och qigong ihop 🙈🥰🙏🏻✊🏻
- Hitta guldstunder och njut tillsammans, ladda för tuffare tider. 🙌
- Att be om hjälp, att få egentid. Följ även andra NPF-konton för tips och råd.
Idag, den 15 mars, är det NPF-dagen. Det är viktigt att uppmärksamma olika neuropsykiatriska diagnoser och sprida kunskap.
Dela detta:
Vad är ”normalt” föräldraansvar?
Jag funderar över vad som är ”normalt” föräldraansvar egentligen. Jag vet inte alls vad som anses vara ”vanligt”. Vi har i hela vårt föräldraskap behövt göra det vi gör vilket gör att det för oss är det som är det ”normala”.
Jag jobbar deltid för att finnas till hands på morgonen och stötta iväg mina barn som i år blir 14, 18 och 21 år. Ofta behövs en del pepp och stöd med frukost. Den äldsta har fortfarande låsningar att ta sig ut ur huset ibland.
Vi funderar över våra barns energiåtgång och om vi kan t ex åka till landet eller hitta på andra saker på helgen. En aktiv helg kan bli på bekostnad av ork och förmåga kommande vecka.
Om vi kan förbereder vi barnen i god tid inför det som ska hända, t ex om vi ska iväg eller ha gäster. Det är svårt att göra spontana saker. Barnen väljer bort vissa saker för att de tycker att det är jobbigt.
Vi får inte ”hjälp” av våra barn med hushållsarbete. Deras energi behövs till annat. De städar sina egna rum ibland men med stöd av oss (och alltför sällan) och de dukar undan sin tallrik efter maten. Ibland tömmer de diskmaskinen eller går ut med soporna om vi ber dem men det händer knappt en gång i veckan.
Yngsta lämnar saker lite överallt och vi får påminna om att plocka undan och ofta göra det åt henne. Hon kan också nästan få panik om hon har tänkt ha vissa kläder på sig och de inte är tvättade. Dock säger hon inte till oss i förväg vad hon vill ha tvättat.
Två av mina barn behöver påminnas om att duscha regelbundet. Ett av mina barn behöver nästan dagligen påminnelse om medicin som barnet har tagit i flera år. Trots medicinalarm på mobilen måste vi dubbelkolla att medicinen tas. Ofta klickas alarmet av och medicinen glöms bort.
Två av mina barn har ett selektivt ätande vilket gör att vi nästan alltid måste laga olika maträtter för att barnen ska äta. De lagar ingen mat själva. Möjligtvis gör de toast om orken finns. Om jag och maken åker iväg en natt och lämnar barnen själva (vilket vi gjorde för första gången i höstas när de var 13, 17 och 20 år) beställer de mat från Foodora. Vi kan inte lämna dem mer än något dygn trots deras ålder eftersom de inte äter ordentligt då. Vi måste noga planera in när det passar att åka iväg eftersom det ”haltar” om vi inte är hemma. I vår ska vi unna oss ett andra tillfälle och låta barnen vara hemma själva.
Vi har fullmakt att hjälpa till med att hämta ut mediciner och stötta vid läkarbesök. Vi måste påminna om att förnya recept. Vi hjälper också vår äldsta med kontakt med Arbetsförmedlingen. Vi behöver även hjälpa till att formulera mejl och sms till olika instanser. Jag stöttar den äldsta på möten.
Ingen av våra äldsta har haft ett extrajobb/sommarjobb. Orken/förmågan har aldrig funnits.
Vår yngsta är inte alls självgående i att göra läxor/skolarbete hemma. Vi måste stötta och sitta bredvid hela tiden. Ofta blir hon stressad och går i affekt vilket gör att hon låser sig. Läxkampen tar mycket tid och energi från både oss föräldrar och henne.
Dessutom har hon det tufft med kompisar vilket också gör att vi föräldrar ibland får vara ”kompisarna” och hitta på saker med henne på helgerna.
Överlag krävs en hel del pepp och stöd i att göra olika saker. Många rutiner är inte riktigt automatiserade.
Våra barn behöver stöd i aktivering och att få in frisk luft/rörelse i vardagen. Framförallt äldsta hamnar lätt i perioder av inaktivitet.
Detta är hur vi har det nu. Det är vårt ”normala”. Förr var vårt ”normala” att vi hade två barn med hög skolfrånvaro (hemmasittarproblematik). Vår yngsta var som en virvelvind och krävde ständig uppsikt. På den tiden hade vi minst ett par möten i veckan för våra barn.
Något som är svårt är att mina barn är ojämna i sina förmågor och att deras ork/mående går lite upp och ner. I perioder kan vi ställa lite mer krav men sen dalar det. Jag hoppas att det blir jämnare med tiden.
Visst har livet lättat lite med åren. Jag känner dock att vårt föräldraskap är utmanande. Eller har vi det ”normalt” numera?
supermamsen 