Efter 10 år som ”hemliga” Supermamsen är det nu dags att berätta vem jag är. Anledningen till att jag har varit anonym är att jag har velat skydda mina barn. Nu tycker de dock att det är dags att släppa på anonymiteten. För mig har det varit väldigt viktigt att respektera mina barns önskemål och jag har själv inget behov av att synas. Det viktigaste för mig har alltid varit att försöka ge andra stöd med blogg, bok och mitt Instagramkonto. Min förhoppning är nu att jag har möjlighet att nå ut mer och stötta fler genom att visa vem jag är.
Nu när barnen låter mig ”outa” vem jag är känns det lite läskigt. Det har varit en form av skydd att vara anonym.
Jag vill betona att jag aldrig har skämts över mitt liv eller mina barn. Syftet med anonymiteten har enbart varit att skydda dem.
Jag heter Helén Englund Dock och bor i Tyresö (en Stockholmsförort). Jag arbetar på en låg- och mellanstadieskola i min hemkommun. Resten vet ni.😉 Gift, tre barn (16, 20, 23 år), 51 år, arbetar som lärare I fritidshem med behörighet i bild… Ni får gärna ställa frågor om ni vill.
Tack till er som har vetat vem jag är och förvaltat mitt förtroende. ❤️
Tack också till Kikkuli Förlag som trodde på min bokidé och gav ut boken.
Jag är inte så aktiv här på bloggen längre. Jag skriver bara här lite då och då. På Instagram @supermamsenblogg är jag mer aktiv.
Tack för att ni har hängt med mig i så många år. Häng gärna kvar! 🤗
Jag skriver väldigt sällan här på bloggen och det är ett gott tecken. I många år skrev jag något nästan dagligen. Jag hade så oerhört mycket att bearbeta. På den tiden hade vi det väldigt tufft med två barn som inte förmådde gå till skolan.
Det ”jobbiga” kom smygande men den stora kraschen kom hösten 2014. Det är för drygt 10 år sedan. På den tiden trodde jag aldrig att vi skulle kunna må bra igen. Idag mår vi bra. Givetvis har vi fortfarande utmaningar men i våra mått mätt är det väldigt bra.
Dottern (snart 16 år, adhd-diagnos) går ut 9:an nu och vi funderar över gymnasievalet. Hon har haft en fungerande skolgång tack och lov.
Mellansonen (nu 20 år, autism och add) tar studenten i vår efter att ha varit hemmakämpare årskurs 5-8. Studenten är något som jag förr knappt vågade tänka på.
Äldsta sonen (snart 23 år, autism) har tagit körkort och läst in grundskolebetyg i svenska på Komvux. I mars ska han troligen läsa engelska på Komvux. Han tar sig framåt i sin takt och han mår bra. Det viktigaste av allt.
Hur började allt egentligen för barnet? – Ströfrånvaro – Magont – Huvudvärk – Svårt att sova – Humörsvängningar – Trött/låg – Söndagsångest – Orkade inte gå på fotbollsträning
Hur kände jag mig? – Misstro mot barnet (Du är bara lat…) – Skuldbeläggande på barnet (Alla andra går ju till skolan… Tänk på allt du missar…) – Maktlöshet (Inget jag gör hjälper… Ingen lyssnar… Var finns hjälpen?) – Skam (över att jag inte lyckas få iväg mitt barn till skolan…) – Ifrågasättande av mig själv (Vad gör jag fel?) – Oro (Hur ska det gå för mitt barn?)
Jag önskar att du som möter oss som har barn med NPF och/eller problematisk skolfrånvaro tänker på: – Att du möter en förälder i sorg/kris. – Att du möter en förälder med ett extra utmanande föräldraskap. – Att du oftast möter en påläst förälder. Förringa inte den kunskapen! – Att föräldern vill sitt barns bästa! – Att föräldern inte curlar utan kompenserar för barnets oförmågor och svårigheter. – Att föräldern och skolan har olika perspektiv.
– Boka möten som har en tydlig agenda och leder framåt. Går det att ha mötet digitalt/via telefon? Värna om förälderns tid. – Att inte döma.
Vägen tillbaka till skolan tog tid. Ett dåligt mående kan inte stressas bort, det måste läka ut. Kraven och takten måste vara rimliga. Måendet först, sen skolan. För 20-åringen kunde vi ta det i hans takt. Vi blev inte pressade utan möttes av förståelse. Han går i skolan nu och har lärt sig mycket om sig själv.
Hans tips till andra i liknande situation som han var i är: ”– Lär känna dig själv Det kan vara svårt att göra i början. Det var först när jag fick börja plugga lite hemifrån (tack vare corona) som jag insåg vad som var mina svagheter och styrkor. För hur skulle jag veta om mina svagheter när jag inte hade pluggat på så länge? Som exempel hade jag svårt att begränsa mig i skrivuppgifter och jag hade svårt utan en deadline. Jag kunde även ha svårt att följa en uppgift om instruktionerna inte var väldigt tydliga.
– Var inte för hård mot dig själv Steg två av att lära känna sig själv är acceptans och det är en viktig del av att lära känna sig själv. För mig tog det ett tag. Det handlade om att förstå att jag kanske inte är som de flesta, utan jag kanske alltid kommer bli lite tröttare, eller ha svårt att begränsa mig, eller att jag behöver en deadline. Acceptera att du inte är som alla andra, och se inte dina svårigheter som din svaghet, utan gör det till din styrka. Att veta om sina svårigheter är värt väldigt mycket. Genom att veta om dem kan du anpassa dig till det och vara förberedd.
– Du har tid När jag tittar tillbaka på när jag var hemma så kommer jag ihåg hur jag kände mig misslyckad, ledsen och hade dåligt samvete. Misslyckad som person, för att jag inte klarade av att gå till skolan som alla andra gjorde. Ledsen för att jag misslyckades konstant och missade vännerna i skolan och missade även allt lärande vilket var något jag tyckte om. Dåligt samvete för att jag kände mig som en besvikelse för mina föräldrar, eftersom jag gjorde deras liv svårare och var en besvikelse till son. Stress. Enligt de flesta så var jag nog inte tillräckligt stressad. De flesta tyckte nog att jag borde skynda mig tillbaka innan jag sabbar hela min framtid. Trots att jag såg ut att vara allt annat än stressad, så var det en överväldigande känsla inombords. Under hela min tid hemma fick jag höra från omgivningen att jag slarvar bort min framtid, att jag aldrig kommer komma in på gymnasium, att mitt liv kommer bli jättesvårt och att jag kanske aldrig kommer att få ett jobb. Jag har nu på senare tid insett hur onödigt det var. Om det finns en person som läser detta som har svårt att passa in i skolan, eller har svårt att ta sig dit, och om stress över framtiden är en stor faktor till att du mår dåligt. I sådana fall skulle jag vilja plocka bort den faktorn helt och hållet. För den gör ingen nytta. Det som man aldrig får höra är hur många andra vägar som finns än att bara gå från 1:an till 9:an och sedan gymnasiet tre år.”
Vägen tillbaka kan se olika ut. I Sverige finns tack och lov många möjligheter att studera vidare på olika sätt.
Med 23-åringen hade vi inte samma tur (det borde inte handla om tur, men det gör det). Vi blev pressade att stressa och pressa honom och han fick aldrig läka. Han har ännu idag endast ett grundskolebetyg.
Att det finns resurser, kunskap, bemötande och förståelse i skolan är viktigt. Riktigt viktigt. Det kan faktiskt rädda någons liv.
Nu står vi här trots allt. Vi har fått kämpa mycket. Jag vet att många tyvärr är i den situationen nu som vi var i då.
Jag önskar innerligt att framtiden blir bättre och att mer resurser läggs på förskola och skola för att förebygga utanförskap.
Jag har läst boken ”Aktiv samverkan för ökad skolnärvaro” av Sirkka Persson och Max Hjorton (red) utgiven av Lärarförlaget 2024. Boken är en antologi av författare med kunskap inom olika professioner som möter elever som befinner sig i problematisk skolfrånvaro.
Jag älskar den här boken! Som mamma till tre barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (autism och ADHD) varav två har haft problematisk skolfrånvaro kan jag bara säga att jag hoppas att alla instanser som arbetar med barn och unga på något sätt läser den här boken.
Mina barn är nu 15, 19 och 22 år. De två äldsta har varit hemmakämpare. 22-åringen föll ur skolan ht-14 i årskurs 6 och 19-åringen i årskurs 5. Boken bekräftar på så många sätt att vi föräldrar genom åren har gjort rätt. Boken gör mig dock arg för att vi bemöttes så fel. Tänk om vi hade mötts av den kunskap och förståelse som finns i den här boken. På s. 132 lyfts vikten av att lyssna på vårdnadshavarnas upplevelser. Det var ingen från skolan som lyssnade på oss utan sa att frånvaron var ett hemmaproblem.
Jag vill skriva så mycket om boken att det skulle kunna bli en egen bok men jag försöker istället att lyfta några saker. På s. 32 i boken står det om vikten av att involvera eleverna i arbetet mot en skolåtergång. Detta upprepas på olika sätt genom boken. När jag tog med mig min 22-årings tankar till olika skolmöten när han gick i årskurs 6 sa skolan ”Han är ett barn och ska inte bestämma. Han ska göra som vi säger!”. Behöver jag säga att våra planer för honom inte höll? På s. 52 står det ”Känslan att ha makt och valmöjligheter över sitt liv är något som generellt bidrar till motivation”. Han kände att han hade liten eller ingen makt.
Vi föräldrar fick göra egna kartläggningar (tur att jag är pedagog) eftersom skolan inte såg några problem I skolan. På s. 105 står det ”När vi har en elev med problematisk skolfrånvaro behöver vi påminna oss om att det är vår elev, även när hen befinner sig hemma på heltid”. Skolan kunde inte se att kraschen hemma efter skoldagarna hade att göra med saker som hände I skolan. Vi blev lämnade att kartlägga själva. Jag var detektiv på olika sätt för att försöka hjälpa mina barn.
22-åringen gick i årskurs 7 på kommunens ”hemmasittarskola”. Där skulle skolträning ske i ett mindre sammanhang i små steg. Problemet var bara att dessa små steg var samma steg för alla 6-8 elever som gick där. Tiden skulle ökas i en viss takt och sen skulle man träna på att äta i matsalen som tillhörde en stor högstadieskola bredvid. Där låste det sig för min 22-åring. Jag försökte prata med läraren på skolan så att han skulle slippa matsalen men det fick han inte. Det slutade med att han blev helt hemma igen efter flera veckor av framsteg. På s. 74 står det ”Om vi inte vet vad som väcker ångest riskerar våra insatser att bli felriktade. Det blir till exempel inte hjälpsamt att exponera ett barn för att vara i matsalen om hen är känslig för intryck och reagerar starkt på ljuden och lukterna där”. Tänk om han hade fått slippa matsalen och istället fått fortsätta lyckas… Då kanske vi inte hade haft en 22-åring med endast ett grundskolebetyg (som han läste in på Komvux i våras).
Det finns olika saker som vidmakthåller skolfrånvaro och en sådan sak är enligt boken vad kompisar ska säga. Det känner jag igen från mina killar. Även att de båda slutade på fotboll i samband med att skolfrånvaron ökade. Man kan ju inte gå på träning om man är hemma ”sjuk” från skolan.
På s. 111 står det ”Vi talar inte om elever som skolkar för spänningen eller nöjes skull, utan det handlar om elever som vill vara i skolan men av olika orsaker inte klarar av det”. Tyvärr såg skolan det som att min 22-åring trotsade och skolkade. Rektorn sa till och med i årskurs 6 att vi borde ha avbokat familjens skidresa på våren för att markera att om han inte går till skolan ska han inte belönas med något kul. Även 19-åringen blev i början bemött fel av skolan även om hans upplevelser har varit bättre. Han bad dock i högstadiet om att få plugga hemma men kommunens ”hemmasittarexpert” sa ”Nej, skola ska ske i skolan!”. Sen kom pandemin som en räddande ängel och då fick han plugga hemma vilket sedan ledde till skolåtergång (jag menar inte att förringa allvaret i pandemin, det var inte kul, men bra för skolgången).
Boken lyfter vikten av samsyn och samarbete mellan vårdnadshavare och olika instanser – ett lagarbete. ”Att spela som ett lag innebär att den gemensamma prestationen är viktigare än att var och en får glänsa” (s. 21). Det är viktigt med en förståelse för varandras olika uppdrag. Vår erfarenhet är att vi har blivit bollade mellan olika instanser och ingen har tagit ansvar. Skuld har lagts på oss föräldrar och mycket arbete har också lagts på oss. Efter ett SIP-möte (Samordnad Individuell Plan) åkte vi hem och kände oss övergivna.
Att bokens olika delar är skrivna av olika professioner (rektor, lärare, socionom, psykolog, vård och omsorg, fysioterapeut) ger ett djup till ett komplext ämne där alla delar bildar en helhet. Olika professioner, samsyn och aktiv samverkan behövs för att få till en fungerande skolåtergång.
Boken rekommenderas varmt. Den är lättillgänglig och lättläst. Tack för att ni skrev boken!
Ibland kommer jag på att jag nästan inte vet VAD som är anpassningar längre. Anpassar vi?
Jag har insett att vissa saker gör/anpassar vi så automatiskt att jag inte ens tänker på det som anpassningar.
När vi skulle åka till landet för några veckor sedan och killarna (19 och 22 år) skulle vara hemma själva en dryg vecka (för första gången) förberedde vi genom att handla all mat till dem och gick igenom vad de kunde äta samt gjorde en lista med vilka maträtter som fanns att välja på. De kunde sätta kryss i en ruta när de hade tillagat en viss rätt för att kunna se vad som fanns kvar.
För mig var det självklart att göra så. Jag tänkte inte på det som en anpassning utan bara något jag skulle göra. Gör inte andra föräldrar så?
Vi försöker alltid att förhandsinformera och förbereda våra barn angående olika saker. Vår 22-åring vill till exempel veta direkt på morgonen om han ska hjälpa till med något den dagen (som tömma diskmaskinen, det går inte spontant) eller om vi ska iväg. Det går till exempel inte att övningsköra utan att han vet om det i god tid. Helst dagen innan. Förbereder inte alla föräldrar sina barn på det sättet?
Vi lagar olika maträtter nästan varje måltid eftersom två av våra tre barn (19-åringen och 15-åringen) har ett selektivt ätande. Vi måste tänka på att ha vissa saker vid sidan om, tillaga något extra och även tillåta chips, godis, choklad och bullar nästan dagligen för att barnen som har det tufft med ätandet ska få i sig något. Lagar andra föräldrar endast en maträtt och har onyttigheter bara på helgen?
Vi föräldrar lagar dessutom all mat. Är det så för alla som har barn i den här åldern?
Vi behöver påminna och hjälpa två av våra barn (22-åringen och 15-åringen) att städa sina rum. Kanske gör alla föräldrar det?
Vi stöttar två av våra barn (22-åringen och 15-åringen) mycket med skolarbetet. Det måste alla föräldrar göra va?
Det kanske är tur att vi är så inne i det att vi inte ens förstår att vi anpassar. Jag vet inte vad som är ”normalt” att göra för barn i våra barns ålder och vad av det vi gör som är merjobb. Detta är bara en liten del av det vi faktiskt gör. Sen pratar jag med någon utomstående som blir förvånad över allt vi gör.
Ibland är det svårt att veta hur höga krav vi kan ställa på våra barn. Vi provar oss fram. Ibland ställer vi för höga krav och ibland troligen för låga… Det är en svår balansgång.
Åren går. Jag startade den här bloggen sommaren 2015 när jag kände mig totalt misslyckad som mamma. Namnet Supermamsen kommer ifrån att min äldsta son ”Calle” ofta kallade mig för Mamsestruten. Jag valde då det ironiska namnet Supermamsen. Jag kände mig allt annat än super. Här är mitt allra första blogginlägg. På den tiden skrev jag ”hen” om mina barn istället för han/hon eftersom jag inte ville avslöja deras kön.
Sommaren 2015 fick Calle en autismdiagnos efter att ha varit hemma från skolan i 8 månader. Emil fick 2017 diagnosen adhd huvudsakligen ouppmärksam form (add) och även autism nivå 1 våren 2020. Emil har även ett selektivt ätande. Linnéa fick 2017 diagnosen ADHD kombinerad form. Hon har också ett selektivt ätande. Vi fick lite att bita i! 😉
Mina barn har hunnit bli stora nu. De är 22 (”Calle”), 19 (”Emil”) och 15 år (”Linnéa”). När jag startade bloggen var de 13, 10 och 6 år. Mycket har hänt sedan dess. De första åren var det mest tuffa saker för att sedan vända och börja lätta igen.
Calle har gjort fantastiska framsteg den senaste tiden. Det började med att han i höstas gick en kurs om autism på Habiliteringen med oss. Det var fyra tillfällen då han fick lära sig om diagnosen och reflektera kring sig själv och sina behov. Väldigt nyttigt. Sen gav vi oss in i processen att söka aktivitetsersättning. Tanken var först att söka aktivitetsersättning på 50% och söka jobb på 50%. När han blev intervjuad av Försäkringskassan om aktivitetsersättningen frågade kvinnan om han inte skulle studera på 50% istället för att jobba. Det öppnade en ny tanke som inte har funnits på flera år. Efter att han föll ur skolan på höstterminen i årskurs 6 (2014) har han gjort otaliga försök att ta sig tillbaka till skolan. Han gick på kommunens ”hemmasittarskola” i åk 7 och på resursskola i åk 8 och 9 men tog sig inte dit speciellt mycket pga. låsningar. Efter det försökte han sig på IM (individuellt val) för att läsa in grundskoleämnen. Det gick inte heller. Sen fick han via kommunen stöd med praktik och utbildning. Det fungerade ett tag men sen föll han ur. Efter det har han fått stöd av kommunen på olika sätt, gått kurser via Arbetsförmedlingen mm.
Nu på våren har han läst svenska på grundläggande nivå på Komvux på 50% och han får fått sitt allra första grundskolebetyg, ett C i svenska. Detta är det första som Calle har fullföljt sedan kraschen i årskurs 6. Det har tagit många år att få ett bättre mående efter ”skolskadan” men till slut gick det. Nu ska han söka en ny kurs till hösten.
Emil som var hemma åk. 6-8 (mycket även i åk 5) har till sommaren klarat av andra året på gymnasiet på sitt förstahandsval. Han har nästan 100% närvaro och fina betyg. Om ett år tar han studenten.
Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen! Alla ni som är mitt i kaoset – håll ut! Livet kommer att lätta!
Min äldsta son, ”Calle” 21 år, kraschade och slutade gå till skolan hösten 2014 i årskurs 6. Anledningen var utmattning, låsningar och överkrav. Sommaren 2015 fick han diagnosen autism nivå 1 (då kallat asperger). Sedan dess har vi/Calle hört tjat om skolplikten och blivit stressade och pressade. Vi har fått höra hur man hamnar i ett livslångt utanförskap om man inte genomför sin grundskola. Hur omöjligt det är att ta sig vidare i livet. Vi har varit tvungna att pressa Calle i så många år. Lättnaden när han fyllde 18 år och vi äntligen kunde låta honom vila och läka ordentligt och med gott samvete var enorm. Vi föräldrar hade försökt låta honom vila men alltid känt oss misstrodda och pressade av ”samhället”. Vi har hört någon kommentar om att ”Skolan kan man alltid ta igen sen!” från förstående personer men vi har aldrig riktigt förstått hur eller fått några konkreta idéer.
För ett ”skolskadat” barn är det inte lätt att tänka tanken att man ska kunna plugga ikapp någonting överhuvudtaget. Självförtroendet är lågt och ryggsäcken tung. Calle har ett betyg med sig från grundskolan och det är ett F i matte. Att plugga har känts som en enorm uppförsbacke. Vi har trott att han måste läsa in minst 8 grundskolebetyg inklusive matte, svenska och engelska för att kunna ta sig framåt i livet.
I veckan var jag och Calle och träffade en studievägledare på kommunens Komvux. Då fick vi veta att det räcker med att Calle läser in grundläggande svenska (alltså grundskolans/åk 9-svenska) för att vara behörig till väldigt många yrkesutbildningar på Komvux.
Varför har ingen sagt det?! Ingen har under alla dessa år sagt ”Ta det lugnt! Lägg fokus på att må bra! När du har fyllt 20 år kan du gå på Komvux och läsa in svenska och sen öppnas möjligheter”. Hade någon sagt så och informerat oss om det hade kanske Calle till och med läkt snabbare och kommit tillbaka till skolan för längesen. Tanken på att behöva läsa in massor av grundskoleämnen har känts helt omöjlig. Detta är information som behöver nå alla hemmakämpare som är mitt i kampen!
Nu är målet att Calle ska läsa svenska på halvtid. Jag hoppas innerligt att han orkar det och nu ser fler möjliga vägar.
Boka en ca 90 minuter lång föreläsning med mig då jag delar med mig av mitt liv som förälder till tre barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom autism och adhd. Två av mina barn har även haft problematisk skolfrånvaro och varit hemmakämpare. Till yrket är jag lärare i fritidshem och jag pratar även om hur min roll som mamma till barn med diagnoser har utvecklat mig som pedagog. Föreläsningen ger tips på anpassningar och strategier. Jag föreläser både fysiskt och digitalt.
Jag har föreläst för anhörigstöd i kommun, skola och förening. Dela gärna min information vidare. Recensioner finns här.
Kontakt och offert: supermamsenblogg@gmail.com Jag har eget företag och F-skattesedel.
Varmt välkomna att höra av ermed bokningsförfrågan eller om ni har frågor. ❤
I torsdags föreläste jag på Lindgården i Fagersta. Det är fantastiskt kul att komma ut och föreläsa. Att prata med andra som känner igen sig och som upplever att det jag delar med mig av ger dem igenkänning och stöd känns så fint. Jag har varit inne på det tidigare. Meningen med allt vi har gått igenom var nog att det trots allt skulle leda till något gott i slutändan. ❤️
Det är så givande när åhörare kommer fram och pratar och delar med sig. Jag har även fått många fina mejl och jag känner mig alldeles bubblig och tacksam över att jag, den lilla NPF-mamman, får göra denna häftiga resa.
Jag har utmanat mig själv otroligt mycket. Det var inte självklart för mig att tacka ja till min allra första föreläsningsförfrågan (det var inte min idé om man säger så 😉 ). Nu i efterhand är jag otroligt stolt och glad över att jag vågade ta steget. Jag blev väldigt fint mottagen av Anna (Anhörigstöd, Fagersta kommun) och Birgitta (Svenska kyrkan) som tillsammans anordnade min föreläsningskväll i Fagersta. Jag tror det var ca. 75 åhörare denna gång. Det var framförallt anhöriga som lyssnade men även en kommunpolis, representanter från socialtjänsten och några pedagoger. Vi alla behövs för att hitta vägar framåt för våra barn. Mitt mål och förhoppning framöver är att nå ut ännu mer till pedagoger för att öka samsynen mellan hemmet och skolan.
Jag drömmer om att utöka föreläsandet så mycket det bara går. Inte helt lätt med tanke på att jag också jobbar 90% som lärare i fritidshem, men tack vare att mina chefer supportar mitt driv och min passion brukar det gå att lösa. Det ger mig massor av härlig energi att föreläsa.
Jag fick frågan efter torsdagens föreläsning om jag har några tips kring hur man kan stötta sitt vuxna barn till sysselsättning. Tyvärr har jag inga supertips. Vi är just nu i processen att söka aktivitetsersättning för Calle och hoppas att vi hittar någon form av sysselsättning för honom på halvtid. Det förlängda föräldraskapet tar på krafterna. När vi fick barn hade jag inte sett framför mig att en 21-åring skulle behöva så mycket stöd.
Återigen, ett stort varmt tack till alla er som tar er tid att komma på mina föreläsningar. Tack till er som bokar mig.
Dela gärna min föreläsningsinformation med dem ni tror skulle vara intresserade av att boka mig, t ex kommun, skola, förening och organisation. Jag föreläser även digitalt. 😊
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 