Boka en ca 90 minuter lång föreläsning med mig då jag delar med mig av mitt liv som förälder till tre barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom autism och adhd. Två av mina barn har även haft problematisk skolfrånvaro och varit hemmakämpare. Till yrket är jag lärare i fritidshem och jag pratar även om hur min roll som mamma till barn med diagnoser har utvecklat mig som pedagog. Föreläsningen ger tips på anpassningar och strategier. Jag föreläser både fysiskt och digitalt.
Jag har föreläst för anhörigstöd i kommun, skola och förening. Dela gärna min information vidare. Recensioner finns här.
Kontakt och offert: supermamsenblogg@gmail.com Jag har eget företag och F-skattesedel.
Varmt välkomna att höra av ermed bokningsförfrågan eller om ni har frågor. ❤
I torsdags föreläste jag på Lindgården i Fagersta. Det är fantastiskt kul att komma ut och föreläsa. Att prata med andra som känner igen sig och som upplever att det jag delar med mig av ger dem igenkänning och stöd känns så fint. Jag har varit inne på det tidigare. Meningen med allt vi har gått igenom var nog att det trots allt skulle leda till något gott i slutändan. ❤️
Det är så givande när åhörare kommer fram och pratar och delar med sig. Jag har även fått många fina mejl och jag känner mig alldeles bubblig och tacksam över att jag, den lilla NPF-mamman, får göra denna häftiga resa.
Jag har utmanat mig själv otroligt mycket. Det var inte självklart för mig att tacka ja till min allra första föreläsningsförfrågan (det var inte min idé om man säger så 😉 ). Nu i efterhand är jag otroligt stolt och glad över att jag vågade ta steget. Jag blev väldigt fint mottagen av Anna (Anhörigstöd, Fagersta kommun) och Birgitta (Svenska kyrkan) som tillsammans anordnade min föreläsningskväll i Fagersta. Jag tror det var ca. 75 åhörare denna gång. Det var framförallt anhöriga som lyssnade men även en kommunpolis, representanter från socialtjänsten och några pedagoger. Vi alla behövs för att hitta vägar framåt för våra barn. Mitt mål och förhoppning framöver är att nå ut ännu mer till pedagoger för att öka samsynen mellan hemmet och skolan.
Jag drömmer om att utöka föreläsandet så mycket det bara går. Inte helt lätt med tanke på att jag också jobbar 90% som lärare i fritidshem, men tack vare att mina chefer supportar mitt driv och min passion brukar det gå att lösa. Det ger mig massor av härlig energi att föreläsa.
Jag fick frågan efter torsdagens föreläsning om jag har några tips kring hur man kan stötta sitt vuxna barn till sysselsättning. Tyvärr har jag inga supertips. Vi är just nu i processen att söka aktivitetsersättning för Calle och hoppas att vi hittar någon form av sysselsättning för honom på halvtid. Det förlängda föräldraskapet tar på krafterna. När vi fick barn hade jag inte sett framför mig att en 21-åring skulle behöva så mycket stöd.
Återigen, ett stort varmt tack till alla er som tar er tid att komma på mina föreläsningar. Tack till er som bokar mig.
Dela gärna min föreläsningsinformation med dem ni tror skulle vara intresserade av att boka mig, t ex kommun, skola, förening och organisation. Jag föreläser även digitalt. 😊
Jag har fått många frågor kring hur vi lyckades bryta den problematiska skolfrånvaron för Emil (nu 18 år). Han var hemma från skolan mer eller mindre heltid åk 5-8. Varje höst kom han igång med skolan för att sedan krascha igen runt höstlovet. Viljan hos Emil fanns men inte orken.
Till att börja med vill jag säga att vi hade skolan MED oss, inte mot oss. Detta är en viktig framgångsfaktor. När det gäller Calle (nu 21 år) fanns ingen förståelse från skolan och han har ännu idag inga grundskolebetyg. Han föll ur skolan helt.
Emil (och vi föräldrar) möttes av större förståelse. Skolan förstod att Emil ville men inte kunde. Detta gjorde att mycket skuld och stress lyftes bort från oss och vi slapp pressa Emil.
En annan faktor är att vi föräldrar förstod tidigare med Emil och vi pressade honom inte lika mycket som vi gjorde misstaget att göra med Calle. Vi förstod inte bättre på den tiden.
Jag kan inte kort förklara hur återgången har sett ut men nedan länkar jag några inlägg som kanske kan hjälpa er på vägen:
Detta är några inlägg som jag hoppas kan vara hjälpsamma. Välkomna att ställa frågor om det är något speciellt ni undrar över. Kika också här där jag har flera av mina egna illustrationer: https://supermamsen.com/2016/03/24/mina-egna-illustrationer/
Genom våra år som föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har vi blivit bemötta på olika sätt. Bilden nedan visas hur vi tyvärr oftast blev bemötta:
Tack och lov har det även funnits positiva erfarenheter. Jag önskar dock att vi ännu oftare hade blivit bemötta på detta sätt:
Vi hade det tufft i många år. Vår resa hade varit enklare om vi hade sluppit mötas av så mycket misstro och ifrågasättande. Min bok kom till med den tanken – Det borde inte behöva vara så här! Jag hoppas att min bok kan ge stöd till dem som lever liknande liv men även ge en inblick och skapa förståelse hos närstående, skolpersonal och skolledare.
Nu har jag läst boken ”Hemmakämparen” skriven av Sanna Juhlin med illustrationer av Mattias Andersson utgiven på Kikkuli förlag (2023).
Boken är riktad till 9-12-åringar och handlar om Casper som inte förmår gå till skolan utan är en så kallad hemmasittare/hemmakämpare.
Vi får en inblick i hur det kan kännas att vara hemmakämpare och även hur tufft det kan vara för föräldrar till hemmakämpare. Boken är lättläst med fina illustrationer.
För mig som förälder till före detta hemmakämpare blir det en del igenkänning. ❤ Jag tror att barn i liknande situation kan få stöd av boken.
Vår NPF-resa började hösten 2014 med vår äldste son Calle (nu 21 år). Han började stanna hemma mer och mer från skolan och sedan efter 8 månader som hemmakämpare fick han diagnosen autism nivå 1 (då asperger). Sommaren 2015 började jag blogga och här är ett av mina allra första inlägg. På den tiden kallade jag Calle för C och angav inget kön utan skrev hen. Allt för att hålla oss anonyma. Calle har sedan dess, alltså i snart 10 år, kämpat med låsningar.
I början var det endast låsningar gentemot skolan men med tiden växte det till att gälla många saker. T ex åka till landet, middag hos vår kompisfamilj osv. Sen blev det även självvalda saker som han inte klarade av att ta sig till. Han blev en innesittare. Vi ville att han skulle bli sjukskriven för att få återhämta sig. Han var utmattad av en icke anpassad skola (inga anpassningar gjordes eftersom han höll ihop i skolan men kraschade hemma). Skolplikten låg som en tungt ok på våra axlar och vi tvingades försöka få iväg vårt utmattade barn till skolan. Uppfyllde vi inte skolplikten blev det orosanmälningar till socialtjänsten pga. skolfrånvaron. Vi blev anmälda 8-9 gånger (en gång/termin i flera år). Detta ledde inte till någonting men var lika jobbigt varje gång.
Läkaren sa ”Vi sjukskriver inte barn!”. Med andra ord fick Calle aldrig vila och återhämta sig. När han var 18 år kraschade han ännu en gång (de har hänt upprepade gånger genom åren) efter att ha försökt komma igång med praktik. Då sa han ”Jag vill bara vara ledig ett tag nu!” när kommunens insats för unga frågade vad han ville göra. Vi kände att nu när han hade fyllt 18 år kunde vi äntligen låta honom vila. Inga skulle pressa oss att pressa Calle.
Calle fick vila ett tag men sen var det dags igen. Nya försök och nya planer. Nu på våren kraschade han igen efter en tids fungerande praktik. Nu har dock Calle äntligen gått med på att träffa en psykolog för att jobba med sina utmaningar. Han vill komma vidare i livet och få saker att fungera. Han vill försöka ta sig förbi sina låsningar som fortfarande sätter käppar i hjulet för honom. När Calle var yngre skulle han träffa en psykolog för att få hjälp med strategier att ta sig hemifrån. Problemet var bara att Calle inte kunde ta sig hemifrån för att träffa psykologen. Psykologen gjorde två hembesök och sen skulle Calle vara tvungen att ta sig till psykologen (med vår hjälp såklart!). Han fixade inte det. Moment22 – ta sig hemifrån för att få hjälp med strategier att ta sig hemifrån.
Arbetsförmedlingen föreslog nu att han ska försöka bli sjukskriven ett tag för att ta hand om, och fokusera, på sig själv. Nu passar det minsann med sjukskrivning! Varför kunde han inte ha fått möjligheten att bli sjukskriven redan som 12-13-åring när han började må dåligt och få låsningar? Jag kan inte låta bli att undra om inte livet hade sett annorlunda ut för Calle då. Det är lätt att tänka ”Om…”. Tänk om Calle hade blivit sjukskriven och vi hade sluppit pressa honom… Tänk om skolan hade lyssnat på oss och anpassat trots att Calle inte hade en diagnos på den tiden… Tänk om psykologen hade kunnat fortsätta göra besök hemma hos oss… Tänk om…
Läkare sjukskriver vuxna som är utmattade och/eller mår psykiskt dåligt. Varför kan de inte sjukskriva barn? Barn måste också bli lyssnade på och få återhämtning och vila. Nu har Calle tagit sig till psykologen själv två gånger. Framsteg! Myrsteg leder också framåt!
Jag spinner vidare med mina tankar om hemmakämpare/hemmasittare/elever med hög skolfrånvaro utifrån mina erfarenheter som förälder och pedagog. Mina tankar är alltså inte vetenskapliga utan baserade på egna upplevelser.
Nu är det längesen jag skrev ett inlägg här på bloggen. Jag håller mest till på Instagram numera.
Nu känner jag dock ett behov av att skriva av mig lite mer. Bloggen har varit min egenterapi i snart 8 år. Otroligt värdefullt för mig. Dels för att jag rensar/tömmer hjärnan men också för att jag ofta får stöd och kommentarer av er som läser.
Hursomhelst behöver jag skriva av mig om Calle. Han fyller 21 år i vår och fick sin aspergerdiagnos sommaren 2015. Han har inte haft en fungerande skolgång sedan åk 4-5. Mer om den resan här (en kort ”film” om oss från Autism Sveriges skolkonferens nov-22) och i min bok.
Calle har en insats via arbetsförmedlingen och gör just nu praktik/arbetsträning. Med sin historik av flera års ”hemmasittande”, inga grundskolebetyg och många misslyckanden i bagaget kan man inte förvänta sig att han ska gå från 0-100. Vi måste räkna med bakslag och att han behöver ha en lagom takt.
Han har de senaste sju åren varit på olika ställen (skolor och praktik) och det går alltid bra när han är där. Ofta har han, liksom nu, en period då allt går toppen och han har 100% närvaro ett par månader.
Problemet är att han har en benägenhet att falla ur. Om han blir sjuk eller har en svacka kan han inte ta sig tillbaka till samma ställe. Han känner att han har misslyckats på den platsen och att det är förverkat då.
Nu trivs han superbra på sin praktikplats men innan jul blev han sjuk. Då kom han ur rutin och kunde inte ta sig tillbaka. Han fick då höra att risken fanns att han skulle förlora sin praktikplats.
Jag fick tillstånd av Calle att kontakta både handledaren på praktikplatsen och arbetsförmedlingen. Långa mejl och telefonsamtal. Jag förklarade hans bakgrund och hur viktigt det nu är att han får studsa tillbaka till samma ställe. Inte bli av med platsen (som han trivs jättebra på) och återigen hamna i en total svacka hemma. Sådana svackor tar tid att komma ur. Uppgivenheten brukar vara stor.
Tack och lov visade både handledaren på praktikplatsen och arbetsförmedlingen stor förståelse och han fick behålla sin plats trots några veckors bakslag och frånvaro.
Båda hade möte med Calle och gjorde det tydligt för honom att han får behålla sin praktikplats och att de förlänger insatsen och kortar ner hans dagar lite för att anpassa efter hans ork just nu. Detta ledde till att Calle för allra första gången studsade tillbaka till samma ställe efter en längre tids frånvaro. Tidigare har han kunnat studsa tillbaka till ställen om han har varit hemma någon eller några dagar. Han har aldrig lyckats efter några veckors frånvaro. Det är så viktigt för honom att känna att det är okej och inget att skämmas över. Alla har svackor ibland och man kan ta sig till samma ställe ändå.
Efter mötet och nya schemat har Calle tagit sig till praktiken varje dag. Vetskapen om att han är välkommen och att alla förstår att han vill men inte alltid kan gör att det går lättare.
När han gick i åk 7 tillhörde han en klass i en ”vanlig” högstadieskola men gick på kommunens ”hemmasittarskola”. Där skulle han jobba upp skolvana och skoltimmar i en viss takt. Han klarade inte den takten och riskerade även då att bli av med platsen. Det slutade med att han blev 100% hemma igen.
Calle har själv svårt att sätta fingret på, och prata om, sina utmaningar och behov. Jag är tacksam över att han låter mig hjälpa honom och att de instanser som stöttar honom nu har förståelse för att insatsen måste individanpassas.
Det vi vattnar växer! Inte metoder som får barn att växa! Läs mer →
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 