Månadsarkiv: augusti 2015

augusti 21, 2015 · 20:35

Utanför

Vi tar sats och gör ännu ett försök!

Vi tar sats och gör ännu ett försök!

I morse när jag skulle till jobbet mötte jag tre tjejer som kom cyklande. De var i Cs ålder. De pratade och skrattade tillsammans. Jag mötte ett par killar, något äldre än C, som kom åkande på sina kickbikes. På gångvägen kom en blandad grupp med killar och tjejer. Jag tror att de var något år yngre än C. Tjejerna gick och fnissade. En av killarna gick och studsade en basketboll. Klockan var lite före 8:00. Alla var på väg till skolan.

C satt ensam hemma vid sin dator. Det blev ingen skola idag heller. C är UTANFÖR. Skolan är det ställe alla barn ska vara på. Vi har skolplikt i det här landet (som jag egentligen är glad över men just nu hatar, ”Den där skolplikten…”). Men C klarar inte av att göra sin plikt. Vi föräldrar klarar inte vårt uppdrag att få vårt barn att gå till skolan.

På Skolverkets hemsida kan man läsa följande om skolplikt:
”Den som har vårdnaden om ett skolpliktigt barn ska se till att barnet fullgör sin skolplikt.

Om vårdnadshavaren inte har fullgjort sina skyldigheter har hemkommunen rätt att kräva att så sker. När det gäller elever i specialskolan eller i sameskolan får huvudmannen förelägga elevens vårdnadshavare att se till att eleven fullgör sin skolplikt. I vissa fall kan det innebära att en vårdnadshavare får betala böter.”
http://www.skolverket.se/regelverk/juridisk-vagledning/skolplikt-och-ratt-till-utbildning-1.126411

Jaha! Okej… Vi har alltså ett ansvar som föräldrar att vårt barn kommer till skolan. Jag kan köpa det. Självklart är jag ansvarig för mitt barn. Men om vi själva har tjatat på skolan om att C inte vill vara i skolan och har hög frånvaro (innan skolan upptäckte det), om vi själva har bett om utredning hos barnpsykiatrin (och skolan inte hade sett några svårigheter), om vi själva gjorde en orosanmälan till socialtjänsten för vårt eget barn (skolan gjorde en efter att vi i princip bad dem), om vi själva vänder oss till en barnpsykolog (som tycker att C är för komplicerad och vill inte ta ärendet)… VAD GÖR VI DÅ???
(”Det stora sveket från skolan”)

Det står också följande på Skolverkets hemsida:
”Kommunen ska se till att eleverna fullgör sin skolplikt och går klart sin utbildning i deras grundskola och grundsärskola eller får sin utbildning på annat sätt.”

C har varit hemma sedan november 2014. Först i maj 2015, efter att vi hade bett skolan och lämnat ett läkarintyg om Cs mående, så fick C hemundervisning. Det blev bara en timme om dagen med fokus på matte, svenska och engelska. Tyvärr var pedagogen som kom hem till oss mest inriktad på att försöka få C att gå till skolan. Detta ledde till att C låste sig och det blev inget pluggande hemma heller.

Med andra ord har C i princip inte pluggat alls sedan november. I början försökte jag jobba lite med C hemma. Men det gick inte till slut.

C hamnar inte bara efter i kunskap, utan även socialt. Och det bekymrar mig mer. Jag vill inte att C ska vara ensam och isolerad. Jag vill inte att C ska vara utanför.

”Skolplikten innebär att eleven ska delta i den verksamhet som anordnas i skolan, om eleven inte har giltigt skäl att utebli.” (Källa: Skolverkets hemsida)

Självklart vill jag att C ska gå i skolan. Jag vill att C ska lyckas. Men vad är ett giltigt skäl? C får panikångest när hen ska gå till skolan. C skriker och gråter. Är det ett giltigt skäl?

Nya skolan verkar bra. De har erbjudit sig att komma på ett hembesök. Känslan för skolan är fortfarande bra (”Bra magkänsla!”). Men det hjälper ju inte om C inte tar sig dit.

HUR/VAD SKA VI GÖRA?

Vi kommer inte att ge upp. Vi vill att C ska få en utbildning. Vi ska göra ett nytt försök på måndag.
C ska vara med i gemenskapen. C ska inte behöva vara utanför.

12 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , , , , ,

augusti 20, 2015 · 19:47

Klump i magen

Jag reser mig och försöker hjälpa C upp. Nytt skolförsök imorgon!

Jag reser mig och försöker hjälpa C upp. Nytt skolförsök imorgon!

Idag var det skolstart för mina tre barn. En börjar i förskoleklass, en i årskurs 4 och C skulle ha börjat i 7:an. Men det sprack. C kom aldrig iväg till nya skolan idag.

Det har känts så lovande de senaste dagarna. C har inte brutit ihop så fort vi har nämnt skolan. C blev nöjd när vi berättade om mötet med mentorerna (”Bra magkänsla!”). Men C föll i alla fall (”När C faller”, ”Idag föll C”).

C hade bestämt att hen skulle göra sällskap till skolan med några kompisar. Maken höll sig hemma för att se till att C kom iväg. Jag lämnade syskonen som började tidigare.

C hade väldigt svårt att somna igår. Oron kom krypande mer och mer. Hen fick sova i vår säng och vi låg och pratade och jag sjöng sånger som C älskade som barn.

I morse gick C upp men redan före frukost började hen visa ångest. C blev mer och mer orolig men åt i alla fall frukost. Men sen gick det bara inte. C låste sig helt och hållet.

Jag var på jobbet när jag fick ett sms från maken där det stod ”Skit :(”. Då fick jag världens största klump i magen. Det kändes som ett knytnävsslag. Jag kunde nästan inte andas. Så många tankar och känslor på en gång. Allt hopp dog kändes det som. Och jag som hade hoppats SÅ på denna dag. Tusen tankar virvlade. Ska vi ha ett år till av oro? Ska C bli ännu mer isolerad? Hur ska vi orka? Hur ska C orka? Vad händer om C inte kommer iväg till skolan? Hur mycket måste hen jobba ikapp sen? Går det att jobba ikapp? Hur ska vi komma ur detta?
Jag vill inte ha den där jobbiga vardagen som vi hade förra året igen (”Snart kommer den så kallade vardagen”).
JAG VILL INTE!!! Fan helvetes jävla skit rent ut sagt! SKIT!

C hade ett så bra tillfälle idag. Ny skola, ny klass, bästa kompisen i samma klass och mentorer som är informerade och vill hjälpa. Nu känns det som att hen inte kommer att lyckas gå imorgon heller… Det känns kört. Men vi ska göra ett försök.

Jag känner mig så hjälplös och vilsen. Hur ska jag hjälpa mitt barn? Min klump i magen är enorm.
Cs klump är nog större. Stackars liten! ❤

14 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , , ,

augusti 19, 2015 · 18:58

Till min 6-åring

wpid-20150809_121603.jpgPå dig är det full fart.
Du är väldigt smart.
Har aldrig pratat klart.

Du skrattar och gråter.
Busar och låter.

Du vill alltid i köket ge oss hjälp.
Men det kan ofta sluta med stjälp.

Du spiller och kladdar överallt.
I ditt hår framförallt.

Orden nej och sluta har du svårt att förstå.
Du vill alltid fortsätta hålla på.

Du tjatar om glass varenda dag.
Men det blir lite mycket tycker jag.

Du har svårt att sitta still.
Att röra på dig är vad du vill.

Du ritar, sjunger, klättrar och springer.
Du går runt med din lektelefon och ringer.

I ditt rum är det en stor röra.
När jag ber dig städa säger du ”Jag vet inte hur jag ska göra”

Du älskar att prata med alla du ser.
Du går fram och så gulligt ler.

Du är nyfiken som få.
ALLT vill du ta reda på.

Att natta dig kan ibland ta en hel kväll.

Då kan jag bli för trött och du får skäll.

Du kramas, du gosar i min famn.
Jag blir så lycklig när du säger mitt namn
”Mamma”.

(Skriven av Supermamsen)

Postat med WordPress för Android

7 kommentarer

Under Syskon, Vardag

Taggat som , ,

augusti 18, 2015 · 22:47

Bra magkänsla!

Skolan måste anpassas efter varenda kotte som ska gå där!

Skolan måste anpassas efter varenda kotte som ska gå där!

Idag har vi haft återgivning om Cs diagnos (högfungerande autism, asperger) till nya skolan. En barnpsykolog höll i återgivningen och Cs nya mentorer var med (C var inte med). När C var liten trodde jag mer att hen i så fall hade mer åt ADHD-hållet. Hen har även vissa drag av detta men inte en diagnos.

Det är så viktigt att skolstarten blir bra nu! Förra skolan gjorde inget vidare bra jobb med C (”Det stora sveket från skolan”, ”(Miss)trodd”).

Jag vågar nästan inte skriva det men det kändes riktigt bra på mötet! Hopp har tänts! Vi berättade om Cs låga självkänsla gällande skolan och att hen inte har varit där i princip sedan november 2014. Vi berättade att C har svårt med krav och är rädd för att misslyckas och att C gör allt för att inte visa hur hen mår inuti och sen bryter hen ihop hemma. Vi sa att C inte är flexibel och att hen behöver förberedas vid förändringar. Vi informerade om att C inte har någon motor att arbeta just nu.

Vi kom överens om att C ska få titta på schemat (hen vill gå i vanlig klass) och sen välja lite hur hen vill gå nu i början. Vi ska korta av dagar och minska kraven. C ska få en rimlig arbetsbörda så att hen kan lyckas varje dag. En arbetsbörda som är lite i underkant så att det känns lätt för C. Vi bestämde också att C ska få någon vilodag här och var och att mentorerna ska prata med C och säga till hen att vi vill att du väljer en hemmadag den här veckan. Det är bra om pedagogerna hjälper C med detta. Annars kör C på och sen kraschar hen. (”Lagom”)

Självklart ska C ha läxfritt! (”Tankar i bilen om Läxfritt”). C skulle gå under om hen fick läxor…

Mentorerna sa att det finns flera elever med olika svårigheter i nya klassen så det kanske inte behöver bli så svårt för C. C är väldigt högfungerande på många sätt. Hen är otroligt social och trevlig. Man kan umgås med C i flera dagar utan att märka hens funktionsnedsättning (”Att spela en roll”, ”Konsten att passa in”). Det är när kraven kommer som den blir tydlig.

Jag hoppas nu att det går vägen på torsdag. Att C tar sig till skolan. Jag orkar inte ens tänka på vad vi ska göra om hen inte lyckas ta sig dit (”Snart kommer den så kallade vardagen”). Det bara MÅSTE fungera!

Jag är också rädd för att C kör på i början och sen blir hen hemmasittare igen. Det är så mycket oro nu… Jag läser i grupper på Facebook att många föräldrar (och barn) går med den där gnagande oron i magen…

En bra magkänsla är i alla fall en bra början!
Nu håller vi tummarna för alla barn som försöker komma tillbaka till en fungerande skolgång! (”Vi är flera”)

Tar den här bilden igen för den säger verkligen mycket!

Tar den här bilden igen för den säger verkligen mycket!

7 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , , ,

augusti 17, 2015 · 21:28

Elevjuryn

wpid-20150815_195730.jpg

Alla är olika!

Eleverna är nervösa. De sitter i korridoren och väntar i timmar. De ska bli stämplade godkända och få en guldbiljett till högstadieskolan eller bli hemskickade för att de inte passar in.

I klassrummet sitter juryn bestående av en specialpedagog, en lärare och en rektor. Juryn letar efter den där supertalangen. En person som är en stjärna – både socialt och kunskapsmässigt. Idag befinner sig juryn i ett högstatusområde så förväntningarna är extra stora.

Först in är en blyg tjej. Hon svarar kortfattat på frågorna om favoritämnen och fritidsintressen. Hon klarar inte alla frågor på förhöret. Juryn tror att hon behöver växa till sig. Börja våga prata lite mer. Och att ta in henne kommer medföra mycket jobb. Så det blir ingen biljett. Tjejen går därifrån och känner sig misslyckad. Hon har redan kämpat flera år i skolan. Det är inte lätt att återigen behöva känna att hon inte passar in.

Juryn suckar. Vilken dålig start på dagen. Hoppas det kommer in någon bättre!

Näst på tur är en kille. Han mer eller mindre flyger in genom dörren. Han börjar prata direkt. Väntar inte på några frågor. Han pratar högt och gestikulerar. Juryn tittar på varandra. Tror den här killen att han äger världen? Han skulle ta alldeles för mycket plats i en grupp. Han behöver dämpas. Killen får inte en chans att svara på frågorna för juryn tycker att han är lite väl hyper. Killen går därifrån. Besviken.

Juryn börjar tappa hoppet. In kommer då en tjej. Hon ser glad och trygg ut. Hon väntar på frågorna. Hon svarar lugnt och samlat. Det blir alla rätt på förhöret. Juryn tittar på varandra och ler. Äntligen! Tjejen får en guldbiljett och hennes redan starka självförtroende stärks ytterligare.

Nästa!
In kommer en kille. Han har ett dåligt självförtroende. Skolan har inte fungerat på flera år. Killen har hört att den här skolan ska vara bra. Han är orolig. Vill inte. Vågar inte. Men måste.
Juryn tittar på honom. Han ser osäker ut. Han vill inte titta juryn i ögonen. Han tittar ner. Svaren på de personliga frågorna blir kortfattade men han får alla rätt på förhöret. Juryn funderar. Han är smart.  Men inte social. Nä det fungerar inte. Killen får ingen biljett. Han går därifrån med sänkta axlar. Det kommer inte att fungera på den här skolan heller.

Ska det vara så i dagens skola? Eller ska vi börja anpassa miljön efter elevernas olika behov? Alla måste få känna att de passar in. Ingen ska behöva ställas utanför!

Självklart överdriver jag. Som tur är! Men skolan kan bättre!

(”Funktionsnedsättning eller brister i miljön?”)

Så är det! ♡

Så är det! ♡

Postat med WordPress för Android

Lämna en kommentar

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , ,

augusti 16, 2015 · 21:38

Skyddsnät

wpid-20150816_140705.jpg

Alla människor behöver ett skyddsnät.
Jag har sagt till C, när hen ligger och gråter av ångest, att vi är hens skyddsnät. Att vi stöttar. Att vi ska prata med lärarna. Att vi ska hjälpa till med skolarbetet. Att vi finns här. Att vi fixar. Att vi tröstar. Att vi älskar.

Först lugnade C ner sig. Sen plötsligt frös hen till och stirrade på mig och frågade ”Men vem ska ta hand om mig om ni dör???”.
Ny ångest… Och jag själv är inte helt bekväm med tanken på döden heller. Jag försökte lugna C och sa att det finns många runtomkring som kan hjälpa hen. Men jag förstår Cs oro.

Jag har också ett skyddsnät. Min make, mina föräldrar, min syster och några nära vänner som hör av sig och drar ut mig på pratpromenader så att jag får prata av mig och kommer hem med ny energi. Tjejmiddagar med god mat, gott vin och skratt. En mysig kväll på tumanhand med maken. Varma kramar och stöttande ord från mina föräldrar. Ett sms från min syster med uppmuntran och pepp. Allt detta gör att jag orkar lite till.

En av mina äldsta vänner brukar höra av sig och dra ut mig på pratpromenader. Hon hör av sig trots att jag är inne i min problembubbla och aldrig hinner höra av mig till henne.

Jag är så tacksam för mitt skyddsnät.
Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dessa personer. De finns där och orkar med mig och mina bekymmer. Trots att de har egna.

En vän, som känns väldigt nära men bor långt bort, har varit lite i samma situation som jag är nu. Hon är mamma till en flicka med ADD. Flickan har också haft det kämpigt med skolan. Den vännen är det skönt att prata med för hon vet verkligen hur det är.

Jag kan förstå Cs oro. Hens skyddsnät är inte lika stort som mitt. Kompisarna är inte många. C är dålig på att höra av sig till dem. Hen har ingen ork och energi. Och eftersom C inte hör av sig så hör kompisarna inte av sig. Det blir en ond cirkel.

Egentligen borde även skolan ha varit Cs skyddsnät. Men det har den inte alls varit. Skolan lät C falla. Och C föll hårt. Frågan är om nya skolan kan fånga upp C igen. Jag vet inte…

Det som ger mig mest energi är alla lyckliga stunder med min familj. Stunder när vi skrattar tillsammans, busar, dansar, sjunger, kramas… I dessa stunder känner jag mig som världens lyckligaste och skyddsnätet blir starkare. Vi ska fånga upp C i familjenätet. Vi ska fånga upp syskonen. Ingen ska behöva falla.

wpid-20150520_070029-1.jpg

Postat med WordPress för Android

1 kommentar

Under Ångest, Syskon, Vardag

Taggat som , , ,

augusti 15, 2015 · 19:24

Den där skolplikten…

Just nu känns skolstarten som ett staket med taggtråd...

Just nu känns skolstarten som ett staket med taggtråd…

Ju mer jag lär mig om Cs autism, desto mer förstår jag saker och beteenden från när C var liten (”En tillbakablick- letar tecken på autism”). Jag har skrivit om detta i ett annat inlägg också, ”Jag skäms! Men jag lär mig varje dag!”. Bloggen är min bearbetningsprocess så tankar dyker hit och dit, fram och tillbaka. Det är så skönt att skriva om alla tankar och sen låta dem fladdra iväg lite. Låta min hjärna släppa dem ett tag. Lite väl snabbt dyker dock nya tankar upp… 🙂

Jag gör en liten minnesresa angående beteenden hos C.
Nuförtiden har C (13 år) svårt att ta sig hemifrån. Framförallt om det inte är självvalda saker. C låser sig och gråter. Ibland får hen panik och ångest (i synnerhet om det är kopplat till skolan på något sätt).

Vi har alltid haft svårt att ta oss utanför huset i vår familj. C har alltid varit rörig och jobbig när vi ska iväg. Hen har busat, inte lyssnat, retats, tagit en evighet på sig att hitta sina saker, inte klätt på sig… Men oftast tog vi oss ändå iväg till skridskoåkningen, familjepromenaden, bion, dagis, skolan… Dock var vi ofta helt slut och på väldigt dåligt humör.
Det har till och med hänt att vi har fått ställa in familjeutflykter, mest för att både jag och maken har tappat tålamodet och gett upp. På den tiden ville C göra saker och blev då besviken när vi ställde in. Och vi kände oss som dåliga föräldrar. Att vi ställde in drabbade ju även syskonen.

Jag kan nu mer förstå varför C ”kaosade”. Hen hade egentligen redan då lite svårt för att ta sig iväg.
C blev förmodligen orolig. Hen ville åka skridskor, men visste inte vad hen skulle förvänta sig. Ska vi till en ishall? Kommer det att vara mycket folk? Har vi med oss fika? KAN jag åka skridskor eller har jag glömt hur man gör? Kommer det att vara någon jag känner där? Är mina skridskor lagom stora? Passar hjälmen? Hur länge ska vi åka? Åh vad jag önskar att jag visste det jag vet nu! Då hade jag hjälpt C mer och förklarat saker (”Funktionsnedsättning eller brister i miljön?”).

En annan sak jag har tänkt på är fritidsaktiviteter. När C var liten provade hen på ett par aktiviteter. Båda låg på helgerna. Efter ett tag sa C att hen ville sluta för att hen ville vara ledig och vila på helgerna. Så klokt! Det kanske är det som gjorde att hen ändå höll ihop i skolan i så många år. C förstod att hen behövde vila. Då var jag lite besviken på C och tyckte att det var tråkigt att hen ville sluta på aktiviteterna. Hen var väldigt duktig på båda. Nu med min kunskap kan jag verkligen förstå varför C ville sluta. Jag önskar att jag hade förstått det då!

När C var liten fick vi barnsäkra hela hemmet. Det får ju alla som har små barn. Vid flera tillfällen, när vi var hos andra med barnsäkrade hus, hittade C nya faror och saker som deras barn aldrig hade upptäckt. Hen hade en enorm nyfikenhet. Många gånger kunde jag bli arg på C. Hen pillade, stökade, tog sönder… Idag kan jag mer se hens nyfikenhet som en drivkraft.

Det är mycket jag skulle ha gjort annorlunda om jag hade vetat… Men nu har jag en chans att göra rätt!

Skolstarten närmar sig. På torsdag är det dags! Jag märker en större och större oro hos C. Idag skulle C ha ett visst antal datatimmar. Vi bantar ju bort datatimmar nu. När C kom upp ur sängen i morse så skrek hen ”Jag måste få sitta vid datorn hela dagen! Jag får panik! Jag vill inte gå till skolan!!! Jag orkar inte tänka på skolan!!!”. C stod och skakade. Helt förstörd. Vad ska jag göra i detta läge… Vad är rätt? Jag vill inte att hen ska bli dataspelsberoende (”Den där datorn..”). Men om C blir lugn kanske C ska få spela… Eller? Hur ska jag veta vad som är bäst…?

Sen känner jag mig kluven över en annan sak. C säger ”Om jag sitter vid datorn slipper jag tänka!”.
Visst att slippa tänka kan vara skönt för C NU. Men då trycker ju C undan viktiga känslor. Skolstarten kommer ju. Och känslorna finns där under ytan… Hur bra är det? Men om C inte får spela så får hen panik av sina tankar och sin skolångest… Och vi har ett barn som hela dagen är som en osalig ande som gråter och bråkar.

Vi gjorde en ”deal”. C fick extra speltid om hen tog en promenad med mig. Jag försökte försiktigt prata om skolan på promenaden. Peppa lite, förbereda lite. Hen lugnade sig lite men är fortfarande väldigt orolig.

Själv är jag så orolig att jag inte kan tänka på annat. Jag har mailat lärarna på nya skolan, jag har mailat kuratorn… Jag curlar allt jag kan… Men vad hjälper det om C inte tar sig till skolan på torsdag? Om C börjar terminen med frånvaro….? Om ”Den så kallade vardagen” blir sådär jobbig igen… Hur ska vi orka då…?

Vissa saker faller på plats. Men viktiga delar återstår –  framförallt skolan. Den måste falla på plats! Just nu kan jag nästan känna att den där skolplikten, som vi ska vara så glada över i detta land, är min värsta fiende. Den stressar mig, pressar mig, kräver omöjliga saker av mig… Hjälp!

Men om det nu är en plikt/skyldighet (rättighet?) att vara i skolan får väl nya skolan se till att fixa så att C kommer dit och VILL VARA DÄR. Jag och min make…? Ja, vi kan faktiskt inte göra mer än det vi gör… Vi gör redan ALLT vi kan!

5 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

augusti 14, 2015 · 20:29

Mellanbarn

wpid-20150731_211317-1.jpg

Till min 10-åring

Du är liten och samtidigt stor
Att vara i mitten är nog svårare än jag tror

Ibland säger jag att du inte får
Att du inte fyllt tillräckligt många år

Ibland säger jag att du måste och ska
Har du fyllt 10 måste du ansvar ta

Du säger att du känner att du glöms
Att jag inte ser dig – att du göms

Du skulle bara veta hur det är
Du är det barn som inte ger oss så mycket besvär

Du är den som jag vet många saker kan klara
Kanske jag därför orättvis i dina ögon ibland kan vara

Jag tycker att du är underbar
Jag är så lycklig att jag just dig har

Jag hoppas att du vet att jag älskar dig så
Det får du aldrig tvivla på.

(Skriven av Supermamsen)

Postat med WordPress för Android

11 kommentarer

Under Syskon

Taggat som ,

augusti 14, 2015 · 01:34

”Bra tack!”

Vi har haft en bra sommar! Men inte hela tiden...

Vi har haft en bra sommar! Men inte hela tiden…

Idag har vi haft kick-off med jobbet.
Alla var glada, positiva och taggade.
Det blev många frågor om hur semestern har varit.

”Jo tack! Bra! Vi har gjort en del härliga utflykter och lyckades faktiskt pricka in en hel del sol trots allt. Vi har ätit mycket god mat. Vi har plockat blåbär, badat, träffat släkt och vänner. Barnen har lekt med varandra och haft kul ihop. Jag och maken har haft några mysiga dagar med barnvakt” svarar jag dom flesta.

Men eftersom jag är en ärlig person (”Ljuga, luras och skoja”) så är det inte helt lätt att svara så.
Men hur många är beredda att ta emot och bemöta mitt mer utförliga och ärliga svar som kompletterar mitt svar ovan?
”C fick sin diagnos högfungerande autism i början av sommaren. Det var skönt att äntligen få en förklaring till varför det blir så jobbigt för C ibland. Men det känns tungt att veta att mitt barn kommer att få kämpa mer än andra.
Vi haft svårt att komma iväg på resor och utflykter i sommar för C låser sig. Hen vill helst sitta hemma framför datorn (”Bojen”). Det har varit en psykologisk kamp (”Idag föll C”) när vi ska iväg. Syskonen kommer i kläm för C tar så mycket plats (”I skuggan av C”). 10-åringen känner sig bortglömd och tycker att C och 6-åringen får all uppmärksamhet. Det är väldigt mycket bråk mellan syskonen. Jag och min man hinner nästan aldrig prata med varandra. Vi har hela sommaren haft en enormt stor oro för skolstarten som kommer snart (”Snart kommer den så kallade vardagen”).

Tillsammans är båda versionerna sanna. Vi har upplevt allt detta.

Kan det vara så att även mina kollegor väljer vilken version de vill berätta? (”Fasaden”)

”Bra tack!” är nog det svar de flesta är beredda att bemöta på sin oskyldiga fråga om hur semestern har varit….

Postat med WordPress för Android

Lämna en kommentar

Under Ångest, Diagnos, Semester, Syskon

Taggat som , , ,

augusti 12, 2015 · 17:34

Vem har sagt att du måste vara perfekt?

Så är det! ♡

Så är det! ♡

Till C

Du är mitt barn.
Du argumenterar mot mig.
Diskuterar med mig.
Du är envis.
Tjatar på mig.
Lyssnar inte alltid på mig.

Missförstår mig.
Du slår dina syskon ibland.
Du orkar inte hjälpa till så mycket hemma.
Du retas ibland.
Du tycker att det är kämpigt i skolan.
Du driver mig till vansinne ibland.

Du pratar med mig.
Du har bra argument.
Du utmanar mig.
Du lär mig nya saker varje dag.
Du vågar stå för dina åsikter.

Du är smart.

Du är ärlig.
Du har humor.
Vi skrattar tillsammans.
Du kramar mig.
Du säger att du älskar mig.
Du visar att du älskar mig.
Du leker och busar med dina syskon.
Du kämpar och gör ditt eget bästa med skolan.
Du överraskar och hjälper till hemma ibland.
Du gör ditt eget bästa hela tiden.
Det var du som gjorde mig till mamma.
Du gör mig obeskrivligt stolt och lycklig.
Vem har sagt att du måste vara perfekt?
För mig är du perfekt!

(Skriven av Supermamsen)

Postat med WordPress för Android

1 kommentar

Under Kommunikation, Vardag

Taggat som , , ,