Provocerad

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

Ibland blir jag så sjukt provocerad av mina barn. Vid dessa tillfällen har jag glömt allt om lågaffektivt bemötande, förberedelse och att själv behålla lugnet. Jag blir vansinnig. Och då brister jag. När jag brister kan jag ofta säga saker som jag sen ångrar…

Igår skulle vi ta oss iväg och bada med min syster med familj (de hade fikat hos oss innan). C ville inte följa med pga gipset.

Maken skulle cykla till badet med 7-åringen. 11-åringen skulle åka bil med min systers man och deras 2-åring. Jag skulle promenera med min syster så vi skulle hinna prata lite ostört med varandra. Jag hade inga fickor på mina byxor och ville således inte ta med någon hemnyckel. Jag sa till C som satt vid datorn:
”Kan du komma och låsa dörren! Jag tar ingen nyckel!”
”Men åh vad jobbigt! Jag tänker inte låsa!”
”Jo gör det är du snäll!”
”Nej har jag sagt!”
Jag kände hur jag började koka!
”Du är så egoistisk! Jag ber ju om hjälp nu!”
”Nej! Jag tänker inte låsa! Jag orkar inte!”
”Hur kan det vara jobbigt att gå till hallen, låsa och gå tillbaka till ditt rum? Du är så lat!”
Sen kom jag på att min systers man kunde ta nyckeln i bilen (maken hade redan cyklat iväg med 7-åringen) så jag gick till C och sa det. Då sa C:
”Men vem låser upp när ni kommer hem?”
”Det gör pappa! Han och 7-åringen cyklar så de kommer hem före mig och 11-åringen för vi ska promenera hem!”
”Bra!”
Vi var i väg och badade i ca. en timme. Sen skulle vi ta oss hem. Maken och 7-åringen cyklade iväg. Jag och 11-åringen hade en mysig pratpromenad. Det började dugga lite på vägen. När vi kom hem hade maken och 7-åringen inte kommit hem än för det visade sig att de tog en extrasväng.
Jag knackade på Cs fönster, som var öppet, och bad hen låsa upp dörren.
”Men pappa skulle ju öppna!”
”Ja men pappa är inte hemma än och det regnar. 11-åringen och jag vill komma in!”
”Du sa att jag inte skulle behöva öppna. Jag tänker inte öppna!”
”Men för i helvete! Det blir inte alltid som man har sagt! När ska du fatta det? Det regnar och vi vill
komma in! Nu! Du är så himla egoistisk!” Efteråt ångrar jag mitt utbrott men då är det för sent…
Precis då kom maken och kunde låsa upp åt oss. Vilken tur!

C och 11-åringen hamnar ofta i soffan eller i någon av deras sängar och busar och kittlas. Nästan alltid slutar det med att 11-åringen blir ledsen. I morse satt de tillsammans i Cs säng och tittade på en Pokémonfilm. Jag hörde hur de började busa. Jag tittade in i rummet. Det såg lite på gränsen ut.
Jag sa:
”Sluta nu innan någon blir ledsen!”
”Men det är kul!”
sa båda.
”Okej! Men lyssna på varandra om någon vill sluta!”
De fortsatte busa. 11-åringen började protestera lite. Jag gick in i rummet igen och sa till 11-åringen:
”Bryt nu! Gå till ditt rum istället!” Jag visste alltför väl hur detta skulle sluta…
”Nej! Jag vill vara här!”
sa 11-åringen med bestämd min.

Efter ett tag kom 11-åringen farande ut från Cs rum gråtandes.
”C slog mig på näsan!”
”Jaha! Skyll dig själv! Jag bad dig sluta och gå. Du vet hur det brukar bli! Jag tycker inte ett dugg synd om dig!”
”Du är så jävla dum i huvudet!”
snyftade 11-åringen.
Ja, jag kanske är det…

11-åringen har det ju jobbigt med maten. Vi anstränger oss verkligen och försöker laga mat som hen kan tänka sig äta. Ibland när jag eller maken har gjort oss till och lagat något som hen brukar kunna äta så vill 11-åringen inte äta i alla fall:
”Det smakar inte som det brukar!”
”Det är exakt som det brukar! Vi har inte gjort något annorlunda!”
”Men jag kan bara inte äta detta! Det är äckligt!”
”Svält då för i helvete om du är så jävla bortskämd och kräsen!”
Inte en kommentar jag är nöjd med efteråt om man säger så… 😉

(bilden är från Messenger)

(bilden är från Messenger)

7-åringen tar inte ett ”Nej!”. Ibland kan jag vara lugn och förklara mitt ”Nej!”. Andra gånger brister jag totalt när 7-åringen tjatar.
”Kan jag få tuggummi?”
”Nej inte nu! Vi ska äta snart!”
”Men jag vill ha nu!”
”Nej har jag sagt!”
7-åringen kommer tillbaka tuggandes på ett tuggummi.
”Jag tog två tuggummi!”
”Men du fick inte ta tuggummi alls sa jag ju!”
”Nä men jag gjorde det för jag ville det!”
”Du ska göra som jag säger! Nu spottar du ut det där!”
Jag drar fram papperskorgen och 7-åringen börjar gråta.
Inte helt nöjd med det heller…

Efter tillfällen som dessa brukar jag känna mig väldigt missnöjd med mig själv. Vissa gånger brukar jag be barnen om ursäkt eller förklara lite mer varför jag blev så provocerad.

Jag kan ju inte alltid hinna tänka efter före… Det ligger liksom inte i min natur 😉

Annonser

4 kommentarer

Filed under Diagnos, Kommunikation, Stress, Vardag

4 responses to “Provocerad

  1. Jag gillar ditt inlägg – för det visar att du är precis som oss alla andra. Lika bra och fantastisk och bara vanlig mamma och människa. Kanske har du läst lite om min bakgrund och det finns mycket jag ångrar framförallt under tiden efter skilsmässan från barnens far. Ett av mina barn har nu som vuxen fått diagnos ADHD, högfungerande autism och (tror jag) utreds för Aspergers, instabil personlighet, EDS, astma… och jag fanns inte kvar hos hens far, kunde inte skydda hen mot en far som ansåg hen allmänt besvärlig och fullt frisk.
    Att då läsa om en mamma som vet och kan – och ändå tappar koncepten känns befriande skönt. Vi har och har haft helt olika förutsättningar. Men dina blogginlägg hjälper mig att acceptera att jag var den mamma jag kunde vara för mina barn. Inte den jag (framförallt nu med facit i hand) hade velat vara.

    Idag säger mina vuxna barn när vi talar om föräldraskap: ”Mamma – du har alltid brytt dig” Det var och är det de har med sig. Och tänk, jag tror att när dina barn blir vuxna kommer de att säga något liknande. ”Ni brydde er” Det överskuggar utbrott, att inte följa rutiner du vet minskar konflikter mm. Du BRYR dig!

    Därför gillar jag både bloggen, inlägget och dig!
    Varma kramar från en mamma till en annan ❤ ❤ ❤

    P-L
    //Livets Skiftningar

    Liked by 1 person

  2. Carina

    Tyvärr blir vi inte fullkomliga bara för att barnen får en diagnos. Skulle du kunna pysa ut lite av din ilska över att 11-åringen inte äter trots att ni gjort favoritmat? Jag tänker att om du i ett lugnt läge beskriver att ni blir besvikna på hen för att hen inte äter och att ni oroar er för om hen får i sig tillräckligt med näring. Förstår C din oro för att någon ska gå in i huset medan ni är borta? Vad hade hänt om du hade gått utan att låsa? Hade C rest sig upp från datorn och låst sedan ni hade åkt iväg?

    Jag är jättedålig på att kommunicera med E så att hen förstår att nu är jag besviken, men i lägen då jag håller på att brisera och säga något dumt då brukar jag kunna säga rakt av vad jag tycker är fel men jag inväntar inte hens kommentarer. Jag bara går när jag sagt mitt.

    Gilla

    • Jag får försöka pysa lite ibland 😉

      Ärligt talat tror jag inte C bryr sig hen är på det humöret. Det blir liksom mitt problem.

      Vi har pratat med 11-åringen om näring. Tom varit hos en dietist. Men det hjälper inte…

      Kram!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s