”Medstånd” istället för motstånd

Nu har vi en tonåring med stort T i huset. C fyller 15 år i vår.

Att ha en tonåring är tufft. Det är mycket konflikter och ”Du fattar ingenting mamma! Stäng dörren!”.

För oss är det lite av en chock att C är på vift hela tiden. C har suttit i sitt rum vid datorn i mer eller mindre två år. Hen har knappt varit utanför dörren. C har till och med haft svårt att ta sig iväg till självvalda saker. Kompisar hade C via Skype men de sågs mycket sällan IRL (in real life 😉 )

Sedan ungefär 3 månader tillbaka är C knappt hemma längre. C träffar kompisar HELA tiden. De åker till stan, går i affärer, äter på Mc Donalds, går på bio, ”hänger ute” och snackar. Ibland är de hos oss. En gång kom åtta ungdomar hit. Nästan varje vecka har C ett par kompisar som äter middag här.

Föräldrar till ”vanliga” barn får möta detta lite mer successivt. De hinner vänja sig lite.  Barnen kanske börjar vara ute lite när de är 12 på helgerna och då kan man säga kl 20 och sen öka tiden med åldern.  Här måste vi hoppa på kl. 22-23-24 direkt. Jag är inte redo!

Allt detta är givetvis helt underbart!

MEN… Riktigt glad kan jag inte vara. C håller inte de tider vi har satt upp. Ofta kan C komma någon timme för sent och då sätter ”mammahjärnan” igång och oroar sig. C vill inte heller alltid riktigt berätta var hen är. Vi har någon gång gett C en ”påföljd” att hen måste stanna i kommunen en vecka pga. flera sena ankomster. Vi har sagt att C måste visa att hen kan hålla tiden i kommunen först. Sen får det bli stan igen.

C har trotsat detta och åkt till stan ändå. Vi har sagt att om C inte lyssnar så tänker inte vi betala abonnemanget till Cs mobil. Då har C svarat ”Det skiter väl jag i! Det är ju ändå ni som kommer lida mest av det när ni vill få tag i mig!”. Det är sant! Med andra ord har vi plötsligt ingenting att komma med.

I helgen gjorde C revolt. Hen var borta och kom flera timmar för sent, ljög om var hen var och var inte anträffbar. Med andra ord var det en rejäl markering från C att vi måste backa och visa lite förståelse. Annars kommer det att bli fler lögner och stora konflikter. Cs kompis (som också har asperger) var med och gjorde samma sak mot sina föräldrar.

Vi har en väldigt bra dialog med kompisens föräldrar och försöker prata ihop oss om tider osv med dem. Skönt att ha någon att bolla med!

Jag fick tips från en vän, som hade lyssnat på en föreläsning med Bo Hejlskov Elvén, att man måste köra på ”medstånd” istället för motstånd.
Hon sa så här:
”C ser det som ett problem att ni vill veta var C är.
För er är det ett problem att ni inte vet var C är.
Cs lösning är att inte berätta.
Ni vill att C använder sig av en lösning som inte är ett problem för er.
Ni behöver hitta en lösning som C kan känna är okej utan att hen känner att hen har förlorat maktkampen…”

I söndags hade vi ett längre prat med C. Hen förklarade att hen vill träffa kompisar och gå på fester men eftersom C har trott att vi inte skulle tillåta fester så har C valt att ljuga. C har tydligen varit på fester flera helger utan att vi har förstått det. Jag känner mig väldigt godtrogen och blåögd.

Vi sa att vi kan tillåta fester om vi får reda på adressen till festen och om C är ärlig. Vi pratade lite kring tider osv. Vi gjorde en kompromiss. C fick vara med och bestämma och påverka.

Vi förklarade hur oroliga vi blev i helgen och hur farligt det är att vara ute på vift på det där sättet. Det kändes som att lite gick in i alla fall. Hoppas det!

C sa att det kändes skönt att sanningen hade kommit fram och att hen tyckte det var jobbigt att ljuga. Hen sa också att det kändes som vi föräldrar förstod C bättre nu.

Psykologen sa att eftersom C har varit så bunden till, och beroende av, oss föräldrar nu i ett par år när hen har mått dåligt så får vi räkna med en kraftfull frigörelse. Jo tack! Jag märker det!

Nu hoppas vi att genom att erbjuda ”medstånd” (vi tillåter fester) så kan vi få reda på var C är. Vi vinner på att veta var C är och C vinner för att C får gå på festen och slipper ljuga. Inget motstånd. Återstår att se till helgen om detta fungerar. Håll tummarna!

Jag och maken gick en kurs förra våren som hette ”Kommunikationsmöjligheter med din tonåring” på Aspergercenter. På den kursen pratade föreläsarna mycket om att bygga på en kravlös bas med sin tonåring för att få en bra relation. Sen kan man vid andra tillfällen prata om ”jobbiga saker” och ställa krav. Jag måste försöka tänka på det!

Det verkar inte riktigt vara meningen att jag och maken ska ha det lugnt någon gång… 😉

Vi måste bygga på basen! När vi är i basen ska vi inte förmana och ställa krav.

Vi måste hitta en gemensam plattform!

Gilla gärna min sida ”Supermamsen” på Facebook. 🙂 https://m.facebook.com/SupermamsenAspergerbarn/?ref=bookmarks