Stort lidande när samhället sviker

C, min 15-åring med högfungerande autism (asperger), har snart varit hemma från skolan i tre år.  Att läkningen inte har gått snabbare beror på flera olika faktorer. Dels att skolan inte lyssnade på oss när vi signalerade att något var fel, dels att vi föräldrar blev stressade att behandla vårt barn fel och försöka tvinga vårt utmattade barn till skolan men framförallt att den hjälp C så väl hade behövt för tre år sedan inte finns.

C vill klara av skolan. Hen sätter upp mål som hen försöker uppfylla men det går inte. Viljan finns men inte förmågan. Det blir låsningar och blockeringar. C kan fortfarande inte berätta varför det blir så. Hen kan inte heller bearbeta detta utan hjälp av en psykolog.

Vi har i snart tre års tid försökt få hjälp åt C i vårt hem. Eftersom C behöver hjälp med sina låsningar mot att ta sig hemifrån och till kravfyllda saker (skola, läkare, psykolog…) så måste ju psykologen komma hem till oss. Alla instanser vi har varit i kontakt med (BUP, Habiliteringen, Vårdcentralen…) säger ”Vi jobbar inte så! Det finns inga resurser till det!”. C kan inte ta sig till hjälpen så hen får ingen hjälp.

Mitt barn hamnar efter med hela sin skolgång. Självkänslan gällande skolan är i botten. Det är ett enormt lidande. Forskning visar på att de som inte klarar sin skolgång ofta också hamnar i ett utanförskap som vuxna. De hamnar utanför arbetsmarknaden. De får låg självkänsla..
Många hamnar i fel umgänge och får problem med kriminalitet och droger. Hur i helvete ska jag få hjälp till mitt barn? Jag är både ledsen och arg. Och väldigt frustrerad. Jag vet att det är många barn som är i exakt samma situation som min C. Samhället sviker dessa barn. De får inte den hjälp de behöver och det är på bekostnad av hela familjer.  Hur länge till ska mitt barn behöva lida? 😦
Hur kommer det sig att psykologer inte per automatik gör hembesök när det handlar om hemmasittarproblematik? När själva svårigheten är att de inte klarar av att ta sig hemifrån kan de ju inte ta sig till hjälpen.

Om ni undrar om C tog sig till sitt psykologbesök på Habiliteringen den här veckan är svaret ”Nej! C låste sig!”

Detta är den väg C, och många andra barn, vandrar.

Hjälp mitt barn!

 

Annonser

16 kommentarer

Filed under Anpassningar, autism, Ångest, Diagnos, Egna illustrationer, Förståelse, Hemmasittare, Skola

16 responses to “Stort lidande när samhället sviker

  1. Anna Melin

    Det låter i mina öron helt sjukt, O kan inte heller förmå sig att ta sig till bup eller vissa andra ställen. Men vi har haft hembesök av läkare, terapeut, sjuksköterska flera gånger. Ibland har de kunnat prata med O ibland har han gömt sig.
    Jag och min man går regelbundet till bup och får stöd i hur vi kan hjälpa O att må bättre. Jag har fått vara den som”behandla” O för jag har varit den som han känt sug trygg med. Vi har kommit lång väg, från total ångest när vi passerade skolan i bil till att han nu går ca 45 min om dagen (9 dagar i rad) små, små steg där jag fått utföra det direkta arbetat med O.
    Jag önskar det fanns mer stöd, men det gör det inte.
    Vänd er till soc och be om hjälp, vet att ni haft kontakt med dem innan – men be dem igen. Vi fick bra hjälp från dem, men den hårda sanningen är att din son har dig och sin pappa – ni behöver hjälpa honom med alla små steg framåt för det stödet finns inte på många håll i Sverige. Hårt, ja det är det – men det finns nog tyvärr ingen annan sanning.
    Jag känner så med er, anar att er situation är rent ut sagt skitjobbig, men ta en dag i taget! Oroa dig inte för framtiden, huvudsaken är att C mår bra – skolan kan lösa sig sedan, det finns massor med möjligheter. Koncentrera er på att göra saker C mår bra av, skratta och lev här och nu.
    Jag önskar jag kunde hjälpa mer du ger så mycket till mig med dina inlägg 💕❤️💕Kraaaam

    Gilla

    • Tack ❤
      Soc släppte oss precis återigen utan insats. Den hjälp vi behöver finns varken hos Socialtjänsten eller LSS. Vi önskade någon som är kunnig om autism och som hjälper C till och i skolan som är ku

      Gilla

      • Oj råkade skicka för snabbt!

        …och som kan jobba med Cs låsningar. Men de jobbar inte så…

        Vi vill inte ha familjebehandling via soc heller då maken och jag redan har samtalsstöd på Kris- och anhörigstöd. Vi hinner inte med fler möten…
        Kram ❤❤❤

        Gilla

  2. Carina ET

    Usch, vad jobbigt att behöva strida i motvind hela tiden ♡

    Gilla

  3. Marie

    Det du skriver skulle kunna handla om vår son..alla dina inlägg du skriver liknar så mycket vår situation, man är så maktlös..

    Gilla

  4. Stine Ninnesdotter

    På den tiden…. när det inte fanns autismdiagnoser för barn som inte satt i ett hörn och viftade med händerna, när det talades om barndomspsykos och dålig anknytning från mamman… när det nog tänktes väldigt tokigt kring de här barnen – DÅ fanns det en barnpsykiatrisk vård med människor, team, som åkte hem till familjer. Läkare, psykolog, kurator… de kom hem och gjorde utredningar och behandlingar i hemmet. Hemterapeuter och terapeuter med alla möjliga och omöjliga utbildningar gjorde vad de kunde.
    Idag när vi menar att vi kan och vet vad de här barnen behöver, när vi förstår hur låsningarna uppkommer, att barnen måste få anpassningar osv – NU, när vi borde veta bättre – lämnar vi åt barnen att klara av att ta sig till behandlingar som knappt är värda namnet eftersom de pågår i ett par tre timmar och sedan ska det vara klart.
    Alla säger ”det där ligger hos….” (skolan, habiliteringen, BUP, familjen, socialen, fritids, skolpsykologen…..)”. Ingen tar ansvar.
    NU när vi vet – då ställer vi enormt höga krav på evidens i behandling, legitimation av personal och noggranna evidensbaserade utredningar med åtföljande rekommendationer. En stor mängd handledning personalen emellan, konferenser och beslut som skrivs ner i tjocka luntor.
    Medan barnen sitter hemma månad efter månad, år efter år.
    Vi kan i alla fall säga, att vi har en välutbildad yrkeskår.
    En som arbetar evidensbaserat.
    Eureka.

    Gilla

  5. Håller med helt och hållet! Men hur ska man förändra det? Hur ska man förändra BUP och psykiatrin att de ska arbeta mer anpassat? Vill de, kan de, får de? Vill samhället verkligen hjälpa våra barn?

    Liked by 1 person

  6. Pingback: Back to life – back to reality  | supermamsen

  7. anette

    Hej! Har följt supermamsen på facebook ett tag nu. Skönt att veta att man inte är ensam. Har en son som nu börjat 8:an och han har högfungerande autism samt add. Hemmasittare sedan nov 2016.Tycker han verkar påminna om din C:s situation.
    Som jag förstår får din son nu tid med psykolog. Ska oxå försöka få det till min son, då han han har ganska så stor oro (främst i skolan). Har dock förstått att det kan ta mycket lång tid att få psykologhjälp. Tänkte fråga om din son även äter antidepressiva tabletter och vilken effekt de har. Kram

    Gilla

    • Hej
      C äter Fluoxetin sedan två år tillbaka. Detta har gett bra effekt. Humöret är jämnare och oron lite mindre. Inga biverkningar.
      Men det är ju ingen quick fix. Fortfarande låsningar gentemot skolan.
      Hoppas ni hittar något som fungerar.
      Kram!

      Gilla

  8. Pingback: Vi letar efter en rot men behöver en nyckel | supermamsen

  9. Pingback: Jag duger som jag är! | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s