Svacka

Nu har vi hamnat i en sådan där skrämmande och tärande svacka. En svacka som gör att jag känner mig så himla orolig och stressad. Trots att jag borde ha vant mig vid svackor. Varför har jag inte vant mig egentligen? De kommer ju alltid! Jag antar att det är så att jag hoppas för mycket. Vill för mycket. Tänker att den här gången kommer det att flyta på. Jag måste lära mig – i mitt liv flyter det inte på!

E, som lyckades med fyra skoldagar förrförra veckan (terminens rekord), tog sig inte till skolan på hela förra veckan och inte heller idag. Min mage knyter sig. Mina knän viker sig. Jag känner liksom hur jag segnar ner. Sjunker ihop. J A G   O R K A R   I N T E!!!

Jag försöker påminna mig själv om att inte ha för stora förväntningar på E. Jag försöker tänka att många brukar vara trötta innan höstlovet, att det inte är så farligt… Men oron tär och gnager.

Jag får inte hamna här!
Denna bild gäller både C och E.

Den här bilden gjorde jag om C för ett tag sedan. Den gäller även E. Jag måste lära mig att tänka så!

E testar just nu ny medicin, Elvanse, för att förhoppningsvis komma ur sin morgondvala. Hen tar 30 mg så det är en låg dos. Vi märker ingen effekt alls efter två veckor. E är fortfarande knappt kontaktbar de flesta morgnar. Vad ska vi göra? E kanske måste prova en långtidsverkande medicin. Det verkar väldigt svårt att medicinera AD(H)D. Dessutom blir det lite av en ond cirkel då E har selektivt ätande och dessa mediciner ofta är aptitdämpande. Energinivån är inte på topp om man säger så. Jag tar tacksamt emot tips på medicin! E har redan testat Ritalinkapslar, Medikinettabletter och nu Elvansekapslar.

E vill gå till skolan. Hen pratar på kvällarna om att ”imorgon då kommer jag att orka!”. Jag önskar att det fanns kvällsskola för E istället. När vi går in till E på morgonen så får vi nästan inte kontakt. E mumlar bara. Svarar inte på tilltal. Är bara helt väck känns det som. Vi tänder lampor, sätter på musik, sätter på fågelkvitter på soluppgångslampan, masserar, skojar, sjunger, kittlar, försöker locka med något gott… Det kan ta över en timme att få ordentlig kontakt med E.

Något som gör att det knyter sig extra i magen är att vid höstlovet för 3 år sedan (ht-14 i åk 6) så kraschade C och slutade helt gå till skolan. C har fortfarande inte en fungerande skolgång. Nu närmar sig höstlovet och E går i årskurs 6… Inte en gång till! Jag försöker säga till mig själv ”E är inte C!” men likheten gällande skolgången är slående.

Vi ska ha möte med skolan om E nu i veckan och den här gången ska vi be om hemundervisning snabbt så att inte tiden bara går. C fick hemundervisning först i maj i årskurs 6. E hade lite hemundervisning redan i våras. Vi får be skolan att ta upp det igen så att inte kunskapsluckorna blir för stora. E är en högpresterande elev när hen väl är i skolan och orkar med.

C (asperger) har inte varit i skolan på ca 6 veckor. Det går bara inte. Stor uppgivenhet. Insikten om att det inte blir några betyg till jul i år heller känns tung. Framförallt eftersom det är årskurs 9 nu. En psykolog från Habiliteringen kommer hem till oss och pratar med C. Tre hembesök blev vi erbjudna efter mycket tjat. Den hjälpen borde ha kommit när vi bad om den redan för tre (!!!) år sedan.

Lilla L går till skolan (åk 2). L säger själv ”Jag är Cs och Es förebild!”. L har dock också sina dagar då orken tryter. Än så länge lyckas vi dock få iväg L till skolan. Vi säger till L att det är ett vuxenbeslut. I fredags var L väldigt hostig och förkyld. Då fick L vara hemma. Vi förklarade för L att om man är sjuk får man vara hemma men inte annars. Då frågade L om C och E är sjuka. Svårt att svara på den frågan! Jag sa i alla fall ”Nej, dom är inte sjuka. Men dom mår inte bra. Vi gör allt för att dom också ska orka med skolan precis som du!”. L köper det. Just nu. Men hur länge till?

L har en bra lärare som anpassar och har ett bra bemötande. Än så länge får L ingen medicin för sin ADHD. Vi får ser hur vi gör framöver. Det blir tokigt med kompisar ibland och det är svårt med koncentrationen.

Jag sitter här och skriver med en klump i magen. Kommer livet någonsin att lätta? Eller ska vi ha det så här? Måste jag acceptera att livet är så här? För alltid…?

Upp och ner!

Annonser

16 kommentarer

Filed under ADD, ADHD, autism, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

16 responses to “Svacka

  1. Camilla

    Usch o fy i helgen har jag haft stor sorg i kroppen inte för att mitt barn har diagnos utan för att helt plötsligt har hon rasat in i tonåren, hatar oss skriker bryr mig inte hon har sedan i somras massor av nya vänner ( via snap o instagram) vilket är underbart och nya vänner i 7: an hon kör nu i 180 och tror att hon skall få åka till en annan större stad o bo hos en Instagram kompis som vi inte känner. Vi har redan släppt på mycket och låter henne åka till vänner ( där vi har kontakt med föräldrar) Vi är inte vana då hon inte ens gick upp själv och va trött. Vi är så glada att hon kommer iväg själv nu och trivs i skolan. ( nya kompisar. Känns som hon har ett helt nytt liv där vi inte får plats.. Hon skriker att hon inte bryr sig vad vi än säger. Det är en balansgång på att släppa o ha kontroll. Nu vill hon flytta till Farmor och vi har sagt att visst hon kan provbo där ett tag.Jag är bara så rädd att hon kommer rasa snart. Forcerat beteende hemma och så labil… tonåring jag vet men detta känns som vi håller på att förlora henne. Går ju än mindre att prata med henne nu. Bup skall ringa mig men efter 3 påminnelser under 1, 5 veckor har jag inte hört något och nu larmar sonen 15 år att han vill följa med o prata han orkar inte heller med längre… så olika det kan va. Min går ju i alla fall till skolan och där säger dom att allt är bra men hemma är hon som förbytts. Kram till dig och jag hoppas att ni hittar någon lösning med studierna och att dina barn får kraft nog att försöka.

    Gilla

    • Vad jobbbigt det låter! ❤
      Jag hoppas att det lägger sig lite. C, min 15-åring, hade också en intensiv med vänner i våras. Nya vänner via nätet utspridda runt Stockholm. Vi hade många samtal med C och det är lite lugnare nu.
      Kramar

      Gilla

  2. Vad jobbigt för er 😦 Tror du gör alldeles rätt som resonerar med dig själv om förväntningar och krav. Ni har iaf barn som TAR medicin. Vår dotter med ASD totalvägrar medicin trots att den skulle hjälpa mot hennes ångest. Hon är dessutom lågpresterande i skolan, har inlärningsstörning som tilläggsdiagnos och ligger precis under normalvärde för IQ på ett par områden. Inga godkända betyg; hemma mycket. Pust!

    Gilla

  3. Camilla

    Tack för tips, hon hatar oss verkligen Vi har nu släppt” telefonfritt” på natten då vi istället berömde henne att hon är så duktig som tar sig upp själv nu och kommer iväg i tid därför får hon ta eget ansvar om att lägga ifrån sig telefon och sova just för att orka vara i skolan och umgås med kompisar.
    I morgon har vi fått till ett möte med föräldraenheten i annan kommun 4 timmar skall vi få prata och få råd. Detta istället för en inställd föräldrakurs som handlade om Tonåringar med Autism och Adhd.
    Jag är så peppad att få gå dit. Men jag är också orolig för att tiden kommer gå för fort. Jag har ju så svårt att hålla den röda tråden när det känns som jag håller på explodera av frågor …. Kram

    Gilla

  4. Annette Jansson Garcia

    Skickar ett stort stort hjärta till dig.
    Är i samma sits. Vad ska vi göra.
    För att det ska lätta för våra barn.

    Gilla

  5. Det här är så svårt, så svårt. Den rationella delen av en själv saboteras av den emotionella delen.
    Dåligt samvete för det som har gått så snett, planering som funkar eller inte funkar och den känslomässiga berg- och dalbana som följer. Precis som du beskriver.
    Jag tänker att du måste låta dig få sörja det som blivit. För det är ju så det är, man sörjer både det som blivit och det som inte blev.
    Den stackars unge man har som kämpar så hårt, och den unge man trodde man skulle få, som inte skulle få kämpa med mer än borttappat lego. Som skulle vara precis som alla andra ungar och bli duktig på fotboll, stamkund på biblioteket och ha en egen matlagningsdag i tioårsåldern så där.

    Och vet du, man får sörja det där. Man får vara ledsen över hur det blev. För man är inte mer än människa och orken tar slut. Man får bryta ihop och gå vidare.
    Du skirver inte så ofta om barnens pappa men jag får ändå känslan att han finns där. Jag hoppas att det är så.
    Kan ni ge varandra lite egen tid?
    Finns det någon eller någonstans du kan gå till där du får vara ifred en timme, medan pappa sköter familjen? Och tvärtom.

    Det är svårt att komma med goda råd, för det finns inga lätta lösningar.

    Gilla

    • Tack ❤
      Jo pappan finns under samma tak. Vi hjälps åt med mycket. Turas om med nattningar och matlagning.
      På morgonen måste vi vara två för att få ihop logistiken.

      Pappan är lika utmattad som jag och det är tungt när ingen orkar lyfta den andre.

      Vi försöker ge varandra pauser men det blir mest försöka få upp näsan över ytan och sen ner igen.

      Liked by 1 person

  6. Hej!
    Läste precis ditt inlägg.
    Hög igenkännings faktor.
    Jag lever men en son som fått diagnosen svår adhd. Varje dag är en ny kamp. Utåtagerande, blir slagen och ett väldans laborerande med medeciner. Har provat alla möjliga. Just nu äter han Attentin och den har gett bra effekt tror jag iallafall. Elvanse funkade inte på honom var en alldeles för långtidverkande och han kunde inte sova.. attentin är detsamma verksamma substans i men lite mer kortidsverkande. Det är ett hav utav alla medeciner.
    Vill bara att du ska veta att du inte är ensam 💜 all styrka till er. Kämpa på 👊

    Gilla

  7. Nanna

    Alltså vanlig ”bara” tonårstid kan ju vara väldigt stampig, smälla i dörrig, klä sig individuellt och egna vänner går före … men vanliga tonåringar kan samla sig och sansa sig på direkt uppmaning. Och så hänga med på allt deras vuxna ber om (möjligen med butter uppsyn under lugg) men skillnaden med barn med diagnos är väl att dom faktiskt inte bara kan skärpa sig och ställa upp för gruppen/familjen/släkten.
    Heja alla som kämpar.❤️

    Liked by 1 person

  8. Pingback: Utmanande föräldraskap | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s