Idag faller jag. Jag känner mig helt dränerad. Tom. Kall. Uppgiven. Ledsen. Urlakad.
Idag var det skolstart för E men trots två timmars kämpande kom inte E ur sängen. Hen ligger fortfarande kvar där.
Intentionen igår var god. E valde en jobbig alarmsignal till mobilen och bestämde att mobilen skulle ligga långt ifrån sängen. E vill lyckas.
Alarmet lät högt tidigt i morse men inte hjälpte det. E låg kvar och reagerade inte på oljudet.
Jag tände lampor och försökte prata med E. Det hjälpte inte heller. Jag erbjöd massage, önskefrukost och hjälp med påklädning. Bara ett mummel till svar.
Hur ska vi få bukt med detta? Jag blir tokig! Och jag känner att jag blir arg. Arg på E som ligger där och mumlar med stängda ögon, arg på livet som är så här, arg på mig själv…
Jag vet att det inte är Es fel. Men min frustration växer. Jag känner mig… FÖRBANNAD! Jag vill svära och kasta saker. Jag vill skrika och boxas.
Men allt det där ligger inte i min natur.
Istället sitter jag nu under en filt i soffan med en kopp te och skriver av mig. Min terapi. Min ventil som pyser. Jag behöver verkligen pysa nu. Annars spricker jag.
Jag börjar få huvudvärk och det känns trångt i halsen. Hjärtat känns som det ska sprängas. Hela mitt väsen värker. Oro. Ångest. Stress. Press.
Jag orkar inte ta mig för någonting just nu. Men i eftermiddag har vi ett möte för C (som har börjat med lite Skypeundervisning nu) så jag måste mobilisera mig och ta nya tag. Men hur?
Ibland hatar jag mitt liv och känner mig bitter. Idag är en sådan dag.
Jag vet att jag kommer igen. Jag kommer att ta nya tag. Men just i detta nu – så gråter jag.
supermamsen 
Som jag känner igen mig i det du skriver. 😥Tack för att du delar med dig. Någonstans är det en tröst att veta att en inte är ensam.
Önskar jag kunde skicka styrka till dig/er. ❤️
GillaGillad av 1 person
Tack ❤❤❤
GillaGilla
Tack för att du så precist uttrycker det som vi ;Carina och jag känt så många gånger inför den vanmakt och de stora svårigheter vi har med vår nu 15 åriga son.Stort varmt innerligt tack också för de artiklar du lägger ut och som ökar förståelsen för dessa barn.
GillaGilla
Tack snälla ❤
GillaGilla
Du under ditt täcke och ditt barn under sitt…. ni delar känslor och liv.
På något sätt tar du dig igenom täcket, sticker upp huvudet och andas, lagar mat städar och fortsätter livet.
Det är en bild för barnet att spegla sig i.
Det går att fortsätta leva, det går att komma upp och se sig omkring.
Kanhända det till och med finns något att vara nyfiken på.
Tänk om ni kunde fixa middag tillsammans och upptäcka deciliter och utrymme för ris och vatten och…. ja alltså sånt där som till synes inte har med skolan att göra.
Utan att nämna den eller något annat knasigt. Bara laga god mat till någon ni älskar. Oavsett om ni kan äta det själva. För känslor kan vara i vägen och det är ok…..
Att du känner så starkt har ju att göra med kärlek….
Var rädd om den!
GillaGillad av 1 person
Tack ❤❤❤
GillaGilla
Kram 💕💜💕💜
GillaGilla
❤
GillaGilla
💜 Skickar en stor kram
GillaGilla
Tack ❤
GillaGilla
Åh vad jag känner igen mig med kämpandet med att få upp barnet ur sängen, har liknande problem med min dotter ..
Och det där med frustration och ventil, pys på ! imorgon är en ny dag 😘
GillaGilla
❤
GillaGilla
Styrkekramar! Det gör så ont i hjärtat när man känner att hur man än försöker så kan man inte hjälpa sitt barn…
Jag har bokat tid för att göra en tatuering. Den ska vara på underarmen med texten ”This too shall pass”… Det är mitt mantra och känner att jag behöver ha det synligt så jag aldrig glömmer bort att tänka så…
GillaGilla
Känner din känsla så väl, hade en sådan dag i lördags. Så skönt att du har din pysventil i skrivandet, och tur för oss som får läsa dina kloka tankar. Tillåt varje känsla, känn in och släpp ut! Det kommer bättre stunder och bättre dagar 💕 stoooor kram
GillaGilla
Känner din känsla så väl, hade en sådan dag i lördags. Så skönt att du har din pysventil i skrivandet, och tur för oss som får läsa dina kloka tankar. Tillåt varje känsla, känn in och släpp ut! Det kommer bättre stunder och bättre dagar 💕 stoooor kram
GillaGilla
Tack💕
GillaGilla
Tack för att du delar med dig❤känner igen varje ord du skriver.
GillaGilla
❤
GillaGilla
Känner så med dig, hur ska du orka. Har ingen glädje, tröst eller annat att komma med. Bara medkänsla o omtanke om dig. Har förstått att du gör allt o mer därtill!! När kommer din vila! År ut år in, nej nu är det dags att nåt lyfter dig o din familj. Vet att du provat det mesta!! Det måste finnas nåt som kan hjälpa dig på traven. Stor respekt för dig fantastiska Supermamma❤️❤️❤️
GillaGilla
Tack snälla ❤❤❤
GillaGilla
Åh vad jag känner igen mig i dina känslor. Förra terminen hade jag samma problem med dottern. Hon planerade skoldagen kvällen innan, men på morgonen orkade hon inte ta sig upp ur sängen och just den där känslan du beskriver, trots att jag visste att det inte var hennes fel så gjorde hon mig så arg och frustrerad. Idag kom hon iväg till skolan för andra dagen i rad och jag bara håller tummarna att det ska fortsätta så ett tag iaf. Men man vet aldrig.
Styrkekramar till dig ❤
GillaGilla
❤
GillaGilla
Å så väl jag känner igen det! Krascha och sen försöka komma igen. Går oftast men inte alltid. Min K kom inte heller iväg idag, som det oftast är. Just nu är hen i badet. Hoppas kunna prata med hen efter det. Intention och vilja finns, men energin o mobiliseringen saknas. Ofta. Tänker att man kan läsa in en gymnasieutb på folkhögskola när man fyllt 18. Kan bli lösningen, kanske.
GillaGilla
❤
GillaGilla
❤️ I allt detta ska du veta att du är inte ensam. Och alla som känner igen sig gråter med dig. ❤️
GillaGilla
💖
GillaGilla
Ja precis som alla andra känner jag så väl igen den desperata känslan. Nu går han inte i skolan längre utan är för tillfället bara hemma. Minns dock en gång när han låg kvar i sängen när jag kom hem från jobbet. Jag slet av honom täcket och tog med det ut i trädgården. Jag minns att jag var så less på att ”prata med det där jävla täcket” och bara få mummel till svar. Inte så pedagogiskt jag vet, men ibland orkar man bara inte. Kram! ❤️❤️
GillaGilla
❤
GillaGilla
Förstår precis. Du är inte ensam.
GillaGilla
❤❤❤
GillaGillad av 1 person
Tusen kramar! Känner så väl igen mig…
GillaGilla
❤
GillaGilla
Hoppas att du och E hittar era troll. ❤
http://www.fredrikbackman.com/2017/12/30/sebastian-och-trollet/
GillaGilla
Dränerad är just vad många av oss blir. Ambitionerna man hade, och som barnet hade. Och så faller det samman, alla bra planer och allt som skulle leda uppåt, framåt.
Man blir inte dränerad första gången. Men trettioförsta och trehundraförsta.
Och medan de planer man hade fortfarande är färskt havererade. Medan vanmakten river i en så att man blir arg på alla och mest den man vill det bästa för. Medan man fortfarande känner att ens idéer är slut och rädslan för framtiden greppar tag i en. Rädslan att man aldrig ska lyckas hitta sätt som fungerar och leder framåt, uppåt.
Att bädda in sig och låta tid gå medan haveriet kommer på avstånd brukar vara det man kan ta till.
För det som är så underligt är att krafterna ofta kommer tillbaka när haveriet kommer på lite avstånd. Ibland kan man med krafterna planera nytt. Ibland kan man använda dem för att bara våga låta mer tid gå – från misslyckandet.
Och konstigt nog kommer lösningar ibland helt av sig själva.
Bra att du skriver om det!
GillaGilla
Tack ❤
GillaGilla
Känner så väl igen mig. Men vi har inget alternativ än att kämpa på. En annan dag kommer det att kännas bättre. 😓
GillaGilla
❤
GillaGilla
Hej, igår var det samma hos oss, första skoldagen på efter lovet. Jobbig dag för D och för mig, så som du beskriver idag. Idag var jag på nålar men slutligen körde jag D till skolan, bara 20 min sen och hela tiden på gränsen att vända. Själv är jag sjuk och hemma och insåg att idag var första dagen på 3 år som jag är helt ensam och sitter med en filt i soffan. Alla är iväg till skolan! Så idag är det en fantastiskt bra dag och allt känns normalt, en ovan känsla att inte känna en klump.
Efter 2 års frånvaro på högstadiet har D börjat introduktionsprogram på gymnasiet. Går fortfarande bara max 3 dagar och några lektioner, men det är ju så himla mycket mer. Varje dag är en kamp och berg och dalbana känslomässigt.
Kämpa på❤
GillaGilla
Vad underbart för er att se framsteg! 😊
GillaGilla
Ping: Vad hände med vårt ”normala” liv? | supermamsen