Vad hände med vårt ”normala” liv?

Livet går lite upp och ner. Som en bergodalbana. Nu är det ner igen.

Vad hände med vårt ”normala” liv? För drygt tre år sedan hade vi tre barn som gick i förskola/skola. Nu har vi bara ett barn som mäktar med skolan. I alla fall mäktar L (8 år med ADHD) med än så länge.

Våra äldsta barn hade fritidsaktiviteter som de deltog i för tre år sedan. Nu är det bara L som orkar med fritidsaktiviteter.

För drygt tre år sedan var vi två arbetande föräldrar. Nu är vi två delvis sjukskrivna föräldrar.

Då var vi två föräldrar som var ett starkt team. Nu är vi två föräldrar som alltför ofta tjafsar med varandra för att vi är så slitna och trötta.

Jag vet att jag inte kan påverka det som har varit. Jag kan bara påverka framtiden. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera över hur det kunde ha varit om

Jag vet att mina barns diagnoser är medfödda så just den biten hade kommit hursomhelst. MEN om Cs lärare hade lyssnat i åk 5 kanske inte C hade behövt krascha och må så dåligt att hen nu går i 9:an utan betyg.

Om C hade mått bättre kanske E, som är högkänslig, hade mått bättre.

Om C och E hade blivit bemötta på rätt sätt i skolan på en gång så hade förmodligen vi föräldrar inte behövt bli sjukskrivna av utmattning. En utmattning som har kommit framförallt av kampen för våra barn.

Om den hjälp som skulle ha hjälpt hade funnits så hade vår väg förmodligen sett helt annorlunda ut. Men den hjälpen finns inte.

Varför ser det ut så här?

När det gäller hemmasittare är det förebyggande arbetet så viktigt. Att fånga upp och se signalerna i tid. Att det finns en bra dialog mellan hem och skola. Att skolan snabbt gör en kartläggning och sätter in rätt stöd.

Nu har jag jobbat 75% i några dagar. Det känns väldigt mycket. Jag orkar knappt.

Häromdagen fick jag ett brev från Försäkringskassan att de efter denna sjukperiod inte kommer att betala ut mer sjukpenning till mig om jag inte inkommer med nya uppgifter. Nya uppgifter? Räcker det inte med att jag fortfarande har sömnsvårigheter, ont i magen, minnesstörningar, svårt med ork och tålamod, labil, koncentrationssvårigheter, lättstressad, återkommande migrän och numera även hjärtklappning/rusning… Jag kämpar för att orka 75% och de tycker att jag borde orka 100%!
Det kommer jag inte att klara! Det kommer att sluta med att jag blir 100% sjukskriven igen istället.

Jag balanserar på gränsen. Igår fick jag besked om att två kollegor skulle vara hemma idag. Det innebär mer att göra för mig. Min reaktion blev att jag vaknade med migrän och är också hemma idag. Ska jag då jobba 100%?

Jag tycker lite synd om mig och min familj idag. Jag tycker att livet är orättvist. Jag är avundsjuk på familjer som gnäller på normala saker som att deras barn inte har gjort läxan eller att de måste VABBA en vecka för influensan. Sådana ”normala” problem vill jag också ha. Jag vill inte ha detta kompakta liv med hemmasittare, diagnoser, sjukskriving och ingen vettig hjälp.

Den hjälp vi får just nu är att C får undervisning via Skype ca en timme/vecka och E får hjälp från kommunens hemmasittarteam. Jag och maken får samtal på Kris- och Anhörigstöd.

Resten i vårt liv får vi ro själva. Och vi får ro utan åror och med ett stort jävla hål i båten!
Det är en himla tur att vi är resursstarka föräldrar som fortsätter kämpa för våra barn. Som biter ihop och fortsätter orka dag efter dag… Vecka efter vecka… År efter år… Båten läcker men vi paddlar på med våra händer. Framåt…

Annonser

11 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, förälder, Hemmasittare, Vardag

11 svar till “Vad hände med vårt ”normala” liv?

  1. Anna Melin

    Skickar en stoooor kram 💕 idag tror jag att det är vad du behöver.

    Gilla

  2. Ulle

    Jag sitter inte riktigt i samma båt (ännu) men jag känner igen mej i mycket av det du skriver. Jag får intrycket av att du är en helt fantastiskt mamma och kanske fick du/ni just dessa barn för att du/ni klarar av att ro…trots att bristen på åror och hålen i båten…
    All kärlek till dej och dina! ❤️❤️❤️❤️❤️

    Gilla

  3. Anna

    Stor stor kram till dig! Och tack för allt stöd jag fått av dig! ❤️❤️❤️

    Gilla

  4. Anki

    Hej,
    Tycker att det är tillräckligt med en 13-åring med adhd och allt vad det innebär som är hemmasittare. Jag tankar så mycket energi jag kan från din blogg och känner mig trygg i att inte vara ensam med skolmöten, soc-anmälningar, SIP, BUP osv osv.

    Just detta med att få allt att rulla i det ”normala” som inte riktigt är där man befinner sig är en rätt så rejäl prövning på alla plan.

    Varma kramar Anki

    Gilla

  5. Anna

    Hej!
    Jag sökte på Google om skola gör orosanmälan för ensamstående mamma och då kom din blogg upp.
    Det känns så skönt att du har blogg och förmedlar även min bild av ett tufft liv med
    npf diagnoser. Jag har äntligen fått bli lyssnad på och ska få komma till neuropsyk då det misstänkts av mig själv sen barn att jag har ADD min psykolog ser en liten autism hos mig men det får psykiatrikern utvärdera.
    Min äldsta dotter har ADHD/ADD mer åt ADD men hyperaktiv genom att hon alltid vill veta vad hon ska göra här näst fast hon egentligen är helt slut och somnar oftast av utmattning när hon kommer hem från sjolan.
    Skolan har sedan vi flyttat till Örebro län inte gjort mycket trots att jag skickat med all information från förra skolan. Jag har även sedan flytten önskat ett åtgärdsprogram och noga planering men lärarna eller rektorn har inte lyssnat.
    Det är jag som ansvarig förälder som ska få mitt/mina barn till skolan.
    60% frånvaro av olika anledningar, sjukdom hos barnet/ barnen, jag som är helt slutkörd,
    Oftast hittar barnet med npf på något för att slippa skolan och får utbrott, orkar jag så funkar det att åka till skolan ändå men är en dag som jag mår skit själv samt att jag dagligen har kroppsvärk så blir barnen hemma.
    Fast jag vet att det är bra att åka senare till skolan ändå då är orken borta.
    Och så känner jag att skolan inte ens vill lyssna på mig hur det är utan istället gör dem en orosanmälan.
    Min läkare har även gjort en men socialen avskrev den då de såg att jag tar ansvar för mina barn och som nu även att jag ska få hjälp själv med min problematik med Npf.
    Med detta långa inlägg om mig och min familj vill jag bara säga att
    Sluta aldrig kämpa ge inte upp för er rätt mot skolan hur mycket de påstår är föräldrar ansvar så har dem elev ansvar!

    Gilla

  6. Ping: Den här veckan är vi en ”vanlig” familj | supermamsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.