Etikettarkiv: dvala

Livet går i cykler

För oss är det så tydligt att livet går i cykler som kommer igen varje år. Vår familj mår som allra bäst på våren och sommaren. Då kommer ljuset och värmen. Då blommar vi. Vi mår också bra av att vara lediga. Då slappnar vi alla av. Vår årliga skidvecka (blev självklart ingen i år) brukar också vara toppen.

Den så kallade ”vardagen”, den som vi har mest av, är det tuffa och jobbiga. Försöka få iväg barn till skolan, gå på otaliga möten, hinna med hushåll, jobba, återhämtning… Det har ändå blivit lite bättre nu när barnen är äldre. De behöver alla tre mycket stöd men vi behöver inte punktmarkera någon av dem längre.

Emil (ADD med autistiska drag) brukar ha en bra start varje hösttermin. Ungefär vid höstlovet brukar han krascha och sen är han i ”dvala/ide/koma” i fem månader (november-mars) och i april brukar han ”vakna” igen. Så har mönstret varit i flera år nu. I höstas hade han anpassat schema för att han skulle orka men han höll inte ändå.

När han ”vaknar upp” i april är han taggad och vill ta igen allt vilket givetvis inte går. Han är bekymrad över allt han har missat, både socialt och kunskapsmässigt. Han grubblar över allt möjligt. ”Mamma, det känns som om jag har missat min barndom”, ”Mamma, tror du att jag kan få betyg i något ämne?”, ”Tror du kompisarna kommer ihåg mig?”, ”Är det försent för mig att få ett bra liv?”, ”Hur mycket skola har jag missat egentligen?”…

Det är så frustrerande att vi inte lyckas hejda detta. Emil går i årskurs 8 nu. Sedan årskurs 4 har han haft ganska hög sporadisk frånvaro. I årskurs 6 kraschade han rejält. Varje höst börjar han bra för att sedan falla igen. Det är inget fel på hans vilja. Jag tycker så synd om honom. Han har en plan. Han vet vilket gymnasium han vill söka till och han vet vilken utbildning han hoppas komma in på. Han vet att det krävs betyg för att fixa detta. Ändå har han bara betyg i två ämnen. Han är smart och har höga krav på sig själv. Han säger att han siktar på betyg A. Vi har sagt att det räcker bra med E men han lyssnar inte. Varje uppgift han får (just nu en del hemarbete pga. coronaläget, annars 50 min/dag i skolans studio) sitter han med jättelänge. Han analyserar och väger varje ord och han blir aldrig nöjd.

Vi försöker peppa honom och vi vill att han ska hitta ett ”lagom” men det finns inget lagom. Det är allt eller inget hela tiden. Emil är en grubblare. Jag vet att han kommer att ha det jättetufft när kompisarna går ut 9:an nästa år om han inte är i fas med dem. Hur kan vi få honom att hålla ett helt läsår? Jag vill så gärna hjälpa honom men jag vet inte hur…

Imorgon börjar vardagen igen efter påskledigt. Det är bara två månader kvar till sommarlovet. Samtidigt som jag längtar dit vill jag att tiden ska krypa fram nu. Jag vill att Emil ska hinna komma ikapp lite. Hinna umgås med kompisar lite. Hinna må bra…

Hur  kan vi ändra på och bryta denna cykel?

Annons

2 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Vardag

Dränerad 

Idag faller jag. Jag känner mig helt dränerad. Tom. Kall. Uppgiven. Ledsen. Urlakad.

Idag var det skolstart för E men trots två timmars kämpande kom inte E ur sängen. Hen ligger fortfarande kvar där.

Intentionen igår var god. E valde en jobbig alarmsignal till mobilen och bestämde att mobilen skulle ligga långt ifrån sängen. E vill lyckas.

Alarmet lät högt tidigt  i morse men inte hjälpte det. E låg kvar och reagerade inte på oljudet. 

Jag tände lampor och försökte prata med E. Det hjälpte inte heller. Jag erbjöd massage, önskefrukost och hjälp med påklädning. Bara ett mummel till svar.

Hur ska vi få bukt med detta? Jag blir tokig! Och jag känner att jag blir arg. Arg på E som ligger där och mumlar med stängda ögon, arg på livet som är så här, arg på mig själv…

Jag vet att det inte är Es fel. Men min frustration växer. Jag känner mig… FÖRBANNAD! Jag vill svära och kasta saker. Jag vill skrika och boxas.

Men allt det där ligger inte i min natur.

Istället sitter jag nu under en filt i soffan med en kopp te och skriver av mig. Min terapi. Min ventil som pyser. Jag behöver verkligen pysa nu. Annars spricker jag.

Jag börjar få huvudvärk och det känns trångt i halsen. Hjärtat känns som det ska sprängas. Hela mitt väsen värker. Oro. Ångest. Stress. Press.

Jag orkar inte ta mig för någonting just nu. Men i eftermiddag har vi ett möte för C (som har börjat med lite Skypeundervisning nu) så jag måste mobilisera mig och ta nya tag. Men hur?

Ibland hatar jag mitt liv och känner mig bitter. Idag är en sådan dag.

Jag vet att jag kommer igen. Jag kommer att ta nya tag. Men just i detta nu – så gråter jag. 

40 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress, Vardag