Kategoriarkiv: Boktips

Lösenordsskyddad: Bristande föräldraförmåga? Nej! Vi är superföräldrar!

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Ångest, Boktips, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Kommunikation, Skola, Stress

Ytligt

wpid-20150910_213228.jpg

Ibland känns allt bara så ytligt. På Facebook handlar så mycket om prestation.

Man vill visa upp sina perfekta barn och sitt perfekta liv:
”Storasyster nattar lillebror och jag sitter med en kopp kaffe!”
(Det har hänt här en gång tror jag att syskonen nattar varandra.)

”Storebror hjälper lillasyster med läxorna!”
(Det har aldrig hänt!)

”Barnen överraskade oss med frukost i morse!”
(Det har faktiskt hänt ett par gånger.)

”När jag kom hem från jobbet hade min son på eget initiativ tömt diskmaskinen!”
(Det har aldrig hänt att någon form av hushållsarbete har gjorts spontant av mina barn.)

”Mina barn lagade middag idag! Vilka duktiga barn jag har!”
(Det har aldrig hänt!)

”Barnen är hemma själva och maken och jag njuter av en kvällspromenad! Skönt att barnen har blivit så stora!”
(Det har aldrig hänt! Våra barn kan inte vara hemma själva alla tre samtidigt.)

”Vilka kloka barn jag har! Så härliga samtal vid middagsbordet idag!”
(Vi äter sällan middag tillsammans alla fem!)

”Min dotter har skrivit en insändare till tidningen om nedskräpning! Företagsam tjej! Mycket stolt mamma!”
(Det är nog långsökt gällande mina barn… Men kanske 6-åringen framöver… 😉 )

Sen finns gnället och beklagandet:
”Jag har sagt till mitt barn att städa sitt rum men hen lyssnar inte! Blir galen! Supernanny nästa!”
(Jag kan inte be mitt äldsta barn (13 år) med ASD städa sitt rum för hen har inte energi till det. Tyvärr blir det då så att mina andra barn (10 och 6 år)  inte heller städar sina rum speciellt ofta för de tycker att det blir orättvist då.)

”Jag måste tjata en kvart på mitt barn innan hen gör läxorna!”
(Okej, men ditt barn har, och gör tillslut, läxor i alla fall. Här har vi scenariot att ett barn inte går till skolan speciellt mycket och har inga läxor. Ett annat barn är utmattat och har också läxfritt just nu.)

”Idag fick vi muta barnen med fika för att de skulle gå utanför dörren!”
(Här fungerar inte mutor. Ett av mina barn ORKAR bara inte gå ut vissa dagar.)

”Mitt barn tar en halvtimme på sig att komma upp ur sängen på morgonen! Jag blir tokig!”
(Men ditt barn kommer upp ur sängen. Jag får kämpa väldigt mycket för att min 13-åring med ASD ska komma upp ur sängen. Ofta får jag till och med klä på hen! Min 10-åring är inte heller lätt att få upp just nu.)

”Fick precis veta att mitt barn har skolkat från skolan idag! Nu blir det allvarsprat ikväll!”
(Mitt ena barn har knappt varit i skolan sedan oktober 2014. Dock har hen aldrig skolkat då vi alltid har vetat om att hen har varit hemma.)

”Mina barn har bråkat mest hela dagen! Trött!”
(Oj, skulle jag lägga upp det som en status på Facebook skulle det kunna vara stående. Men nu har vi gjort en del anpassningar i våra rutiner i hemmet vilket faktiskt har lett till färre bråk för syskonen träffas inte lika mycket.)

Ja… Det är bara att inse att livet ser olika ut för olika människor. Så ska det såklart vara! Men ibland kan statusar som ovan provocera mig.

Mina ”skrytstatusar” skulle kunna vara:
”Mitt barn duschade idag på sin duschadag utan att jag behövde påminna. Stolt mamma!”

”Mitt barn stängde av datorn när datatiden var slut utan att försöka förhandla!”

”Mitt barn klarade av att hantera att utflykten ställdes in idag för att det regnade. Vi slapp ångestattacken! Så skönt!”

”Min 13-åring klädde på sig själv i morse! Framsteg!”

”Mina barn satt i soffan tillsammans och tittade på en hel film utan att bråka!”

”Min 13-åring orkade göra sin egen frukost idag! Härligt!”

”Min 13-åring tog sig iväg och träffade kompisar idag för första gången på två månader!  :)”

”Idag satt hela familjen och åt middag tillsammans för första gången på två veckor! Och ingen blev ledsen och lämnade bordet!”

Gnället och beklagandet är det ingen idé att jag går in på för det är nog för djupt…

Dagens Facebookstatus är:
”C har varit hemma från skolan nu i tre veckor (inklusive påsklov). Innan sportlovet gick det inte heller så bra. Det har varit ett stort bakslag nu. C visar enorm oro och ångest, nästan panik när vi pratar om skolan. Vi har sagt till C att hen måste bryta mönstret och ta steget tillbaka.

I morse väckte jag C kl. 7:40. Jag sa, som psykologen hade sagt, att C inte skulle tänka utan bara göra. Vi satte på skön musik.  C skruvade på sig. Vände sig mot väggen. Jag klappade C på ryggen. Lirkade lite. Jag hjälpte C med kläderna. Hen satte sig upp och sa ”Jag ska verkligen försöka gå idag!”. Vi gick mot matbordet. C saktade in på stegen. Började andas fort. Fick en orolig blick. Jag sa ”Inte tänka! Kom nu!”. Jag såg på C hur hen kämpade med sig själv. C sa ”Jag vill verkligen bryta detta!”

C gick till bordet och drack sin O´boy, tog sin medicin. Lade ner huvudet på bordet. Andades fort. Jag sa ”Nu sjunger vi med!”. Jag höjde musiken och vi sjöng så huset skakade. Jag sa till C att nu går vi till hallen (den kritiska zonen). C tvekade lite. Tittade mig i ögonen med allvarlig blick. Jag nickade och sa ”Vi fixar det!”. C gick till hallen. Jag tog fram jacka och skor. Vi skyndade ut till bilen. Satte på musiken högt och sjöng med. Inget utrymme för tankar. När vi kom fram satt C i bilen och stirrade. ”Hoppa ur nu så hämtar jag dig om 90 minuter!”.

C flackade med blicken. Skruvade på sig. Tog händerna för ansiktet. Så nära målet nu. Jag gick ur bilen och gick runt och öppnade Cs dörr. ”Kom nu!”. C tittade på mig med orolig blick. Knäppte upp säkerhetsbältet. Ställde sig upp. Jag kramade C hårt och sa ”Du är så sjukt stark som gör detta! Jag är så stolt över dig!”
C tittade mig i ögonen. Log. Gick iväg. Vände sig om. Gjorde tummen upp och log igen. Jag är så sjukt stolt över mitt älskade barn som kämpar så hårt med sin ångest och sin oro. C är världens finaste!”

Så skulle jag skryta på Facebook. Det handlar om så mycket mer än om barn som gör saker som att laga mat, natta syskon… Detta är stort!

Många verkar uppmärksamma barns görelse (självförtroendet – att veta att jag kan) men jag vill också försöka uppmärksamma mina barns varelse (självkänsla – att veta att jag duger).

s. 39 i boken "Våga vara. En handbok för att visa barn vägen till bättre självkänsla" av Jana Söderberg.

S. 39 i boken ”Våga vara. En handbok för att visa barn vägen till bättre självkänsla” av Jana Söderberg.

Mina barn är fantastiska för att de är just som de är med alla sina egenskaper!

11 kommentarer

Under Ångest, Boktips, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Jag måste orka! Men hur?

Jag känner mig sliten! (Bilden är från Messenger)

Jag känner mig sliten!
(Bilden är från Messenger)

Det är helt galet vilket liv vi har. INGENTING fungerar känns det som! C har stort bakslag och kom inte iväg till ”hemmasittarskolan” idag. Inte helt oväntat efter en veckas sportlov. Det blir inte lättare av att C var hemma hela veckan före lovet också. Läraren på skolan har nog inte heller riktigt förstått Cs inre kaos utan ser mer den högfungerande C vilket gör att läraren verkar tvivla lite på vår föräldrakapacitet.

10-åringen är låg. Äter dåligt, sover dåligt och tycker att allt är tråkigt. Idag har jag återigen varit med 10-åringen i skolan. Hen hade aldrig kommit iväg annars.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till 10-åringen. Hen använder samma ord om skolan som C har gjort och hen beter sig på samma sätt. Jag vill inte att min 10-åring ska fastna hemma som C gjorde. Istället följer jag med och hjälper och peppar. Vi ska ha möte med skolan och prata om läxfritt och att vi vill att skolan ska sänka kraven på 10-åringen ett tag så att hen kommer på fötter. Min 10-åring är deprimerad. Vi har bokat möte på BUP i april.  Jag är ju sjukskriven för stress/utmattning och orkar egentligen inte vara i skolmiljö en hel dag. Jag är så trött… Men jag måste ju hjälpa min 10-åring…

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Denna bok rekommenderas! Perfekt att ge till barnens lärare. Den är på rea på Adlibris just nu såg jag! Passa på!

I helgen har vi haft lite paus ett dygn. Svärmor passade barnen och vi var ute och åt och bodde på hotell. Det var jätteskönt! Men åh vad svårt det är att få ett äktenskap att fungera under dessa förhållanden. Det känns som vi kvävs. Det finns ingen plats alls för oss i vardagen. När vi är iväg kan vi hitta tillbaka till varandra men vi har ju inte så mycket att prata om egentligen. Jag får ju inte så mycket input i mitt liv.

I vardagen är vi ett företag känns det som. Vi har våra olika roller och uppgifter och gör det som ska göras. Vi hinner inte sitta med varandra och ta en kopp kaffe på kvällen. Just nu sover jag med 6-åringen och 10-åringen och eftersom nattningen tar tid och jag är så himla trött så går jag ofta och lägger mig med dem.

Maken och jag bråkar en hel del också. Det börjar med att vi är sura på barnen (oftast) och sen låter vi det gå ut över varandra. Vi kan också bråka om hur vi ska hantera situationer och om den ena tycker att den andra gjorde fel. Att ”jobba” låg-affektivt är så viktigt! Och det är viktigt att vi båda gör det för att det ska fungera. Men kruxet är att vi båda är utmattade. Hur ska man lyckas vara låg-affektiv och tänka 10 vändor då innan man agerar? Vi har ju känslorna utanpå kroppen lika mycket som barnen!

I lördags var jag på tjejmiddag. Det var trevligt men jobbigt. Jag satt där och skrattade och drack vin som de andra. Men inuti hade jag en klump i magen. Skrattet fastnade lite i halsen. Jag är inte glad. Jag mår inte bra. Det ÄR inte bra.

En av mina vänner, som jobbar med barn, började berätta om en situation då en elev hade fått ett utbrott och kastat en stol. Hon berättade att rektorn hade varit på barnets sida när hon kom och beklagade sig. Jag, som nyligen var på Bo Hejlskov Elvéns föreläsning om hur man ska bemöta konflikter, sa att jag höll med rektorn och frågade henne vad hon hade gjort för att eleven kände att den behövde kasta en stol. Jag kan säga att den kommentaren inte hamnade i god jord. Det märktes att hon kände sig väldigt provocerad. Hon sa att en elev måste lära sig och förstå att det aldrig är okej att kasta en stol. Oavsett hur arg man blir! Jag fortsatte ifrågasätta och sa att det nog handlar om för högt ställda krav och för få anpassningar. Vi höll nästan på att bli ovänner så jag fick låta samtalet ebba ut. Men detta har satt igång mina tankar. Är det så viss skolpersonal (självklart finns det positiva undantag) ser på låg-affektivt bemötande? Personalen tycker att barnen ska fostras och förbjudas att kasta möbler… Det är klart att det inte är okej att kasta möbler men det finns ju en anledning till att de gör det! Jag tycker om min vän. Hon är klok och en bra mamma men… Detta tänk med låg-affektivt bemötande verkar hon inte köpa 😦 Jag förklarade också att vi vuxna bara kan samarbeta om vi är lugna och behåller kontrollen och tar ansvar. Då undrade hon om hon inte får bli arg. Jag försökte förklara att det nog inte lönar sig att bli arg i en situation som har urartat så.

20160227_105006-1-1.jpg

Denna bok rekommenderas! Kanske ska köpa en till min vän 😉

Imorgon är en ny dag. Den konstanta oron för hur det ska gå på morgonen gnager. I natt vaknade jag klockan 4 och kunde inte somna om. Jag vet inte hur vi ska få vår vardag att fungera. Det känns som vi gör ALLT och ingenting hjälper. Det gick bättre för C ett tag. Då kroknade 10-åringen. Sen fick C bakslag och då gick det bättre ett tag med 10-åringen. Nu däremot mår ingen av dem bra.

Vi har samtal med resursenheten på kommunen. Vi funderar på att söka familjebehandling. Jag tror inte vi kommer ur detta utan hjälp. Egentligen skulle jag vilja att jag kan gå hemifrån kl. 7 varje morgon så får någon annan ta morgonstressen och pressen. Jag orkar inte ha det så här!

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle behöva ett slutdatum på det jobbiga. Då fick jag en kommentar på Facebook om att jag nog inte alls skulle vilja det. Den kvinnan hade haft det jobbigt i 8 år. Hon sa att om jag har ett slutdatum så finns risken att jag kollapsar totalt. För vem vet när det blir?  Och C har ju sin diagnos. Det är ingenting som kommer att försvinna.  Hon sa också att jag måste ta vara på de positiva stunderna. Jag försöker!

Jag måste orka! Men hur?

16 kommentarer

Under Boktips, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Låg-effektiv eller låg-affektiv? Stor skillnad!

20160224_125706.jpg

Häromdagen var jag på Bo Hejlskov Elvéns föreläsning ”Hur undvika och bemöta konflikter?”
Bo är legitimerad psykolog och har skrivit många böcker. Den senaste (vad jag vet) är boken ”Barn som bråkar. Att hantera känslostarka barn i vardagen” som han har skrivit tillsammans med författaren, föreläsaren, bloggaren och journalisten Tina Wiman. Boken ger många exempel från verkligheten och är lätt att relatera till. Vi får tips på hur vi kan hantera situationer genom låg-affektivt bemötande. Rekommenderas!

Föreläsningen gav mig och maken många tankeställare. Vår 13-åring med asperger (ASD) behöver verkligen ett låg-affektivt bemötande. Detta går ut på att tänka på att affekt smittar. Om jag är lugn blir du lugn. Om jag skriker och gormar så reagerar du med samma beteende. Detta är inte lätt för det krävs självkontroll i lägen som är svåra att hantera.
Det viktiga är att:

  • Undvika ögonkontakt (som är jobbigt för många med ASD).
  • Försöka minska/dämpa känslouttryck.
  • Avleda- försöka få personen på andra tankar.
  • Inte vara dominerande.
  • Att försöka behålla kontrollen över sin röst och prata lugnt utan att spänna käkarna.
  • Man måste visa respekt för den privata bubblan/personliga utrymmet.

Vi har varit låg-effektiva så många gånger mot C! Hur många gånger har vi inte klampat efter C för att tillrättavisa eller förklara något när hen tydligt har visat att förmågan att hantera det vi har att säga inte finns just nu? Alltför många gånger!
Vi har många gånger krävt för mycket av C i olika situationer. T ex sitta vid matbordet med familjen (men det har vi slutat med). C har inte förmågan att sitta med oss och äta utan att ”spåra ur”.
Vi har alltså jobbat låg-effektivt och gjort situationer värre för våra metoder har haft låg positiv effekt. Nu ska vi ”jobba” LÅG-AFFEKTIVT!

Låg-affektivt bemötande går ut på att ställa krav som vi vet att vi kan hjälpa personen LYCKAS uppnå. Det går ut på att hantera situationer på ett sätt som gör minst möjlig ”skada” och att utvärdera efteråt vad vi kan förändra och göra bättre för att hjälpa personen nästa gång.

Vi får inte hamna i en maktkamp för det finns ingen vinnare. Vi har många gånger gjort så att situationer med C har eskalerat för att vi ville få vår vilja igenom och markera. Det har blivit många principsaksbråk: ”C måste ju förstå detta och lära sig till nästa gång!” har vi tänkt. Men nej, C lär sig inte till nästa gång för C har inte konsekvenstänk på det sättet. Det hjälper inte att ”vinna” en situation för egentligen är vi alla förlorare då!

”Människor som kan uppföra sig gör det!” (Ross Greene). Vi måste hjälpa C lyckas med det! Hen saknar vissa förmågor och då får vi kompensera. C vill såklart inte misslyckas. Hen vill inte att vi ska bli arga!

Bo tryckte på ”Ansvarsprincipen” – Den som tar ansvar kan påverka!” (Bernhard Weiner). Vi är vuxna och vi måste ta ansvar.
Bo pratade också om ”Kontrollprincipen”- man måste ha kontroll över sig själv om man ska kunna samarbeta!” Med andra ord, om C redan har tappat kontrollen är det ingen idé att försöka fortsätta prata just då. Vi måste försöka förebygga och hejda förloppet INNAN C tappar kontrollen.

En sak som gav mig lite skinn på näsan som förälder är att Bo berättade att hans dotter hade tagit sönder ett fönster i skolan en gång och skolan ringde till Bo och Bo sa ”Okej men det hände ju i skolan, hur kan det vara mitt problem? Ringer jag dig när min dotter slår sönder något hemma?” (inte säker på att det var exakt så han sa men tror det var ungefär så).
Då tänkte jag på de gånger jag har fått samtal från ”hemmasittarskolan” och de har sagt att de skickar hem C för att C vägrar jobba. Som om det vore mitt ansvar! Det är ju deras ansvar! Om jag har slitit för att lyckas få iväg C på morgonen (och det är väldigt svårt och kräver allt av mig) så måste ju skolan ta över sen. Om C jobbar eller inte är ju SKOLANS ANSVAR. Nästa gång de ringer ska jag säga ”Jaha, då får ni fundera över varför hen inte vill jobba och hitta ett sätt som fungerar!” Hittills när de har ringt har jag mest känt mig som en misslyckad mamma. Men om C är där har jag faktiskt gjort mitt jobb!

Självklart krävs det oerhört mycket av oss som föräldrar. Vi måste orka! Nu har jag och maken mycket jobb framför oss. Vi kommer att få vända ut och in på situationer för att hitta en smidig väg. Men jag är helt övertygad om att ”jobbet” kommer att löna sig. Det vi gör nu (låg-effektivt;) ) fungerar ju inte. NU SKA VI JOBBA LÅG-AFFEKTIVT!

Det finns så mycket mer att ta upp om detta ämne! Allt får inte plats här får då blir det för mycket text.
Jag vill varmt rekommendera både Bos föreläsning och boken!

20160227_105006-1-1.jpg

29 kommentarer

Under Bloggtips, Boktips, Diagnos, förälder, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Rutiner, Vardag

”Hur orkar ni? Vilket stöd och vilken hjälp får ni som föräldrar?”

Varför finns det en mur mellan oss föräldrar och de som borde förstå och hjälpa oss?

Varför finns det en mur mellan oss föräldrar och de som borde förstå och hjälpa oss?

”Hur orkar ni? Vilket stöd och vilken hjälp får ni som föräldrar?” Den frågan har vi fått MÅNGA gånger. Både av vänner/familj och av olika instanser.

Svaret: ”Stöd? Hjälp? Nä, vi har mest blivit skuldbelagda, misstrodda och ifrågasatta som föräldrar!”

När vi sa till skolan att C inte ville gå dit sa de att det bara var att ”tvinga dit ungen. Ni är föräldrarna ni bestämmer!”.

Vi försökte påpeka för skolan att det nog var något I SKOLAN som gjorde att C inte ville gå dit. Skolan lyssnade inte. C ville jobba i lilla gruppen. Vi frågade skolan om det. De sa att den gruppen var för barn med diagnos (på den tiden, i 5:an, hade C ingen diagnos) så det fick inte C.
Vi bad att C skulle slippa läxor. Vi märkte att hen var trött. Men nej, engelskaläxan måste C göra…

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Vi föräldrar ändrade inte plötsligt våra rutiner eller vår uppfostran. Vi gjorde inga nya konstiga saker hemma för att C skulle vilja vara hemma. Vi uppmuntrade inte C att vara hemma på något sätt. Syskonen tog sig fortfarande iväg till skola och förskola.

C ”valde” att vara hemma för att skolan inte fungerade längre. C mådde dåligt. C orkade inte längre. C fick sin aspergerdiagnos först i somras (sommaren mellan 6:an och 7:an). C har varit hemma sedan år 6, november-14 (med ett par skolförsök vt-15).

Skolan hann aldrig göra en kartläggning av C i skolan för att försöka ta reda på vad som gjorde att C inte ville vara där. C hann sluta gå dit. Och då blev det VÅRT FEL.

Den här hade nog skolan missat helt!

Den här hade nog skolan missat helt!

Vi gjorde själva en orosanmälan till Socialtjänsten och blev utredda och ”godkända” på alla punkter. Vi frågade om familjebehandling men de sa att det kräver nog för mycket av C. Och de hade de nog rätt i… Så det blev inget.

Jag och maken var hemma mycket från jobbet för att hjälpa och stötta C. Vi fick ta tjänstledigt eller komp. Tillslut skrev en läkare ett intyg så att vi får VABBA för C trots att hen är 13 år.

När vi var hemma fick vi höra att ”Nu vill ju C vara hemma med er. Det är såklart mysigt att ha mamma eller pappa hemma. Det är bättre om ni jobbar så att C är ensam hemma och har tråkigt. DÅ vill C till skolan”.

Vi har bett läkare sjukskriva C för att slippa stressen och pressen med skolplikt och låta C läka i fred. Vi tror att C blev utmattad av flera år i en skola som egentligen inte alls var anpassad efter Cs behov. C höll ihop i skolan i många år. Läkaren sa ”Vi sjukskriver inte barn!”.

Den här boken borde alla som jobbar med barn läsa!

Den här boken borde alla som jobbar med barn läsa!

Det har nu istället slutat med att jag är sjukskriven 100% och maken är också delvis sjukskriven. Hade det inte varit bättre om C hade blivit sjukskriven så vi slapp pressen med skolplikt och hot om anmälningar till Socialtjänsten? Vi har även nu fått höra ”Jaha är ni hemma, det är ju inte så bra för C!”. Vad ska vi göra då? Vi föräldrar har ju kämpat i motvind länge nu. Vi är trötta.

Den eventuella hjälp C kan få kräver att C lämnar hemmet. Men vad gör vi om det är JUST DET som är problemet? C har svårt att lämna hemmet. Hen låser sig och får ångestattacker. Finns det ingen hjälp att få då? Är det vårt fel då?

Vi, liksom många andra, är föräldrar som VILL att våra barn ska vara i skolan. Vi vänder ut och in på oss för att få skolsituationen att fungera. Varför möts vi av misstro och ifrågasättande? Lita på våra barn! Lita på oss! Hjälp oss! Lyssna på oss! Vi har kunskap om våra barn! Vi läser böcker, går kurser, söker information…
Varför kan inte skolpersonal, läkare, socialtjänsten och psykologer läsa på så att vi hamnar på samma lag?

Någonting är fel i samhället när det får bli så här!
Jag har inte uppmuntrat mitt barn att bli en hemmasittare. Jag vill inte att det ska vara såhär!

14 kommentarer

Under Boktips, Diagnos, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Frustration

wpid-20150923_112202.jpgSom min man uttryckte det i morse ”Upp som en sol, ner som en pannkaka!”
Igår var en rekorddag för C. Hen var i hemmasittarskolan i tre timmar. Helt otroligt!
Idag gick det inte alls. C grät och sa att hen var trött. Så det blev en hemmadag.

Jag hörde av mig till hemmasittarläraren som sa ”Det känns som om C fortsätter sin vana med att styra världen själv”.

För mig känns det som att läraren säger ”Ditt barn har inte respekt för dig. Du måste styra ditt barn och se till att hen kommer hit. Du är en svag förälder!”.

Jag har ju läst boken ”Asperger och stress. Inte bara Anna” av Elisabet von Zeipel i samarbete med Kerstin Alm. I den boken står det mycket om att personer med asperger gör av med så mycket mer energi än vad ”normala/vanliga” människor gör.

På s. 142 i boken står det ”…när du har energi då behöver vi hitta sätt så att du lär dig spara på den. Den får inte ta helt slut, för det är då du åker ner i botten igen”. Tänk om C verkligen gjorde av med all sin energi igår…

Läraren verkar mer vara inne på att C trotsar eller använder härskarteknik för att få styra och bestämma. C är ju en trotsig tonåring som mår dåligt. Jag vet inte vad som är vad. Men jag är rädd för att C faller rejält om vi pressar för mycket.

På s. 140 i boken står det:
”SÅ MYCKET SOM MÖJLIGT MED LUST. SÅ LITE SOM MÖJLIGT MED TVÅNG!
Vissa saker som inte är lustbetonade måste naturligtvis utföras även för den som har asperger. Men har vi en möjlighet att göra om en måste-uppgift så att den blir mer lustbetonad hjälper vi personen att spara energi och fungera bättre på kuppen. Är inte det att skämma bort, har jag fått höra ibland, för så ser inte livet ut? Nej, det är att förstå, att förhålla sig förnuftigt till en funktionsnedsättning! Vad som tar respektive ger energi är individuellt men värdefullt att ta reda på för att få rätt balans.”

Problemet för oss är att vi inte når fram till C. C vill inte prata om sina svårigheter, C vill inte kännas vid sin diagnos… Hur ska vi då hjälpa hen?

På s 133 i boken står det:
”Föräldrarna hade sökt hjälp för sin dotter under tio års tid, men ingen hade ställt diagnosen asperger. Anna hade berövats chansen att få förståelse och hjälp för de behov hon hade. En ung människa hade fått bränna ut sig, inte bara en gång utan säkert flera, utan att någon hade förstått vad de utsatt henne för”.

Lite så känner jag. C blev utmattad/utbränd för att ingen förstod. Vi har dock bara kämpat i två år.
Ibland känner jag mig manipulerad och lurad av C. Men C mår inte bra… Jag vet inte om hemmasittarläraren har greppat detta fullt ut än…

På s. 114 i boken står det:
”- Vi har arbetat mycket för att Anna ska känna gränsen för sin ork. Så när Anna säger att hon inte orkar, så berömmer jag henne. Vad som då är avgörande är att hon kan lita på att hennes omgivning förstår och respekterar henne så att ingen pressar henne att hålla ut lite till. Det är bland annat det här som Annas föräldrar och jag pratar mycket kring, och de förstår att de gör att fantastiskt jobb”.

Det är ju det C gör. Säger ”STOPP!” och vi ifrågasätter och pressar lite till. Det som är dubbelt för mig är att C nu sitter glad vid sin dator, spelar och skrattar och pratar på SKYPE.

Jag känner mig så frustrerad!

12 kommentarer

Under Boktips, Diagnos, Hemmasittare, Stress

Självkänsla

Boktips!

Boktips!

Idag blev ännu en hemmadag för C trots att vi hade styrt upp mål och lektioner som hen ville. C säger att imorgon ska hen gå… Det skjuts upp hela tiden…

Jag läser en bok igen. Den heter ”Våga vara” och är skriven av Jana Söderberg. Jag märker att C har väldigt låg självkänsla gällande skolan och andra saker just nu. Boken ger bra tips på hur man kan tänka som förälder och hur man kan sätta gränser utan att trycka ner barnets självkänsla.

Jag tror att vi många gånger genom åren har gjort helt fel. Dels på grund av trötthet och dåligt tålamod, men också på grund av att vi inte visste om Cs diagnos.

Jag vill vara lite snällare mot mig själv! (s. 86 i boken)

Jag vill vara lite snällare mot mig själv!
(s. 86 i boken)

När C var liten hade hen världens bästa självförtroende. Hen tyckte som 6-åring, efter en timme i skidskolan, att hen lika gärna kunde sluta för hen kunde redan allt. När det gällde andra aktiviteter var det samma sak. ”Jag kan!”. Men om jag tänker efter vet jag inte om C har haft en bra självkänsla.

s. 39 i boken

s. 39 i boken

Nu har det blivit ”Jag kan inte!”. Oerhört sorgligt. Eftersom förra skolan svek C och inte lyssnade så har C väldigt låg självkänsla. Det som hände har satt sina spår. Alla trodde att hen trotsade och var lat.

Förra skolans

Förra skolans ”hantering” av C har satt djupa spår. 😦

Det blir inte bättre av att C inte når de små mål vi har satt upp. Men kravlöst fungerade ju inte heller… Hur ska vi göra….?

Baksidan på boken

Baksidan på boken

Det är lite jobbigt för C för hen har fått kommentarer från kompisar via SKYPE. Någon hade sagt att hen aldrig kommer att få ett bra jobb eftersom C inte är i skolan. En annan hade sagt att C inte kommer att få betyg och någon hade kommenterat att C har så hög rank i spelet för att C spelar hela dagarna när de andra är i skolan. C var väldigt ledsen över detta.  Jag sa till C ”Strunta i kompisarna! Dom vet inte hur du har mått och hur du mår! Dom förstår inte! Vi som behöver förstå förstår och det är lärarna på skolan, pappa och jag… Dom andra vet ingenting. VI VET att du kämpar och gör ditt bästa! Säg till kompisarna att det är som när en vuxen har varit sjukskriven. Att du är trött och måste komma tillbaka i lugn takt!”. Jag kan förstå att det är jobbigt för C. Barn kan vara så elaka! Jag önskar att jag kunde skydda C från sånt!

Nu måste vi odla Cs självkänsla. C måste få känna att hen duger! Den här boken och ”tänket” i den kan nog hjälpa mig lite. Vissa delar känns som om de är riktade till föräldrar med lite yngre barn, men jag kan säkert använda tipsen jag med!

Nu måste vi odla Cs självkänsla!

Nu måste vi odla Cs självkänsla!

2 kommentarer

Under Boktips, Diagnos, förälder

Balans?

Åh vad svårt det är med balans just nu!

Jag vill att C ska vara en i gänget!

Jag vill att C ska vara en i gänget!

Idag skulle C ha fotografering i skolan. Jag ville VERKLIGEN att C skulle lyckas ta sig iväg. Jag vill inte se skolkatalogen där det står ”Frånvarande…..” . Jag vill att C ska vara en i klassen. En i gänget. Men idag orkade inte C. Det märktes direkt när jag skulle väcka hen. C kröp under täcket, vände ryggen till och vägrade gå upp. Jag försökte peppa och tjata lite. C sa ”Jag vill egentligen men jag KAN inte!”.

Det där har jag fortfarande svårt att förstå. Vadå vill men kan inte? Det är ju du som bestämmer?! Det är väl bara att gå upp och gå till skolan! (jag tänkte så men sa det inte högt). Jag vet ju att för C är det inte lätt. Det är just nu det svåraste som finns. Omöjligt för mig att förstå!

Jag gick på lite för hårt i morse och C blev ledsen. Jag blir så arg på mig själv!

Igår var C iväg med en kompis på Friskis & Svettis. C var hemifrån i flera timmar. Jättekul! Jag vill verkligen att C ska börja röra på sig och träffa kompisar. Det är, i mina ögon, minst lika viktigt som skolan. C var väldigt glad och nöjd när hen kom hem.

Men jag tror att det blev på bekostnad av dagens skola. Och idag var C iväg och lekte ute med några kompisar på eftermiddagen. Också kanonbra! Frisk luft, rörelse och vänner. Men det kommer att bli på bekostnad av skola imorgon, det märks redan. Skolan i all ära men jag kan ju inte förbjuda C att träffa vänner för att orka med skolan! Balansen blir så svår! Och jag är glad så fort C lämnar datorn (”Bojen”) en stund. Ännu gladare om C lämnar huset.

Vi hade som sagt ett lyckat möte med skolan igår. Vi har ännu inte sagt något om planen med hemmasittarläraren. Vi måste vänta på rätt tillfälle. Om det nu kommer ett sådant…?

Häftet från Skolverket som jag skrev om igår ger mig faktiskt lite styrka i att skolan har ett STORT ansvar att hjälpa C. Den förra skolan lämnade oss så ensamma och skuldbelade oss föräldrar känns det som.

wpid-20150907_095125-1.jpgEn utredning har ju visat att C ÄR I BEHOV AV STÖD. Nu är det upp till skolan att fixa det!

s. 16

s. 16

Jag tror att Cs hemmasittande till stor del (eller nästan helt) har skolrelaterade orsaker trots att gamla skolan inte såg någonting (”Det stora sveket från skolan”).

s. 21

s. 21

Vi kanske kan tvinga skolan att fixa en person som hämtar C på morgonen om vi inte får det att fungera!

s. 22

s. 22

Jag är livrädd för att om vi låter C vara hemma så fastnar C hemma igen i flera månader (”Klump i magen”). Jag orkar inte det! Vi måste se till att C sätter sin fot i skolan någon gång i veckan i alla fall. Jag vill inte ha bakslag!

Jag vet att vi måste skynda långsamt. Men jag känner ändå en stress i allt det här. C hamnar mer och mer efter kunskapsmässigt. ”Folk” säger att C kan jobba ikapp när hen mår bättre. Jag undrar hur C någonsin ska orka….

Idag gjorde vi ett misstag. Jag och maken var på 10-åringens föräldramöte nu på kvällen. Vi kom hem ca. kl. 20:30. Svärmor passade barnen. När vi kom hem trodde C att vi skulle titta på IDOL för det har vi gjort måndagar, tisdagar och onsdagar de senaste veckorna efter att vi har nattat 6-åringen. Idag blev klockan för mycket och maken skulle titta på fotboll. Så det gick inte. C bröt ihop och blev jättearg och besviken. Detta är något vi måste lära oss. Vi måste förbereda C på sånt! Detta är lite nytt för oss. Förr kunde C vara lite mer flexibel.

Jag önskar att det var lite lättare att hålla rätt balans i livet!

4 kommentarer

Under Ångest, Boktips, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Ny kunskap

Jag har börjat läsa en bok. Den heter ”Asperger och stress. Inte bara Anna” och är skriven av Elisabet von Zeipel i samarbete med  Kerstin Alm.

Jag rekommenderar varmt denna bok!

Jag rekommenderar varmt denna bok!

Det är så skönt att läsa den boken! Jag känner igen mig i Annas föräldrar och mycket av C i Anna. Även hur föräldrarna har blivit bemötta på olika sätt av skolan och psykologer.

wpid-20150906_132103-1.jpg

s.18 i boken

Det är så svårt att förstå att det som tar så lite energi av mig tar så mycket energi av C. Det kan vara så enkla saker som att lägga kläderna i tvätten. C kan gå under av det.

wpid-20150906_132004-1.jpg

s. 25 i boken

Vi fick höra av både skolan, en ”hemmasittarexpert”  och en psykolog att det inte ska vara mysigt att vara hemma och att vi måste vara mer bestämda för att C kör med oss (”Det stora sveket från skolan”, ”(Miss)trodd”, ”Det är lika bra att jag somnar och aldrig vaknar igen”) Nu i efterhand, med min nya kunskap, känner jag mig så otroligt arg på dessa så kallade specialister som ville att jag skulle behandla mitt barn så fel. Men hur skulle jag kunna veta…?

wpid-20150906_143027-1.jpg

s. 66 i boken

Det är ju så vi måste tänka! C orkar inte och har inte förmågan. C är utmattad. Vi måste ta det i hens takt. Vi kan inte pressa och stressa. Ingen av oss kan förstå hur stressande en till synes vanlig och enkel sak kan vara för C. C är inte som vi!

wpid-20150906_144536-1.jpg

s. 74 i boken

Nu måste C få ladda. Bara C vet hur mycket hen orkar. Vi måste anpassa oss.

Jag ska läsa den här boken och låna ut den till mina föräldrar, syster, svärmor, skolan… Den ger verkligen en inblick i en annan värld och kan öka min förståelse för C. Jag vill så gärna förstå och hjälpa!

Jag är så tacksam för alla tips och uppmuntran jag får i kommentarer på bloggen och i meddelanden till Supermamsen Aspergerbarn på Facebook. Tack!

Den här veckan hoppas jag på att vi kan grönmarkera några lektioner! 🙂

15 kommentarer

Under Anpassningar, Boktips, förälder, Förståelse, Hemmasittare, Skola, Stress

Dessa läxor!

Ingen som läser min blogg har väl missat att jag förespråkar Läxfritt. (”Tankar i bilen om Läxfritt”, ”Det stora sveket från skolan”)

Idag fick jag reklam från Adlibris på min mail:

http://www.adlibris.com/se/kampanj/hjalp-med-laxorna?utm_source=apsis&utm_medium=newsletter&utm_campaign=SE_1532_STORA_SONDAG_SKOLSTART

Är det inte lite fel med läxor när det måste skrivas böcker om hur vi ska hjälpa barnen med läxan? Och de föräldrar som inte kan hjälpa men ändå inte läser dessa böcker… Hur är det för deras barn?

Satsa på att köpa boken ”Läxfritt för en likvärdig skola”  av Pernilla Alm och ifrågasätt hur lärarna tänker istället!

wpid-fb_img_1437295464893-1.jpg

Lämna en kommentar

Under Boktips