Etikettarkiv: ångest

september 10, 2015 · 10:30

”En timme är för mycket!”

Jag försöker tänka så!

Jag försöker tänka så!

Idag gick det åt pipan! Vi hade bestämt att C skulle gå två lektioner idag. Även idag märktes det på C att det inte skulle fungera när jag väckte hen. Så vi bestämde att en lektion skulle C gå idag. På Skolans val. Jag påminde C att om hen inte kommer iväg idag så blir det datafritt tills C har varit i skolan igen.

C gick motvilligt upp men fick inte i sig någon frukost. C vägrade ta sin ta-vid-behov-medicin mot oro. Jag blir tokig på den ungen ibland. Så envis! Maken åkte i väg till skolan med syskonen.

Nu var det bara C och jag hemma. Tillsammans i ett vakuum av ångest. C började sparka i soffan. C skrek att hen känner sig hotad och pressad av oss. Att om vi tar bort datorn tänker C ALDRIG gå till skolan igen. Någonsin! C puttade mig. Gormade! Grät! Skrek att jag inte förstår hur hen mår. Skrek att hen gör sitt bästa hela tiden och att vi aldrig är nöjda. Skrek att vi gör så att hen känner sig misslyckad och värdelös! Oj vad jag kände mig tom och ledsen inombords. Jag vill hjälpa och bygga upp mitt barn men istället ökar jag Cs känsla av att inte lyckas (”När C faller”).

Hemmasittarläraren sa till oss att vi måste vara konsekventa. Har vi sagt att det ska vara datafritt så SKA DET VARA DATAFRITT. Det gick inte att ta elkabeln och åka till jobbet och lämna en gråtande skrikande C.  Så jag är hemma idag och försöker se till att C får en okej dag utan sin dator (”Bojen”, ”Den där datorn…”).

Jag försöker vara klok men sen när det bränner till brister jag och säger fel saker till C i alla fall. Det är så svårt!

I måndags var C i skolan i en timme. En timme är INGENTING! Jag kan förstå att det är mycket för C… Men att det ska vara så svårt är obegripligt. Jag jobbar så hårt på att försöka förstå. Jag vill låta detta ta tid och hålla mig lugn men jag känner hela tiden en stress att vi måste öka skoltiden, skynda på lite… Framförallt inte låta C vara hemma en hel vecka. Jag är livrädd för förra läsårets vardag.

För en stund sedan ropade C på mig och sa att om hen får spela nu kommer hen garanterat gå till skolan imorgon. Annars ska vi ge hen en datafri månad och inte köpa ett Friskis & Svettis-kort som C vill ha. Detta om något bevisar ju att C är databeroende. Jag sa ”Nej!” och nu ligger C i soffan och gormar.

Nu ropade C igen att jag vill att hen ska må dåligt och vara orolig. Att datorn tar bort oron och att om jag inte låter C spela så är det JAG som gör att C mår dåligt.

Jag vet att jag gör rätt. Tror jag…

Men hur länge ska jag orka…?

8 kommentarer

Under Ångest, Dator, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

september 3, 2015 · 12:34

Ond cirkel

Jag fick efter mycket om och men ut C på en kort promenad. Innan promenaden kände jag mig vissen. Trött. Slut.

Jag kände mig vissen!

Jag kände mig vissen!

Vi gick och pratade i solen. C höll min hand. Plötsligt ryckte hen ett löv från en buske och rev bort lite på det så det såg ut som ett hjärta.

Jag orkar!

Jag orkar!

Sen gav C hjärtat till mig, tittade på mig och sa ”Du är världens bästa mamma! Tack för att du hjälper mig!”
Jag blev alldeles rörd och fick ny energi. Det är just DÄRFÖR jag orkar och måste orka!

Att få C att röra på sig, gå ut och få frisk luft, är nästintill omöjligt. C säger att hen är för trött. Jag har sagt att hen får mer energi av ATT RÖRA PÅ SIG. Men nix. Det blir som en ond cirkel. C är för trött för att röra på sig men hen får ingen energi till att orka röra på sig för att hen inte rör på sig… Suck…

På promenaden berättade jag för C att jag hade ett nytt förslag gällande kopplingen skola/dator. Christina skrev en kommentar under mitt inlägg ”Imorgon ska jag gå!”. Jag snor hennes bra idé! C sa att om hen inte går imorgon så ska hen ha datafritt en hel vecka. Det nya förslaget är att om C inte går imorgon har hen datafritt tills C har varit i skolan igen. Alltså tills på måndag förhoppningsvis. Bra tänkt! Då blir det mer motiverande och inte lika hårt slag. C blev nöjd. Tack Christina! 🙂

Jag fick tag på LSS-handläggaren idag. Ännu en ond cirkel. De kan inte hjälpa C i skolan. Endast på fritiden. Handläggaren rekommenderade en grupp för tonåringar med asperger. En taxi skulle hämta C och köra hem C. Men hallå!? Det går ju inte. DET ÄR DET SOM ÄR PROBLEMET! C har svårt att komma hemifrån.

Och skolan kan ju inte hjälpa C om hen inte kommer TILL skolan. Och psykologen kan inte hjälpa C om hen inte kommer dit…

Googlade lite på KBT online och hittade en grupp för barn 8-12 år och en grupp för ungdomar 15-19 år. Men 13-14-åringar då? Vi hamnar i kläm hela tiden.

Hur kan det finnas en så stor grupp som kommer i kläm hela tiden? Något är fel någonstans i samhället!

ALLT känns just nu som en ond cirkel.

6 kommentarer

Under Ångest, Dator, Diagnos, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , ,

september 3, 2015 · 09:24

”Imorgon ska jag gå!”

Jag ger allt!

Jag ger allt!

Mina tårar rinner. Har precis tittat på ett program på SVT2 som heter ”Världens fakta: Tvångssyndrom”. I programmet fick man se olika personer med stora tvång. Det var flera som hade svårt med smuts vilket ledde till behandling som gick ut på att konfrontera och möta sina rädslor. Att sakta mer och mer våga ta i smutsiga saker, inte tvätta sig i två timmar efter en kram osv. Intressant program! Och så sorgligt. På slutet blev det i alla fall en seger för en kille. Han kramade sina föräldrar för första gången på flera år. Där av mina tårar.

Även idag är C hemma. Det gick bara inte. C säger hela tiden ”Imorgon ska jag gå! Jag vet att jag kan imorgon! Bara jag får vila idag!”. C skjuter hela tiden upp sin fara. Hen vill inte möta den. Hen vågar inte, orkar inte, pallar inte… Undviker faran till varje pris.

Jag har försökt förklara för C att hen inte kommer att vakna en morgon och känna ”Idag kan jag gå till skolan utan problem!”. C måste möta sin rädsla och ta sig dit TROTS att det känns jättejobbigt. Om C inte utmanar sig själv så kommer det inte att bli bättre.

När C är hemma vill C sitta vid datorn hela tiden (”Bojen”) för att slippa tänka. Jag tycker att C spelar alldeles för mycket. Jag sa till C att idag får C spela först efter lunch. C bröt ihop helt och hållet.
Efter ett tag kom C till mig och sa:
”Om jag får spela nu så lovar jag att gå till skolan imorgon. Annars får jag ha helt datafritt en hel vecka. Du vet att jag inte vill ha datafritt så då kommer jag att gå imorgon!”.

”Men är du säker på att du vill göra så? Vad händer om du känner som idag. Att du bara inte KAN komma iväg… Ska jag ge dig datafritt då ändå?” undrade jag.

”Jag kommer att gå imorgon! Jag klarar det!” svarade C och gick och satte sig vid datorn.

C sa samma sak igår om idag. Men då hade vi inte ”villkorat” något. Jag vet inte om detta är bra. Den psykiska pressen på C är enorm. Undrar om hen kommer iväg imorgon…? Det återstår att se. Bakslagen suger musten ur mig….

Imorgon är en annan dag.

9 kommentarer

Under Ångest, Dator, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , , , ,

september 2, 2015 · 12:37

”Små barn små problem stora barn stora problem!”

Vi föräldrar känner oss så ensamma i detta! Hur ska vi hjälpa vårt barn?

Vi föräldrar känner oss så ensamma i detta! Hur ska vi hjälpa vårt barn?

”Små barn små problem stora barn stora problem!” När mina barn var små och folk sa så blev jag så himla irriterad! Jag fick inte sova på natten, C gjorde motstånd, syskonbråk (slagsmål)… Ja ni vet hur det är… För mig var det stora problem på den tiden. Jag behövde min sömn och det tärde att alltid behöva tjata och diskutera (förhandla) med C (och i viss mån syskonen). Jag blev tokig på allt bråkande! Tjatande! Gnatande! Gnällande!

Nu låter det som att mitt liv alltid har varit pest och pina. Så är det inte såklart! Vi har haft väldigt många fina stunder (och har fortfarande) med vår familj. Vi har busat, skrattat åkt på utflykter och semesterresor. Det finns mycket kärlek i vår familj.

Men vi har en stark motståndsrörelse i huset bestående av tre barn. Ledaren är C. De andra hakar på, härmar… Provocerar, retar…

Förr, när barnen var små, var det ändå lättare att hantera dem (det tyckte jag inte då!). Jag kunde få in barnet i duschen trots att det inte ville, jag kunde få med mig barnet till förskolan/skolan trots att det inte ville. Jag kunde distrahera eller avleda bråk mellan barnen ibland.

Men nu… Oj oj oj… Om C inte VILL gå till skolan. Då går inte C till skolan. PUNKT.
Jag kan inte tjata mig till att hen ska gå.

Idag är det återigen ett bakslag. C sade redan i sängen att hen inte tänkte gå idag. Att hen inte orkade (”Dagsform”).
Jag ville skrika rakt ut ”Men för i helvete! Du var hemma i måndags. Gick EN lektion igår som knappt var en riktig lektion för det var klassråd och mentorstid! Och så säger du att du är för trött för att gå idag. För trött? Hur kan du vara för trött?! Du gör ju ingenting! Gå upp ur sängen och klä på dig! Skärp dig!”
Jag sa inte riktigt så. Men jag var inte helt lugn heller. Jag sa att vi måste försöka hålla schemat (”Vi har en plan”) och att vi måste få till det med skolan. Att om C inte går dit kanske de säger att C ska gå i en annan skola som kan hjälpa hen bättre. Det vill absolut inte C! C vill gå med sin kompis.

Det hela slutade med att C grät och sa att jag inte förstår hur trött hen är. Att ingen förstår.

Åh vad svårt detta är! Jag ville ju motivera C! Istället fick jag C att känna sig dålig och ensam i sin jobbiga värld. Hur ska jag göra rätt? Blir tokig snart!

Jag har idag försökt få kontakt med LSS-handläggaren i kommunen. Typiskt nog var hon hemma sjuk.
Jag passade också på att ringa barnspykriatrin och se om en läkare kan sjukskriva C ett tag så vi slipper den där pressen med skolplikt. Kom till en telefonsvarare.

Funderar på KBT online… Har hört att det finns men vet inget om det. Det ska jag kolla upp!

Det känns som om jag försöker springa i gyttja (eller ”simma i gelé”). Vi kommer ingenstans! C mår inte bättre. Skolan går möjligtvis lite bättre men… Fan vad jag HATAR att det ska vara så här!

Idag har C och jag gått en promenad i regnet (fick ut C efter mycket tjat) och så har vi tittat på en film. Nu sitter C vid datorn igen (”Den där datorn…”, ”Bojen”)

Det som stör mig är att ”folk” hade rätt.
Små barn små problem. STORA BARN STORA PROBLEM.

4 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , ,

augusti 31, 2015 · 17:56

Bakslag

C vägrar sin medicin mot oro. Jag blir så frustrerad när hen vägrar hjälp!

C vägrar sin medicin mot oro. Jag blir så frustrerad när hen vägrar hjälp!

Intentionen var så god och planen kändes så bra. C var med på planen igår. Men i morse märkte jag direkt att Cs dagsform inte var så bra. Hen var trött och hade svårt att komma ur sängen (kanske på grund av simhallen igår). Jag fick genast en stor klump i magen. Skit också! Planen får inte spricka redan idag! Den får inte! Jag måste få iväg C till skolan! Jag måste!

Syskonen och maken gick. C skulle börja lite senare. Hen ville inte äta frukost och vägrade ta medicinen mot oro/ångest. Jag började tappa humöret. Jag ifrågasatte hur C kan välja bort något som vi vet kan hjälpa. Min röst lät nog lite väl arg… Det var inte meningen men jag blev så himla besviken på alltihop. Hur ska jag orka dessa morgnar? Hur ska jag stå ut med ovissheten och oron? Det kändes ju som om vi var på rätt spår. Det kändes så lovande. Faaaan rent ut sagt!

Alltid när jag börjar tycka synd om mig själv får jag dåligt samvete. Det är ju inte mig det är synd om egentligen. Det är C som mår dåligt och är orolig och får ångest. Det är C som inte klarar av det alla förväntar sig av hen. C är ett barn. Jag är vuxen. JAG MÅSTE ORKA! Men hur? Den psykiska pressen och stressen är enorm.

Någon skrev på Facebook att det borde finnas ett stort hus där alla vi som kämpar kan samlas med våra barn och stärka och peppa varandra. Låta barnen träffa varandra. Inte en så dum idé! Jag får mycket stöd i dessa grupper.

Ibland känner jag mig dumdristig som envisas med att jag ska försöka jobba också. Jobba…? Varför egentligen…? Ekonomin såklart! Men kanske vi skulle ha råd om jag var hemma ett tag på heltid… Frågan är bara om det skulle göra någon nytta. C sitter ju bara och spelar när hen är hemma. Och jag har redan sagt på jobbet att jag styr min starttid på jobbet efter Cs skoldag. Och om jag inte får någon annan input än att vara hemma med C går jag nog under…. Det är lite skönt att vara på jobbet och glömma en stund. Låtsas att allt är bra. Men det är verkligen inte bra…

Jag visste att det skulle kunna komma bakslag. Ändå känner jag mig så besviken och ledsen. Och jag tycker så synd om C ❤ Nya tag. Igen… Imorgon försöker vi följa vår plan…

19 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , ,

augusti 27, 2015 · 22:01

Delmål

C har nått ett delmål! :)

C har nått ett delmål! 🙂

Nu har vi uppnått ett delmål för C. Vi fick revidera målet lite för att C skulle lyckas och då blev det lagom.

I morse var det motstånd i C. Hen sa att hen inte orkade gå idag. Att hen behövde en vilodag.
Jag läste följande inlägg i en blogg http://blogg.aspiration.nu/sluta-tvinga-barn-med-autism-att-ga-i-skolan-pa-heltid-2/
Klokt och viktigt! Jag har gett länken till Cs mentorer.

Svårt det där för jag tror också att C behöver vilodagar. Däremot hade vi satt upp som mål att C skulle gå en lektion om dagen den här veckan. C sa i morse att om hen är hemma idag kan hen gå imorgon igen. Min oro kom krypande… Vad händer om jag låter C vara hemma? Blir det bakslag och svårt att gå imorgon då? Om C inte är hemma, utan går dit efter min press/pepp, blir det bakslag då för att det blir för mycket på en gång? SÅ SVÅRT ATT VETA! Jag vill hjälpa inte stjälpa! Jag vill peppa inte pressa!

Jag sa till C att om hen kämpar sig iväg idag så kan hen njuta av tre dagars ledigt sen, för att det är skönare att vara ledig en fredag och ha klarat av fyra dagar. C övervann sin oro/ångest och tog sig till skolan. Vilken seger för C! Jag sa att hen kunde gå hem efter 30 minuter men C hade stannat i en timme. Veckomålet var en timme/dag alla dagar men det blev en timme/dag i fyra dagar. Så bra gjort av C! Jag är så stolt! Det känns bra att vi försöker hjälpa C hitta en lagom nivå och långsamt trappa upp och ställa rimliga krav.

Skolan har skärpt till sig efter min mail- och sms-bombning. Den där bra magkänslan för skolan har kommit tillbaka. Hoppas den håller i sig! Det är verkligen en bergochdalbana. Ena stunden hopp och den andra en klump i magen av förtvivlan. Det tar på krafterna för både mig, maken och inte minst för C såklart! Skolan har i alla fall börjat anpassa miljön bättre nu.

Nu blir det vilodag imorgon. Jag tycker själv att det känns väldigt skönt att just imorgon behöver jag inte oroa mig. Jag behöver inte tassa in i Cs rum med en oro och undra hur det ska gå (”Att simma i gelé”). Jag hoppas bara att det fungerar på måndag sen! En dag i taget!

Viktigt delmål avklarat! Med rimliga förväntningar på C, så att C kan lyckas varje dag, kanske vi kan hålla oss på spåret!

HOPPAS DET!

1 kommentar

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress

Taggat som , , , , ,

augusti 26, 2015 · 22:37

Dagsform

C har en enorm kraft! Hoppas vi kan hjälpa hen använda den!

C har en enorm kraft! Hoppas vi kan hjälpa hen använda den!

Nu har vi haft tre dagar med närvaro i skolan för C. Hen har varit där en timme/dag. Jag kan knappt tro att det är sant! Jag vågar knappt tro det! Det finns hela tiden faktorer som kan leda till ett bakslag. Hoppas vi slipper det!

Vi har bestämt att vi ska skynda långsamt, myrsteg. En timme/dag den här veckan. Kanske två timmar/dag nästa vecka och sen ledig fredag. En dag i taget.

Varje kväll har jag svårt att somna för jag är orolig för hur morgonen ska gå. Varje morgon när jag går upp är min första tanke ”Jag undrar hur Cs dagsform är”. När jag går in i Cs rum för att väcka hen så märker jag snabbt hur det är. Ibland vänder sig C mot väggen och säger ”Jag orkar inte gå upp!”. Då kan det finnas en chans att vi ändå kan lyckas. Vissa tillfällen vänder sig C mot väggen, drar upp täcket och säger med gråt i rösten ”Jag klarar inte att gå till skolan idag!”. Då är det helt kört. I morse gick C upp utan problem. HELT OTROLIGT! Jag är fortfarande chockad! DET har inte hänt sedan….? Ja, jag minns faktiskt inte när det hände sist. Inte var det i år i alla fall.

Den där oron när jag går in i Cs rum för att kolla läget… Den är jobbig. Jag hatar ovissheten! Min omtänksamma mamma vill så gärna hjälpa oss. Hon frågade vad hon kan göra. Jag svarade att visst är det skönt att slippa hämta syskonen på fritids ibland men det är ju inte det som skapar min största inre stress. Min inre stress kommer från något jag inte alls kan styra över. Jag kan bara hoppas. Jag uppskattar att folk vill hjälpa men jag vet liksom inte riktigt vad vi kan bli hjälpta med. Kanske låna ett syskon och hitta på något kul så syskonen inte känner sig bortglömda…

Jag är lite förvånad över att C inte blir erbjuden någon form av samtal eller behandling för sin ångest. Typ KBT. Hen har bara fått medicin. Men det kanske kommer längre fram…

Jag märker att min egen dagsform påverkar hur bra jag är på att lyckas hantera Cs ångest. Vissa dagar är jag lugnare vilket leder till större framsteg. Andra gånger orkar jag inte riktigt behålla lugnet. Jag skulle ge mycket för att slippa den där oron.

Självklart har alla olika dagsform olika dagar. Det gäller ju även syskonen. 10-åringen har en formsvacka just nu och är arg mest hela tiden. Hen tycker att livet är orättvist och att vi alltid står på Cs sida i konflikter och att C alltid slipper undan. Det är jättejobbigt att hantera 10-åringen just nu. Mycket bitterhet och starka känslor. Jag önskar att jag visste hur jag skulle kunna hjälpa hen. Jag skrev ju min lilla rimvers ”Mellanbarn”. Den läste jag upp för 10-åringen och då log hen. Älskade unge! ❤

6-årigen är glad mest hela tiden (bortsett från när hen vill något och vi säger nej). Hen älskar skolan och verkar ännu så länge inte lida av alla omständigheter runtomkring. Peppar peppar…

Bäst att jag går och lägger mig så min dagsform är bra imorgon!

12 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

augusti 25, 2015 · 22:29

Att simma i gelé

wpid-20150809_121725.jpg

Oj vad trött jag är! Vilken anspänning det är hela tiden. Jag är helt mentalt utmattad. Ständig oro, press och stress. Ont i magen och huvudvärk. Det känns som om jag simmar i tjock gelé. Som att mina armar är tryckta mot kroppen och jag inte har någon plats att ta simtag (”Klump i magen”).

Igår var det en liten luftbubbla i gelén som lämnade plats för ett simtag. Så skönt!
C var i skolan en timme igår. Jag är så otroligt glad över detta framsteg (”Myrsteg är också steg framåt”). Däremot är jag lite besviken på skolan som inte alls mötte upp C som de skulle (”Bra magkänsla!”). Ingen lärare hade tagit sig tid att visa och förklara. C kände sig förvirrad och orolig. När C kom hem sa C att hen inte ville gå till skolan idag.

Igår morse fick C lugnande för att lyckas ta sig iväg (även i söndags kväll för att kunna sova). Det är helt galet att ett barn ska behöva lugnande för att dämpa sin oro och lyckas ta sig till skolan.

I går kväll ville jag ge C lite lugnande igen för att dämpa oron så att C skulle kunna sova bättre (C får Theralen). C ville inte ta några piller. Jag sa att medicinen hade hjälpt C så bra på morgonen så att hen kom iväg till skolan. Cs reaktion var helt otrolig:
”Jag tänker inte ta några jävla piller! Du tror väl inte att några piller kan få mig att gå till skolan?! Det var ju jag som bestämde att jag skulle gå! Du ska få se imorgon!”
Oj! Vilken ilska. Jag blev lite orolig för hur C skulle kunna somna men det gick till slut.

I morse började C gnälla och sa att hen inte ville gå till skolan idag. Jag sa att då är det bäst att du tar dina piller.
”Aldrig!” sa C och var i skolan en timme idag med. 🙂

När den ungen bara vill något och har den där inre motivationen så kan hen klara vad som helst.
Skolan måste hitta nyckeln och Cs lagom!
Vi föräldrar kan bara kämpa med att C kommer till skolan. Sen är det upp till pedagogerna att möta upp C i skolan. Om de inte tar hand om mitt barn…då vet jag inte vad jag gör… De måste göra rätt nu!

Idag hamnade C i en konflikt med en kompis på SKYPE. C grät när jag kom hem. Kompisen hade sagt att C är en skolkare som aldrig är i skolan och att hen är lat. Kompisen hade dessutom sagt att C har så hög rank för att C spelar hela tiden och att det är fusk. C var jätteledsen. C hade sagt jättetaskiga saker till kompisen också. Så nu vill C inte gå till skolan imorgon. Men vi jobbar på det! En sådan sak kan vara förödande. Det krävs så lite för att allt ska braka samman. Balansen är så svår. Tråden är så skör. Jag har läst på Facebook att många andra balanserar på sköra trådar. Så sorgligt!

Bästisen i samma klass är guldvärd. Hen har inte sagt något elakt till C utan peppar och uppmuntrar. C hänger upp allt på den kompisen just nu. Hen måste hitta flera kompisar, men det är inte så lätt när C är så lite i skolan just nu.

Det vore skönt med fler luftbubblor i gelén eller, ännu bättre, om gelén blev lite mer lik saft.

Simma lugnt!

18 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , ,

augusti 24, 2015 · 21:30

Myrsteg är också steg framåt

Ett litet lyft idag! :)

Ett litet lyft idag! 🙂

Idag tog C ett myrsteg i rätt riktning.
C var i skolan i en timme. Jag är så glad så jag tror jag spricker. Men samtidigt så rädd för jag vet att det är så skört… Att det kan brista imorgon.

Men jag hoppas!!!
Och jag är så mentalt utmattad att jag inte orkar skriva mer. Sov knappt i natt på grund av oro för idag.

C fick extra lugnande både igår kväll och i morse.

Håll tummarna för imorgon!
Myrsteg leder också framåt!
Sov gott!

Postat med WordPress för Android

4 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , ,

augusti 21, 2015 · 20:35

Utanför

Vi tar sats och gör ännu ett försök!

Vi tar sats och gör ännu ett försök!

I morse när jag skulle till jobbet mötte jag tre tjejer som kom cyklande. De var i Cs ålder. De pratade och skrattade tillsammans. Jag mötte ett par killar, något äldre än C, som kom åkande på sina kickbikes. På gångvägen kom en blandad grupp med killar och tjejer. Jag tror att de var något år yngre än C. Tjejerna gick och fnissade. En av killarna gick och studsade en basketboll. Klockan var lite före 8:00. Alla var på väg till skolan.

C satt ensam hemma vid sin dator. Det blev ingen skola idag heller. C är UTANFÖR. Skolan är det ställe alla barn ska vara på. Vi har skolplikt i det här landet (som jag egentligen är glad över men just nu hatar, ”Den där skolplikten…”). Men C klarar inte av att göra sin plikt. Vi föräldrar klarar inte vårt uppdrag att få vårt barn att gå till skolan.

På Skolverkets hemsida kan man läsa följande om skolplikt:
”Den som har vårdnaden om ett skolpliktigt barn ska se till att barnet fullgör sin skolplikt.

Om vårdnadshavaren inte har fullgjort sina skyldigheter har hemkommunen rätt att kräva att så sker. När det gäller elever i specialskolan eller i sameskolan får huvudmannen förelägga elevens vårdnadshavare att se till att eleven fullgör sin skolplikt. I vissa fall kan det innebära att en vårdnadshavare får betala böter.”
http://www.skolverket.se/regelverk/juridisk-vagledning/skolplikt-och-ratt-till-utbildning-1.126411

Jaha! Okej… Vi har alltså ett ansvar som föräldrar att vårt barn kommer till skolan. Jag kan köpa det. Självklart är jag ansvarig för mitt barn. Men om vi själva har tjatat på skolan om att C inte vill vara i skolan och har hög frånvaro (innan skolan upptäckte det), om vi själva har bett om utredning hos barnpsykiatrin (och skolan inte hade sett några svårigheter), om vi själva gjorde en orosanmälan till socialtjänsten för vårt eget barn (skolan gjorde en efter att vi i princip bad dem), om vi själva vänder oss till en barnpsykolog (som tycker att C är för komplicerad och vill inte ta ärendet)… VAD GÖR VI DÅ???
(”Det stora sveket från skolan”)

Det står också följande på Skolverkets hemsida:
”Kommunen ska se till att eleverna fullgör sin skolplikt och går klart sin utbildning i deras grundskola och grundsärskola eller får sin utbildning på annat sätt.”

C har varit hemma sedan november 2014. Först i maj 2015, efter att vi hade bett skolan och lämnat ett läkarintyg om Cs mående, så fick C hemundervisning. Det blev bara en timme om dagen med fokus på matte, svenska och engelska. Tyvärr var pedagogen som kom hem till oss mest inriktad på att försöka få C att gå till skolan. Detta ledde till att C låste sig och det blev inget pluggande hemma heller.

Med andra ord har C i princip inte pluggat alls sedan november. I början försökte jag jobba lite med C hemma. Men det gick inte till slut.

C hamnar inte bara efter i kunskap, utan även socialt. Och det bekymrar mig mer. Jag vill inte att C ska vara ensam och isolerad. Jag vill inte att C ska vara utanför.

”Skolplikten innebär att eleven ska delta i den verksamhet som anordnas i skolan, om eleven inte har giltigt skäl att utebli.” (Källa: Skolverkets hemsida)

Självklart vill jag att C ska gå i skolan. Jag vill att C ska lyckas. Men vad är ett giltigt skäl? C får panikångest när hen ska gå till skolan. C skriker och gråter. Är det ett giltigt skäl?

Nya skolan verkar bra. De har erbjudit sig att komma på ett hembesök. Känslan för skolan är fortfarande bra (”Bra magkänsla!”). Men det hjälper ju inte om C inte tar sig dit.

HUR/VAD SKA VI GÖRA?

Vi kommer inte att ge upp. Vi vill att C ska få en utbildning. Vi ska göra ett nytt försök på måndag.
C ska vara med i gemenskapen. C ska inte behöva vara utanför.

12 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , , , , ,