Etikettarkiv: Anpassningar

april 21, 2025 · 15:22

Fritidslärare – ett komplext uppdrag

Jag tog examen som fritidspedagog årsskiftet 99/00 efter tre år på Lärarhögskolan i Stockholm. Efter det har jag även läst in ämnet bild via Lärarlyftet och är behörig i bild till och med åk 6.

Under mina yrkesår har det hänt en hel del med fritidsverksamheten. Förr hade vi allmänna råd att förhålla oss till, numera har vi läroplan och centralt innehåll. Vi ska göra pedagogiska planeringar, dokumentera och utvärdera.

Förr var vi fler pedagoger med bättre (till viss del egna) lokaler. Numera delar vi lokal med skolan och vi har en stor del av vår verksamhet i klassrum med bänkar. Bemanningen har konstant minskat genom åren.

Jag brinner för fritidspedagogik och tycker det är väldigt roligt att jobba med mina elever, både under skol- och fritidstid. Fritidspedagogiken ska utgå ifrån elevernas intressen men också hjälpa dem hitta nya intressen. I fritidspedagogik är relationen en grundsten.

Mitt uppdrag är dock komplext. Jag är utbildad för att leda grupper i åldern 7-12 år och för att undervisa i bild under skoltid. Titeln är numera lärare mot fritidshem.

I takt med att kraven på fritidsverksamheten har ökat har förutsättningarna minskat. Bemanning och lokaler begränsar ofta möjligheterna. Vi kan inte skapa en lustfylld miljö, vi kan inte ha pågående projekt som står framme eller spara ett kojbygge. Allt måste städas undan och förberedas för morgondagens lektioner.

Uppdraget är komplext. Fritidsverksamheten är frivillig vilket gör att vi sällan når alla elever. Eleverna går hem olika tider, ibland mitt i en pågående aktivitet, de kommer en onsdag men väljer att gå hem tidigt en annan onsdag vilket gör att det blir svårt att göra klart t ex skapande… Eftersom fritids är elevernas fria tid kan vi bara uppmuntra dem att delta men inte tvinga. Vi vill locka eleverna att stanna kvar på eftermiddagarna samtidigt som vi knappt räcker till när de väljer att göra det.

På loven får fritidshemmet blomma. Då är många elever lediga vilket möjliggör att vi kan åka på utflykter, låta kojor och pyssel få ligga kvar, spela spel och baka med eleverna, prata mer med eleverna och lyssna mer på eleverna.

Att lyssna in elevernas önskemål och intressen är en viktig del i fritidshemmet. Likaså att hinna ha de där viktiga och djupa samtalen med eleverna och att stötta dem i att hitta vänner och lösa konflikter.

I vardagen har jag svårt att hinna allt detta. Jag hinner med vissa stunder, vissa elever… Så borde det inte vara. Jag borde känna att jag hinner med alla elever. Behov borde inte ställas mot behov.

Tänk om jag någon vanlig skoldag kunde få gå hem från jobbet och känna mig tillräcklig.

Som på loven…

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Skola

Taggat som , , , , ,

augusti 23, 2024 · 19:51

Varför ska skolan leva på mitt samvete?

Jag arbetar som lärare i fritidshem (fritidspedagog) och har gjort det i snart 24 år. Jag brinner för mitt jobb och mina elever. Jag vill hitta på fritidsaktiviteter som mina elever tycker är lärorika och roliga. Jag vill hjälpa dem framåt i sin sociala utveckling och stötta dem i relationer. Jag vill lära känna dem och ha förtroliga samtal. Jag vill att de ska känna sig trygga och sedda på fritidshemmet.

Under skoltid vill jag finnas i klassrummet som ett stöd för mina elever. Jag vill hinna se elever som behöver hjälp och hjälpa dem. Jag vill finnas där och stötta i en rastkonflikt. Jag vill ha undervisning i bild som är inspirerande och jag vill kunna lotsa elever som behöver det framåt.

JAG (och mina kollegor) VILL SÅ MYCKET!

Men som det är nu får vi som arbetar i skolan (både lärare och fritidspersonal) dåliga förutsättningar att genomföra våra uppdrag. Skolan lever på mitt (och mina kollegors) dåliga samvete.
Eftersom vi tycker om våra elever och ser vad som behövs så gör vi det som behövs på bekostnad av oss själva.

Vi hinner inte alltid få ut hela vår rast för vi möter en ledsen elev på vägen. Vi kommer inte hem i tid för vi just när vi ska gå måste plåstra om en elev (kollegorna som är kvar kommer inte att hinna så bäst jag gör det) eller så är vi mitt i ett samtal med en orolig vårdnadshavare, kanske har vi en sjuk kollega och måste jobba över…

Vår planeringstid försvinner när vi måste täcka upp för sjuka kollegor och eftersom vi vill göra ett bra jobb med och för våra elever gör vi planeringen hemma (utan betalt). Vi kan ju inte bara stå där helt oförberedda när eleverna kommer till lektionen (i mitt fall bild). Vi vill göra ett bra jobb och att inte ha en planering är stressande.

Eftersom vi inte hinner svara på mejl från vårdnadshavare på arbetstid gör vi det hemifrån. Vi vet hur viktigt det är för föräldern att få återkoppling.

Hur kommer det sig att skolan är uppbyggd på att vi som jobbar där ska göra allt utan rätt förutsättningar. Det bygger på vårt samvete. Det bygger på vår vilja att finnas där för våra elever.

Om en elev kommer till mig och blöder när jag slutat för dagen och jag vet att ingen kommer hinna hjälpa – då hjälper jag självklart!
Om jag inte hunnit planera morgondagens lektion på jobbet på grund av utebliven planeringstid – då planerar jag hemma.
Om jag möter en elev som behöver hjälp på väg till min rast i personalrummet så hjälper jag eleven och får själv en kortare rast.
Jag gör allt detta för att jag bryr mig och för att jag annars får dåligt samvete.

Tänk om skolan istället hade tillräckliga resurser. Trots att jag gör allt jag beskrev ovan har jag dåligt samvete. Jag hinner inte fånga upp alla elever som behöver fångas, jag hinner inte skapa lika goda relationer med alla mina elever på fritidshemmet, jag hinner inte tillgodose allas behov… Jag (och mina kollegor) ser vad som behövs men vi måste välja ut vilka elever vi ska prioritera. Alla kan inte få sina behov tillgodosedda.

Vi missar dem som just nu ”fungerar” bra och är ”självgående”. Tänk om dessa elever känner sig osynliga. Tänk om de faller och väljer fel väg för att vi inte såg i tid. För att vi alltid sprang någon annanstans för att ”släcka bränder”.

I slutändan leder vårt samvete till utmattning och utbrändhet på grund av stress och känslan av otillräcklighet. Känslan av att vad jag än gör så räcker jag inte till.

Vad skulle hända om vi faktiskt gick på rast oavsett om en elev behövde hjälp? Om vi gick hem trots att vi var mitt i att hjälpa en ledsen elev? Om vi bara struntade i allt extra vi gör HELA TIDEN?

Varför lever skolan på pedagogernas samvete och på vår omsorg och medkänsla? Det är en billig och väldigt orättvis lösning.

Vi kommer inte att orka i längden och elever faller mellan stolarna.

Och så undrar politikerna varför gängkriminaliteten ökar och går ner i åldrarna och färre elever når gymnasiebehörighet…

Är det verkligen så svårt att lista ut???

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Skola

Taggat som ,

juli 28, 2024 · 19:53

Anpassar vi?

Ibland kommer jag på att jag nästan inte vet VAD som är anpassningar längre. Anpassar vi?

Jag har insett att vissa saker gör/anpassar vi så automatiskt att jag inte ens tänker på det som anpassningar.

När vi skulle åka till landet för några veckor sedan och killarna (19 och 22 år) skulle vara hemma själva en dryg vecka (för första gången) förberedde vi genom att handla all mat till dem och gick igenom vad de kunde äta samt gjorde en lista med vilka maträtter som fanns att välja på. De kunde sätta kryss i en ruta när de hade tillagat en viss rätt för att kunna se vad som fanns kvar.

För mig var det självklart att göra så. Jag tänkte inte på det som en anpassning utan bara något jag skulle göra. Gör inte andra föräldrar så?

Vi försöker alltid att förhandsinformera och förbereda våra barn angående olika saker. Vår 22-åring vill till exempel veta direkt på morgonen om han ska hjälpa till med något den dagen  (som tömma diskmaskinen, det går inte spontant) eller om vi ska iväg. Det går till exempel inte att övningsköra utan att han vet om det i god tid. Helst dagen innan. Förbereder inte alla föräldrar sina barn på det sättet?

Vi lagar olika maträtter nästan varje måltid eftersom två av våra tre barn (19-åringen och 15-åringen) har ett selektivt ätande. Vi måste tänka på att ha vissa saker vid sidan om, tillaga något extra och även tillåta chips, godis, choklad och bullar nästan dagligen för att barnen som har det tufft med ätandet ska få i sig något. Lagar andra föräldrar endast en maträtt och har onyttigheter bara på helgen?

Vi föräldrar lagar dessutom all mat. Är det så för alla som har barn i den här åldern?

Vi behöver påminna och hjälpa två av våra barn (22-åringen och 15-åringen) att städa sina rum. Kanske gör alla föräldrar det?

Vi stöttar två av våra barn (22-åringen och 15-åringen) mycket med skolarbetet. Det måste alla föräldrar göra va?

Det kanske är tur att vi är så inne i det att vi inte ens förstår att vi anpassar. Jag vet inte vad som är ”normalt” att göra för barn i våra barns ålder och vad av det vi gör som är merjobb. Detta är bara en liten del av det vi faktiskt gör. Sen pratar jag med någon utomstående som blir förvånad över allt vi gör.

Ibland är det svårt att veta hur höga krav vi kan ställa på våra barn. Vi provar oss fram. Ibland ställer vi för höga krav och ibland troligen för låga… Det är en svår balansgång.

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Diagnos

Taggat som , , , , , , ,

mars 3, 2024 · 12:16

Jag gästbloggar hos…

NPFanpassat.se om anpassningar.
Läs inlägget här.

Nedan ligger ett par bilder med tips på hur man kan göra energikartläggning. Att kartlägga vad som stressar samt vad som ger och tar energi är ett bra sätt att komma åt vilka anpassningar som behövs.

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Pedagogiska tips!

Taggat som , , , ,

oktober 19, 2023 · 22:56

Pusselbitar för en fungerande återgång till skolan

Dessa pusselbitar behövdes för att ett av mina barn skulle lyckas ta sig tillbaka till skolan efter lång skolfrånvaro.

Den viktigaste pusselbiten är förstående skola. Hade inte den biten funnits hade det aldrig gått. Tack vare den biten fick vi till alla andra bitar.

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Förståelse, Hemmasittare

Taggat som , , , , , ,

januari 29, 2023 · 20:18

Att ”felsöka” hos sig själv

Om det är något jag har lärt mig under min resa som npf-förälder är det att ”felsöka” hos mig själv. Både att vara förälder och att vara pedagog kan vara väldigt tålamodsprövande.

Förr om en situation gick fel kunde jag ofta lägga ”skulden” på barnet och ”felsöka” där. Jag kunde kalla ett beteende för trotsigt eller respektlöst. Numera försöker jag mer ”felsöka” mig själv och mitt eget beteende. Ställde jag för höga krav på barnet? Triggade jag barnet och gav mig in i en maktkamp? Hade jag inte förberett tillräckligt? Osv.

Jag hamnar fortfarande i situationer med elever ibland som går snett. I förra veckan ville jag få en elev att sluta med en sak och jag tjatade och eleven fortsatte. Eleven började då sparka mot mig och kasta grus. Då gjorde jag och en kollega ett spelarbyte (tack och lov!) och hon tog över situationen och avledde eleven.

För mig var det kört i det läget. Eleven var arg på mig och jag blev provocerad. Förr hade jag förmodligen funderat över hur vi skulle få eleven att ”skärpa sig” och ”lyda”. När sådana här situationer uppstår numera brukar jag istället analysera mitt eget beteende.

Ibland lyckas jag göra på ett bra sätt på en gång. Då känns det toppen! Andra gånger blir det som i situationen ovan. Skillnaden mot förr är att jag numera reflekterar över mitt eget beteende i efterhand på ett helt annat sätt. Jag gör verkligen inte alltid ”rätt”. Jag har bra och dåliga dagar men jag försöker ständigt analysera och förbättra MIG SJÄLV.

Denna text lade jag upp på Instagram i morse:

”God morgon! Ensam uppe. En skön stund för mig. Tittar på Nyhetsmorgon på TV4 med frukost och en stor kopp te. Imorgon börjar en ny vecka.

Jag sitter och tänker på mitt jobb. Visst finns det saker jag ibland kan vara missnöjd med… Budget, kort om personal, stress vissa dagar mm. Men jag måste säga att jag verkligen tycker om mitt jobb! Jag försöker vara en god förebild för mina elever och utveckla vår fritidshemsverksamhet.

Jag kan vissa dagar verkligen känna att jag gör skillnad för elever. Ibland brister mitt tålamod (konstigt vore det nog annars) men ofta lyckas jag hitta metoder att nå fram till de elever som utmanar mig. Jag försöker vara detektiv och hitta orsaker till beteenden. Målet är att nå det önskade beteendet genom att komma på ett smidigt sätt och samtidigt behålla en god relation med eleven. Mitt jobb blir aldrig tråkigt!

Vi har elever vi behöver ”punkta” på fritidstid för att stötta dem då det händer saker omkring dem. Vi pedagoger på min avdelning turas om att ”punkta” för att eleven ska känna sig trygg och bygga relation till flera pedagoger och inte lika tydligt känna sig ”övervakad”.
På mina pass då jag har uppdraget att vara med eleven har jag planerat olika saker så att eleven får träna sociala färdigheter med andra elever.
I veckan satt jag med eleven och fem andra elever och gjorde armband och pratade. Eleven fick se andra elever hjälpa varandra, fick själv hjälp och hjälpte själv en vän och fick uppskattning för det. Det blev samtal om syskon, spel och andra saker. Kommande vecka ska vi bygga koja har jag tänkt.

På mina pass vill jag att eleven ska få träna lek och sociala situationer,  skapa lugna stunder och goda samtal, bygga relationer, träna turtagning och vinna/förlora, se förebilder.

Vissa kan klaga på att det är tråkigt att ”punkta” elever. Att bara bevaka ger ingen träning för eleven. Då blir det mer släcka eventuella bränder och försöka förebygga i stunden.

För mig som pedagog är det roligare att ha ett mål och förhoppningsvis utvecklar det eleven. Mitt mål är att jag kan ”jobba bort” mig själv så att jag inte behövs på samma sätt. När jag gör mina ”punktapass” pedagogiska ger det både mig och eleven mer. ❤”

Som pedagoger behöver vi ha insikten att vi aldrig är fullärda. Vi behöver ständigt analysera oss själva och våra metoder och förbättra dem. Vi behöver anpassa oss efter de elever vi möter, inte tvärtom! Fokus måste ligga på respekt och relation. Givetvis är det samma sak för oss föräldrar. Det är dagens tankar från mig.

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Låg-affektivt bemötande

Taggat som , , , , , , , , , , , , ,

januari 21, 2023 · 19:01

Förmågan att studsa tillbaka till samma plats

Nu är det längesen jag skrev ett inlägg här på bloggen. Jag håller mest till på Instagram numera.

Nu känner jag dock ett behov av att skriva av mig lite mer. Bloggen har varit min egenterapi i snart 8 år. Otroligt värdefullt för mig. Dels för att jag rensar/tömmer hjärnan men också för att jag ofta får stöd och kommentarer av er som läser.

Hursomhelst behöver jag skriva av mig om Calle. Han fyller 21 år i vår och fick sin aspergerdiagnos sommaren 2015. Han har inte haft en fungerande skolgång sedan åk 4-5. Mer om den resan här (en kort ”film” om oss från Autism Sveriges skolkonferens nov-22) och i min bok.

Calle har en insats via arbetsförmedlingen och gör just nu praktik/arbetsträning. Med sin historik av flera års ”hemmasittande”, inga grundskolebetyg och många misslyckanden i bagaget kan man inte förvänta sig att han ska gå från 0-100. Vi måste räkna med bakslag och att han behöver ha en lagom takt.

Han har de senaste sju åren varit på olika ställen (skolor och praktik) och det går alltid bra när han är där. Ofta har han, liksom nu, en period då allt går toppen och han har 100% närvaro ett par månader.

Problemet är att han har en benägenhet att falla ur. Om han blir sjuk eller har en svacka kan han inte ta sig tillbaka till samma ställe. Han känner att han har misslyckats på den platsen och att det är förverkat då.

Nu trivs han superbra på sin praktikplats men innan jul blev han sjuk. Då kom han ur rutin och kunde inte ta sig tillbaka. Han fick då höra att risken fanns att han skulle förlora sin praktikplats.

Jag fick tillstånd av Calle att kontakta både handledaren på praktikplatsen och arbetsförmedlingen. Långa mejl och telefonsamtal. Jag förklarade hans bakgrund och hur viktigt det nu är att han får studsa tillbaka till samma ställe. Inte bli av med platsen (som han trivs jättebra på) och återigen hamna i en total svacka hemma. Sådana svackor tar tid att komma ur. Uppgivenheten brukar vara stor.

Tack och lov visade både handledaren på praktikplatsen och arbetsförmedlingen stor förståelse och han fick behålla sin plats trots några veckors bakslag och frånvaro.

Båda hade möte med Calle och gjorde det tydligt för honom att han får behålla sin praktikplats och att de förlänger insatsen och kortar ner hans dagar lite för att anpassa efter hans ork just nu. Detta ledde till att Calle för allra första gången studsade tillbaka till samma ställe efter en längre tids frånvaro. Tidigare har han kunnat studsa tillbaka till ställen om han har varit hemma någon eller några dagar. Han har aldrig lyckats efter några veckors frånvaro. Det är så viktigt för honom att känna att det är okej och inget att skämmas över. Alla har svackor ibland och man kan ta sig till samma ställe ändå.

Efter mötet och nya schemat har Calle tagit sig till praktiken varje dag. Vetskapen om att han är välkommen och att alla förstår att han vill men inte alltid kan gör att det går lättare.

När han gick i åk 7 tillhörde han en klass i en ”vanlig” högstadieskola men gick på kommunens ”hemmasittarskola”. Där skulle han jobba upp skolvana och skoltimmar i en viss takt. Han klarade inte den takten och riskerade även då att bli av med platsen. Det slutade med att han blev 100% hemma igen.

Calle har själv svårt att sätta fingret på, och prata om, sina utmaningar och behov. Jag är tacksam över att han låter mig hjälpa honom och att de instanser som stöttar honom nu har förståelse för att insatsen måste individanpassas.

Det vi vattnar växer!
Inte metoder som får barn att växa!
Läs mer →

Lämna en kommentar

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , , , ,

december 9, 2022 · 13:09

Klivet upp till högstadiet

Linnéa har snart gått en hel termin i årskurs 7 på nya skolan. På det stora hela måste jag ändå säga att det går bra. Linnéa kämpar på och vill verkligen fixa skolan. Jag märker dock att hon är väldigt trött ibland.

Nu mot slutet av terminen är det en massa prov som jag märker stressar Linnéa väldigt mycket. Hon blir så stressad att hon låser sig när hon ska plugga och ingenting går in. Hon bara rabblar ”Jag fattar ingenting! Jag kommer aldrig att lära mig detta!”

Jag har suttit med Linnéa och pluggat och försökt stötta. När vi skulle plugga till ett prov såg hon att hon hade en massa icke inlämnade uppgifter i Classroom som hon inte hade förstått skulle lämnas in. Hon hade gjort dem men inte tryckt på ”Lämna in”. Då fick hon panik över det och trodde att hon skulle få F i betyg i det ämnet då.

Den här veckan har jag skickat mail till ett par lärare angående Linnéas stress och att hon ibland i mellanstadiet fick göra vissa prov muntligt för att lyfta bort lite stress. Jag skrev också att Linnéa behöver lite mer stöd med struktur och mer tydlighet kring förväntningar. Angående icke inlämnade uppgifter skrev läraren att hen har sett alla uppgifter ändå.

I våras sa Linnéas mellanstadielärare (som hon hade haft sedan åk 2) att ingen särskild överlämning till högstadiet behövdes för att det fungerade så bra för Linnéa i skolan. Jag frågade då om hon hade några anpassningar och hen sa att hon inte hade det längre, bortsett från att hon hade fått göra några prov muntligt. När hon var yngre hade hon pauser, en plats med skärmar, time timer mm.

Jag inser nu att den läraren förmodligen anpassade mer än hen tänkte på men att det förmodligen var så självklart för läraren. Det är nämligen världens bästa lärare! Troligen var läraren tydlig med förväntningar, påminde om läxor och prov och gav annat stöd som bara kom som en självklarhet. Linnéa behöver det stödet!

Jag delar nedan några tips från ett tidigare inlägg:

Några tips till pedagoger:

  • Ge begränsade uppgifter och korta instruktioner!
    Vad förväntas av eleven? Var tydlig!
  • Hur lång tid borde aktuell uppgift ta? En vecka, en lektion…?
  • Vad ska eleven göra först? Vad ska eleven prioritera?
  • Hur ser ett ”lagom” långt svar ut? Är det en sida eller fem? Vilket typsnitt och vilken storlek?
  • Instruktion: ”Skriv två sidor och ha med en bild.”
    Vilket typsnitt och vilken storlek? Ska bilden räknas in i de två sidorna eller är det utöver? Var mer precis i instruktionerna.
  • Ska boken läsas från pärm till pärm eller bara vissa sidor?
  • På tavlan: ”Räkna s. 135-139 i matte”. Allt idag? Eller ska det vara klart under veckan? Var tydlig!
  • Är det någon schemaändring? Berätta i förväg om möjligt.
  • Behöver eleven pauser?

För digitala uppgifter:

  • I drive/classroom eller liknande: Ha en namngiven mapp med uppgiftens rubrik/ämne.
  • Fyll på med en uppgift i taget.
  • Rensa/flytta sådant som inte är aktuellt.
  • Ge tydliga och korta instruktioner.
  • Ge bara den information som behövs.
  • När ska uppgiften vara klar? Ha alltid en deadline. Påminn eleven om deadline.
  • Vad kan jag göra om jag ”fastnar”/inte klarar uppgiften?
  • Hur ska uppgiften lämnas in/redovisas?

Riskfaktor:
Eleven håller ihop och presterar för att sedan bli utmattad och inte klara av att fullfölja.

Jag är i en sådan sits och med så jobbiga erfarenheter i bagaget att jag bara hoppas att Linnéa ”överlever” högstadiet. På den nivån är det. Hon sa själv igår ”Snart är det fem terminer kvar mamma!”. Fem terminer av oro känns det som. Varje gång Linnéa är sjuk får jag lite panik.

Nu har vi en helg framför oss som kommer att bestå i att hjälpa Linnéa plugga till nästa veckas prov och förhör. På onsdag sätts betygen säger hon. Stackars liten! Vilken stress.

Klivet upp till högstadiet blev stort. Framförallt när man har haft världens bästa lärare i flera år!


2 kommentarer

Under ADHD, Anpassningar, Skola

Taggat som , ,

augusti 7, 2022 · 19:40

Fantastiskt bemötande hos tandläkaren

Nu i sommar har Linnéa varit hos tandläkaren. Hon har haft ont i en tand ett tag och det visade sig vara ett hål som måste lagas.

Linnéa har mer eller mindre haft panik för att gå till tandläkaren. När hon var liten fick vi knappt dit henne på kontrollerna.

Tandläkaren och tandsköterskan som lagade hålet var så otroligt proffsiga och pedagogiska. Linnéa fick i förväg lyssna på hur alla olika verktyg lät. Hon fick känna på blåsen och sugen. De bestämde ett stopptecken och sa att de skulle pausa om hon höll upp handen.

Linnéa fick bedövningssalva och sen spruta. Sprutan höll tandläkaren lite gömd och bad Linnéa blunda för att hon inte skulle få stänk i ögonen. Jag vet inte om Linnéa ens uppfattade att det var en spruta vilket var tur eftersom hon är spruträdd.

När tandläkaren skulle börja borra sa hon ”Nu borrar jag i en sekund! Sen pausar jag”. Tandläkaren borrade och räknade högt ”Ett” sen tog hon ut borren. Sen gjorde hon samma sak och räknade högt till fem och sen tio sekunder. Sen sa hon ”Nu måste jag borra lite längre men visa stopptecknet om jag ska pausa!”

Alltihop tog ca 45 minuter. Linnéa var väldigt orolig innan besöket och hon grät till och med i början när hon satte sig i tandläkarstolen. Hon behövde aldrig visa stopptecknet.

Jag är så tacksam mot dessa pedagogiska proffs. Vilket fantastiskt bemötande! Nu är Linnéa inte rädd för tandläkaren längre.

3 kommentarer

Under ADHD, Anpassningar, Diagnos, Förståelse

Taggat som , ,

juni 29, 2022 · 20:12

Kunde skolan ha gjort något för att förhindra skolfrånvaron?

Min 17-åring Emil skrev nyligen ett blogginlägg om sin resa som hemmasittare och sina lärdomar längs vägen. Han har fått fin feedback på inlägget och han tackar för all pepp, lyckönskningar och fina ord om inlägget. Inlägget har även lett till frågan ”Kunde skolan ha gjort något tidigare för att förhindra hemmasittandet?”

När det gäller min 17-åring är svaret faktiskt i princip nej. Skolan var i hans fall väldigt lyhörda eftersom de hade haft hans storebror som blev hemmasittare och med storebror gjorde skolan i stort sett allt fel. Vi är tacksamma över att Emil har fått bra stöd genom åren. Dock hade Emil otur med många lärarbyten vilket kan ha påverkat en del. Att Emil har en storebror som har varit hemmasittare gjorde hans väg tillbaka svårare också för det påverkade Emil mycket. Vi har såklart haft många möten med skolan och behövt förklara Emils mående men skolan har lyssnat på oss och stöttat oss. För Emil handlade att ta sig tillbaka till skolan mycket om att lära känna sig själv, både styrkor och utmaningar, samt att hitta strategier och ett ”lagom”.

Emils väg men vägen tog flera år.

När det gäller vår 20-åring Calle är det en annan sak. Skolan lyssnade varken på Calle eller oss föräldrar när vi sa att han inte mådde bra i skolan och behövde stöd och anpassningar. När han började må dåligt hade han ännu inte fått sin autismdiagnos och all skuld över hans dåliga mående lades på oss föräldrar. En annan faktor är att Calle blev väldigt illa bemött i början av sin frånvaro. Alla trodde att det var lathet och ”vanligt skolk”. Vi föräldrar förstod inte heller från början hur Calle mådde. Vi förstod det ändå ganska snabbt men skolan lyssnade inte på oss när vi försökte förklara. De pressade oss att pressa Calle och han mådde sämre och sämre. ”Det är skolplikt och ert ansvar att Calle kommer till skolan!”.

Problematisk skolfrånvaro är komplicerad att komma ur. Det bästa är givetvis att förebygga. Så fort en elev visar att något inte känns bra i skolan måste en kartläggning göras. Observera eleven på olika lektioner, i matsalen, på rasten osv. Vad är det som blir för tufft? Går det att åtgärda på något sätt? Vilka anpassningar kan skolan göra? Skolan måste observera eleven INNAN eleven helt slutar gå dit. Med Calle hann inte skolan göra det. Calle utvecklade stor ångest för skolan och han har ännu idag inga grundskolebetyg. För Emil gick det bättre och det beror nog till största del på att skolan hade erfarenheten från alla misstag de gjorde med Calle.

Calles väg.

Det är också oerhört viktigt att skolan lyssnar in föräldrars oro. Om eleven fungerar i skolan behöver det inte betyda att allt är bra i skolan. Många elever kraschar hemma efter att ha hållit ihop en hel skoldag. Om föräldrar påtalar det – lyssna! Det är inte en prestigefråga. Skolan behöver inte dunka sig i ryggen och säga ”Allt går så bra när eleven är här!”. Eftersom skolan och vi föräldrar hade så olika bild av Calle blev samarbetet lidande. (Mer om allt detta i min bok)

Hur kunde detta få hända Calle och varför gick det bättre för Emil?
Ingen lyssnade på Calle men de lyssnade på Emil.
Angående Calle lyssnade skolan inte på oss föräldrar men de lyssnade när det gällde Emil.
Inga anpassningar gjordes för Calle i tid men skolan gjorde allt för att anpassa och stötta Emil.

Jag vet att det ännu idag finns många barn som faller ur den svenska skolan och hoppas innerligt att det blir bättre framöver.

2 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

Taggat som , , , , , , , , , , ,