Etikettarkiv: asperger

Världsautismdagen – Kunskap om autism

Idag den 2 april är det Världsautismdagen. Dagen är instiftad av FN (Förenta Nationerna) för att uppmärksamma autism runt om i världen.

Om autism:

”De gemensamma kännetecknen för autism finns i två huvudgrupper. I diagnoskriterier beskrivs de som:

  • varaktiga begränsningar i förmågan till social kommunikation och socialt samspel
  • begränsade, repetitiva mönster i beteende, intressen eller aktiviteter.

Det är också vanligt med över- eller underkänslighet för sinnesintryck som ljud, ljus, dofter och känsel. Sådan känslighet kan påverka vardagen mycket och är viktig att känna till och ta hänsyn till.

Tecken på autism ska finnas sedan tidig barndom, men behöver ibland inte vara tydligt märkbara förrän i skolålder eller senare när förväntningar på den sociala förmågan överstiger personens faktiska förmåga. Det finns också de som inte får autismdiagnos förrän i vuxen ålder. För att en autismdiagnos ska ges behöver det finnas tydliga tecken i båda huvudgrupperna. Symtomen ska sammantaget leda till en tydlig nedsättning av fungerande i skola, arbete eller andra viktiga livsområden.” (Källa: https://www.autism.se/om-autism/autism/ )

Att ha autism kan innebära stora utmaningar i vardagen. Diagnosen sätts inte lättvindigt utan det krävs en gedigen utredning.

Innan Calle (nu 20 år) fick sin autismdiagnos som 13-åring visste jag inte så mycket om autism. Framförallt visste jag inte att diagnosen är så bred. Calle föddes med autism (såklart! Det är INTE en sjukdom). Således hade vi missat att Calle har autism i 13 år.  Vi förstod inte varför Calle, som vi såg det då, ”kaosade”, trotsade, försökte förhandla, inte orkade… Nu har vi vetat i snart 7 år att det handlar om att Calle har svårt för övergångar, är kravkänslig och oflexibel.

Något jag framförallt har lärt mig är att Calle (och andra med autism) är ojämn. Han har svårt för vissa saker men det går hur bra som helst med andra. I skolan höll Calle ihop i många år men han orkade inte hålla ihop hemma. Detta ledde till att Calle till slut kraschade och började vara hemma från skolan. Vi förstod inte hur mycket Calle kämpade för att klara av skolan. Skolan var inte alls anpassad efter Calles behov.

Vi människor är ofta väldigt snabba att döma varandra. När vi dömer andra dömer vi ofta efter hur vi själva är eller kanske en ”mall” över hur en ”människa bör vara”. En kollega som inte följer med på AW är tråkig, en människa som inte vill ta plats i en grupp är asocial osv.

Pandemitiden som har varit har lett till ökade möjligheter till både skolarbete och arbete hemma. För vissa människor har denna möjlighet höjt livskvalitén. Äntligen har livet varit lite mer på deras villkor och anpassat efter deras behov. Sorgligt att det krävdes en pandemi. Nu försvinner pandemilagen och många arbetsplatser väljer att behålla flexibiliteten och möjliggöra hemarbete medans andra väljer att återgå till ”det vanliga sättet att arbeta på”. Varför? Vi måste behålla det som så många människor mår bra av. Möjligheten att själva få välja. ”Många personer med autism upplever att distansarbete gör att de äntligen får spela på samma planhalva som sina kollegor. De slipper småprata vid fikat eller innan mötet och kan fokusera fullt ut på jobbet.”  (Källa: https://www.prevent.se/arbetsliv/mer/2022/jag-sparar-massor-av-energi-pa-att-arbeta-hemifran/ )

Hanna Danmo har själv Aspergers syndrom och är skribent på Autism- och Aspergerförbundets tidning. Här är hennes tips till arbetsgivare som har medarbetare med autism:
”Ta reda på så mycket du kan om diagnosen och försök sätta dig in i hur det fungerar att ha autism. En arbetsplats har ofta många underförstådda regler som de flesta förstår per automatik, men för en person med autism kan det vara stor hjälp att få dessa regler nedskrivna för att slippa missförstånd.  
Ha förståelse för att en person med autism: 

  • kan behöva anpassningar, till exempel tekniska eller sociala. Fråga! Det varierar mycket från person till person. 
  • kan vara bokstavligt tolkande och ibland kan märka ord eller vara väldigt frågvis
  • kan behöva en avskild yta att jobba på, gärna ett eget rum 
  • kan må bra av att få jobba på distans några dagar i veckan
  • kan ha jobbigt med sociala situationer som tar mycket energi till exempel fikaraster och luncher. ” 
    (Källa: https://www.prevent.se/arbetsliv/mer/2022/jag-sparar-massor-av-energi-pa-att-arbeta-hemifran/ )

Att anpassa skolan för elever med autism är en förutsättning för att de ska klara av och orka med skolan. Alltför många elever med autism blir utmattade i en skola som inte är tillgänglig och anpassad efter deras behov. Struktur och tydlighet, bildstöd, möjlighet till lugn miljö och olika hjälpmedel såsom skärmar och hörselkåpor är små saker som kan göra stor skillnad. Det kan även vara så att elever behöver ett anpassat schema, läxfritt osv för att spara energi.

Emil (nu 17 år) fick sin autismdiagnos när han var 15 år. Han kom tillbaka till skolan efter ett par år hemma tack vare bra anpassningar. Tipsen nedan kommer från detta blogginlägg jag skrev i maj 2021.

Några tips till pedagoger:

  • Ge begränsade uppgifter och korta instruktioner!
    Vad förväntas av eleven? Var tydlig!
  • Hur lång tid borde aktuell uppgift ta? En vecka, en lektion…?
  • Vad ska eleven göra först? Vad ska eleven prioritera?
  • Hur ser ett ”lagom” långt svar ut? Är det en sida eller fem? Vilket typsnitt och vilken storlek?
  • Instruktion: ”Skriv två sidor och ha med en bild.”
    Vilket typsnitt och vilken storlek? Ska bilden räknas in i de två sidorna eller är det utöver? Var mer precis i instruktionerna.
  • Ska boken läsas från pärm till pärm eller bara vissa sidor?
  • På tavlan: ”Räkna s. 135-139 i matte”. Allt idag? Eller ska det vara klart under veckan? Var tydlig!
  • Är det någon schemaändring? Berätta i förväg om möjligt.
  • Behöver eleven pauser?

För digitala uppgifter:

  • I drive/classroom eller liknande: Ha en namngiven mapp med uppgiftens rubrik/ämne.
  • Fyll på med en uppgift i taget.
  • Rensa/flytta sådant som inte är aktuellt.
  • Ge tydliga och korta instruktioner.
  • Ge bara den information som behövs.
  • När ska uppgiften vara klar? Ha alltid en deadline.
  • Vad kan jag göra om jag ”fastnar”/inte klarar uppgiften?
  • Hur ska uppgiften lämnas in/redovisas?

Vi måste bli bättre på att acceptera och respektera varandra. Jag hoppas att fördomar minskar och ödmjukheten och förståelsen ökar. ❤

1 kommentar

Under Anpassningar, autism, Förståelse, Skola

Bra period – trots allt!

Vi är inne i en ganska bra period för vår familj just nu vilket känns skönt. Dock gör ju världsläget att vi inte riktigt kan njuta fullt ut i alla fall. Alltid är det något…

När det gäller vårt liv är egentligen vårt största bekymmer just nu att både Emil och Linnéa äter dåligt. Emil har några säkra kort tack och lov men för Linnéa är det värre. Det finns faktiskt nästan ingenting hon tycker om just nu. Hon vill nog egentligen bli vegetarian men gillar inte tillräckligt med grönsaker, baljväxter och rotsaker för att kunna bli det. Just nu ligger Linnéa mest på ”reserven” på den förenklade kostcirkeln jag gjorde för längesen till Emil och det är ju inte bra.

Calle mår bra men det händer fortfarande ingenting på sysselsättningsfronten. Han går på något möte med kommunens insats för unga vuxna då och då men det leder ingenstans. Häromdagen ringde jag hem till Calle för att försöka få honom att gå en promenad i vårsolen. Då sa han ”Idag har jag hängt tvätten som du bad mig, duschat, rakat mig och värmt en ugnspizza till lunch. Jag orkar inte mer idag!”
Först kände jag mig irriterad. Vadå orkar inte mer? Hur lat får man vara? Sen tänkte jag efter (innan jag hann säga något tack och lov). Alla dessa saker tar mycket energi från Calle. Jag kan inte kräva mer. Jag hoppas verkligen att han hittar meningsfull sysselsättning snart.

I nya numret av tidningen Mama finns en artikel om Calle och vår resa. När vi (framförallt Calle) hade det som tuffast kändes det som ett stort hål som behövde fyllas. Jag vill med min bok bidra till samsyn mellan hem och skola (vilket vi saknade) och ge stöd till andra som har en liknande situation.

Mama nr 3 2022

Jag ska inte klaga på hur vi har det just nu i vår familj. På det stora hela har vi det bra. Våra bekymmer är överkomliga och inte så stora. Jag uppskattar att vi i helgen kunde njuta av en utflykt i solen, att jag och maken kunde sitta på altanen och prata och dricka kaffe i vårsol… Vi kan koppla av på ett helt annat sätt numera och vi pratar inte bara problemlösning och logistik. Vi har till och med börjat prata om att kanske ta tag i husrenovering som vi har skjutit upp i flera år pga brist på ork. En sak i taget… 😉

Lämna en kommentar

Under Vardag

Konstiga regler

Jag har funderat en del kring de regler som finns angående vilka som har rätt till olika former av stöd som samhället erbjuder.

En form av stöd är LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade).

”LSS omfattar tre grupper
LSS omfattar tre grupper som kallas lagens personkrets. Grupperna består av personer med
1. utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd
2. betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom
3. andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.” (källa: https://kunskapsguiden.se/omraden-och-teman/funktionshinder/insatser-enligt-lss/om-insatser-och-stod-enligt-lss/)

Detta stöd är inte till för personer med adhd vilket jag tycker är konstigt då det kan vara riktigt svårt att få ihop livet och hantera vardagen om man har adhd. Varför styr inte behovet av stöd istället för diagnos?

En annan sak jag har funderat på är subventioneringen av melatonin som endast gäller dem med adhd under 17 år och inte dem med autism.

”Företaget har endast ansökt om subvention för barn och ungdomar 6 till och med 17 år med adhd där sömnhygienåtgärder varit otillräckliga. Subventionen ska därför begränsas till den patientgruppen.

Beslutet gäller från och med den 26 mars 2021.” (Källa: https://www.tlv.se/beslut/beslut-lakemedel/begransad-subvention/arkiv/2021-03-26-melatonin-agb-ingar-i-hogkostnadsskyddet-med-begransning.html)

Som förälder till ett barn med adhd kombinerad form, ett barn med add och asperger/autism och ett barn med asperger/autism så kan jag säga att alla mina barn har sömnsvårigheter. Calle (asperger/autism) fyller 20 i år och tack och lov ändrades reglerna först efter att han var för stor för att få melatonin subventionerat oavsett. Han är den av våra barn som har haft det tuffast med sömnen. Han har haft tyngdtäcke i flera år. Han har alltså inte adhd. Hade dessa regler kommit tidigare hade vi fått betala 1000-tals kronor för att han skulle få sova.

Återigen… Varför styr inte behoven? Jag tycker att det ser ut så på många sätt i samhället. Habiliteringen kunde inte erbjuda hembesök av psykolog, skolan ville inte erbjuda hemundervisning för ”Skola ska ske i skolan” (tack och lov ändrade de sig vilket ledde till en fungerande skolgång för Emil).

Jag kan förstå att regler måste finnas men ibland undrar jag hur reglerna skapas/skrivs. Reglerna känns inte rättvisa. Behov måste få styra för att ge alla det stöd de behöver.

2 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse

Glimten i ögonen slocknade

Vi har rensat lite här hemma och jag hittade då Calles gamla skolböcker från årskurs 2. Jag minns hur Calle var på den tiden – en glad och nyfiken liten kille som spelade fotboll på fritiden. Han älskade att spela fotboll och gick till och med upp extra tidigt för att hinna spela lite fotboll i trädgården innan skolan. Han hade inga svårigheter i skolan, varken socialt eller kunskapsmässigt. Han trivdes och hade låg/normal frånvaro. Han ville inte gå hem från fritids och vi fick tjata hem vår fotbollssvettiga kille på eftermiddagarna. Han hade en busig glimt i ögonen och tyckte att han var bäst på det mesta. Självförtroendet var högt och lusten stor.

I lågstadiet var Calle en glad kille med glimten i ögat men glimten slocknade med skolåren.

Årskurs 3 var också ett bra skolår men sen i mellanstadiet hände något. I 4:an började han klaga lite på magont och efter det blev allt bara värre och värre. Glimten i ögonen slocknade och självförtroendet försvann. Skolfrånvaron ökade och från november i årskurs 6 (2014) hade Calle 100% skolfrånvaro. Calle (snart 20 år) fick inte en fungerande skolgång igen efter det och han har inga grundskolebetyg.

Det kändes i hjärtat att hitta hans gamla skolböcker. Spåren av en tid som borde ha fått fortsätta. Vi borde ha böcker från senare skolår också men det har vi inte. Calle har ingen utbildning.

Hur kunde detta få hända?
– Ingen lyssnade på Calle.
– Ingen lyssnade på oss föräldrar förrän det hade gått för långt.
– Inga anpassningar gjordes.
– Ingen vettig hjälp fanns/finns…

Det visade sig att Calle har asperger. Han fick den diagnosen sommaren 2015. Skolan hade inte varit anpassad efter hans behov och han höll ihop länge i skolan efter bästa förmåga. Han kraschade till slut. Skolan hade inte reagerat på hans ströfrånvaro. Vi föräldrar gjorde det men skolan lyssnade inte på oss när vi bad om anpassningar.

Nu pågår en viktig namninsamling som jag hoppas att ni vill skriva under och dela. Den handlar om att få politikerna att förstå att det måste ske förändringar för att alla barn ska få en fungerande skolgång. Inga barn ska behöva krascha som två av mina barn gjorde och som många andra barn gör. Nu får det vara nog!
NPF-SÄKRA HELA SKOLGÅNGEN!

https://www.skrivunder.com/npf_sakra_helaskolgangen

Jag vill nästan inte slänga böckerna. De är vårt enda bevis på att han en gång gick till skolan känns det som. 💔

10 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Skola

Att försöka leva i nuet

Just nu har vi inget barn med problematisk skolfrånvaro. Vi hade det 2014-2020. Det är många år. Alla dessa år av stress och oro sätter sina spår. Linnéa går i årskurs 6 och har tack vare en fantastisk lärare en fungerande skolgång. Hon fick sin adhd-diagnos som åttaåring så henne har vi kunnat stötta mer i tid. Hon tar också adhd-medicin som hjälper henne bra. Linnéa har fungerande relationer med sina vänner och hon mår bra. Hon kan till och med längta till skolan om hon är sjuk. Ändå känner jag nästan panik så fort hon säger till exempel ”Jag orkar inte gå till skolan idag!” och kan då mena just GÅ för hon vill ha skjuts. Min hjärna hinner dock tänka allt möjligt bara av en sådan kommentar.

Illustration från min bok.

Jag försöker verkligen att leva i nuet och njuta av att både Emil och Linnéa har en fungerande skolgång JUST NU. Jag är dock så bränd/skadad av alla år att det är svårt att ”sitta still i båten”. Nu inför skolval och nya skolor till hösten ökar oron igen. Hur ska det gå? Kommer deras skolor att möta upp deras behov? Måste jag kontakta skolorna och förbereda dem på att mina barn kommer eller ska jag bara låta det vara? Jag är så van vid att behöva ligga i.

Illustration från min bok.

Efter att i så många år ha levt i bergodalbanan på bilden ovan är det svårt att hitta en roll utanför det där spåret. Jag njuter men är samtidigt orolig över att vi ska behöva hamna där igen.
Jag undrar verkligen hur länge den känslan kommer att sitta i…?

2 kommentarer

Under förälder, Hemmasittare

Dags för skolval igen!

Nu står vi återigen inför skolval. Linnéa ska välja högstadium och Emil gymnasium. När det gäller Linnéa har hon inte problematisk skolfrånvaro som killarna har haft så hon har inte samma behov av anpassningar som de har haft av just den anledningen. Hon har haft turen att ha samma lärare i årskurs 2-6 som hon verkligen tycker jättemycket om. Tryggheten att ha en lärare som hon vet tycker om henne och vet hur hon fungerar har nog till stor del räddat hennes skolgång. Läraren har ett lågaffektivt bemötande och vet vad Linnéa behöver för att må bra. Killarna har inte alls haft samma tur genom sina skolår. Framförallt inte Calle.

Linnéa vill gå på den skola där flest gamla klasskompisar INTE ska gå. Hon säger att hon vill ha en nystart med kompisar. Hon vill inte gå i samma skola som Emil gick i tyvärr. Vi är väldigt nöjda med Emils gamla skola. Skolan hjälpte honom på ett utmärkt sätt när han började må bättre i årskurs 9. En del av mig vill nästan tvinga Linnéa att gå i den skolan. Dock vet jag att bara för att det blev bra där för Emil betyder det inte att det kommer bli bra där för Linnéa. Till syvende och sist handlar det om vilka pedagoger som kommer att finnas runt Linnéa. Hon kan ha tur och få samma som Emil eller så får hon andra som inte alls kommer att bemöta henne på rätt sätt. Detta gäller givetvis alla skolor. Det gäller att ha lite tur i lotteriet och få lärare som har kunskap om NPF och ett lågaffektivt bemötande. Jag hoppas så att det blir bra för Linnéa i höst. Helst skulle jag vilja be hennes nuvarande lärare att följa med upp i årskurs 7.

Emil har en dröm och en vision om vilket program han vill gå på gymnasiet. Han vill att programmet ska vara högskoleförberedande. Han går IM just nu och läser in några ämnen till. Han hade nio betyg efter årskurs 9. Han behöver gå i ett gymnasium som inte kräver alltför lång resväg. Inställda eller överfulla bussar och tunnelbanor skulle stressa honom enormt mycket. Dessutom är det bra om gymnasiet har en bra cafeteria eller nära till olika restauranger eftersom Emil inte alls äter skolmat.

Detta är första gången vi gör skolval för två barn som inte har skolfrånvaro och det känns faktiskt helt underbart. Sist vi gjorde två skolval gick det nästan mer ut på att välja skolor som det var smidigt för oss föräldrar att gå på möten på.

Vi ska kolla in några digitala öppna hus och sen göra valen. Bara att hoppas på att de kommer in på sina val också!

Lämna en kommentar

Under Diagnos, Skola

Uppgivenhet

Återigen går tiden… Calle har fått vänta i så många år på olika saker/insatser. För några år sedan beviljades en kontaktperson för Calle via LSS. Det tog över ett halvår innan en person som kunde ta uppdraget hittades och då var det inte aktuellt längre.

I augusti-21 hade Calle möte med en person som jobbar i kommunen med en insats för unga vuxna som står utan jobb/sysselsättning. De pratade om att hitta ett jobb åt Calle eller kanske en praktikplats ett tag. Calle kom hem och var taggad. Det märktes att han var hoppfull och glad över att få hjälp.

Nu är det januari-22 och Calle har varken jobb eller praktikplats. Han har inte ens varit på ett arbetsplatsbesök eller en intervju. Jag märker att han börjar tappa hoppet och att uppgivenheten kommer. Det är så ledsamt att se.

Det måste hända något! Unga vuxna som inte har någon tilltro till sin egen förmåga behöver få lyckas. De behöver få hjälp att se möjligheter och hitta meningsfull sysselsättning.

I början av hösten hade Calle bra dygnsrytm. Han tyckte det var bra att ha det i fall det snabbt skulle dyka upp jobb eller praktik. Han var redo och ville verkligen. Nu har han vänt på dygnet och ser ingen mening med att gå upp före lunch.

I år fyller han 20 år och tiden bara går… 😔

9 kommentarer

Under autism

Lösenordsskyddad: ”Curlade” elever?

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Skola

Gott slut på år 2021 och gott nytt år 2022

Året närmar sig sitt slut. 2021 har på det stora hela varit ett bra år för mig och min familj. Jag är så tacksam för alla våra mirakel 🙏

Här är några av mina mest lästa blogginlägg från 2021:

Emils inlägg om skolans stöd

Vägen tillbaka till skolan

Faran med okunskap

Om elevsyn

Goda exempel och framgångsfaktorer

Jag är inte så jätteaktiv här på bloggen längre. Följ gärna även mitt Instagramkonto Supermamsenblogg där jag uppdaterar lite oftare eller min Facebooksida där jag också skriver lite då och då.

Mitt Instagramkonto.

Jag hoppas att ni har haft några härliga energigivande mirakel under 2021 och att 2022 blir toppen!
Gott slut och gott nytt år! ❤

2 kommentarer

Under ADHD, autism, Diagnos, Hemmasittare

Skolan – starten på prestationspressen

Höstterminen närmar sig sitt slut. Två av mina tre barn har kämpat med skolan hela hösten. Emil läser in några ämnen på gymnasiets individuella alternativ för att bli behörig till ett högskoleförberedande program på gymnasiet. Han fick nio betyg när han gick ut 9:an i våras. Emil har drömmar och visioner och väldigt höga krav på sig själv. Emil är en ”skolmänniska”. Han tycker om att lära sig nya saker, är nyfiken och pluggar gärna det där lilla extra för att få ett högre betyg.

Linnéa går i årskurs 6 och kommer att få sina första betyg nu. Hon kämpar med att orka göra sina läxor och plugga till proven. Hon vill gärna få bra betyg men hennes uthållighet att plugga hemma är inte så hög. Skolan tar tillräckligt med energi. Hon pluggar hemma och gör sitt bästa varje dag men hon är inte en ”skolmänniska” (om man nu kan vara det…?) på samma sätt som Emil. Hon pluggar för att hon måste.  

Vi föräldrar har inte höga krav på våra barn. Med den historia vi har i bagaget är vi i princip nöjda om våra barn har ett gott mående och dessutom närvaro i skolan. Självklart vill vi att de ska lära sig och klara av sin skolgång, men inte på bekostnad av måendet. Emil har flera år av hemmasittande bakom sig och att han nu har en fungerande skolgång ser vi som ett mirakel. Linnéa vill vi hålla på fötter och inte putta utför stupet.

Nu ramlar en massa bedömningar av mina barn in i deras olika ”skolportaler”.
högsta nivå, genomtänkt, väl genomarbetat, välskrivet, avancerade slutsatser, mycket goda kunskaper, väl underbyggda slutsatser, reflektera på ett enkelt sätt, enkla slutsatser, enkelt språk, djupgående text, resonemang på hög nivå, enkla resonemang, uppnått på lägsta nivå…”

Hur påverkar dessa bedömningar våra barn?

Hur påverkar dessa bedömningar våra barn? Jag får faktiskt ont i magen av att läsa detta. Ett av mina barn känner ”Jag gör mitt bästa och pluggar till alla prov men jag kommer ändå bara få E!”
Mitt andra barn blir inte ens nöjd med ett fel på provet för det är högsta betyg som gäller. ”Jag förväntar mig inget mindre” säger Emil efter han fått tillbaka ett prov med alla rätt. Efter han fick tillbaka ett prov med ett fel hördes det att han var besviken. Det är pressen han sätter på sig själv, likt vissa sätter på sina barn.

Varför måste barn sorteras in på detta sätt? ”Du är medelmåttig” och ”Du är en stjärna!”. Var finns lusten till lärandet egentligen i allt detta? Vad gör dessa bedömningar med självkänslan? De som inte uppfyller kraven hamnar i ”mörkret”.

Jag har inga svar på vad som bör ersätta betyg och bedömning eller hur man skulle kunna göra istället men detta sätt att etikettera eleverna gör mig ledsen. På min tid (jag är född 1974) hade vi betyg 1-5. Godkända betyg var 3-5. Mina betyg låg inom det spannet. Jag fick några treor, ganska många fyror och ett par femmor. Jag fick en siffra. Om jag fick en trea var jag nöjd för det var godkänt. Det stod ingenstans att mina resonemang var enkla eller att jag hade presterat på en låg nivå. Dagens betygssystem bedömer nästan mer personlighet än kunskap. Alla människor är inte analyserande och reflekterande. Alla människor har inte ett avancerat språk. Det betyder väl inte att de ska klassas som ”icke godtagbara”? Begreppet ”Icke godtagbara” är verkligen konstigt i sig! En elev som har pluggat jättemycket till ett prov och verkligen gjort sitt bästa och skrivit det hen kan – ska då det hen faktiskt kan klassas som ”icke godtagbart”? Som om det eleven faktiskt har lärt sig inte är värt något. Väldigt konstigt och nedvärderande begrepp tycker jag.

Betyg är ingenting som vi föräldrar lyfter som viktigt i vår familj. Jag hör dock mina barn prata om meritvärden och vad som krävs för att komma in på olika skolor. Allt detta skapar en stress.


Mina barn är så mycket mer än godtagbara eller icke godtagbara på olika nivåer. De är fantastiska! På alla nivåer! ❤

2 kommentarer

Under Diagnos, Skola, Stress