Snart är det år 2024 och ännu ett år har gått. Det känns verkligen som tiden rusar. 2024 fyller jag 50 år!
Hösten 2014 började vår tuffa resa med hemmakämpare och hög stress. Sedan dess har vi fått kämpa på olika sätt.
Sommaren 2015 fick mitt äldsta barn Calle (nu 21 år) sin autismdiagnos och jag startade den här bloggen. 2017 fick Emil (nu 18 år) sin ad(h)d-diagnos och Linnéa (nu 14 år) sin adhd-diagnos. 2020 fick Emil även en autismdiagnos.
Hösten 2019 föreläste jag för första gången och i mars 2020 gavs min bok ut.
Står vi och stampar? Ibland kan jag känna att vi gör det. När jag läser gamla inlägg här på bloggen inser jag dock att vi verkligen inte gör det. Jag ser inte framsteg från en dag till en annan men över tid. Vi mår bättre nu. Utmaningar finns kvar men på ett annat sätt.
Att två av våra barn numera inte har skolplikt och är över 18 år är en stor lättnad. 18-åringen går andra året på gymnasiet och det går bra för honom.
Jag känner en tacksamhet över det som fungerar. Under alla år har jag alltid försökt uppskatta våra mirakel. Jag har också alltid försökt hitta möjligheter och lösningar.
Under 2023 har jag varit med i podden ”Funka olika” och även föreläst några gånger. Under 2024 hoppas jag på fler föreläsningar. Jag har även ett bokmanus som jag skriver på lite då och då och hoppas på utgivning framöver. Man får ju drömma. 😉
Jag önskar er ett gott slut och ett riktigt gott nytt år! Komihåg att även myrsteg är steg framåt! ❤️
I torsdags föreläste jag på Lindgården i Fagersta. Det är fantastiskt kul att komma ut och föreläsa. Att prata med andra som känner igen sig och som upplever att det jag delar med mig av ger dem igenkänning och stöd känns så fint. Jag har varit inne på det tidigare. Meningen med allt vi har gått igenom var nog att det trots allt skulle leda till något gott i slutändan. ❤️
Det är så givande när åhörare kommer fram och pratar och delar med sig. Jag har även fått många fina mejl och jag känner mig alldeles bubblig och tacksam över att jag, den lilla NPF-mamman, får göra denna häftiga resa.
Jag har utmanat mig själv otroligt mycket. Det var inte självklart för mig att tacka ja till min allra första föreläsningsförfrågan (det var inte min idé om man säger så 😉 ). Nu i efterhand är jag otroligt stolt och glad över att jag vågade ta steget. Jag blev väldigt fint mottagen av Anna (Anhörigstöd, Fagersta kommun) och Birgitta (Svenska kyrkan) som tillsammans anordnade min föreläsningskväll i Fagersta. Jag tror det var ca. 75 åhörare denna gång. Det var framförallt anhöriga som lyssnade men även en kommunpolis, representanter från socialtjänsten och några pedagoger. Vi alla behövs för att hitta vägar framåt för våra barn. Mitt mål och förhoppning framöver är att nå ut ännu mer till pedagoger för att öka samsynen mellan hemmet och skolan.
Jag drömmer om att utöka föreläsandet så mycket det bara går. Inte helt lätt med tanke på att jag också jobbar 90% som lärare i fritidshem, men tack vare att mina chefer supportar mitt driv och min passion brukar det gå att lösa. Det ger mig massor av härlig energi att föreläsa.
Jag fick frågan efter torsdagens föreläsning om jag har några tips kring hur man kan stötta sitt vuxna barn till sysselsättning. Tyvärr har jag inga supertips. Vi är just nu i processen att söka aktivitetsersättning för Calle och hoppas att vi hittar någon form av sysselsättning för honom på halvtid. Det förlängda föräldraskapet tar på krafterna. När vi fick barn hade jag inte sett framför mig att en 21-åring skulle behöva så mycket stöd.
Återigen, ett stort varmt tack till alla er som tar er tid att komma på mina föreläsningar. Tack till er som bokar mig.
Dela gärna min föreläsningsinformation med dem ni tror skulle vara intresserade av att boka mig, t ex kommun, skola, förening och organisation. Jag föreläser även digitalt. 😊
Jag gick in i min journal på vårdcentralen för att kolla upp provsvar. Då fick jag för mig att även titta på mina diagnoser. Jag skrollade… halsfluss, luftrörskatarr, covid19 × 2, migrän, IBS, utmattningssyndrom och anpassningsstörning.
Anpassningsstörning är en diagnos jag inte ens visste att jag har/har haft. Det är kuratorn jag hade samtal med en tid som satte den diagnosen 2018. Jag googlade och ”En anpassningsstörning innebär försvårad eller fördröjd anpassning till förändrade livsomständigheter eller en belastande livssituation.” (Källa: https://roi.socialstyrelsen.se/fmb/anpassningsstorning-livskris-sorgreaktion/501)
Belastande kan man verkligen säga att min livssituation var. På den tiden hade jag två av mina tre barn hemma från skolan (”hemmasittande”). Alla tre hade fått npf-diagnoser. Yngsta ganska nyligen. Vi kämpade med/mot skolan, med orosanmälningar, möttes av ifrågasättande och misstro. Känslor av frustration och otillräcklighet. Maktlöshet. Sorg. En förbjuden sorg. Var jag inte glad och tacksam för mina fina barn? Jo men vi fick slita så. Livet som förälder blev inte som jag hade tänkt mig eller förväntat mig. Vi kämpade och kämpade och gjorde allt vi behövde men jag väntade på mitt ”riktiga” liv. Det jag skulle ha (i min vision). Jag kände också mycket skam – hur kunde jag som är pedagog få hemmasittande barn? Vi anpassade för barnen och gjorde det vi skulle men min känsla var länge att den tiden var en transportsträcka till mitt riktiga liv.
Jag har dock trots allt aldrig varit deprimerad. Jag vaknar oftast och känner mig okej och sen är det yttre omständigheter som har gjort mig låg. Jag har aldrig vaknat låg. Läkare har velat skriva ut anti-depressiv medicin men jag har inte behövt det. Utmattad? Ja, jag var heltidssjukskriven i ett år (2016/2017). Sen jobbade jag deltid i ett år.
Mina livsomständigheter var tuffa och jag hade svårt att anpassa mig och förhålla mig till allt. Familjelivet blev inte ”som det skulle” och jag fick jobba mycket med acceptans.
Vi har ännu idag en del utmaningar men vårt liv är betydligt lättare nu. Jag kan känna mig förundrad över att vi orkade kämpa oss igenom allt. Anpassningsstörningen är nog över om man säger så. 😉
Jag funderar över vad som är ”normalt” föräldraansvar egentligen. Jag vet inte alls vad som anses vara ”vanligt”. Vi har i hela vårt föräldraskap behövt göra det vi gör vilket gör att det för oss är det som är det ”normala”.
Jag jobbar deltid för att finnas till hands på morgonen och stötta iväg mina barn som i år blir 14, 18 och 21 år. Ofta behövs en del pepp och stöd med frukost. Den äldsta har fortfarande låsningar att ta sig ut ur huset ibland.
Vi funderar över våra barns energiåtgång och om vi kan t ex åka till landet eller hitta på andra saker på helgen. En aktiv helg kan bli på bekostnad av ork och förmåga kommande vecka.
Om vi kan förbereder vi barnen i god tid inför det som ska hända, t ex om vi ska iväg eller ha gäster. Det är svårt att göra spontana saker. Barnen väljer bort vissa saker för att de tycker att det är jobbigt.
Vi får inte ”hjälp” av våra barn med hushållsarbete. Deras energi behövs till annat. De städar sina egna rum ibland men med stöd av oss (och alltför sällan) och de dukar undan sin tallrik efter maten. Ibland tömmer de diskmaskinen eller går ut med soporna om vi ber dem men det händer knappt en gång i veckan.
Yngsta lämnar saker lite överallt och vi får påminna om att plocka undan och ofta göra det åt henne. Hon kan också nästan få panik om hon har tänkt ha vissa kläder på sig och de inte är tvättade. Dock säger hon inte till oss i förväg vad hon vill ha tvättat.
Två av mina barn behöver påminnas om att duscha regelbundet. Ett av mina barn behöver nästan dagligen påminnelse om medicin som barnet har tagit i flera år. Trots medicinalarm på mobilen måste vi dubbelkolla att medicinen tas. Ofta klickas alarmet av och medicinen glöms bort.
Två av mina barn har ett selektivt ätande vilket gör att vi nästan alltid måste laga olika maträtter för att barnen ska äta. De lagar ingen mat själva. Möjligtvis gör de toast om orken finns. Om jag och maken åker iväg en natt och lämnar barnen själva (vilket vi gjorde för första gången i höstas när de var 13, 17 och 20 år) beställer de mat från Foodora. Vi kan inte lämna dem mer än något dygn trots deras ålder eftersom de inte äter ordentligt då. Vi måste noga planera in när det passar att åka iväg eftersom det ”haltar” om vi inte är hemma. I vår ska vi unna oss ett andra tillfälle och låta barnen vara hemma själva.
Vi har fullmakt att hjälpa till med att hämta ut mediciner och stötta vid läkarbesök. Vi måste påminna om att förnya recept. Vi hjälper också vår äldsta med kontakt med Arbetsförmedlingen. Vi behöver även hjälpa till att formulera mejl och sms till olika instanser. Jag stöttar den äldsta på möten.
Ingen av våra äldsta har haft ett extrajobb/sommarjobb. Orken/förmågan har aldrig funnits.
Vår yngsta är inte alls självgående i att göra läxor/skolarbete hemma. Vi måste stötta och sitta bredvid hela tiden. Ofta blir hon stressad och går i affekt vilket gör att hon låser sig. Läxkampen tar mycket tid och energi från både oss föräldrar och henne.
Dessutom har hon det tufft med kompisar vilket också gör att vi föräldrar ibland får vara ”kompisarna” och hitta på saker med henne på helgerna.
Överlag krävs en hel del pepp och stöd i att göra olika saker. Många rutiner är inte riktigt automatiserade.
Våra barn behöver stöd i aktivering och att få in frisk luft/rörelse i vardagen. Framförallt äldsta hamnar lätt i perioder av inaktivitet.
Detta är hur vi har det nu. Det är vårt ”normala”. Förr var vårt ”normala” att vi hade två barn med hög skolfrånvaro (hemmasittarproblematik). Vår yngsta var som en virvelvind och krävde ständig uppsikt. På den tiden hade vi minst ett par möten i veckan för våra barn.
Något som är svårt är att mina barn är ojämna i sina förmågor och att deras ork/mående går lite upp och ner. I perioder kan vi ställa lite mer krav men sen dalar det. Jag hoppas att det blir jämnare med tiden.
Visst har livet lättat lite med åren. Jag känner dock att vårt föräldraskap är utmanande. Eller har vi det ”normalt” numera?
Om det är något jag har lärt mig under min resa som npf-förälder är det att ”felsöka” hos mig själv. Både att vara förälder och att vara pedagog kan vara väldigt tålamodsprövande.
Förr om en situation gick fel kunde jag ofta lägga ”skulden” på barnet och ”felsöka” där. Jag kunde kalla ett beteende för trotsigt eller respektlöst. Numera försöker jag mer ”felsöka” mig själv och mitt eget beteende. Ställde jag för höga krav på barnet? Triggade jag barnet och gav mig in i en maktkamp? Hade jag inte förberett tillräckligt? Osv.
Jag hamnar fortfarande i situationer med elever ibland som går snett. I förra veckan ville jag få en elev att sluta med en sak och jag tjatade och eleven fortsatte. Eleven började då sparka mot mig och kasta grus. Då gjorde jag och en kollega ett spelarbyte (tack och lov!) och hon tog över situationen och avledde eleven.
För mig var det kört i det läget. Eleven var arg på mig och jag blev provocerad. Förr hade jag förmodligen funderat över hur vi skulle få eleven att ”skärpa sig” och ”lyda”. När sådana här situationer uppstår numera brukar jag istället analysera mitt eget beteende.
Ibland lyckas jag göra på ett bra sätt på en gång. Då känns det toppen! Andra gånger blir det som i situationen ovan. Skillnaden mot förr är att jag numera reflekterar över mitt eget beteende i efterhand på ett helt annat sätt. Jag gör verkligen inte alltid ”rätt”. Jag har bra och dåliga dagar men jag försöker ständigt analysera och förbättra MIG SJÄLV.
Denna text lade jag upp på Instagram i morse:
”God morgon! Ensam uppe. En skön stund för mig. Tittar på Nyhetsmorgon på TV4 med frukost och en stor kopp te. Imorgon börjar en ny vecka.
Jag sitter och tänker på mitt jobb. Visst finns det saker jag ibland kan vara missnöjd med… Budget, kort om personal, stress vissa dagar mm. Men jag måste säga att jag verkligen tycker om mitt jobb! Jag försöker vara en god förebild för mina elever och utveckla vår fritidshemsverksamhet.
Jag kan vissa dagar verkligen känna att jag gör skillnad för elever. Ibland brister mitt tålamod (konstigt vore det nog annars) men ofta lyckas jag hitta metoder att nå fram till de elever som utmanar mig. Jag försöker vara detektiv och hitta orsaker till beteenden. Målet är att nå det önskade beteendet genom att komma på ett smidigt sätt och samtidigt behålla en god relation med eleven. Mitt jobb blir aldrig tråkigt!
Vi har elever vi behöver ”punkta” på fritidstid för att stötta dem då det händer saker omkring dem. Vi pedagoger på min avdelning turas om att ”punkta” för att eleven ska känna sig trygg och bygga relation till flera pedagoger och inte lika tydligt känna sig ”övervakad”. På mina pass då jag har uppdraget att vara med eleven har jag planerat olika saker så att eleven får träna sociala färdigheter med andra elever. I veckan satt jag med eleven och fem andra elever och gjorde armband och pratade. Eleven fick se andra elever hjälpa varandra, fick själv hjälp och hjälpte själv en vän och fick uppskattning för det. Det blev samtal om syskon, spel och andra saker. Kommande vecka ska vi bygga koja har jag tänkt.
På mina pass vill jag att eleven ska få träna lek och sociala situationer, skapa lugna stunder och goda samtal, bygga relationer, träna turtagning och vinna/förlora, se förebilder.
Vissa kan klaga på att det är tråkigt att ”punkta” elever. Att bara bevaka ger ingen träning för eleven. Då blir det mer släcka eventuella bränder och försöka förebygga i stunden.
För mig som pedagog är det roligare att ha ett mål och förhoppningsvis utvecklar det eleven. Mitt mål är att jag kan ”jobba bort” mig själv så att jag inte behövs på samma sätt. När jag gör mina ”punktapass” pedagogiska ger det både mig och eleven mer. ❤”
Som pedagoger behöver vi ha insikten att vi aldrig är fullärda. Vi behöver ständigt analysera oss själva och våra metoder och förbättra dem. Vi behöver anpassa oss efter de elever vi möter, inte tvärtom! Fokus måste ligga på respekt och relation. Givetvis är det samma sak för oss föräldrar. Det är dagens tankar från mig.
Nu är det längesen jag skrev ett inlägg här på bloggen. Jag håller mest till på Instagram numera.
Nu känner jag dock ett behov av att skriva av mig lite mer. Bloggen har varit min egenterapi i snart 8 år. Otroligt värdefullt för mig. Dels för att jag rensar/tömmer hjärnan men också för att jag ofta får stöd och kommentarer av er som läser.
Hursomhelst behöver jag skriva av mig om Calle. Han fyller 21 år i vår och fick sin aspergerdiagnos sommaren 2015. Han har inte haft en fungerande skolgång sedan åk 4-5. Mer om den resan här (en kort ”film” om oss från Autism Sveriges skolkonferens nov-22) och i min bok.
Calle har en insats via arbetsförmedlingen och gör just nu praktik/arbetsträning. Med sin historik av flera års ”hemmasittande”, inga grundskolebetyg och många misslyckanden i bagaget kan man inte förvänta sig att han ska gå från 0-100. Vi måste räkna med bakslag och att han behöver ha en lagom takt.
Han har de senaste sju åren varit på olika ställen (skolor och praktik) och det går alltid bra när han är där. Ofta har han, liksom nu, en period då allt går toppen och han har 100% närvaro ett par månader.
Problemet är att han har en benägenhet att falla ur. Om han blir sjuk eller har en svacka kan han inte ta sig tillbaka till samma ställe. Han känner att han har misslyckats på den platsen och att det är förverkat då.
Nu trivs han superbra på sin praktikplats men innan jul blev han sjuk. Då kom han ur rutin och kunde inte ta sig tillbaka. Han fick då höra att risken fanns att han skulle förlora sin praktikplats.
Jag fick tillstånd av Calle att kontakta både handledaren på praktikplatsen och arbetsförmedlingen. Långa mejl och telefonsamtal. Jag förklarade hans bakgrund och hur viktigt det nu är att han får studsa tillbaka till samma ställe. Inte bli av med platsen (som han trivs jättebra på) och återigen hamna i en total svacka hemma. Sådana svackor tar tid att komma ur. Uppgivenheten brukar vara stor.
Tack och lov visade både handledaren på praktikplatsen och arbetsförmedlingen stor förståelse och han fick behålla sin plats trots några veckors bakslag och frånvaro.
Båda hade möte med Calle och gjorde det tydligt för honom att han får behålla sin praktikplats och att de förlänger insatsen och kortar ner hans dagar lite för att anpassa efter hans ork just nu. Detta ledde till att Calle för allra första gången studsade tillbaka till samma ställe efter en längre tids frånvaro. Tidigare har han kunnat studsa tillbaka till ställen om han har varit hemma någon eller några dagar. Han har aldrig lyckats efter några veckors frånvaro. Det är så viktigt för honom att känna att det är okej och inget att skämmas över. Alla har svackor ibland och man kan ta sig till samma ställe ändå.
Efter mötet och nya schemat har Calle tagit sig till praktiken varje dag. Vetskapen om att han är välkommen och att alla förstår att han vill men inte alltid kan gör att det går lättare.
När han gick i åk 7 tillhörde han en klass i en ”vanlig” högstadieskola men gick på kommunens ”hemmasittarskola”. Där skulle han jobba upp skolvana och skoltimmar i en viss takt. Han klarade inte den takten och riskerade även då att bli av med platsen. Det slutade med att han blev 100% hemma igen.
Calle har själv svårt att sätta fingret på, och prata om, sina utmaningar och behov. Jag är tacksam över att han låter mig hjälpa honom och att de instanser som stöttar honom nu har förståelse för att insatsen måste individanpassas.
Det vi vattnar växer! Inte metoder som får barn att växa! Läs mer →
Min 17-åring Emil skrev nyligen ett blogginlägg om sin resa som hemmasittare och sina lärdomar längs vägen. Han har fått fin feedback på inlägget och han tackar för all pepp, lyckönskningar och fina ord om inlägget. Inlägget har även lett till frågan ”Kunde skolan ha gjort något tidigare för att förhindra hemmasittandet?”
När det gäller min 17-åring är svaret faktiskt i princip nej. Skolan var i hans fall väldigt lyhörda eftersom de hade haft hans storebror som blev hemmasittare och med storebror gjorde skolan i stort sett allt fel. Vi är tacksamma över att Emil har fått bra stöd genom åren. Dock hade Emil otur med många lärarbyten vilket kan ha påverkat en del. Att Emil har en storebror som har varit hemmasittare gjorde hans väg tillbaka svårare också för det påverkade Emil mycket. Vi har såklart haft många möten med skolan och behövt förklara Emils mående men skolan har lyssnat på oss och stöttat oss. För Emil handlade att ta sig tillbaka till skolan mycket om att lära känna sig själv, både styrkor och utmaningar, samt att hitta strategier och ett ”lagom”.
Emils väg men vägen tog flera år.
När det gäller vår 20-åring Calle är det en annan sak. Skolan lyssnade varken på Calle eller oss föräldrar när vi sa att han inte mådde bra i skolan och behövde stöd och anpassningar. När han började må dåligt hade han ännu inte fått sin autismdiagnos och all skuld över hans dåliga mående lades på oss föräldrar. En annan faktor är att Calle blev väldigt illa bemött i början av sin frånvaro. Alla trodde att det var lathet och ”vanligt skolk”. Vi föräldrar förstod inte heller från början hur Calle mådde. Vi förstod det ändå ganska snabbt men skolan lyssnade inte på oss när vi försökte förklara. De pressade oss att pressa Calle och han mådde sämre och sämre. ”Det är skolplikt och ert ansvar att Calle kommer till skolan!”.
Problematisk skolfrånvaro är komplicerad att komma ur. Det bästa är givetvis att förebygga. Så fort en elev visar att något inte känns bra i skolan måste en kartläggning göras. Observera eleven på olika lektioner, i matsalen, på rasten osv. Vad är det som blir för tufft? Går det att åtgärda på något sätt? Vilka anpassningar kan skolan göra? Skolan måste observera eleven INNAN eleven helt slutar gå dit. Med Calle hann inte skolan göra det. Calle utvecklade stor ångest för skolan och han har ännu idag inga grundskolebetyg. För Emil gick det bättre och det beror nog till största del på att skolan hade erfarenheten från alla misstag de gjorde med Calle.
Calles väg.
Det är också oerhört viktigt att skolan lyssnar in föräldrars oro. Om eleven fungerar i skolan behöver det inte betyda att allt är bra i skolan. Många elever kraschar hemma efter att ha hållit ihop en hel skoldag. Om föräldrar påtalar det – lyssna! Det är inte en prestigefråga. Skolan behöver inte dunka sig i ryggen och säga ”Allt går så bra när eleven är här!”. Eftersom skolan och vi föräldrar hade så olika bild av Calle blev samarbetet lidande. (Mer om allt detta i min bok)
Hur kunde detta få hända Calle och varför gick det bättre för Emil? Ingen lyssnade på Calle men de lyssnade på Emil. Angående Calle lyssnade skolan inte på oss föräldrar men de lyssnade när det gällde Emil. Inga anpassningar gjordes för Calle i tid men skolan gjorde allt för att anpassa och stötta Emil.
Jag vet att det ännu idag finns många barn som faller ur den svenska skolan och hoppas innerligt att det blir bättre framöver.
Den senaste veckan har Calle, 19 år, på eget initiativ börjat tillaga enkla luncher till sig själv. Ett par gånger har han stekt hamburgare och idag gjorde han korv med bröd. Idag sa han till mig att han skulle vilja lära sig laga några enkla rätter.
Tidigare har han visat noll intresse för detta och inte heller haft någon ork att göra något. Vi har försökt få med honom i matlagning genom åren och uppmuntrat honom att laga egen mat men han har inte alls varit intresserad. Han har innan bara gjort toast, kokat nudlar och värmt ugnspizza någon enstaka gång och då sällan utan protest.
Det är så tydligt att när viljan/behovet kommer inifrån så finns kraften/orken/lusten. Mognad spelar säkert också in.
Tänk vilken skillnad det är när det inte finns yttre krav och press med i bilden utan bara en inre motivation. Det kommer att ordna sig för mina barn. De kommer att bli självständiga när de är redo.
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 