Vi tar sats och gör ännu ett försök!
I morse när jag skulle till jobbet mötte jag tre tjejer som kom cyklande. De var i Cs ålder. De pratade och skrattade tillsammans. Jag mötte ett par killar, något äldre än C, som kom åkande på sina kickbikes. På gångvägen kom en blandad grupp med killar och tjejer. Jag tror att de var något år yngre än C. Tjejerna gick och fnissade. En av killarna gick och studsade en basketboll. Klockan var lite före 8:00. Alla var på väg till skolan.
C satt ensam hemma vid sin dator. Det blev ingen skola idag heller. C är UTANFÖR. Skolan är det ställe alla barn ska vara på. Vi har skolplikt i det här landet (som jag egentligen är glad över men just nu hatar, ”Den där skolplikten…”). Men C klarar inte av att göra sin plikt. Vi föräldrar klarar inte vårt uppdrag att få vårt barn att gå till skolan.
På Skolverkets hemsida kan man läsa följande om skolplikt:
”Den som har vårdnaden om ett skolpliktigt barn ska se till att barnet fullgör sin skolplikt.
Om vårdnadshavaren inte har fullgjort sina skyldigheter har hemkommunen rätt att kräva att så sker. När det gäller elever i specialskolan eller i sameskolan får huvudmannen förelägga elevens vårdnadshavare att se till att eleven fullgör sin skolplikt. I vissa fall kan det innebära att en vårdnadshavare får betala böter.”
http://www.skolverket.se/regelverk/juridisk-vagledning/skolplikt-och-ratt-till-utbildning-1.126411
Jaha! Okej… Vi har alltså ett ansvar som föräldrar att vårt barn kommer till skolan. Jag kan köpa det. Självklart är jag ansvarig för mitt barn. Men om vi själva har tjatat på skolan om att C inte vill vara i skolan och har hög frånvaro (innan skolan upptäckte det), om vi själva har bett om utredning hos barnpsykiatrin (och skolan inte hade sett några svårigheter), om vi själva gjorde en orosanmälan till socialtjänsten för vårt eget barn (skolan gjorde en efter att vi i princip bad dem), om vi själva vänder oss till en barnpsykolog (som tycker att C är för komplicerad och vill inte ta ärendet)… VAD GÖR VI DÅ???
(”Det stora sveket från skolan”)
Det står också följande på Skolverkets hemsida:
”Kommunen ska se till att eleverna fullgör sin skolplikt och går klart sin utbildning i deras grundskola och grundsärskola eller får sin utbildning på annat sätt.”
C har varit hemma sedan november 2014. Först i maj 2015, efter att vi hade bett skolan och lämnat ett läkarintyg om Cs mående, så fick C hemundervisning. Det blev bara en timme om dagen med fokus på matte, svenska och engelska. Tyvärr var pedagogen som kom hem till oss mest inriktad på att försöka få C att gå till skolan. Detta ledde till att C låste sig och det blev inget pluggande hemma heller.
Med andra ord har C i princip inte pluggat alls sedan november. I början försökte jag jobba lite med C hemma. Men det gick inte till slut.
C hamnar inte bara efter i kunskap, utan även socialt. Och det bekymrar mig mer. Jag vill inte att C ska vara ensam och isolerad. Jag vill inte att C ska vara utanför.
”Skolplikten innebär att eleven ska delta i den verksamhet som anordnas i skolan, om eleven inte har giltigt skäl att utebli.” (Källa: Skolverkets hemsida)
Självklart vill jag att C ska gå i skolan. Jag vill att C ska lyckas. Men vad är ett giltigt skäl? C får panikångest när hen ska gå till skolan. C skriker och gråter. Är det ett giltigt skäl?
Nya skolan verkar bra. De har erbjudit sig att komma på ett hembesök. Känslan för skolan är fortfarande bra (”Bra magkänsla!”). Men det hjälper ju inte om C inte tar sig dit.
HUR/VAD SKA VI GÖRA?
Vi kommer inte att ge upp. Vi vill att C ska få en utbildning. Vi ska göra ett nytt försök på måndag.
C ska vara med i gemenskapen. C ska inte behöva vara utanför.
supermamsen 