Etikettarkiv: semester

Skidåkning, chips och godis

Igår fick C feber. Så himla typiskt! C tog ett par Alvedon och åkte några åk men kände sig för trött. C älskar att åka skidor så jag hoppas att det går över fort!

På eftermiddagen igår åkte maken med vårt 6-åriga energiknippe. Jag stannade i stugan med C och 10-åringen. Vi spelade Monopol. Det gick ovanligt bra att spela spel. 🙂 Inget bråk!

image

Något som har varit lite jobbigt för C (och även 10-åringen) är att de har flyttat Cs favoritbacke med hopp och boxar till en annan del av skidområdet som ligger längre ifrån vår stuga.

image

I stugan blir det mycket chips, godis och läsk. Vi har haft ett uppehåll från sånt hemma ett tag och nu tar vi igen det med råge. När vi kommer hem får vi sluta med det igen!

6-åringen går på skidskola och åker riktigt bra. Bättre än mig, inte så svårt i ju för sig. Jag är så feg!

image

Idag åkte C några åk med 10-åringen på eftermiddagen. C är fortfarande inte helt pigg tyvärr. 

C sa en gång idag att vi borde haft med oss datorn hit. Men inget tjat och ingen ångest så vi har inte tagit fram den.

Vi hyr skidutrustning till alla. Det fungerar bra men i år har C redan hunnit byta pjäxor tre gånger. Det är hela tiden något som är fel. Imorgon blir det eventuellt ett fjärde byte….

Jag, maken och 6-åringen åkte skidor hela eftermiddagen idag. När vi kom tillbaka till stugan hade C och 10-åringen duschat. Utan att vi hade bett dem! Det händer inte ofta.

Något positivt med att vara här är också att C äter med oss vid matbordet. Det händer sällan hemma.  Här har det gått riktigt bra! 👍

Idag har jag bastat. Skönt!
Nu ska vi titta på film.

Imorgon blir det mer skidåkning! 🙂

Postat med WordPress för Android

3 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Semester

I fjällen

Nu är vi i fjällen. Vi brukar njuta här. Hela familjen tycker om att åka skidor. Vi hyr alltid en stor stuga så att barnen får egna rum och vi har två toaletter. Värt varenda krona!

Vi hade först tänkt prova en ny skidort i år (det är vårt 6:e år på raken här) men C ville absolut hit där hen hittar och känner sig trygg. Likadan stuga som vanligt har vi också. Det är värt mycket att C känner sig ”hemma”.

Vi har med oss den bärbara gamingdatorn som en reservutgång till C men det har vi inte berättat än. Vi hoppas att vi ska lyckas ha en datafri vecka.

Idag har vi åkt skidor i tät dimma och duggregn. Inte det bästa vädret men kul ändå!

10-åringen har varit lite anti och sur men det blev bättre framåt eftermiddagen.

6-åringen åkte och var glad och ska gå på skidskola imorgon.

C åkte mycket och var helt slut när vi kom till stugan. Hen somnade på soffan och sov i två timmar. Inte konstigt med tanke på att C inte är van vid att vara ute och röra på sig.

I fredags träffade C kompisar i flera timmar. Fyra kompisar kom hem till oss och spelade pingis och vi bjöd på popcorn och läsk. Helt underbart! Men det märks att det tar på Cs krafter.

Igår åkte vi bil nästan hela dagen. På kvällen bowlade vi och gick på restaurang hela familjen. Riktigt lyckat! Det ska jag leva på! ☺

Nu blir det filmmys och glass.
C har inte ens pratat om datorn.
Vi kanske borde flytta till fjällen…  😉

Postat med WordPress för Android

2 kommentarer

Under Diagnos, Semester

Välkommen 2016!

2016 måste bli ett bättre år!

2016 måste bli ett bättre år!

Nu lämnar vi 2015 bakom oss. Ett mycket tufft år för mig och min familj. Vi har gått igenom många prövningar på olika sätt. C slutade gå till skolan för att hen mådde dåligt och ingen förstod innan det var försent. 10-åringen har kommit i kläm och har visat stressymptom. Vi har fått två orosanmälningar till Socialtjänsten. Dessa har inte lett till några utredningar men har ändå skapat en stress.

Vi föräldrar har kämpat och gjort allt för att stötta och hjälpa våra barn. Vi läser på och försöker anpassa och förstå. Vi försöker hinna med och räcka till. Jag  blev 100% sjukskriven i början av november för att orka med allt. Även maken är delvis sjukskriven. Nu ska vi hämta hem och få upp näsan över ytan igen!

I somras hade vi det riktigt tufft. Då mådde C riktigt dåligt i perioder. C fick sin aspergerdiagnos i början av sommaren och det var först efter det vi hade något att förhålla oss till. Nu när vi vet mer kan vi hjälpa och anpassa på rätt sätt!

År 2015 har inte bara varit pest såklart! Vi hade en härlig skidvecka i fjällen, vi hade en mysig vecka i Skåne och vi hade det bra tillsammans på landet i somras (innan C brakade helt). Även vardagen har ljusglimtar med skratt, bus och kramar.

Jag tänker inte avge några nyårslöften men jag vill försöka att:

  • Ta tillvara mer på ljusglimtarna och leva på dem.
  • Skratta mer!
  • Inte ta saker så hårt!
  • Inte låta vår situation kring C och resten av familjen ”äta upp” mig.
  • Inte jämföra med ”vanliga familjer” hela tiden! Vi är inte en ”vanlig familj”.

Nyår firade vi med en familj med barn i samma åldrar och samma kön. Vi har umgåtts sedan äldsta barnen var nyfödda.
Det gick jättebra och var supertrevligt! C är trygg hos den familjen. Det var där C sov i oktober när hen inte ville följa med till landet. Självklart fick gamingdatorn följa med! 🙂

I vanlig ordning blev det såklart pizza idag! Liksom för många andra i detta land. 😉

20160101_161608-1.jpg

Välkommen 2016! Du måste bli ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

 

1 kommentar

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Semester, Syskon, Vardag

En anpassad god jul

20151224_132906.jpg

I år skulle vi fira jul på landet. Sist vi åkte dit i oktober ville C inte följa med utan fick sova hos en kompis. I somras mådde C riktigt dåligt på landet så vi fick dela upp oss.

På julen vill vi vara tillsammans  hela vår familj. Eftersom Cs trygga tillflyktsort är datorn och spelandet (där C också får energi) så bestämde vi oss för att köpa en bärbar gamingdator och ta med till landet. Det finns två hus på landet, stora huset (där mina föräldrar och syster med familj bor) och lilla huset där vi brukar bo. Vi ställde upp datorn i lilla huset. Vi sa till C att samma dataregler som vanligt gäller även på jullovet. C blev väldigt arg och sa att kompisarna får spela till klockan 2 på natten om de vill när det är lov. Men vi stod på oss. Det är nog viktigt att försöka hålla någon rutin över det långa ”farliga” jullovet. Det känns farligt på så vis att vi kommer ur goda skolrutiner och måste börja bygga igen efter lovet. Risken för bakslag är stor.

C var med på alla gemensamma måltider och fikan under julen. Hen fixade det riktigt bra! Sen kunde C gå till lilla huset och spela när hen kände att hen behövde det (vilket var ungefär hela tiden C hade datatid förutom vid mat/fikan, Kalle & Co och när tomten kom).

20151224_161531.jpg

C älskar mat. Nästan all mat faktiskt. Julmaten med lax är nästan en favorit för C. Syskonen däremot (utan diagnoser vad vi vet) är väldigt kinkiga med maten. Vi hade med oss lite alternativ julmat till dem så alla skulle bli nöjda.

20151224_132718.jpg

Min systers lilla dotter blev magsjuk den 23/12 men hon var ändå ganska pigg på julafton. Tanken var egentligen att maken skulle åka hem med barnen den 26/12 och jag skulle stanna med mina föräldrar och få vila lite till den 28/12. Natten till den 26:e fick 6-åringen magsjuka så istället blev jag och 6-åringen kvar i lilla huset. Maken åkte hem med C och 10-åringen den 26/12 för att undvika smitta.

Min syster och hennes man blev också magsjuka natten till den 26:e och de bodde kvar i det stora huset. Nu igår blev även min mamma magsjuk. Igår åkte jag och 6-åringen hem efter julfirandet på landet. Min mage har inte heller varit prima…

Idag har maken och C varit på Aspergercenter för att C skulle få prova ut ett tyngdtäcke. Förhoppningsvis bidrar det till lite bättre sömn för C.  Efter det skulle de gå på bio och se nya Star Wars-filmen. Men tyvärr sa C att det blir för mycket på samma dag. Så det blev ingen film.

Socialtjänsten hörde av sig den 22/12 och sa att de inte kommer att göra någon utredning på någon av anmälningarna.  Vi hade ett bra möte med Socialtjänsten och Cs och 10-åringens skolor veckan innan jul. De sa att de märker att vi redan gör väldigt mycket för våra barn och rekommenderar oss att själva ringa Resursenheten i kommunen för att se vad de har att erbjuda för hjälp.  Det känns skönt att bollen ligger hos oss så vi slipper en massa onödiga möten som bara tar energi.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig! Men vi hade en anpassad god jul i alla fall!

Gott slut!  Hoppas att 2016 blir ett riktigt bra år!

Gott slut!
Hoppas att 2016 blir ett riktigt bra år!

5 kommentarer

Under Anpassningar, Dator, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Rutiner, Semester

Anpassningar

wpid-20151025_102533.jpgLivet nu för tiden går mycket ut på anpassningar. Att anpassa oss efter vad C klarar av och inte klarar av. I helgen har vi varit på landet. Tanken var att hela vår familj skulle åka fredag till söndag tillsammans med min syster med familj och mina föräldrar.

Redan i början av veckan började C visa en oro för helgen. På torsdagen var oron väldigt stor och den resulterade i en jobbig morgon som ledde till att C fick ett bakslag och inte tog sig till hemmasittarskolan varken i torsdags eller i fredags.

Det är mina föräldrars landställe som de har haft i 11 år. C har varit där på somrar och lov nästan hela sitt liv. Förr var det inga problem att ta sig dit och vara där för C. Nuförtiden fungerar det inte. Jag har så svårt att vänja mig vid vårt ”nya liv”. Jag vill inte behöva vänja mig vid detta. Vad hände?

C fick stanna hemma i helgen. Hen sov hos en kompis lördag till söndag. Vi nöjde oss med en natt på landet. Det tar knappt två timmar att köra dit. C hade en bra helg hos sin kompis och var glad och nöjd.

Eftersom vi fick anpassa oss, och åka fyra av fem i familjen, så var jag först lite låg. Sen tänkte jag att okej, då får jag och maken passa på att verkligen mysa och umgås med syskonen.

Men 10-åringen satt inne i stugan hela dagen igår. Hen vägrade komma ut och kratta och höstfixa. Inte ens när vi lockade med familjekurra-gömma ville hen vara med. Jag kände mig så himla besviken. Kunde vi inte ha fått den tiden med 10-åringen? Varför ska det alltid vara något som strular?

wpid-20151025_102609.jpg6-åringen var glad och nöjd hela helgen. Hen krattade och eldade. Lekte kurra-gömma och sprang efter lillkusinen. Härligt att ett av våra barn mår bra i alla fall! Peppar peppar…

wpid-20151024_110116.jpg

Syskonen blev erbjudna att stanna på landet några dagar med mormor och morfar. 10-åringen ville tyvärr inte det men 6-åringen ska vara där några dagar. Skönt för hen!

Angående det där med anpassningar… Jag minns när vi påbörjade utredningen av C. Hen fick ingen diagnos i första vändan. Jag kommer ihåg att psykologen pratade om att ”ni måste anpassa”. Jag minns att jag sa ”Men kan inte du förklara för C att hen inte kan förhandla om allt och att det faktiskt är vi vuxna som oftast vet bäst och bestämmer”.

Nu har jag mer förstått tanken med dessa anpassningar. Det handlar om att skapa förutsättningar för C att slippa misslyckas. Det handlar om att hitta strategier för C att klara av vardagen och det handlar om att skapa rutiner som gör livet hanterbart för oss alla i familjen. Förr kunde jag mer se det som att C ”vann” i en förhandling eller en diskussion, men det är inte alls det som det handlar om. Det handlar om att C saknar vissa förmågor som de flesta andra människor har. C har väldigt svårt med förändringar. Om det sker en förändring blir C argsint. C har också svårt med krav. Krav kan leda till att C får en låsning eller blir väldigt orkeslös och trött.

Vi har ännu inte kommit fram till alla anpassningar som vi behöver göra. Att låta C stanna hemma från landet var en sak. Nu oroar vi oss lite för julen. Tanken är att vi alla ska fira jul på landet i år. Kanske måste vi fira jul hemma hos oss… Vi får se.

En sak som är lite jobbig är att jag och maken får mindre och mindre hjälp här hemma. Vi låter ju C slippa det mesta. Vi är nöjda om hen tar sig till hemmasittarskolan. Problemet är dock att syskonen inte heller vill hjälpa till då. Ibland känns det som om maken och jag har blivit en serviceinstans.

Anpassningar är ett måste. Det har jag verkligen börjat förstå… Men ibland blir det så tufft för alla runtomkring med dessa anpassningar. Det blir på bekostnad av syskonen eller mig och maken. Jag kan förstå att 10-åringen ibland tycker att livet är orättvist.

Vi är väldigt trötta nu maken och jag. Imorgon ska jag ha ett möte med chefen och säga att jag ska vara hemma resten av veckan i väntan på en läkartid.

Jag ska ta hand om mig själv och min familj. Ingenting är viktigare än det!

wpid-20151025_160038.jpg

9 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Semester, Stress, Syskon

”Bra tack!”

Vi har haft en bra sommar! Men inte hela tiden...

Vi har haft en bra sommar! Men inte hela tiden…

Idag har vi haft kick-off med jobbet.
Alla var glada, positiva och taggade.
Det blev många frågor om hur semestern har varit.

”Jo tack! Bra! Vi har gjort en del härliga utflykter och lyckades faktiskt pricka in en hel del sol trots allt. Vi har ätit mycket god mat. Vi har plockat blåbär, badat, träffat släkt och vänner. Barnen har lekt med varandra och haft kul ihop. Jag och maken har haft några mysiga dagar med barnvakt” svarar jag dom flesta.

Men eftersom jag är en ärlig person (”Ljuga, luras och skoja”) så är det inte helt lätt att svara så.
Men hur många är beredda att ta emot och bemöta mitt mer utförliga och ärliga svar som kompletterar mitt svar ovan?
”C fick sin diagnos högfungerande autism i början av sommaren. Det var skönt att äntligen få en förklaring till varför det blir så jobbigt för C ibland. Men det känns tungt att veta att mitt barn kommer att få kämpa mer än andra.
Vi haft svårt att komma iväg på resor och utflykter i sommar för C låser sig. Hen vill helst sitta hemma framför datorn (”Bojen”). Det har varit en psykologisk kamp (”Idag föll C”) när vi ska iväg. Syskonen kommer i kläm för C tar så mycket plats (”I skuggan av C”). 10-åringen känner sig bortglömd och tycker att C och 6-åringen får all uppmärksamhet. Det är väldigt mycket bråk mellan syskonen. Jag och min man hinner nästan aldrig prata med varandra. Vi har hela sommaren haft en enormt stor oro för skolstarten som kommer snart (”Snart kommer den så kallade vardagen).

Tillsammans är båda versionerna sanna. Vi har upplevt allt detta.

Kan det vara så att även mina kollegor väljer vilken version de vill berätta? (”Fasaden”)

”Bra tack!” är nog det svar de flesta är beredda att bemöta på sin oskyldiga fråga om hur semestern har varit….

Postat med WordPress för Android

Lämna en kommentar

Under Ångest, Diagnos, Semester, Syskon

Fasaden

wpid-fb_img_1437943589634.jpg

Positiva tankar är bra!

Jag är en väldigt ärlig person (liksom autistiska tydligen, se ”Ljuga, luras och skoja”). Om någon frågar mig hur det är har jag väldigt svårt för att le och säga att allt är bra, om det inte är bra på riktigt. Jag försöker bita ihop och säga ”Bra tack!”. Om det är någon lite mer nära kan jag vara mer ärlig. Jag märker att alla inte kan ta emot mina bekymmer. De vet inte riktigt vad de ska säga (självklart berättar jag inte allt! Jag vill inte lämna ut C för mycket).

På Facebook har jag min riktiga profil och min pseudonym ”Supermamsen Aspergerbarn”. På min riktiga profil lägger jag upp semesterbilder på en leende familj. Jag fångar de där fantastiska ögonblicken. För dom finns. Fast jag glömmer det ibland.

Om någon ser mina bilder ser det ut som vi har det fantastiskt. En lycklig familj utan bekymmer. Någon sommar minns jag att jag lade upp en bild på mitt vinglas och skrev texten ”Sitter och njuter av ett glas vin i kvällssolen! (Utelämnar att dagen mest har innehållit bråk)” Jag fick väldigt många ”likes” på den och kommentarer som ”Vad skönt att någon är ärlig!”.

Det kanske är precis så. Alla har sina fasader de visar upp. Det hjälper och tröstar lite att tänka så. Att alla kanske bara lägger upp sina guldkorn. Däremellan kanske andra inte heller har det så himla bra…

Jag får lite dåligt samvete när jag tänker så. Varför kan jag inte unna andra att ha det bra? Jo det kan jag. Jag är glad om andra har det bra. Men jag är ÄRLIGT talat lite avundsjuk. Jag vill också ha det bra!

Postat med WordPress för Android

5 kommentarer

Under Kommunikation, Semester

Att (inte) räcka till

wpid-20150804_113455-1.jpgGårdagen blev trots allt en fin dag.
10-åringen och jag tittade på film när 6-åringen hade somnat. En mysig stund!

Sen när det var sovdags blev 10-åringen ledsen. Hen sa att det kändes konstigt att vara här på landet utan pappa och C.
Att det kändes som om vi är här på låtsas. 10-åringen sa att vi också borde ha åkt hem. Det är inte lätt att göra rätt…

10-åringen ville sova med mig. Inte så smidigt när det finns 5 st sängar som är 80 cm. Det slutade i alla fall med att jag och 10-åringen delade på en 80-säng. Hen sov lugnt och fint på min arm hela natten. Själv sov jag inte så mycket.

Nu när 6-åringen vaknade och såg att 10-åringen och jag sov i samma säng blev hen avundsjuk. Inte lätt att vara rättvis.

6-åringen och 10-åringen har olika viljor. Idag vill 6-åringen åka till en lekpark. 10-åringen vill stanna i stugan. Själv vill jag mest slippa bråk men 10-åringen är redan sur. Inte lätt att göra alla nöjda.

Mitt i detta finns jag. Jag har mina behov. Men jag hinner inte ens tänka på vad jag vill..

Jag beundrar alla ensamstående föräldrar som kämpar. Det är tillräckligt svårt att vara två… Nu får jag prova på att vara ensam i några dagar.

Hur ska jag räcka till?

Postat med WordPress för Android

Lämna en kommentar

Under Semester, Syskon

En sorg

wpid-fb_img_1422744228901.jpg

Nu har maken och C åkt. Jag vet att vi gör det som är bäst. Men mina tårar rinner.  Jag känner en klump i magen. En sorg i mitt hjärta. Det var inte såhär det skulle vara. Det var inte på det här sättet jag skulle avsluta min semester.

Jag känner att det är orättvist! Varför skulle just mitt barn få det så kämpigt och må så dåligt? Varför skulle just vi behöva vara ifrån varandra på vår semester? Varför måste just vi känna en oro för skolstarten hela sommaren?

Nu sitter jag i stugan med en kopp kaffe. Syskonen tittar på ”Sommarlovsmorgon” på TV.

Syskonen såg mig gråta. Idag är jag labil. Jag hann inte smyga iväg och stänga en dörr. 6-åringen frågade ”Varför gråter du mamma?”
Jo jag gråter för att det känns tråkigt att pappa och C åkte. Jag kommer att sakna dem! Men C ville ju verkligen åka hem så det här blir bäst för alla. Vi kan ha det bra här och dom får det bra hemma!”

Jag tänker på mina egna ord. Precis så är det. Om C mår dåligt kan ingen av oss må riktigt bra. Jag vet att det är så. Men jag känner ändå en sorg över att det är såhär vi måste ha det.

Förhoppningsvis blir det bättre. Jag måste tro det. Annars orkar jag inte.

Postat med WordPress för Android

10 kommentarer

Under Diagnos, Semester, Syskon

Bojen

wpid-20150804_184154-1.jpg

Alla behöver ibland stöd och någon som lyfter dem. Jag har flyttat några gånger under min uppväxt. Det har gått bra för mig för min familj, tryggheten (min boj), följde med.

Jag har alltid känt mig grundtrygg. Självklart har jag i tonåren haft bristande självförtroende och kärlekssorg, men inga större bekymmer.

Skolan har jag tyckt om. Jag var ingen stjärna, men jag klarade mig utan någon större ansträngning.

Min mamma, pappa och syster är fortfarande min boj. Men nu har jag även en ny boj i min make som ger mig kärlek,  trygghet och styrka. Jag är så tacksam att jag har dessa bojar.

Idag fick vi ta ett jobbigt beslut för Cs skull. Imorgon åker maken och C hem. Jag och syskonen stannar på landet några dagar till. Det känns jättejobbigt att vi måste göra så. Men C mår inte bra här på landet. C tjatar hela tiden att hen vill hem till tryggheten i sitt rum, till datorn.

Jag har försökt krama och trösta. Sagt att vi, din familj,  är ju här. Din boj!

Det är en sorg i mig att jag inte kan vara den boj C just nu behöver. Att det inte räcker att vi finns här för hen. Hen vill till sitt rum/sin dator. DET är just nu Cs boj.

En person som aldrig har haft ångest kan nog aldrig riktigt förstå hur det är.

När vi sitter här i den mysiga stugan på landet med solen gassande utanför och C skriker med tårarna sprutande ”Jag måste hem nu! Ni förstår inte! Jag klarar inte av att vara här mer!  Jag orkar inte mer!” då känner jag mig så liten. Så hjälplös. All min kärlek och alla mina kramar och ord om att allt kommer att bli bra hjälper inte. C måste få komma till sin boj. Imorgon får C det.

Maken och jag får dela upp oss. Det är inte vad vi önskar på vår semester. Men det är nödvändigt.

Jag hoppas att C framöver hittar sin inre styrka igen. Den finns där. Jag har sett den. Förr hade C världens bästa självförtroende. Men för ett par år sedan började hen tappa det. Jag undrar hur det kunde hända…..?

Postat med WordPress för Android

26 kommentarer

Under Ångest, Dator, Hemmasittare, Semester, Syskon, Uncategorized