Etikettarkiv: skola

augusti 15, 2015 · 19:24

Den där skolplikten…

Just nu känns skolstarten som ett staket med taggtråd...

Just nu känns skolstarten som ett staket med taggtråd…

Ju mer jag lär mig om Cs autism, desto mer förstår jag saker och beteenden från när C var liten (”En tillbakablick- letar tecken på autism”). Jag har skrivit om detta i ett annat inlägg också, ”Jag skäms! Men jag lär mig varje dag!”. Bloggen är min bearbetningsprocess så tankar dyker hit och dit, fram och tillbaka. Det är så skönt att skriva om alla tankar och sen låta dem fladdra iväg lite. Låta min hjärna släppa dem ett tag. Lite väl snabbt dyker dock nya tankar upp… 🙂

Jag gör en liten minnesresa angående beteenden hos C.
Nuförtiden har C (13 år) svårt att ta sig hemifrån. Framförallt om det inte är självvalda saker. C låser sig och gråter. Ibland får hen panik och ångest (i synnerhet om det är kopplat till skolan på något sätt).

Vi har alltid haft svårt att ta oss utanför huset i vår familj. C har alltid varit rörig och jobbig när vi ska iväg. Hen har busat, inte lyssnat, retats, tagit en evighet på sig att hitta sina saker, inte klätt på sig… Men oftast tog vi oss ändå iväg till skridskoåkningen, familjepromenaden, bion, dagis, skolan… Dock var vi ofta helt slut och på väldigt dåligt humör.
Det har till och med hänt att vi har fått ställa in familjeutflykter, mest för att både jag och maken har tappat tålamodet och gett upp. På den tiden ville C göra saker och blev då besviken när vi ställde in. Och vi kände oss som dåliga föräldrar. Att vi ställde in drabbade ju även syskonen.

Jag kan nu mer förstå varför C ”kaosade”. Hen hade egentligen redan då lite svårt för att ta sig iväg.
C blev förmodligen orolig. Hen ville åka skridskor, men visste inte vad hen skulle förvänta sig. Ska vi till en ishall? Kommer det att vara mycket folk? Har vi med oss fika? KAN jag åka skridskor eller har jag glömt hur man gör? Kommer det att vara någon jag känner där? Är mina skridskor lagom stora? Passar hjälmen? Hur länge ska vi åka? Åh vad jag önskar att jag visste det jag vet nu! Då hade jag hjälpt C mer och förklarat saker (”Funktionsnedsättning eller brister i miljön?”).

En annan sak jag har tänkt på är fritidsaktiviteter. När C var liten provade hen på ett par aktiviteter. Båda låg på helgerna. Efter ett tag sa C att hen ville sluta för att hen ville vara ledig och vila på helgerna. Så klokt! Det kanske är det som gjorde att hen ändå höll ihop i skolan i så många år. C förstod att hen behövde vila. Då var jag lite besviken på C och tyckte att det var tråkigt att hen ville sluta på aktiviteterna. Hen var väldigt duktig på båda. Nu med min kunskap kan jag verkligen förstå varför C ville sluta. Jag önskar att jag hade förstått det då!

När C var liten fick vi barnsäkra hela hemmet. Det får ju alla som har små barn. Vid flera tillfällen, när vi var hos andra med barnsäkrade hus, hittade C nya faror och saker som deras barn aldrig hade upptäckt. Hen hade en enorm nyfikenhet. Många gånger kunde jag bli arg på C. Hen pillade, stökade, tog sönder… Idag kan jag mer se hens nyfikenhet som en drivkraft.

Det är mycket jag skulle ha gjort annorlunda om jag hade vetat… Men nu har jag en chans att göra rätt!

Skolstarten närmar sig. På torsdag är det dags! Jag märker en större och större oro hos C. Idag skulle C ha ett visst antal datatimmar. Vi bantar ju bort datatimmar nu. När C kom upp ur sängen i morse så skrek hen ”Jag måste få sitta vid datorn hela dagen! Jag får panik! Jag vill inte gå till skolan!!! Jag orkar inte tänka på skolan!!!”. C stod och skakade. Helt förstörd. Vad ska jag göra i detta läge… Vad är rätt? Jag vill inte att hen ska bli dataspelsberoende (”Den där datorn..”). Men om C blir lugn kanske C ska få spela… Eller? Hur ska jag veta vad som är bäst…?

Sen känner jag mig kluven över en annan sak. C säger ”Om jag sitter vid datorn slipper jag tänka!”.
Visst att slippa tänka kan vara skönt för C NU. Men då trycker ju C undan viktiga känslor. Skolstarten kommer ju. Och känslorna finns där under ytan… Hur bra är det? Men om C inte får spela så får hen panik av sina tankar och sin skolångest… Och vi har ett barn som hela dagen är som en osalig ande som gråter och bråkar.

Vi gjorde en ”deal”. C fick extra speltid om hen tog en promenad med mig. Jag försökte försiktigt prata om skolan på promenaden. Peppa lite, förbereda lite. Hen lugnade sig lite men är fortfarande väldigt orolig.

Själv är jag så orolig att jag inte kan tänka på annat. Jag har mailat lärarna på nya skolan, jag har mailat kuratorn… Jag curlar allt jag kan… Men vad hjälper det om C inte tar sig till skolan på torsdag? Om C börjar terminen med frånvaro….? Om ”Den så kallade vardagen” blir sådär jobbig igen… Hur ska vi orka då…?

Vissa saker faller på plats. Men viktiga delar återstår –  framförallt skolan. Den måste falla på plats! Just nu kan jag nästan känna att den där skolplikten, som vi ska vara så glada över i detta land, är min värsta fiende. Den stressar mig, pressar mig, kräver omöjliga saker av mig… Hjälp!

Men om det nu är en plikt/skyldighet (rättighet?) att vara i skolan får väl nya skolan se till att fixa så att C kommer dit och VILL VARA DÄR. Jag och min make…? Ja, vi kan faktiskt inte göra mer än det vi gör… Vi gör redan ALLT vi kan!

5 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

augusti 11, 2015 · 22:30

”Det är lika bra att jag somnar och aldrig vaknar igen!”

Jag jobbar på det!

Jag jobbar på det!

Vid ett par tillfällen, när C har haft rejäla ångestattacker gällande skolan (”När C faller”), har hen sagt ”Det är lika bra att jag somnar och aldrig vaknar igen!”. Att höra sitt barn säga så är fruktansvärt! Det gör så ont i hela hjärtat. Mitt älskade barn, vill hen inte leva? Tänker C ta livet av sig? Dö?

När vi pratade med psykologen om det så sa hon att det är ett sätt för C att visa sin ångest. Hon tror absolut inte att hen tänker göra något. Hon sa att eftersom C är glad när hen gör roliga saker, och när vi inte ställer krav på skola och pluggande eller andra saker som kan vara jobbiga för C, så ska vi inte oroa oss så mycket. Hon sa att C är ju inte deprimerad hela tiden. Och det är sant… C är jätteglad vid datorn och vid andra aktiviteter som C väljer att göra.

Men HUR kan vi egentligen veta hur C mår inuti? Hur kan vi veta att C inte tänker göra något?

När C var hemma från skolan förra hösten (”Det stora sveket från skolan”), och mådde riktigt dåligt, så var jag hemma från jobbet med hen i två veckor. Jag fixade mat och fanns här hemma som stöd. Då sa en ”hemmasittarexpert” i kommunen, som vi och C har träffat, att det är bättre om jag jobbar. C ska inte ha det mysigt och bli ompysslad hemma. Det ska vara ensamt och långtråkigt, då vill C tillbaka till skolan. Om det blir för mysigt hemma så vill C bara vara hemma. Jag själv trodde att jag gjorde rätt som prioriterade C och var hemma med hen för att stötta.

Jag började jobba igen. Men inte började C gå till skolan för det.

Många säger att man ska lita på sin magkänsla. Många säger att som förälder vet man bäst…

Men HUR ska jag veta? Jag är inget proffs på området… Jag är bara en mamma som älskar mina barn och vill att de ska må bra. Jag gör allt för att de ska må bra! Jag är så rädd för att göra fel.

Nu balanserar vi på en skör tråd. Balansen mellan pepp och press är hårfin. Jag tror att jag säger en peppande sak och C tar det som en pressande sak. Jag är så orolig för att jag ska råka putta ner C. Jag skulle vilja ha en lite mer hållbar och bred tråd att balansera på… Eller en bro med staket! Eller helst en motorväg!

6 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , , , , ,

augusti 10, 2015 · 21:45

Ovisshet

Idag var det min första jobbdag efter semestern. Det kändes som vanligt lite rörigt och som att jag har noll koll. Men jag kommer in i det!

Som alltid efter min semester så tänker jag att jag kanske inte uppskattade min ledighet tillräckligt mycket när jag var ledig. Det har ju på många sätt varit en jobbig semester (”Semester?” ”Idag föll C”, ”Bojen”, ”En sorg”), men egentligen är det ingenting mot vad som komma skall. Jag vill bli bättre på att uppskatta nuet. Sommaren har bestått av mycket oro i år och jag har inte riktigt kunnat koppla av.

6-åringen hade haft en toppendag i skolan idag. Skönt! Hen frågade mig nu på kvällen:
”Kan jag gå och lägga mig nu så att det blir morgon fortare. Jag längtar till skolan!”
Underbart!

C har suttit vid sin dator mest hela dagen. Nu är det nedtrappning av datatimmar som gäller. Vi har gjort ett schema som hen ska följa. Hoppas att det fungerar! C har flera gånger sagt att datorn är det enda stället där C mår bra och slipper tänka. Jag kan förstå hen. Datorn släpper in C  i en annan värld utan press och krav (”Den där datorn…”).
Nu gäller det även att komma in i bra sovrutiner igen, vända tillbaka dygnet för både C och 10-åringen.

Det är så svårt för jag känner att vi behöver förbereda C för skolstarten genom att prata lite om den. Jag tänker att hen kanske vänjer sig lite vid tanken då. Jag vill också att C ska ha lite koll på när den är och att det närmar sig så att det inte blir en chock när vi säger ”Imorgon ska du till skolan!”.
Att prata om skolan går inget vidare. C låser sig ofta på en gång och säger att hen inte vill prata om det. Vissa dagar kan vi prata lite och jag kan känna att det kanske kan fungera trots allt. Andra dagar så bryter C ihop direkt och det går inte alls. Jag har försökt förklara för C att hen kan gå kortare dagar. Hen verkar vilja det men är orolig för vad kompisar ska säga om hen kommer senare eller går hem tidigare . Den oron kan jag förstå! Barn kan vara så elaka. Jag hoppas att Cs personal kan bemöta det och förklara för klassen på ett bra sätt. OM vi ens lyckas få dit C… Denna ovisshet är så tärande. Just nu känner jag att jag struntar fullständigt i om C lär sig något i skolan, bara hen går dit!

För något år sedan hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att jag skulle ha ett barn som inte går till skolan. Det hela känns fortfarande väldigt absurt. Overkligt. Men det är så det är…

C berättade för mig att hen för några dagar hade berättat för sin bästa kompis, som ska gå i samma klass, om sin autism. C hade förklarat att hen blir väldigt trött och inte alltid kan klara av att göra saker som hen har lovat. Kompisen hade inte sagt så mycket, men lovat att inte berätta för någon annan. Jag hoppas att kompisen förvaltar det förtroende hen fick. Annars kan det bli förödande för C.

Jag pratade med min chef idag. Jag berättade att det återigen kan bli ett tufft år. Jag sade att jag kommer att behöva gå på en hel del möten och att det ibland kan bli akututryckningar. Det känns lite jobbigt att inte vara en person att räkna med på jobbet. Jag har en hög arbetsmoral och höga krav på mig själv i min yrkesroll. Det känns jobbigt med ovissheten – hur mycket kommer jag att kunna jobba? Kommer jag att orka ge mycket på jobbet när jag har så mycket hemma? En sak är i alla fall säker – min familj kommer först!

Ovisshet är inte min grej… Så mycket är säkert! Men vissa saker kan jag inte påverka hur mycket jag än försöker. Det är bara att hoppas! Hopp har jag kvar!

Hoppet har jag kvar!

Hoppet har jag kvar!

7 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Rutiner, Skola

Taggat som , , , , , ,

augusti 9, 2015 · 22:17

Kontraster

wpid-20150809_121557.jpg

Nu har vi kommit hem. Hela familjen är samlad igen. Skönt! 🙂

I huset har vi C som idag återigen fick panik vid tanken på skolstarten som kommer snart (”Skolskräck”). Stackars liten! ♡

Sen har vi en 6-åring som ska skolas in på fritids i förskoleklass imorgon. 6-åringen var så pirrig så hen kunde knappt somna. Vi har förberett och plockat fram kläder. 6-åringen ville prompt också ha med sig en frukt nu när hen äntligen får börja i skolan. Så den är också packad. 6-åringen har varit sprallig och lycklig hela dagen över att hen ska gå till skolan imorgon.

Vilka kontraster. Jag minns att C sin allra första skoldag var påklädd och glad klockan 5 på morgonen och undrade när vi skulle gå.

Vad har hänt sedan dess som har gjort skolan till en så ångestladdad plats för C? Det är så sorgligt och så svårt att förstå.

Jag hoppas att min 6-åring och min 10-åring kan få fortsätta ha en positiv känsla och inställning till skolan.

Imorgon börjar jag jobba. Semestern är slut. Men den riktiga vardagen kommer först den 20/8 (”Snart kommer den så kallade vardagen”).

Tills dess får jag njuta av att bara behöva jobba… 😉

Postat med WordPress för Android

2 kommentarer

Under Skola, Vardag

Taggat som , ,

augusti 7, 2015 · 15:35

Lagom

wpid-20150805_145718.jpg

Igår var C och badade med kompisar. Hen hade kul och var glad och nöjd när hen kom hem. I min värld är roliga upplevelser ett sätt att tanka energi.

Idag skulle C till tandläkaren  (maken lyckades boka en snabb tid). Igår ville C verkligen gå till tandläkaren idag. Och efter det hade C tänkt gå och bada med kompisar igen.

Men idag tog det stopp. Maken berättade att C är helt slut idag. Det blev varken tandläkare eller bad. Bara datorn (”Bojen”). Cs energi är slut. Hen använde den igår.

Vi måste verkligen börja tänka om. Planera efter Cs ork (”För vems skull egentligen?”)
En aktiv dag kanske kräver en, eller till och med två, vilodagar.

Det är en utmaning som kommer snart med skolstarten. C måste få rimliga krav på sig. C kanske inte orkar gå i skolan alla dagar eller hela dagar. Jag hoppas att nya skolan hjälper oss och gör en bra plan. Eftersom C inte vill sticka ut måste det skötas diskret.

Det som är svårt att förstå för mig är att C förr kunde hänga med på allt möjligt. Hen orkade mer. På den tiden fick C inga ångestattacker och låsningar. Det har kommit nu det senaste året.

Tonåren är ingen lätt tid för någon. Med ett funktionshinder blir det ännu svårare.

Vi måste hitta ett ”lagom” som passar C.
Åh vad jag älskar den ungen! ♡

Postat med WordPress för Android

11 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , ,

augusti 5, 2015 · 00:04

Något att tänka på inför skolstarten!

https://prestationsprinsen.wordpress.com/

Postat med WordPress för Android

Lämna en kommentar

Under Lånade kloka tankar

Taggat som , ,

augusti 3, 2015 · 14:24

Skolskräck

wpid-20150803_095214.jpgIdag kom den igen plötsligt och brutalt. Den slår ner C skoningslöst och hårt. C gråter. C får ångest och panik av skolskräcken.

Själv har jag alltid tyckt om skolan. Det har fungerat utan problem.

För C är skolan ett stort problem. Och det är något oundvikligt som kommer. Den 20 augusti är det dags….

När jag hör och ser Cs ångest blir jag så rädd. Rädd att det blir ännu ett läsår av hemmasittande för C.

Åh vad jag önskar att jag kunde trolla allt bra!

Postat med WordPress för Android

5 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , ,

juli 31, 2015 · 08:27

(Miss)trodd

wpid-20150726_114623.jpg

I förrgår landade ett brev i vår brevlåda. Det var ganska tjockt och kom från Försäkringskassan. Vi skickade för några veckor sedan in en uppsats som ansökan till Vårdbidrag och i kuvertet låg nog beslutet. Skulle vi våga öppna?

Resan med C har varit tuff de senaste två åren (men framförallt det sista året, mer om det i ”Det stora sveket från skolan”).

När C började vara hemma från skolan lite sporadiskt i 5:an och vi pratade med skolan om att C inte trivdes så kände vi oss misstrodda. C såg ju så glad ut när C var i skolan.  Det var ju bara att skicka dit ungen.

Efterhand blev skolproblemen större. Frånvaron blev högre. Skolan tyckte inte  att vi var tillräckligt bestämda och hårda mot C.

När vi vände oss till barnpsykriatrin så ”klarade” C alla tester och fick ingen diagnos i första vändan. Hen hade drag av autism och ADHD men inte tillräckligt. Skolan hade gjort en kartläggning och den visade inga problem. Så problemet måste ligga hemma! Vi kände oss misstrodda. Vi visste ju hur det var med C hemma. Hur hen mådde. Varför kunde ingen tro på oss? Och C ville ju inte vara i skolan. Varför kunde inte skolan ta till sig att det var något i skolan som gjorde att C inte ville vara där?

Vi sprang omkring i ett hamsterjul och kom ingenstans. C mådde sämre och sämre. Vi föräldrar kände oss mer och mer uppgivna.

Vi bokade tid hos en barnpsykolog på Vårdcentralen. Vi hoppades på KBT-behandling. Efter tre träffar hos henne så sa hon ”C är så öppen, trevlig och pratsam. Bilden ni ger stämmer inte med hur jag upplever hen. Det här är för komplicerat för mig. Vänd er till barnpsykriatrin!”. Vi kände oss så maktlösa! Fanns det ingen som kunde hjälpa oss!?

I början kunde folk i vår bekantskapskrets inte riktigt heller förstå. C visade ofta en väldigt högfungerande sida när vi träffade folk. Någon kunde uttrycka att vi hade dålig pli på vårt barn.  Att det bara var att se till att ungen gick till skolan.

Vi kände oss så ensamma.  Men jag är så glad över att vi är två föräldrar i samma hus. Vi upplever samma saker och vi vet hur det är. Ingen annan kunde eller kan riktigt förstå.

I våras gjorde vi själva en orosanmälan till Socialtjänsten. Vi tänkte att vi kanske kunde få mer stöd med hjälp av dem (skolan hade inte gjort någon anmälan trots att C hade varit borta två månader från skolan).

Socialtjänsten gjorde en utredning. De träffade mig och maken på möten. De träffade C hemma hos oss. Efter ett tag fick vi utredningen. Socialtjänsten ansåg att vi var bra föräldrar på alla plan och att vi gjorde allt för vårt barn. Dom trodde på oss! De sade däremot till oss att de tyckte att skolan hade brustit och de undrade om de kunde hjälpa oss mot skolan på något sätt. Det var en skön känsla!

Vi vände oss återigen till barnpsykriatrin som gjorde en omprövning av diagnosställning. Och nu trodde dom på oss! C fick sin diagnos i början av sommaren. Vi föräldrar känner vårt barn.

Och nu med år av misstro så satt vi alltså här med ett kuvert. Försäkringskassan har man ju hört så mycket hemskt om. De friskskriver svårt sjuka, de drar in stöd till de som verkligen behöver det…

Vi öppnade kuvertet.
Vi fick beviljat 3/4 vårdbidrag. Utan att bli uppringda och grillade som jag har hört många blir. Dom trodde på oss!
Jag grät av lättnad!

Men är det inte konstigt egentligen…?
De två instanser där jag förväntade mig störst misstro, Socialtjänsten och Försäkringskassan, där blev jag trodd!

Att bli trodd ger en enorm lättnad. När C fick sin diagnos kände jag mig frikänd. Det var inte jag som var en slapp förälder med  dålig pli på mitt barn.

Nu har jag granskats under lupp. Och jag blev stämplad godkänd. Jag måste bara godkänna mig själv också. Jag är i den processen. Jag är väldigt hård mot mig själv. Vill så gärna få allt att fungera. Vill så gärna göra rätt.

Men jag är bara människa. Jag kanske måste vara lite snällare mot mig själv.  Stämpla ett OK helt enkelt!

Postat med WordPress för Android

21 kommentarer

Under Diagnos, Skola

Taggat som , , ,

juli 24, 2015 · 10:21

Snart kommer den så kallade vardagen

wpid-20150717_114446.jpg

Två veckor kvar på min semester.

Den 20 augusti börjar skolan igen. Jag har hört vänner uttrycka att det ska bli skönt att komma in i vardagen igen. De längtar till vanor, rutiner, vardagslunken…

När jag tänker på vardagen får jag nästan panik. Jag blir livrädd.

Vilken vardag ska jag längta till? Vardagen då Calle ska göra ännu ett skolförsök? Hur vi på morgonen går upp och peppar och hoppas att idag ska det fungera. Hur Calle får en ångestattack och skriker och gråter. Han känner sig värdelös för han klarar inte av att gå till skolan idag heller. Syskonen som står i hallen och väntar. 10-åringen som börjar bli stressad för om vi inte går snart kommer han försent till skolan.

Ska jag längta till vardagen då jag antingen får stanna hemma med Calle eller återigen komma försent till jobbet?

Ska jag längta till vardagen då Calle ringer mig på jobbet och gråtandes skriker ”Jag hatar mitt liv! Jag klarar inte det här! Du måste komma hem!”?

Ska jag längta till möten med psykologer, läkare, elevhälsovårdsmöten på Calles skola?

Ska jag längta till tider att passa? Ska jag längta till alla krav vi måste ställa på Calle? Ska jag längta till den ständiga klumpen i magen och undran över hur dagen kommer att gå?

Vi har ingen vardagslunk. Veckan i stugan har haft sina prövningar med ny miljö och utflykter. Det har ibland varit riktigt jobbigt.

Men vardagen gör mig livrädd.

19 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , ,

juli 14, 2015 · 06:08

Om mig

wpid-fb_img_1437299287502.jpg

Jag är en medelålders (tydligen, när hände det???) gift trebarnsmamma som bor i ett 60-talshus med potential i en förort. Mina busungar är 13 (C), 10 (E) och 6  år (L).

Den här bloggen är mest tänkt som min terapi. Jag behöver skriva av mig! Men om någon annan hittar hit och tycker det jag skriver är intressant så är ni varmt välkomna! Jag undanber dock negativa kommentarer. Jag vet att det finns andra människor som har det tusen gånger värre (och bättre!) än jag. Jag lever mitt liv och kan bara förhålla mig till det.

Jag kommer att skriva mycket om hur det är att vara mamma till mina tre fantastiska barn. Och om hur det ibland inte riktigt blir som man har tänkt sig. Mitt äldsta barn, C, fick nyligen en diagnos, högfungerande autism (asperger).

Jag kommer att skriva en hel del om de utmaningar vi möter med hen varje dag och hur det påverkar vår familj. Vi kämpar och sliter och jag upplever att vissa andra familjer verkar leva ett ”räkmackeliv”. Visst, vi kan ha ”räkmackedagar” – men många räkor ramlar av på vägen!

Jag kommer att gå tillbaka i mitt liv som mamma, börja från början. Ut med alla ord och alla tankar. Det blir en beskrivning av vägen för min busloppa som blev en hemmasittare med autism.

Jag kommer även skriva av mig om andra saker som jag grubblar på och som händer i mitt liv.

Jag kämpar på! Vi ses!

4 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Låg-affektivt bemötande, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , , , , ,