Månadsarkiv: juli 2015

”Om man jämför har du det inte så jobbigt!”

”Om man jämför har du det inte så jobbigt!”
Den kommentaren är inte kul att få när man är inne i sitt kaos med ett barn som inte går till skolan, syskon som hamnar i skuggan och glöms bort… När man själv lever i ett inre kaos av grubblerier.

”Det finns de som är ensamstående som är i samma situation som du! Tänk på dem! Ni är i alla fall två!”
Ja, det är vi, men det gör inte livet lättare för oss just nu…

”Ni har i alla fall inte svårt sjuka barn eller barn som har dött!”
Nej, det har vi inte (peppar peppar) men livet med barn blev ändå inte riktigt som jag hade tänkt mig. Får jag tycka så?

”Du är ju själv frisk! Tänk på dem som dessutom själva är sjuka!”
Ja, jag är frisk (peppar peppar) men jag har svårt att sova, jag har ofta huvudvärk och magont. Jag känner en enorm stress och oro. Får jag göra det? Jag känner mig ofta misslyckad för att jag inte lyckas hjälpa C eller för att jag inte räcker till för syskonen och maken.

En kollega ville trösta mig en gång när jag var ledsen på jobbet. Hon sa ”Tänk på att hur jobbigt du nu än har det så har C det hundra gånger värre!”
Jag tittade på henne med en frågande min ”Skulle det där få mig att må bättre!?”
Hon kom på vad hon hade sagt och bad om ursäkt. Vi skrattade båda två. Så fel det kan bli!

Måste vi alltid jämföra? Kan jag inte få ha det jobbigt i min värld? Kan jag få tycka lite synd om mig själv?
Jag ska inte vältra mig i det, men ändå få känna att livet är lite orättvist ibland.

Jag rekommenderar en sida på Facebook som heter Framsteg. Jesper Caron som har sidan lägger upp mycket tänkvärt. Många av hans inlägg ger mig styrka och ett litet leende. Jag delar hans bild idag.

Nya tag imorgon!wpid-fb_img_1437850980997.jpg

7 kommentarer

Under Stress

Vad gör jag i den här djungeln?

wpid-20150725_113412.jpg

Vårdbidrag är en snårig djungel!

När C fick sin diagnos blev vi föräldrar lättade. Vi fick svar på frågor. Det var inte vårt fel att C hade blivit en hemmasittare som inte klarade av att gå till skolan. Vi kände oss frikända. Däremot kände vi oss mer och mer besvikna på att skolan inte hade agerat tidigare och fångat upp C. Det kändes hela tiden som att skolan tyckte att det var vi föräldrar som inte hade tillräckligt med pli på vårt barn. Som att vi bara borde ha tvingat C till skolan. De tyckte inte att C hade något skolproblem när C var där, så problemet måste ligga hemma. Vi ansåg att det är ett problem I SKOLAN när C inte vill vara där.

Nu med ett papper på diagnosen (högfungerande autism, asperger) så har C och vi plötsligt rättigheter. Vi får tillgång till utbildning på Aspergercenter, vi får intyg från läkare så att vi kan söka vårdbidrag osv. Att söka vårdbidrag är en djungel. Vi har varit tvungna att beskriva hur C (inte) fungerar. Det blev en uppsats! Vi vet ännu inte om det blir beviljat. Vi fick råd om hur vi kan skriva på http://www.foraldrakraft.se/articles/vårdbidrag/21-000-beslut-om-vårdbidrag-under-förra-året

När det gäller skolan önskar jag att Cs skola hade läst ”Allmänna råd för arbetet med att främja närvaro och att uppmärksamma, utreda och åtgärda frånvaro i skolan” som Skolverket har gett ut.

tumnagelDe allmänna råden ska stödja lärare, rektorer och huvudmän i arbetet med att främja elevernas närvaro i skolan. Jag tror att Cs skola helt har missat detta lilla häfte.

Jag har själv läst boken ”Läxfritt –  för en likvärdig skola” av Pernilla Alm. Läxor ingår inte i skolplikten. Jag önskar att Cs lärare hade läst den boken.

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Jag kan ibland undra om vi hade kunnat undvika att C blev en hemmasittare om skolan hade gjort annorlunda.

Jag har läst en hel del böcker under vårt jobbiga år.  Boken ”Lär dig leva. Mindre stress. Mer närvaro” av Mats och Susan Billmark fick mig att börja tänka mer på mig själv. Idag när jag skulle ut på promenad så ville 6-åringen följa med. Men jag sa nej. Jag sa till hen ”Mamma vill gå själv och lyssna på musik. Jag behöver det.” Hen blev lite ledsen men om jag inte ger mig själv något syre har jag inget att ge.

En annan bok som har fått mig att ”tagga ner” är boken ”Good enough för föräldrar” av Elizabeth Gummeson. Jag hoppade av som klassmamma, trappade ner på jobbet osv. Jag behöver inte vara duktig och fixa allt. Det räcker att jag försöker finnas till för min egen trio.

I min familj har vi MYCKET syskonbråk. Alla kanske har mycket. Men jag upplever att vi har extremt mycket. Min 13-åring och min 10-åring bråkar rejält flera gånger/dag. 6-åringen finns alltid i närheten och häller mer bränsle i elden. De kan inte samsas i soffan, i bilen, i hallen osv. De retas och knuffas. Vi föräldrar försöker att låta dem lösa mycket själva men när det börjar bli alltför fysiskt måste vi lägga oss i. Jag köpte boken ”Siblings without Rivalry” av Adele Faber och Elaine Mazlish. Boken ger bra tips och exempel. Problemet är bara att i själva konfliktsituationerna är jag inte så bra på att hålla huvudet kallt och följa råden.

Innan C fick sin diagnos trodde vi att C bara var omotiverad till att gå till skolan. Att hen kanske tyckte det var tråkigt, jobbigt, onödigt. Att hen inte såg någon mening med skolan. Då köpte jag ”Lilla motivationsboken för skoltrötta”  och ”Motivationsboxen för skoltrötta” av Madeleine Åsbrink. I boxen finns olika frågor som har syftet att få barnet att finna sin egen motor, drivkraft och lust till skolan. Den har jag inte testat på C än men det verkar bra.

Boken ”Explosiva barn: ett nytt sätt att förstå och behandla barn som har svårt att tåla motgångar och förändringar” av Ross W Greene rekommenderar jag varmt. Tanken är att dela upp beteenden i olika korgar. Korg A, B och C. I korg A ska man lägga saker som inte är förhandlingsbara, tex att barnet inte får slåss, ska borsta tänderna, ska lägga sig en viss tid osv. I korg C ska man lägga saker som man kan strunta i. T ex om barnet har den eller den tröjan, om barnet borstar tänderna nu eller om 5 minuter osv. I korg B ska du lägga saker som du och barnet tillsammans kan förhandla om för att sen till slut flytta upp det till korg A. Korg B är träningskorgen. Mycket bra bok med många exempel.

Efter att se fick sin diagnos var jag inne på http://www.pedagogisktperspektiv.se och beställde material för att kunna hjälpa C. När vi frågar C om hen kan förklara vad som är svårt i en viss situation så svarar hen alltid ”Jag vet inte!”. Jag beställde ett material som heter ”En 5:a kan få mig att tappa kontrollen”. Det är olika kort med situationer som man sorterar in på en skala 1-5. En 1:a är bra. Barnet känner sig lugnt. Men en 5:a är en riktigt jobbig situation. Jag har gjort detta med C. Det framkom att C inte tycker om att äta i skolmatsalen för det är så mycket folk där. Jag har trott att det bara var att hen inte gillade maten. Det finns massvis med kort med olika situationer att sortera in. Verkar jättebra!

Det lär bli fler böcker som jag måste läsa framöver… Det gäller bara att hitta tid till det! 😉

wpid-20150725_182849-1.jpg

En del av de böcker jag har läst… Och fler lär det bli…

wpid-20150621_222841-1.jpg

Några av korten som barnet kan sortera in. Det finns massvis med kort!

wpid-20150621_222750-1.jpg

När barnet har sorterat in korten öppnar det för följdfrågor som faktiskt kan ge viktiga svar.

3 kommentarer

Under Boktips, Diagnos, Hemmasittare

Snart kommer den så kallade vardagen

wpid-20150717_114446.jpg

Två veckor kvar på min semester.

Den 20 augusti börjar skolan igen. Jag har hört vänner uttrycka att det ska bli skönt att komma in i vardagen igen. De längtar till vanor, rutiner, vardagslunken…

När jag tänker på vardagen får jag nästan panik. Jag blir livrädd.

Vilken vardag ska jag längta till? Vardagen då C ska göra ännu ett skolförsök? Hur vi på morgonen går upp och peppar och hoppas att idag ska det fungera. Hur C får en ångestattack och skriker och gråter. Hen känner sig värdelös för hen klarar inte av att gå till skolan idag heller. Syskonen som står i hallen och väntar. 10-åringen som börjar bli stressad för om vi inte går snart kommer hen försent till skolan.

Ska jag längta till vardagen då jag antingen får stanna hemma med C eller återigen komma försent till jobbet?

Ska jag längta till vardagen då C ringer mig på jobbet och gråtandes skriker ”Jag hatar mitt liv! Jag klarar inte det här! Du måste komma hem!”?

Ska jag längta till möten med psykologer, läkare, elevhälsovårdsmöten på Cs skola?

Ska jag längta till tider att passa?  Ska jag längta till alla krav vi måste ställa på C? Ska jag längta till den ständiga klumpen i magen och undran över hur dagen kommer att gå?

Vi har ingen vardagslunk. Veckan i stugan har haft sina prövningar med ny miljö och utflykter. Det har ibland varit riktigt jobbigt.

Men vardagen gör mig livrädd.

19 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Skämmes föräldrar. Nej, jag är inte ironisk.

Kloka tankar. Jag skäms för ibland gör jag så. Ibland orkar jag inte vara lugn och pedagogisk…

Skämmes föräldrar. Nej, jag är inte ironisk..

Lämna en kommentar

Under Lånade kloka tankar

Dagens prövningar

wpid-fb_img_1437577600128-1.jpg

1. Få i C frukost. C är aldrig sugen på något på morgonen men är ändå väldigt hungrig. Om hen inte får i sig något kan det bli kaos.

2. Få C att ta sin medicin. Det går bra vissa dagar, andra dagar gör C stort motstånd.

3. Få C att borsta tänderna. Hen tycker att det gör ont att borsta tänderna. Framförallt på morgonen. Ibland får hen ta ett tuggummi istället så vi slipper tjata och bråka.

4. Få C att ta på sig rena underkläder utan tjat.

5. Få ut C ur huset. Idag skulle vi på utflykt. Vi skulle vara borta ca 6 timmar från stugan.
Vi har förberett C på detta i flera dagar.
Det gick ovanligt bra idag. 😄

6. Få C att ”hålla ihop” på utflykten. Hen låter, springer, klättrar på tokiga ställen, stör syskonen på olika sätt… Vi måste ju säga till C. Då känner sig C dålig och misslyckad. Vi måste peppa C och lugna C.

Om man läser ovanstående punkter kan man tänka att det där är ju normalt för ett litet barn. Men C är 13 år. Vi har väntat på att det ska bli lättare med C, men det blir bara svårare och svårare med åldern. Kraven på att passa in ökar. Ibland kan jag känna en stor sorg över detta. C kommer att få kämpa hela livet på olika sätt. Mer än andra människor. Och hen kommer att behöva vårt stöd länge.

Jag kan tycka att det är en svår balans. Vi måste ha förståelse och peppa C men vi måste också fostra och lära C. Hen är tonåring nu. Ibland är det svårt att veta om beteenden beror på diagnosen eller om det är ren tonårstrots. C fick sin diagnos ganska nyligen.

Idag har vi gjort allt ovan och på det stora hela har det gått bra. Vi får inte ha för höga förväntningar. Vi kan inte sträva efter perfekt.
Jag är nöjd! :mrgreen:
Postat med WordPress för Android

Lämna en kommentar

Under Diagnos, Rutiner, Semester

Jag glömde mig själv

wpid-20150724_171945-1.jpgwpid-20150719_181148.jpg

Det senaste året har varit tufft. Riktigt tufft. Vi har varit i en ond spiral. C har mått dåligt. Vi föräldrar har varit trötta och mått dåligt. Vårt tålamod har varit noll. Vår ork har varit noll. Vi har känt oss otillräckliga och misslyckade.

Att ha ett barn som inte går till skolan skapar en enorm stress. Oron är ständigt där och den stora frågan: Vad har vi gjort för fel?

I denna onda spiral tappade jag bort mig själv. Jag slutade tänka på mig. Jag kände mig skyldig om jag gjorde något bara för mig.

En vän blev orolig för mig. Hon sa att det finns en anledning till att det på flygplan står att man ska ge syrgas till sig själv först, sen till barnen. Har man inget syre själv så har man inget att ge.
Väldigt klokt och logiskt.

Jag började efter årsskiftet att prioritera mig själv. Ta långa promenader, träffa vänner, låsa till toaletten och sitta en stund…

Jag köpte också boken ”Lär dig leva. Mindre stress. Mer närvaro” av Mats och Susan Billmark. Den boken har hjälpt mig mycket på vägen.

Jag mår så mycket bättre nu. Och jag har mer att ge.
Tur att jag hade en så klok vän. Utan henne hade jag nog vissnat.

Postat med WordPress för Android

2 kommentarer

Under Boktips, Stress

I skuggan av C

wpid-20150719_181335.jpg

Ibland glömmer vi syskonen. C tar så mycket plats. Hen behöver förberedas och vi måste alltid tänka på och anpassa oss efter C.

Vi tänker att det här fixar 10-åringen. Hen får flytta på sig så C kan sitta där. Vi ändrar  på saker och förbereder C men vi glömmer att vi kanske ibland behöver förbereda syskonen också.

Igår blev det så. Vi hade sagt att vi skulle åka till stugan och äta lunch. 10-åringen var inställd på det. Men olika omständigheter gjorde att det blev lunch på språng. C accepterade det. Men 10-åringen bröt ihop och vägrade äta. Jag hade inte en tanke på att hen skulle reagera så.

Ibland lägger vi så mycket fokus på C och hens olika sinnesstämningar att vi glömmer syskonen.

Jag hade ett prat med 10-åringen igår kväll. Hen sa att hen önskar att vi var en vanlig familj.  Det gör jag också. Men ändå skulle jag inte vilja byta ut någon.
Jag älskar min familj. Men jag kan önska att livet vore lite lättare och mer harmoniskt. Att vi någon gång kunde få ha lite flyt. Men det kanske kommer… Hoppas det!

Postat med WordPress för Android

4 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Syskon

Konsten att passa in

wpid-20150719_175814.jpg

C kan konsten att passa in. C har kämpat hela sitt liv. Hen vet de sociala reglerna.  Egentligen. Men C orkar inte alltid följa dem. Det tar för mycket energi.

Idag när vi var i mataffären började C låta. Hen tjöt. Högt.  Många gånger. Jag och maken sade till C. Men C kunde inte sluta. Vi blev arga på hen.

Jag får dåligt samvete när jag blir arg. För jag vet att C egentligen inte vill provocera. Hen fastnar i ett beteende och kan inte sluta. Men ljuden driver mig till vansinne! Och jag skäms när min 13-åring låter och när jag säger till C och folk ser att hen inte slutar. När folk tror att jag har en trotsig respektlös unge. Men hen saknar ju förmågan att sluta.

C är världens härligaste unge. Hen kan passa in. När hen verkligen måste. Men det tar hårt på C. Tillslut brister hen. Då kan det bli ljud, bus, bråk med syskon eller en ångestattack.

Vi måste hjälpa C orka hålla ihop. Hur ska vi klara det? Jag vill att C ska känna att hen lyckas.

Postat med WordPress för Android

4 kommentarer

Under Diagnos, Vardag

Lösenordsskyddad: Det stora sveket från skolan

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Idag har vi nästan varit en vanlig familj

wpid-20150718_123716.jpg

Vilken härlig dag på stranden!

Bästa dagen hittills på semestern! C verkar ha landat lite och mår bättre. Hen har fått sova i samma rum som mig och 6-åringen. 10-åringen och maken har sovit i det andra sovrummet.

Idag har vi varit på stranden. C har busat och badat med sina syskon. Hen har varit på bra humör hela dagen (hittills). Underbart!

Men det kommer inte av sig självt. Jag och maken måste avleda, peppa och förbereda. Vi har tydligen gjort ett bra jobb idag! Jag är helt slut! Men jag hade garanterat varit mer slut om C hade mått dåligt och fått en ny ångestattack.

Skönt med en lugn dag idag. Behöver ladda mina batterier ibland. Att vara förälder är livets största utmaning. Men åh vad jag älskar mina barn!

1 kommentar

Under Diagnos, Semester