Månadsarkiv: oktober 2015

Vi måste hjälpa C hitta sin kraft och motivation!

Igår hade C en bra dag. Hen var på hemmasittarskolan i två timmar. Det är rekord!

Idag är det en ny, och inte lika bra, dag.
Redan i sängen skulle C börja förhandla med mig:
”Jag kan bara gå en timme till hemmasittarskolan idag!”
”Nej! Du har kontrakt med dem att från och med denna vecka ska du vara där i två timmar!”
”Jag tänker inte vara där i två timmar! Då tänker jag inte gå dit alls! Är det bättre eller?”
”Nej, du ska gå dit. Du har ett kontrakt med lärarna där. Jag kan inte bestämma om du kan vara där en timme. Du får prata med dem när du kommer dit!” Otroligt skönt att kunna säga så! Jag slipper förhandlingen.
”Men jag orkar inte cykla dit… Det är kallt… Då orkar jag inte… Kan inte du köra mig dit idag?”
”Ja, idag är jag ju hemma med 10-åringen så idag kan jag det faktiskt. Kom upp nu!”
”Och hämta mig? Jag orkar inte gå hem sen…”
”Ja, okej. Jag gör det IDAG! Kom och ät frukost nu!”  Jag vet att jag curlar!
”Jag tänker inte äta frukost!”
”Men kom och ät frukost. Du vet att du måste äta något till medicinen!”
”Jag tar bara ett glas o´boy. Inget annat!”

Efter många om och men åkte vi iväg. När jag skulle släppa av C sa hen:
”Kom om en timme!”
”Nej, prata med lärarna. Messa mig en kvart innan jag ska vara här!”

C smällde igen bildörren.
Jag åkte hemåt och hann precis ta av mig skorna (jag hade inte hunnit äta frukost innan jag lämnade C och inte 10-åringen heller) då ringde hemmasittarläraren:
”Hej! Det är lika bra att du hämtar C!”
”Va? Nu?”
”Ja, hen är bara sur och tvär och jag tycker inte att hen ska komma hit utan frukost i magen. Och C vill inte ha här heller när vi erbjuder hen en macka”.
”Jaha… Vad händer imorgon då?”
”Ja, risken är stor att C inte kommer hit imorgon heller. Hen har vant sig vid att bestämma och ställa villkor. Man blir inte hemmasittare över en natt. Det här är en lång process som har pågått med C och er. Ligg lågt nu. Prata inte med C om detta så hoppas vi att det funkar imorgon.”

Jag åkte och hämtade C. När C hoppade in i bilen tittade hen inte ens på mig. Hen satt med luvan uppdragen så jag knappt såg ansiktet. När vi kom hem rusade C in i sitt rum och smällde igen dörren.

Detta pendlande mellan hopp och förtvivlan. Jag känner att vi är i ett spel som jag inte har någon kontroll över och att vi fortfarande måste komma åt roten.

Jag är så rädd! Vad jag förstår är detta den bästa hjälpen kommunen har att erbjuda. Vad gör vi om det inte fungerar? Vad händer då? Ska någon komma och ta mitt barn då…?

Denna maktlöshet och ovisshet tar all min energi. Vi simmar fortfarande i gelé. Det hade ju börjat bli några luftbubblor i gelén men nu känns den tjock igen.

Och denna svåra balans. C mår dåligt. Det är synd om C. C är ett barn. C behöver hjälp och pepp. C har en autismdiagnos (högfungerande) och är oflexibel.
Men C är också en kaxig tonåring som inte vet sitt eget bästa. Som försöker styra och bestämma som alla tonåringar gör. Vad är vad och hur ska jag bemöta det?