Månadsarkiv: mars 2016

mars 9, 2016 · 11:47

Jag gjorde nog fel igår… Kanske…

Hur ska jag veta vad som är rätt och fel i olika situationer? (Bilden är från Messenger)

Hur ska jag veta vad som är rätt och fel i olika situationer?
(Bilden är från Messenger)

Åh vad svårt det är att göra rätt! Att veta vad som är rätt! Vad är lagom? Vad är pepp och när går det över gränsen till att bli press? Vad är oflexibelt beteende pga. aspergern och vad är vanlig trotsig trött tonåring? Jag blir tokig!

Igår hade jag ett dilemma som jag skrev om. Jag lät C få extra datatid om hen gick till skolan och det gjorde hen. Det kändes så viktigt att hen tog sig dit eftersom det var längesen sist. Jag är så rädd för att C ska fastna hemma och blir 100% hemmasittare igen. Jag orkar inte det!

Frågan igår var om jag skulle få sota för mutan/belöningen idag. Att belöna är ju inte låg-affektivt. Och ja, det fick jag nog…
Vi har ju skrivit ner och bestämt vad som gäller med datatid. Igår bröt jag mot det för att få iväg C till skolan.

I morse var C seg och svår att få upp. Hen sa som vanligt att hen inte orkade gå. Att ”det funkar bara inte idag”. Jag försökte pusha och peppa lite. Försökte ligga på rätt sida om gränsen så att det inte skulle bli press. Sen lämnade jag C och gick för att fixa frukost. C kom upp efter en stund och hade med sig sin kudde. Kudde med betyder att Cs plan är att ligga i soffan och titta på TV. Med andra ord ingen skola.

Jag sa ”Okej. Ditt val är att vara hemma. Då vet du att din datatid börjar kl. 14:30. Då behöver jag inte köra dig då. Jag går och fixar kaffe till mig! Sen kollar vi på film!”
”Men mamma vänta!” sa C.
”Ja?”
”Det är så jobbigt att gå hem från skolan. Det är nästan det jobbigaste faktiskt!”
”Snart kommer du att kunna cykla! Det blir skönt! Idag kan jag faktiskt hämta dig efter skolan för jag har inget bokat idag!”
”Tack! Sen när jag kommer hem ska jag spela!”
”Du får spela när du kommer hem. Du ska ju äta i skolan också enligt schemat så då hämtar jag dig 12:15.”
”Jag tänker inte vara med på lunchen! Du får hämta mig innan lunch! Jag pallar inte!”
”Okej, men då har du speltid först kl. 14:30 som vi har bestämt!”
”Jag ska spela direkt när jag kommer hem!”
”Det får du ju bara när du har varit i skolan hela din tid enligt schema vet du väl!?” (Jag känner att vi nog har satt upp en dum regel här… Men jag måste upprätthålla och vara konsekvent. Eller?)
”Om du säger så så vill inte du att jag ska gå till skolan! Du vill att jag ska vara hemma! Det enda som får mig att gå är om jag får spela direkt när jag kommer hem och inte följa med till lunchen!” (Här känns det som C skuldbelägger och manipulerar mig).
”Du vet att jag vill att du ska vara i skolan. Men okej, stanna hemma då så får du spela kl. 14:30. Det är inte för MIN skull du ska vara i skolan!”
”Säg att jag får spela så fort jag kommer hem även om jag skippar lunchen!”
”Sluta nu!”
”Säg det”
”Nej!”
”Säg det bara! Annars vill du att jag ska misslyckas…”
Osv….

Det slutade med att jag körde C till skolan kl. 9:30 (hen börjar egentligen 8:30) och att jag messade lärarna att de får ta lunchförhandlingen med C och att de ska messa mig en kvart innan jag ska hämta.

Innan C hoppade ur bilen försökte hen få mig att säga ”Ja du får spela när du kommer hem oavsett om du äter lunch eller inte!”
Men jag sa inte det. Jag sa ”Jag hör att du vill spela direkt sen!”. Med andra ord har jag skjutit upp beslutet. Jag vet dock att det kommer att bli en härdsmälta om C inte får spela direkt så troligtvis gör jag oss en otjänst om jag inte viker mig.

Det känns som datorn är det enda sätt vi kan motivera C att göra något! Och det blir ju så fel! Men om vi släppte datorn helt fri skulle C spela kl. 8-20:30 varje vardag och kl. 8-22:30 varje helg. Hen skulle inte komma utanför dörren. Vi vet det för vi har testat! C skulle inte komma iväg till skolan alls. Nu vet vi att C kommer  iväg vissa dagar för att få spela mer. Detta är svårt tycker jag! C är oflexibel och har sina svårigheter men samtidigt  har C en enorm kraft och kapacitet. Det är väl därför det är så svårt att veta vilken nivå vi ska lägga allt på. C är så ojämn!

Jag hatar detta spel! C är så kaxig och otrevlig när hen vill något. Jag vet att C är oflexibel och har en oförmåga men ibland blir jag bara galen på den ungen. Hen lägger ner så sjukt mycket energi på att motarbeta det som är bestämt. Allt från skoltider till datatider och duschdagar. Så mycket energi går åt till att ändra på det bestämda och förhandla. Trots att allt är nedskrivet och C har varit med och bestämt. Tänk om C kunde lägga all den energin på att följa planen istället! Igår försökte C att förhandla bort dusch men hen vek sig och duschade faktiskt. C har tre duschadagar i  veckan och vi har sagt att hygien tänker vi inte förhandla om!

Det som känns svårast att förstå är varför det har blivit så här. Det är helt absurt känns det som! För ca. 2 år sedan var vi en ”vanlig” familj. Våra barn gick till skolan och lekte med kompisar. C hittade på mycket saker och mådde bra. Inga problem alls i skolan (lite pratig kanske). Viljestark hemma men inte på detta sätt! C duschade när vi bad hen utan problem. Vad hände? Det är som en tsunami kom och bara rubbade hela balansen i familjen. Allt är i gungning. Det är så ofattbart! Och denna tsunami är stor och svår att hejda!

C var i skolan en stund igår. C är i skolan nu. Efter lång förhandling…
Men det var nog fel att ge vika igår. Kanske…?

12 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Låg-affektivt bemötande, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , , , ,

mars 8, 2016 · 11:59

Rätt eller fel?

(Bilden är från Messenger)

(Bilden är från Messenger)

I morse var en riktig skitmorgon. C kom inte iväg idag heller. Även 10-åringen stannade i sängen och ville inte gå till skolan (hen ligger fortfarande kvar i sängen nu kl. 10:45).

6-åringen kom iväg pigg och glad. Peppar peppar… Jag hoppas av hela mitt hjärta att 6-åringen får fortsätta må bra i alla fall!

Efter att maken och 6-åringen hade gått hemifrån (min mamma lämnade 6-åringen) gjorde jag frukost åt mig själv och satte mig i soffan för att titta på ”Criminal Minds”. Min form av mindfullness 😉

Efter en stund kom C upp och satte sig och tittade med mig. C hade en stor låsning i sängen och sa att det känns jättejobbigt med skolan.

Vi har bestämt att om C är hemma från skolan så får C börja spela på datorn kl. 14:30. Detta gäller oavsett om C är hemma sjuk eller pga. ångest/låsning. Vi har gjort så för att C inte ska sitta vid datorn hela dagarna. Det blir så otroligt mycket speltid då. Om C går till skolan så får C spela när hen kommer hem, alltså just nu enligt schema ca. kl. 12:30.

Vid 9:40-tiden sa C ”Om jag går till skolan nu får jag spela kl. 12:30 då?”. C börjar egentligen kl. 8:30.
Jag vill ju att C ska kommer över sin låsning att vara i skolan så jag svarade att det går bra. Så nu är C i skolan! Jag körde dit C men hen får promenera hem själv (ca. 20 min) och efter det får C spela. Hen ska vara i skolan i 90 minuter bestämde vi.

Jag höll mig lugn. Tjatade inte. Idén kom från C. Det var inte jag som gav förslaget att C skulle få mer speltid om hen gick till skolan.

Jag vet inte om detta är rätt eller fel! Belöningar är vad jag förstår inte låg-affektivt. Då går ju C för att C vill spela, inte för att C vill vara i skolan och känner sig motiverad till att lyckas med skolan. C gick endast för att få fler speltimmar. Hur blir det då nästa gång?

För mig kändes det så viktigt att bryta hemmasittandet. C var ju inte i skolan alls veckan före sportlovet och veckan innan det var hen bara i skolan två dagar. Nu är hen där! Vi bröt hemmasviten! Men genom en muta/belöning.

Men har jag grävt min egen grav? Har jag gjort fel? Jag vill göra något som fungerar i längden. Jag hoppas att det hjälper C att komma iväg imorgon nu när C är där idag. Det återstår att se.

Rätt eller fel?

Oavsett hur det går imorgon så har jag i alla fall gjort mitt bästa!

Oavsett hur det går imorgon så har jag i alla fall gjort mitt bästa!

13 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Låg-affektivt bemötande

Taggat som , , , , ,

mars 7, 2016 · 17:25

Jag måste orka! Men hur?

Jag känner mig sliten! (Bilden är från Messenger)

Jag känner mig sliten!
(Bilden är från Messenger)

Det är helt galet vilket liv vi har. INGENTING fungerar känns det som! C har stort bakslag och kom inte iväg till ”hemmasittarskolan” idag. Inte helt oväntat efter en veckas sportlov. Det blir inte lättare av att C var hemma hela veckan före lovet också. Läraren på skolan har nog inte heller riktigt förstått Cs inre kaos utan ser mer den högfungerande C vilket gör att läraren verkar tvivla lite på vår föräldrakapacitet.

10-åringen är låg. Äter dåligt, sover dåligt och tycker att allt är tråkigt. Idag har jag återigen varit med 10-åringen i skolan. Hen hade aldrig kommit iväg annars.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till 10-åringen. Hen använder samma ord om skolan som C har gjort och hen beter sig på samma sätt. Jag vill inte att min 10-åring ska fastna hemma som C gjorde. Istället följer jag med och hjälper och peppar. Vi ska ha möte med skolan och prata om läxfritt och att vi vill att skolan ska sänka kraven på 10-åringen ett tag så att hen kommer på fötter. Min 10-åring är deprimerad. Vi har bokat möte på BUP i april.  Jag är ju sjukskriven för stress/utmattning och orkar egentligen inte vara i skolmiljö en hel dag. Jag är så trött… Men jag måste ju hjälpa min 10-åring…

Den här boken borde all skolpersonal läsa!

Denna bok rekommenderas! Perfekt att ge till barnens lärare. Den är på rea på Adlibris just nu såg jag! Passa på!

I helgen har vi haft lite paus ett dygn. Svärmor passade barnen och vi var ute och åt och bodde på hotell. Det var jätteskönt! Men åh vad svårt det är att få ett äktenskap att fungera under dessa förhållanden. Det känns som vi kvävs. Det finns ingen plats alls för oss i vardagen. När vi är iväg kan vi hitta tillbaka till varandra men vi har ju inte så mycket att prata om egentligen. Jag får ju inte så mycket input i mitt liv.

I vardagen är vi ett företag känns det som. Vi har våra olika roller och uppgifter och gör det som ska göras. Vi hinner inte sitta med varandra och ta en kopp kaffe på kvällen. Just nu sover jag med 6-åringen och 10-åringen och eftersom nattningen tar tid och jag är så himla trött så går jag ofta och lägger mig med dem.

Maken och jag bråkar en hel del också. Det börjar med att vi är sura på barnen (oftast) och sen låter vi det gå ut över varandra. Vi kan också bråka om hur vi ska hantera situationer och om den ena tycker att den andra gjorde fel. Att ”jobba” låg-affektivt är så viktigt! Och det är viktigt att vi båda gör det för att det ska fungera. Men kruxet är att vi båda är utmattade. Hur ska man lyckas vara låg-affektiv och tänka 10 vändor då innan man agerar? Vi har ju känslorna utanpå kroppen lika mycket som barnen!

I lördags var jag på tjejmiddag. Det var trevligt men jobbigt. Jag satt där och skrattade och drack vin som de andra. Men inuti hade jag en klump i magen. Skrattet fastnade lite i halsen. Jag är inte glad. Jag mår inte bra. Det ÄR inte bra.

En av mina vänner, som jobbar med barn, började berätta om en situation då en elev hade fått ett utbrott och kastat en stol. Hon berättade att rektorn hade varit på barnets sida när hon kom och beklagade sig. Jag, som nyligen var på Bo Hejlskov Elvéns föreläsning om hur man ska bemöta konflikter, sa att jag höll med rektorn och frågade henne vad hon hade gjort för att eleven kände att den behövde kasta en stol. Jag kan säga att den kommentaren inte hamnade i god jord. Det märktes att hon kände sig väldigt provocerad. Hon sa att en elev måste lära sig och förstå att det aldrig är okej att kasta en stol. Oavsett hur arg man blir! Jag fortsatte ifrågasätta och sa att det nog handlar om för högt ställda krav och för få anpassningar. Vi höll nästan på att bli ovänner så jag fick låta samtalet ebba ut. Men detta har satt igång mina tankar. Är det så viss skolpersonal (självklart finns det positiva undantag) ser på låg-affektivt bemötande? Personalen tycker att barnen ska fostras och förbjudas att kasta möbler… Det är klart att det inte är okej att kasta möbler men det finns ju en anledning till att de gör det! Jag tycker om min vän. Hon är klok och en bra mamma men… Detta tänk med låg-affektivt bemötande verkar hon inte köpa 😦 Jag förklarade också att vi vuxna bara kan samarbeta om vi är lugna och behåller kontrollen och tar ansvar. Då undrade hon om hon inte får bli arg. Jag försökte förklara att det nog inte lönar sig att bli arg i en situation som har urartat så.

20160227_105006-1-1.jpg

Denna bok rekommenderas! Kanske ska köpa en till min vän 😉

Imorgon är en ny dag. Den konstanta oron för hur det ska gå på morgonen gnager. I natt vaknade jag klockan 4 och kunde inte somna om. Jag vet inte hur vi ska få vår vardag att fungera. Det känns som vi gör ALLT och ingenting hjälper. Det gick bättre för C ett tag. Då kroknade 10-åringen. Sen fick C bakslag och då gick det bättre ett tag med 10-åringen. Nu däremot mår ingen av dem bra.

Vi har samtal med resursenheten på kommunen. Vi funderar på att söka familjebehandling. Jag tror inte vi kommer ur detta utan hjälp. Egentligen skulle jag vilja att jag kan gå hemifrån kl. 7 varje morgon så får någon annan ta morgonstressen och pressen. Jag orkar inte ha det så här!

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle behöva ett slutdatum på det jobbiga. Då fick jag en kommentar på Facebook om att jag nog inte alls skulle vilja det. Den kvinnan hade haft det jobbigt i 8 år. Hon sa att om jag har ett slutdatum så finns risken att jag kollapsar totalt. För vem vet när det blir?  Och C har ju sin diagnos. Det är ingenting som kommer att försvinna.  Hon sa också att jag måste ta vara på de positiva stunderna. Jag försöker!

Jag måste orka! Men hur?

16 kommentarer

Under Boktips, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , , , , ,

mars 3, 2016 · 18:20

Jag skulle behöva ett slutdatum!

Vi är trötta! (bilden är från Messenger)

Vi är trötta!
(bilden är från Messenger)

Vi har ett ganska krävande familjeliv. Vi kämpar varje dag med att få vårt liv att fungera. Ändå fungerar det ju inte riktigt som det ”ska” om man säger så.

Vi har ett barn, C, som kämpar med återgången till skolan och vi föräldrar kämpar med att försöka förstå och hjälpa på rätt sätt. Vi läser böcker, bloggar och vi går kurser på Aspergercenter. De bloggar jag får mest stöd i är bloggar skrivna av personer som själva har ASD. Inte så oväntat egentligen för vilka vet hur det kan vara att vara autistisk om inte de som själva är det!?

Sen har vi vår 10-åring med magproblem. Hen är trött och orkeslös. Sover dåligt och har ingen aptit. Vi har varit hos läkaren och tagit prover som inte visar något. Den senaste läkaren sa att det troligtvis är psykosomatiskt. Det tror jag med! Men hur ska vi hjälpa hen? Vi har tid på BUP i april. Jag känner mig så otillräcklig!

Vår 6-åring är fortfarande glad för det mesta. Dock har hen känslorna utanpå kroppen känns det som. Hen pendlar mellan att vara superglad, jätteledsen och arg som ett bi. Och fort går det i känslobyten! Jag hänger inte med! 6-åringen vill, tvärtemot sina syskon, hitta på något varje dag. Det byggs hinderbanor i hela huset om hen inte aktiveras! Maken och jag är så trötta så vi blir nästan bara arga på vår älskade aktiva 6-åring.

Jag är sjukskriven för utmattning. Jag försöker ”jobba” låg-affektivt med barnen för det fungerar bäst. Jag vet det. Men ibland orkar jag bara inte. Ibland när C säger att hen inte orkar fixa en macka kan jag i ren utmattning säga att jag inte heller orkar. För det gör jag inte! Hela mitt väsen vill bara sitta kvar i soffan för jag är så trött. Då brukar C börja gnälla och tjata om hur hungrig hen är och att hen verkligen inte orkar. Ibland brukar jag säga att jag VERKLIGEN inte heller orkar (för egentligen gör jag ju inte det). Det slutar med att jag ändå måste fixa den där mackan till C fast jag inte orkar för annars finns det inget stopp på det hela. Jag vet att det är smartast att fixa mackan på en gång för det sparar både min och Cs energi. Men jag kan inte alltid orka! Ibland måste jag protestera lite. Vissa dagar är jag så trött att jag låser in mig på toaletten och gråter.

Jag har märkt att mitt minne sviker mig också. Det är väldigt obehagligt! Jag kan prata om en sak med maken och sen en stund senare kommer jag inte ihåg någonting. Jag kan fråga barnen flera gånger vad det var för mat i skolan. Jag minns inte sånt. Det är jobbigt att tappa kontrollen på det sättet. Min hjärna kommer bara ihåg det allra nödvändigaste. Just nu verkar det bara vara sånt som rör barnen på något sätt. Inget annat fastnar i mitt minne.

fb_img_1427906582319.jpg
Jag sover dåligt också. Ligger och grubblar. Just nu sover jag oftast inklämd mellan 6-åringen och 10-åringen och maken sover i någon av deras sängar. När jag väl har somnat brukar jag efter ett tag bli väckt av 6-åringen som vill ha sällskap upp och kissa. Sen är grubblandet igång igen. Jag skulle vilja ha en ”stäng-av-knapp” för grubbel som inte leder någonstans.

fb_img_1424874003569.jpg

Jag vet!!!

Nu är det spellov hos oss. Jag är så glad för C har sovit hos en kompis måndag till tisdag och igår var hen i simhallen med ett gäng kompisar i flera timmar. Förra veckan tog sig inte C utanför huset (knappt utanför sitt rum) på hela veckan. Det är så härligt när C orkar hitta på saker. Det är så C var förr, innan den stora kraschen ht-14.

Nästa vecka är det vardag igen. Då har vi möte med ”hemmasittarskolan” och ett möte med elevhälsoteamet på 10-åringens skola. Tillbaka till stress och press.

Jag jobbar på att försöka vänja mig vid detta liv. Att inte låta det äta upp mig. Att inte låta bakslag sänka mig. Men det är så svårt! Jag önskar så att pressen kunde lätta lite och att vi kunde få lite mer flyt i tillvaron. Jag skulle behöva ladda mina batterier på något sätt men jag vet inte riktigt hur. Maken och jag hade barnfritt för ett par helger sedan. Det var väldigt skönt. Men tyvärr räcker inte laddningen så långt i vårt energikrävande liv.

(Bilden är från Messenger)

(Bilden är från Messenger)

Jag känner att jag skulle behöva ett slutdatum. ”Till den 23 maj 2017 behöver du ha det så här kämpigt. Efter det kommer det att vända!”. Jag vill ha ett slutdatum på det jobbiga. Just nu känns det som det aldrig kommer att vända… Jag måste ju orka… Och jag kommer att fixa det. Jag har ju inget val… Men jag är trött!

15 kommentarer

Under Diagnos, förälder

Taggat som , , , , , , ,