Glädjeämnen och bekymmer

Helgen har varit riktigt skön. I fredags kollade maken, jag, C och E på film efter att L hade somnat. Det är inte ofta C väljer att vara hemma och umgås med oss på en fredag. Mysigt!

I lördags var L med min syster och hennes familj i några timmar. Vi andra fyra åkte iväg för att köpa nya mobiltelefoner. Det skulle vi inte ha kunnat göra om L hade följt med. Man måste ju kunna lyssna på säljaren och hade L varit med hade hen antingen stuckit iväg eller pratat i munnen på säljaren.

Min telefon dör hela tiden och batteriet går från 100% till 0 på bara någon halvtimme om jag surfar. Det ska bli skönt med en ny telefon.

När vi var iväg så åt vi lunch också. Eftersom L inte var med hade vi hoppats på en lugn lunch men då tramsade C istället…

På lördag kväll sov C hos en kompis. Jag är så himla glad över att C har så många vänner.

I söndags var det underbart vårväder. L hade en kompis här. De byggde koja ute och lekte jättefint. Jag och maken fixade i trädgården och eldade. Jätteskönt!

När vi är förutseende och bokar in kompisar åt L så blir vår tillvaro så mycket lättare. Annars tjatar L på oss hela tiden och är understimulerad och uttråkad. Vi måste bli bättre på att tänka i förväg och boka in kompisar på helgerna!

E har suttit vid datorn nästan hela helgen. Hen har som vanligt varit trött. I söndags ringde en kompis till E och frågade om de kunde ses. Men E sa nej! Så dumt! E har inte råd att säga nej tycker jag!

Igår vid nattningen sa jag till E:
”Då satsar vi på skola på tisdag!”
”Men va? Jag tänkte gå imorgon!” sa E förvånat.
”Vad bra! Då gör vi så!”

I morse när jag väckte E så var hen ”på”. E berättade att hen hade drömt att hen lyckades ta sig till skolan. E gick upp. Klädde på sig. Men sen tog det bara STOPP. Det blev ingen skola idag. E låste sig. E har varit hemma nästan hela årskurs 5 nu. Bara några lektioners närvaro här och där… Jag hoppas att orken kommer snart. Jag känner mig orolig för Es mående.

C är ledig på måndagar. Vi hade bestämt att vi skulle åka och ta det där blodprovet efter att vi hade lämnat av L på skolan. Och det gick! Hoppas att Cs järnvärden är okej. Efter vi hade tagit blodprovet följde C med och handlade lite på ICA. Sen när vi kom hem hjälpte C till med att bära in kassarna. Det är inte ofta C hjälper till så jag blev jätteglad över den spontana hjälpen.

L släppte vi av på skolan strax före kl. 8. Hen var glad som vanligt men lite trött. L sov dåligt i natt.
Lite före klockan 10 ringde en pedagog och sa att L bara satt och grät. Att det inte alls gick att jobba idag och att allt bara blev tokigt. Jag åkte och hämtade L. Lika bra att hen får vila idag så kanske morgondagen blir bättre. L har ju alltid lätt för att gå i affekt och trötthet gör ju inte saken bättre. Jag tänker att det är bättre att L får vara hemma så det inte händer tokigheter i skolan som leder till misslyckanden för L.

Så nu har jag tre av tre barn hemma från skolan och jag fick återigen ringa till jobbet och säga att jag inte kommer mina två arbetstimmar idag. Hur ska det gå med mina barns framtid? Och med mitt jobb?

Jag är sjukskriven för utmattning men med alla barn hemma finns det inte utrymme för någon vila.

Nyligen hade jag ett samtal med min chef angående framtiden. Chefen frågade vad min plan är. Jag sa att min plan är (eller egentligen mest MÅSTE vara) att successivt gå upp i tid för att kanske landa på 75-80%. Mer orkar jag inte!

Jag berättade lite om mitt liv och att jag oftast har två av tre barn hemma. Att de krävs två vuxna hemma på morgonen för att ha någon chans att få ihop logistiken, att två av tre barn alltid äter lunch hemma (som jag måste fixa!), att jag måste vara hemma runt 16 för att få ihop eftermiddag och kväll. Mina barn behöver hjälp med även mellanmål, annars blir det blodsockerfall med härdsmältor. Det hjälper inte att jag förbereder något att äta och ringer och påminner dem för det HÄNDER ingenting om inte dirigenten (= jag eller maken) är på plats!

Chefen såg lite chockad ut och frågade:
”När man har ett sådant liv, hur är det egentligen tänkt att man ska kunna jobba överhuvudtaget? Hur ska ni orka?”
”Bra fråga! Jag känner att jag varken orkar eller hinner jobba egentligen!”
”Får jag säga en sak?”
”Ja…?”
”Jag tycker så synd om er!”
Då började jag gråta.

Det är faktiskt synd om mina barn. Och om oss föräldrar som måste kämpa så.

Mina tre älskade barn sitter nu i soffan tillsammans och tittar på TV. Klockan är strax efter 11 och alla borde vara i skolan. Jag borde vara på jobbet. Men här är vi.

Ibland känns det bara så absurt alltihop. Hur kunde vi hamna i detta komplexa och kompakta liv? Jag har två barn med diagnoser och ett under utredning. Två barn med ENOF (Elev med Nödvändig Ofrivillig Frånvaro).

Jag har många bekymmer men jag har ändå saker att glädjas över. Vissa dagar är det en utmaning att hitta något som är bra. Andra dagar går det bättre. Jag får i alla fall vara glad över att inget av mina barn ligger med nerdragen rullgardin i sin säng och deppar. Det gjorde C förr. Inget av mina barn har självskadebeteende. Tack och lov för det! Mina barn har vänner. Mina barn kan skratta och busa. Det finns bra saker! Jag vet att andra har det värre… Men måste man jämföra?

Idag känner jag mig mest likgiltig. Som att jag inte orkar känna något. Lite – ”Jaha det blev en sån här dag idag!”

Halva dagen kvar! Det kanske blir fler glädjeämnen efter lunch! 🙂 Jag har i alla fall rester av en blåbärspaj jag kan ta till eftermiddagskaffet. För mig är det glädje!

Annonser

11 kommentarer

Filed under ADD, autism, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Vardag

11 responses to “Glädjeämnen och bekymmer

  1. Jag tänker ofta som så att varje människa lever mitt i sin egen verklighet.
    Att andra kanske har det värre gör inte att jag inte får tycka att mitt liv är jobbigt.
    Vetskapen om andras situation kan ge mig styrka, eller redskap att hantera min egen situation, men upplevelsen av min situation är min, och ska så få vara.
    Annars blir det lätt Pollyanna-leken, och den funkade bara litterärt.

    Pollyannas mamma var död, och hon levde med sin pappa som var missionär i Afrika.
    Pollyanna längtade efter att få en docka och hoppades att det nån gång skulle komma en docka i lårarna som församlingen hemma skickade.
    Men det var alltid bara livstycken och kryckor.
    Då lärde Pollyannas pappa henne Pollyanna-leken.
    Man kan vara glad för att man inte behöver använda kryckor, istället för att vara ledsen för att man inte har en docka.
    Det är den taskigaste uppfostringsmetod jag vet.
    Att beröva barnet allt hopp…

    Gilla

  2. Jenny

    Ja du styrkekramar till oss som kämpar. Har ju ”bara” två barn hemma idag lyckans mig 🙃

    Gilla

  3. Monica

    Fantastiska mamma, fru och människa!!!
    Så tacksam att få följa dig och din fina kämpande familj❤

    Vi har en liknande familjesituation!
    Äldsta barnet utflyttad vuxen utan diagnos (har dock sökt för att få adhd utredning) En tonåring ADD, en snart tonåring Adhd/autism samt en tioåring som uppvisar många tecken på att det börjar bli för jobbigt (lika högpresterande i skolan som tonåringen var fram till högstadiet)
    Vi har/har haft alla barn på samma skola, den äldsta fixade sig genom skolan, tonåringen kämpar men orkar inte, ”nästan tonåringen” går på resursskola de få dagar hen sovit någon timma och ”lillen” kämpar på med sin oro och stress. Vi har fantastiska rektorer och pedagoger som förstår och hjälper så gott det går med stöttning samt anpassning!

    Ja vad gör vi föräldrar i npf familjer för att överleva, vi kämpar och stupar varje dag och varje morgon reser vi oss upp som zombier för att förbereda, anpassa, curla, försöka peppa och pusha för att ofta ramla ner i besvikelsen och hopplöshetens djupa hål…

    Men faaan (ursäkta språket) nästa stund är vi igång igen, vi är fighters precis som våra älskade, fantastiska, underbara ungar❤

    Våra familjer är kärlek, det är bara vi som fixar det här❤❤❤

    All kärlek och ljus🌞❤

    Kraaam

    Liked by 1 person

  4. Anci

    Så skönt (och tragiskt) att det är fler som kämpar 😘
    Jag har ju ”bara” ett barn med diagnos som är hemmasittare men inte är det lättare. Idag var specped hem till oss. Skolan vill få sonen att gå tre lektioner på torsdag, få se hur det går. Härligt med en förstående chef, det har inte jag. Genomgår nu en omplaceringsutredning men finns inget blir jag uppsagd 😐

    Gilla


    • Min chef är förstående på ett sätt men inte på att anpassa mina arbetsuppgifter tycker jag…

      Hoppas det går bra för er på torsdag! ✊✊

      Lycka till med utredningen och allt annat.
      Stor kram! ❤

      Gilla

  5. Addmamman

    Grattis
    Såg att du fanns med på special mest lista.

    http://www.specialnest.se/liv-hem/tio-npf-bloggare-som-inspirerar

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s