Kategoriarkiv: Vardag

november 10, 2015 · 12:52

Tomhet

Hur ska vi veta vilken väg som är rätt väg?

Hur ska vi veta vilken väg som är rätt väg?

De senaste dagarna har jag känt en stor tomhet. Nästan lite uppgivenhet. Ska detta aldrig vända?

Jag är ju hemma nu och det är skönt. Samtidigt är det som om jag mår sämre nu när jag kan tillåta mig själv att må dåligt. Orken tryter rejält. Min mamma är helt fantastisk. Hon hämtar syskonen, plockar med vår tvätt, tömmer diskmaskinen, hjälper oss handla… Det känns konstigt att ta emot hjälpen, men jag känner att jag behöver den.

Mina tankar snurrar fortfarande kring samma saker… Peppa/pressa, energinivåer, trots, tonåring, asperger, krav/kravlöshet…

Jag måste hitta ett sätt att inte låta Cs mående påverka hela mitt jag. Som det har varit tassar jag på tå. Curlar C. Fixar och donar. Detta leder ändå inte till framgång. Om jag har gjort allt för C en morgon och hen ändå inte lyckas ta sig iväg så blir jag ledsen och besviken. C känner sig dum och skyldig. Sen påverkar detta hela min dag. Jag blir låg. C däremot blir bara låg en stund, men sitter sen glad vid sin dator och är inte synligt påverkad resten av dagen.

Den här veckan har vi bestämt att C ställer sin mobil på väckning kl. 7:00. Ca kl. 7:10 går jag eller maken in och påminner om att det är dags att gå upp. Då drar vi upp rullgardinen och lägger Cs kläder på hens säng. Sen släpper vi C. Om C kommer upp kan vi hjälpa hen med frukost.
Sen kl. 8 går jag min promenad. Om C vill följa med kan vi göra sällskap till hemmasittarskolan. C ska vara där kl. 8:30. Om C inte följer med går jag på min promenad själv och C ska kontakta läraren och säga att hen inte kommer.

På detta sätt slipper C mitt tjat (som hen hatar) och jag kan slappna av lite. En morgon (Plötslig händer det!) tog sig C upp själv utan väckning och fixade frukost. Jag gjorde ingenting. C kom iväg den dagen utan problem.
Jag tror att vi måste låta C hitta sin egen VILJA. Vi har testat detta en vecka förut (Nytt grepp, Mötet) men vi testar igen.

När jag berättade om upplägget för hemmasittarläraren så sa han att han tror att det är bra att C får känna hur det känns med det kravlösa. Förhoppningsvis leder det till att hen sen accepterar att vi vuxna styr. Vi får se… Vi är fortfarande i samma snurr som för några veckor sedan. Det känns inte som om vi kommer framåt. C kom inte iväg igår och inte idag…

Jag är fortfarande bekymrad över att vi inte har kommit till roten av Cs problem. Hur ska vi kunna hjälpa C på rätt sätt om vi inte gör det?

Min oro för 10-åringen är fortfarande stor. Hen sov hos mina föräldrar söndag till måndag och hade haft det jättebra. Men sen igår morse när min mamma skulle gå med 10-åringen till skolan så klagade hen på magont igen och vägrade gå. Jag vet inte hur jag ska hjälpa min älskade 10-åring… (”Smittar” hemmasittande?)

Igår låg jag i 10-åringens säng tills hen somnade och smög dit i morse och lade mig och gosade en stund innan väckning. Idag tog sig 10-åringen till skolan. Jag ska hämta kl. 13:30. Då ska vi gå och spela badminton tillsammans och ta en fika. 6-åringen ska följa med en kompis hem.

Imorgon ska jag till min husläkare och förhoppningsvis få min sjukskrivning förlängd. Jag orkar inte jobba.

Jag vill så gärna räcka till för mina älskade barn ❤

5 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress, Syskon, Vardag

Taggat som , , , ,

november 2, 2015 · 14:56

Att tappa fotfästet

Jag känner mig som ett kalhygge... Det finns ingen kraft kvar...

Jag känner mig som ett kalhygge… Det finns ingen kraft kvar…

Vår familj har varit en ”normal” familj ända tills för ca. 2 år sedan. Vi har haft viljestarka barn och mycket syskonkonflikter, men det har ju många familjer. Nu är jag ledsen över att jag inte uppskattade det vi hade då tillräckligt mycket. Små barn små problem stora barn stora problem…

För drygt ett år sedan började C må riktigt dåligt. I början litade vi inte på C. Tiden gick. C började må sämre. Det blev en lång kamp för att få hjälp. Nu på hösten (efter att C varit hemma från skolan sedan nov-14) har vi fått mer hjälp men skolplikten känns som en enorm press.

Vår familj har hamnat i en helt absurd situation. Syskonen (10 och 6 år) börjar också må dåligt. I morse ville ingen av dem gå till skolan. C kom inte heller iväg idag. Inte helt oväntat en måndag efter en veckas ledigt…

Maken och jag mår jättedåligt båda två. Ingen av oss har energi. Vi är i en stor ångestkarusell. Varje morgon vaknar vi med en klump i magen. Vi sover dåligt, har huvudvärk…. Både jag och maken har många stressymptom. Jag uppbådar all min energi för att försöka hålla ihop och följa mitt recept. Men energin börjar sina. Jag gråter flera gånger om dagen. Jag försöker uppskatta det liv jag har för tänk om detta är den lätta delen i mitt liv… Jag vet ju att det kan bli värre…

MEN detta är inte okej längre… Jag orkar inte vara en supermamma och resa mig hela tiden.

Idag har jag varit hos läkaren. Jag fick inte träffa min husläkare utan en annan läkare. Han var väldigt förstående. Jag grät i princip i 40 minuter när jag försökte förklara vår situation. Han sjukskrev mig i två veckor och var väldigt noga med att försöka formulera sig så att Försäkringskassan skulle acceptera min sjukskrivning. Jag fick också en tid hos min riktiga husläkare om två veckor. Han sa att det är bättre om hon (som känner till min och Cs historia) förlänger sjukskrivningen.

Det känns skönt att få vara hemma nu. Men det känns också sorgligt och konstigt. Det som var ”normalt” i mitt liv, jobbet, är borta ur bilden ett tag. Jag kunde ju inte sköta jobbet ordentligt så egentligen är det lika bra. Jag har haft hög frånvaro (VAB för C), börjat gråta på jobbet, gjort akututryckningar hem osv.

Jag behöver vila nu. Ta hand om mig själv. Men HUR? Min ”uppgift” kommer fortfarande vara att försöka få iväg C till hemmasittarskolan varje morgon. Att gå in i Cs rum och kolla av dagsformen. Maken tar hand om syskonen.

Sen måste jag fixa lunch till C (och mig) när hen kommer hem. 10-åringen uppvisar stressymptom (magont, svårt att somna) och vill bli hämtad direkt efter skolan. Var finns min tid till återhämtning? Vi har ett hus att städa, tvätt att tvätta, mat att laga, löv att kratta, mat att handla… JAG ORKAR INTE! Jag känner att jag har hamnat ganska djupt ner nu. I helgen hade jag svårt att motivera mig till att gå upp ur sängen. Jag brukar inte känna så…

Nu när jag kom hem från läkaren hade jag sprängande huvudvärk. Jag försökte få C att hjälpa mig med att tömma diskmaskinen (hen hjälper aldrig till). C tittade på mig och skakade på huvudet ”Jag orkar inte mamma!”.

”NEJ! JAG ORKAR INTE HELLER!!!”

Hela familjen tappar fotfästet…Ingen, som inte har upplevt hur det är att leva detta liv, kan förstå hur tärande det är… Hur pressande och stressande det är… INGEN!

39 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Stress, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

oktober 30, 2015 · 00:05

Tänk om…

wpid-20151026_081842.jpg

Tänk om det här är den lätta delen i mitt liv. Jag vet ingenting om framtiden. Jag bara klagar och gnäller på nuet.

Jag måste kanske tänka om…
Tänka att nu är det så här och det är inte så illa! För vem vet vad som händer imorgon…

Trots att livet känns tungt just nu ska jag verkligen försöka uppskatta allt jag har.  Jag har mycket att vara lycklig över. Egentligen. Jag får inte glömma det!

Postat med WordPress för Android

2 kommentarer

Under förälder, Stress, Vardag

Taggat som , , ,

oktober 23, 2015 · 17:08

Familj i kris

Hela vår familj är i kris! :(

Hela vår familj är i kris! 😦

Vår familj är i kris. Med tanke på flyktingkrisen och det tragiska som har hänt i Trollhättan så känns det nästan fånigt att skriva så. Men VI ÄR I KRIS!

För ett par år sedan blev jag ”vidbränd” (inte helt utbränd). Då var jag sjukskriven 25% i nästan ett halvår. Jag gick då en stresshanteringskurs på Vårdcentralen. Nu har jag märkt ett bra tag att mina stressymptom kommer tillbaka. Jag har svårt att somna. Ligger och grubblar och snurrar. Om jag vaknar på natten har jag svårt att somna om. Jag har IBS som har blivit värre med mer och mer magont. Jag har nästan dagligen huvudvärk. Dessutom har jag börjat få värk i mina knän… Vet dock inte om det är stressrelaterat.

Inte nog med att jag mår dåligt. C mår dåligt för att hen inte klarar av skolan. Det går sakta framåt (men igår och idag är det tunga bakslag). C har inte mått bra på snart två år. Det är väldigt tärande som förälder att se sitt barn må dåligt. Den maktlöshet vi har känt och den eviga kampen för att få rätt stöd har varit tuff. Vi har känt oss misstrodda och som värdelösa föräldrar. Det har varit (och är fortfarande) en enorm press.

Både jag och maken har försökt jobba på mellan alla möten och ”akututryckningar”. Vi har båda känt att vi inte kan göra ett bra jobb. Det skapar också en stress och en känsla av att inte räcka till.

Nu märker vi att 10-åringen börjar må dåligt. Det är inte så konstigt med tanke på den pressade situation vi lever i. Varje morgon vaknar vi till ovisshet. Vi har mycket ångest och oro. 10-åringen är väldigt känslig för tonfall och humör. Hen märker att jag och maken inte mår bra.

I morse trodde jag att 10-åringen skulle vara glad. Vi hade bestämt att jag skulle följa med hen till skolan idag igen. Istället blev det tvärtom. Hen ville inte gå upp och ville inte äta frukost. Tillslut lyckades jag få upp hen. När vi kom till den ”kritiska zonen” (hallen) så råkade 6-åringen knuffa till 10-åringen. Då blev 10-åringen blixtarg och knuffade till 6-åringen jättehårt. Detta ledde till att jag blev arg på 10-åringen. Vips så klädde 10-åringen av sig alla kläder och satte sig på golvet och sa att hen inte tänkte gå till skolan. Så labil är hen just nu. Och så labila är vi alla. Ingen av oss har näsan över ytan. Vi kommer upp en stund och kippar efter luft. Sen sjunker vi igen. Vi kom iväg i morse i alla fall (men inte C).

Just nu är vår familj inte en fungerande familj. Vi kämpar på. Försöker upprätthålla någon form av normalitet. Vi har bokat en skidvecka i vår och nu ska vi åka till landet över helgen. C vägrar följa med så vi har fått anpassa oss och ska åka utan hen. C ska sova hos en kompis och är nöjd med det. Det gör ont i hjärtat när vi inte kan hålla ihop familjen men jag kan se vinsten med att slippa Cs ångest och låsning när vi ska åka.

Nu är det höstlov i en vecka. Det är skönt men samtidigt är jag orolig för att en vecka hemma ska leda till att det blir väldigt svårt för C sen. Vi får se…

Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska boka tid hos läkare för att bli sjukskriven. Jag får inte krascha. Jag måste orka!

På jobbet är det personalbrist och kaos. Jag får mer och mer att göra. Jag orkar inte. Har brutit ihop på jobbet och gråtit flera gånger.

I normala fall kan den ena partnern bära den andra ett tag om livet är tufft. Oftast kanske man inte har det så tufft samtidigt. Nu orkar ingen av oss bära den andra. Det känns farligt. Vad händer om ingen av oss orkar längre…?

Som det är nu orkar jag bara det jag verkligen måste. Det allra nödvändigaste. T ex matlagning och omsorg om barnen. Huset är oftast ostädat. Jag orkar inte! Handla mat känns jättejobbigt…

Jag vill ha ett lättare liv! NU!!!

11 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

oktober 21, 2015 · 16:57

Recept: Lågaffektiv detektiv med humor

wpid-20150815_195645.jpg

Vi siktar på toppen!

Nu har vi haft det kämpigt ett bra tag i vår familj.

Jag har märkt att det börjar finnas ett ”recept” som oftast (inte alltid) leder till att vi kan ta oss hemifrån eller hantera andra jobbiga situationer:

  1. Att hålla mig lågaffektiv – lugn på ytan (kokar dock inombords ibland). Så länge jag är lugn har jag kontroll över situationen. Oftast lugnar även barnen ner sig.

  2. Detektivarbete – vad i situationen framkallar mitt barns beteende (ilska, vägran osv)? Hur kan jag få situationen att bli hanterbar för mitt barn? Hur kan jag förebygga?

  3. Humor! – skoja, kittlas, sätta på rolig musik, dansa tillsammans…

På sistone har jag löst flera situationer på detta sätt. Jag och barnen blir gladare och lugnare. Det är skönt att kunna känna att jag avbryter något som skulle kunnat bli en rejäl härdsmälta.

Det här ”receptet” ska jag försöka följa så ofta jag bara kan! Rekommenderas! 🙂

10 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Stress, Vardag

Taggat som , , , ,

oktober 15, 2015 · 12:10

Tvära kast

Det är så jobbigt med dessa tvära kast!

Det är så jobbigt med dessa tvära kast!

Igår var C arg.

Idag vaknade C glad. Det märks direkt hur Cs dagsform är. C kom upp och åt gröt till frukost (hemmasittarläraren har sagt att hen måste äta frukost).

10-åringen mår fortfarande inte bra så vi skulle åka till Vårdcentralen och ta prover på morgonen. Med andra ord kunde jag köra C till hemmasittarskolan och även hämta C efter två timmar.

Jag satte på roliga låtar på Spotify för att vi skulle hålla humöret uppe. Jag har märkt att med humor kommer vi långt. C tycker om att skoja och skämta. Jag satte på låten ”Makalösa manicken” med Michael B Tretow och vi sjöng med alla tre (maken lämnade 6-åringen tidigt idag).

Vi åkte iväg. Allt flöt på. Men när vi kom fram till hemmasittarskolan vägrade C plötsligt hoppa ur bilen. Hen kröp ihop och gnällde.
”Vad f-n är detta?” tänkte jag. Jag kommer aldrig att vänja mig vid dessa tvära kast och pendlandet mellan hopp och förtvivlan.
Jag hoppade ur bilen och gick och öppnade Cs bildörr. Precis då kom en skolklass gående i ett långt led.
Jag sa ”Skynda dig ut nu annars blir det ju pinsamt!”.
C hoppade raskt ur bilen, log och gick till skolan. Var det inte jobbigt för C? Låtsades hen bara? Vilken tur att skolklassen kom just då. Undrar hur det hade gått annars…

När jag hämtade C efter två timmar sa hen ”Idag har det gått jättebra! Jag kände mig inte trött! Och jag har jobbat med matte!”

C har JOBBAT MED SKOLARBETE. Jag är så glad! Jag kan inte minnas när C jobbade med skolarbete sist. Jag känner en sådan lättnad. Mina ögon tåras nu när jag skriver om det. Jag vet att det kommer att komma bakslag. Det är något vi får räkna med. Det är så vårt liv ser ut. Men det är fantastiskt att C har jobbat och att C kände sig nöjd! Jag kan inte med ord beskriva hur jag känner just nu. Jag känner mig väldigt berörd.

Tänk att jag (och vissa andra) tampas med detta varje dag medan andra familjer puttrar på i sina liv (som dom säkert tycker är jobbiga ibland). Jag känner mig ibland avundsjuk men jag lär mig väldigt mycket av den situation vi är i.

Jag har på något sätt, i detta svåra, börjat hitta en styrka i mig själv. Jag känner mig inte lika mycket som ett offer längre. Jag har lättare för att hålla mig låg-affektiv. Troligen beror det på att hemmasittarläraren har tagit över en hel del av det tunga lasset. Jag känner mig lösningsinriktad och målmedveten. Jag kan inte påstå att jag mår bra. Detta tär oerhört mycket. Men jag börjar känna mig mer hoppfull! 🙂

Tvära kast är en del av vårt liv. Jag måste lära mig hantera dem!

3 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , ,

oktober 13, 2015 · 10:27

Vi pendlar mellan hopp och förtvivlan

Vi måste hjälpa C hitta sin kraft och motivation!

Vi måste hjälpa C hitta sin kraft och motivation!

Igår hade C en bra dag. Hen var på hemmasittarskolan i två timmar. Det är rekord!

Idag är det en ny, och inte lika bra, dag.
Redan i sängen skulle C börja förhandla med mig:
”Jag kan bara gå en timme till hemmasittarskolan idag!”
”Nej! Du har kontrakt med dem att från och med denna vecka ska du vara där i två timmar!”
”Jag tänker inte vara där i två timmar! Då tänker jag inte gå dit alls! Är det bättre eller?”
”Nej, du ska gå dit. Du har ett kontrakt med lärarna där. Jag kan inte bestämma om du kan vara där en timme. Du får prata med dem när du kommer dit!” Otroligt skönt att kunna säga så! Jag slipper förhandlingen.
”Men jag orkar inte cykla dit… Det är kallt… Då orkar jag inte… Kan inte du köra mig dit idag?”
”Ja, idag är jag ju hemma med 10-åringen så idag kan jag det faktiskt. Kom upp nu!”
”Och hämta mig? Jag orkar inte gå hem sen…”
”Ja, okej. Jag gör det IDAG! Kom och ät frukost nu!”  Jag vet att jag curlar!
”Jag tänker inte äta frukost!”
”Men kom och ät frukost. Du vet att du måste äta något till medicinen!”
”Jag tar bara ett glas o´boy. Inget annat!”

Efter många om och men åkte vi iväg. När jag skulle släppa av C sa hen:
”Kom om en timme!”
”Nej, prata med lärarna. Messa mig en kvart innan jag ska vara här!”

C smällde igen bildörren.
Jag åkte hemåt och hann precis ta av mig skorna (jag hade inte hunnit äta frukost innan jag lämnade C och inte 10-åringen heller) då ringde hemmasittarläraren:
”Hej! Det är lika bra att du hämtar C!”
”Va? Nu?”
”Ja, hen är bara sur och tvär och jag tycker inte att hen ska komma hit utan frukost i magen. Och C vill inte ha här heller när vi erbjuder hen en macka”.
”Jaha… Vad händer imorgon då?”
”Ja, risken är stor att C inte kommer hit imorgon heller. Hen har vant sig vid att bestämma och ställa villkor. Man blir inte hemmasittare över en natt. Det här är en lång process som har pågått med C och er. Ligg lågt nu. Prata inte med C om detta så hoppas vi att det funkar imorgon.”

Jag åkte och hämtade C. När C hoppade in i bilen tittade hen inte ens på mig. Hen satt med luvan uppdragen så jag knappt såg ansiktet. När vi kom hem rusade C in i sitt rum och smällde igen dörren.

Detta pendlande mellan hopp och förtvivlan. Jag känner att vi är i ett spel som jag inte har någon kontroll över och att vi fortfarande måste komma åt roten.

Jag är så rädd! Vad jag förstår är detta den bästa hjälpen kommunen har att erbjuda. Vad gör vi om det inte fungerar? Vad händer då? Ska någon komma och ta mitt barn då…?

Denna maktlöshet och ovisshet tar all min energi. Vi simmar fortfarande i gelé. Det hade ju börjat bli några luftbubblor i gelén men nu känns den tjock igen.

Och denna svåra balans. C mår dåligt. Det är synd om C. C är ett barn. C behöver hjälp och pepp. C har en autismdiagnos (högfungerande) och är oflexibel.
Men C är också en kaxig tonåring som inte vet sitt eget bästa. Som försöker styra och bestämma som alla tonåringar gör. Vad är vad och hur ska jag bemöta det?

10 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , ,

oktober 12, 2015 · 09:04

Under ytan

Omtanke är så fint! <3

Omtanke är så fint! ❤

Jag träffade en granne häromveckan. Hon är pensionär och hemma mycket på dagarna. Hon hade märkt att Cs rullgardin oftast är helt nerdragen på dagarna och undrade hur det var med oss. Jag pratade med henne någon gång i våras så hon vet lite hur det har varit.

Den här gången förklarade jag lite mer. Hon verkade så intresserad. Jag berättade om hur förra skolan behandlade C och om att hen har fått en diagnos nu. Jag berättade att C sakta försöker kämpa sig tillbaka till en fungerande skolgång.

Plötsligt började grannen gråta. Hon kramade mig och sa ”Åh jag brukar se er. Ni är en så fin familj! Förr såg jag C ute med en fotboll, kickbike eller på studsmattan med sina syskon. Nu ser jag nästan aldrig C. Jag är så ledsen för er skull!”.

Under ytan…

Då började jag också gråta. Det kändes skönt! Vi stod och kramades en stund. Min gulliga granne frågade om hon kan hjälpa till på något sätt. Så snällt och omtänksamt!  Men jag kunde inte komma på något…

wpid-20151003_153630.jpgI helgen har vi eldat och höststädat tomten och jag har tvättat fönster. Igår tog jag en skön pratpromenad med en nära vän. Det ger så mycket energi att träffa henne! 🙂

Idag har vi tagit rekord när det gäller C!
Det är måndag = extra svår dag. Men C tog sig iväg. SJÄLV! Och idag ska C vara på hemmasittarskolan i två timmar. Hoppas det fungerar!

Jag är hemma med 10-åringen som fortfarande känner sig dålig. Jag är orolig för 10-åringen. Jag tror att hen kanske är lite sjuk. Men under ytan är det nog något annat. Jag vet att hen lider av hur vi har det här hemma. Av Cs låsningar och ångest. Av att vi lägger så mycket tid på C. Av att C aldrig kan se någon annans perspektiv utan kör sitt ”race”.

Återigen har jag försökt få 10-åringen att prata med kuratorn på skolan. Men hen vägrar. Hen stänger in sig och säger bara ”ALLT är jobbigt!”. Men hen kan/vill inte prata mer om det.

Jag har anmält 10-åringen och mig till en kurs för syskon på Aspergercenter. Det är 6 tillfällen då 10-åringen får träffa andra som har syskon med NPF. Jag har ännu inte fått bekräftat att vi har fått en plats. Men jag hoppas det!

C och 10-åringen har mest suttit vid varsin dator i helgen. När de sitter där är det lugnt i huset… Men jag får samtidigt dåligt samvete när jag låter dem sitta där.

6-åringen har hjälpt till på tomten och försökt sysselsätta sig med att rita, titta på TV osv. Hen kommer också i kläm ibland. Vi har ju en massa ”måsten” att hinna med…

Nu när vi ändå är hemma får jag passa på att umgås lite med min älskade 10-åring. ❤

Sen ska jag dammsuga! 😉

4 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Syskon, Vardag

Taggat som , , , , ,

oktober 6, 2015 · 19:03

Roten

Vi måste komma till roten av Cs problem så vi kan hjälpa C!

Vi måste komma till roten av Cs problem så vi kan hjälpa C!

 

Jag är rädd för att vi fortfarande inte har kommit till roten av Cs problem.

Igår blev det återigen bakslag. Men inte ett bakslag med tårar utan ett bakslag med trots och bestämdhet. ”Ni bestämmer inte över mig! Jag tänker inte gå!”. Igår åkte hemmasittarläraren återigen hem till oss för att prata med C men C vägrade öppna dörren och svarade inte i telefonen. Mina tankar går till begreppet härskarteknik som hemmasittarläraren nämnde. Han sa igår att ”C verkar ha vant sig vid att bestämma!”.

Så är det kanske… JAG VET INTE! Vi är så rädda för att C ska falla, så rädda för bakslag. Så vi curlar nog det där lilla extra. Och ibland är vi inkonsekventa för vi orkar inte med allt bråkande. Jag är så trött på detta!

En sak som oroar mig är att vi nu börjar pressa C igen. Och inte bara vi utan även hemmasittarläraren. Vi måste ju ställa krav och C måste ju göra framsteg. MEN jag känner att vi inte har kommit till roten av Cs problem än. Visst, C fick sin diagnos högfungerande autism i somras. Så det är ju något nytt vi vet nu och kan tänka på. Men C får ju ingen hjälp. C mår inte bättre egentligen tror jag. Vi har inte jobbat med C på något sätt, ingen KBT osv. som jag har efterlyst.

Jag undrar om detta kommer att hålla om C inte får mer hjälp. Problemet är dock att vi är i den onda cirkeln. C tar inte emot hjälp, tar sig inte till läkare osv. Jag blir tokig!

Idag tog sig C iväg till hemmasittarskolan en timme. Men det höll på att gå åt pipan. Det var kallt i morse och C ville ha sin fleecetröja på sig. När vi väl hittade den tyckte C att den kändes för liten. Detta ledde nästan till att vi inte kom iväg. Men det gjorde vi tillslut! 🙂

Men det är så jobbigt att en sådan (i mina ögon) bagatell kan stjälpa C. C har många olika luvatröjor som hen kan ha men idag skulle det vara fleece enligt C. Hur ska vi kunna tänka på allt och förbereda? Maken köpte i alla fall en ny fleecetröja till C idag. Och nu har jag på en maskin tvätt på med Cs favoritbyxor i. Hoppas nu att det inte blir morgonstrul på grund av kläder imorgon! Vad gör man inte för att det ska fungera…?

Vi gör, jämfört med i våras, små små myrsteg framåt. Två steg framåt och ett steg bakåt. Jag orkar bara inte med bakåt! Jag tycker att skolplikten känns jättepressande och stressande. Jag vet att jag måste lita på C. Hen har signalerat tydligt att något är fel. Men ibland känner jag mig ändå lurad. Igår var en riktigt tuff dag. C var så otrevlig, Jag försöker tänka att C är det för att C mår dåligt. Men C är också en tonåring med allt vad det innebär… Svår balans som vanligt…
Jag vill ha lite flyt nu!Men vi måste komma åt roten! Hur ska vi göra det?

15 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , ,

oktober 2, 2015 · 19:10

På väg!

wpid-20150927_144052-1.jpgIdag har C lyckats ta sig till sin hemskola! Första dagen på hela veckan. C var där en lektion. Hemskolan är den kommunala högstadieskola som C går på. 🙂

Efter det tog sig C till hemmasittarskolan och var där i en timme. Hemmasittarskolan är kommunal och ligger i en annan närliggande högstadieskola i en av deras paviljonger. Där går elever med skolproblematik från hela kommunen. De tar emot max 8 elever i taget. Det är ett studierum med avgränsade studieplatser och ett rum med soffdel, stort gruppbord, köksdel… Det ser väldigt trivsamt ut. Hela syftet med skolan är att det inte ska gå några elever där utan att de ska försöka få alla elever att gå i sina hemskolor. Just nu är det tre elever där inklusive C.

Hemmasittarläraren är en vanlig lärare som även är lite mer utbildad inom psykologi. Det är två lärare. Den ena är även beteendevetare. De har behörighet i matte, svenska, NO och SO. Skolan har ett bra peppande namn men vill inte skriva det här.

Eleverna får jobba med uppgifter som mentorn på hemskolan skickar dit. Alla elever har individuella scheman. Syftet är att träffa andra i samma sits, vara i en lugn miljö och successivt jobba upp ork och förmåga. Tiden ökas i början på hemmasittarskolan för att sen flytta över timme efter timme till hemskolan (”Vi lägger pussel”).

Vilken lyckad vecka det blev! C tog sig till läkaren, dock gav det besöket inget nytt tyvärr. C har varit på Friskis & Svettis två gånger, C har varit på hemmasittarskolan fyra gånger och på sin hemskola en gång. Underbart!

Nästa vecka fortsätter vi med planen. En lektion på hemskolan varannan dag och sen direkt en timme på hemmasittarskolan. Övriga dagar är det ”bara” en timme på hemmasittarskolan. Om C känner att hen inte klarar av att ta sig till hemskolan kan hen ta sig direkt till hemmasittarskolan.

Det känns så otroligt skönt att vi får hjälp nu och att C ÄNTLIGEN börjar ta emot hjälpen.

Jag vet att det kan komma bakslag. Jag vet att det finns dagar då C faller. Men idag ska jag njuta!

22 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , ,