oktober 23, 2015 · 17:08

Familj i kris

Hela vår familj är i kris! :(

Hela vår familj är i kris! 😦

Vår familj är i kris. Med tanke på flyktingkrisen och det tragiska som har hänt i Trollhättan så känns det nästan fånigt att skriva så. Men VI ÄR I KRIS!

För ett par år sedan blev jag ”vidbränd” (inte helt utbränd). Då var jag sjukskriven 25% i nästan ett halvår. Jag gick då en stresshanteringskurs på Vårdcentralen. Nu har jag märkt ett bra tag att mina stressymptom kommer tillbaka. Jag har svårt att somna. Ligger och grubblar och snurrar. Om jag vaknar på natten har jag svårt att somna om. Jag har IBS som har blivit värre med mer och mer magont. Jag har nästan dagligen huvudvärk. Dessutom har jag börjat få värk i mina knän… Vet dock inte om det är stressrelaterat.

Inte nog med att jag mår dåligt. C mår dåligt för att hen inte klarar av skolan. Det går sakta framåt (men igår och idag är det tunga bakslag). C har inte mått bra på snart två år. Det är väldigt tärande som förälder att se sitt barn må dåligt. Den maktlöshet vi har känt och den eviga kampen för att få rätt stöd har varit tuff. Vi har känt oss misstrodda och som värdelösa föräldrar. Det har varit (och är fortfarande) en enorm press.

Både jag och maken har försökt jobba på mellan alla möten och ”akututryckningar”. Vi har båda känt att vi inte kan göra ett bra jobb. Det skapar också en stress och en känsla av att inte räcka till.

Nu märker vi att 10-åringen börjar må dåligt. Det är inte så konstigt med tanke på den pressade situation vi lever i. Varje morgon vaknar vi till ovisshet. Vi har mycket ångest och oro. 10-åringen är väldigt känslig för tonfall och humör. Hen märker att jag och maken inte mår bra.

I morse trodde jag att 10-åringen skulle vara glad. Vi hade bestämt att jag skulle följa med hen till skolan idag igen. Istället blev det tvärtom. Hen ville inte gå upp och ville inte äta frukost. Tillslut lyckades jag få upp hen. När vi kom till den ”kritiska zonen” (hallen) så råkade 6-åringen knuffa till 10-åringen. Då blev 10-åringen blixtarg och knuffade till 6-åringen jättehårt. Detta ledde till att jag blev arg på 10-åringen. Vips så klädde 10-åringen av sig alla kläder och satte sig på golvet och sa att hen inte tänkte gå till skolan. Så labil är hen just nu. Och så labila är vi alla. Ingen av oss har näsan över ytan. Vi kommer upp en stund och kippar efter luft. Sen sjunker vi igen. Vi kom iväg i morse i alla fall (men inte C).

Just nu är vår familj inte en fungerande familj. Vi kämpar på. Försöker upprätthålla någon form av normalitet. Vi har bokat en skidvecka i vår och nu ska vi åka till landet över helgen. C vägrar följa med så vi har fått anpassa oss och ska åka utan hen. C ska sova hos en kompis och är nöjd med det. Det gör ont i hjärtat när vi inte kan hålla ihop familjen men jag kan se vinsten med att slippa Cs ångest och låsning när vi ska åka.

Nu är det höstlov i en vecka. Det är skönt men samtidigt är jag orolig för att en vecka hemma ska leda till att det blir väldigt svårt för C sen. Vi får se…

Jag har i alla fall bestämt mig för att jag ska boka tid hos läkare för att bli sjukskriven. Jag får inte krascha. Jag måste orka!

På jobbet är det personalbrist och kaos. Jag får mer och mer att göra. Jag orkar inte. Har brutit ihop på jobbet och gråtit flera gånger.

I normala fall kan den ena partnern bära den andra ett tag om livet är tufft. Oftast kanske man inte har det så tufft samtidigt. Nu orkar ingen av oss bära den andra. Det känns farligt. Vad händer om ingen av oss orkar längre…?

Som det är nu orkar jag bara det jag verkligen måste. Det allra nödvändigaste. T ex matlagning och omsorg om barnen. Huset är oftast ostädat. Jag orkar inte! Handla mat känns jättejobbigt…

Jag vill ha ett lättare liv! NU!!!

11 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag

Taggat som , , , , , , ,

oktober 22, 2015 · 16:30

Det är lite väl mycket nu…

Vi måste hitta rätt verktyg för att få familjen att fungera!

Vi måste hitta rätt verktyg för att få familjen att fungera!

Idag blev det ett bakslag för C. Alltid lika tungt när det händer! 😦 Jag försökte följa mitt ”recept” i morse men idag fungerade det inte.

Hemmasittarläraren sa att det inte är så konstigt att C får ett bakslag. Hen har ju kämpat på så bra! Förmodligen är C väldigt trött nu och behöver en paus. Jag blir bara SÅ OROLIG när C är hemma! Men att C är hemma idag betyder inte att det inte fungerar imorgon! Så sa hemmasittarläraren. Jag måste försöka slappna av!

Vi hade ett utvärderings- och planeringsmöte med hemmasittarläraren i tisdags. Han sa att C gör stora framsteg och är väldigt nöjd med hens utveckling. Typiskt att det kommer ett bakslag nu då!

Men vilken utveckling C har gjort! Nu går hen 2 timmar/dag till hemmasittarskolan. Efter höstlovet ska vi öka till 3 timmar/dag. Förut tyckte C att en timme var för mycket… På en hel vecka!

10-åringen mår fortfarande dåligt. Jag var hemma med hen i tisdags. Igår var jag med 10-åringen i skolan hela dagen. Idag var jag hos psykologen på förmiddagen och efter det åkte jag till 10-åringen och var med hen resten av skoldagen. Imorgon ska jag följa med hen till skolan hela dagen.

Hos psykologen pratade jag mycket om C så klart! Men även om 10-åringen och min och makens relation. Det är tufft att vårda ett förhållande när all tid och energi måste läggas på annat. Hela förhållandet hamnar lite på undantag. Barnen måste komma först hela tiden.

Psykologen rekommenderade parterapi. Det är säkert jättenyttigt i den situation vi är i. Däremot undrar jag hur vi ska hitta den tiden?

Psykologen pratade mycket om att det är viktigt att maken och jag har en stadig bas tillsammans. Jag kan inte påstå att basen är så stadig just nu… Vi är båda trötta och labila.

Hela mitt jag kretsar kring att ”fixa” vår familj. Jag går ”all in”. Jag läser böcker, bloggar (både skriver själv och läser andras), jag pratar av mig osv. Detta äter upp mig. Och jag överför alla mina tankar och idéer till en övertrött make. Jag tipsar om bloggar och låg-affektivt bemötande så fort han sätter foten innanför dörren. Jag spammar honom med olika länkar. Och då drunknar han i allt.

Vi måste hitta ett sätt att ”fixa” vår familj tillsammans och utan att det äter upp oss. Men hur?

Jag fick ett mail från chefen idag. Hon ville prata lite med mig om mina arbetsuppgifter och stämma av lite hur jag mår. Jag kan förstå henne! Var och varannan dag ringer jag på morgonen och säger att jag måste stanna hemma.

Jag funderar allvarligt på att försöka bli sjukskriven ett tag. Jag måste hålla ihop och orka. Jag och maken måste hitta basen igen. Jag vill inte förlora oss i kaoset.

Det är lite väl mycket nu…

4 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress

Taggat som , , , , ,

oktober 21, 2015 · 16:57

Recept: Lågaffektiv detektiv med humor

wpid-20150815_195645.jpg

Vi siktar på toppen!

Nu har vi haft det kämpigt ett bra tag i vår familj.

Jag har märkt att det börjar finnas ett ”recept” som oftast (inte alltid) leder till att vi kan ta oss hemifrån eller hantera andra jobbiga situationer:

  1. Att hålla mig lågaffektiv – lugn på ytan (kokar dock inombords ibland). Så länge jag är lugn har jag kontroll över situationen. Oftast lugnar även barnen ner sig.

  2. Detektivarbete – vad i situationen framkallar mitt barns beteende (ilska, vägran osv)? Hur kan jag få situationen att bli hanterbar för mitt barn? Hur kan jag förebygga?

  3. Humor! – skoja, kittlas, sätta på rolig musik, dansa tillsammans…

På sistone har jag löst flera situationer på detta sätt. Jag och barnen blir gladare och lugnare. Det är skönt att kunna känna att jag avbryter något som skulle kunnat bli en rejäl härdsmälta.

Det här ”receptet” ska jag försöka följa så ofta jag bara kan! Rekommenderas! 🙂

10 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande, Pedagogiska tips!, Stress, Vardag

Taggat som , , , ,

oktober 20, 2015 · 09:46

Lösenordsskyddad: ”Smittar” hemmasittande?

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under förälder, Hemmasittare, Skola, Syskon

Taggat som , , ,

oktober 19, 2015 · 19:51

Vi får hjälp!

wpid-20151019_160618.jpgC kom iväg i morse. Trots att det är måndag! Det gick faktiskt bättre än förväntat.

På eftermiddagen hade jag och maken möte med elevhälsoteamet på Cs hemskola och med hemmasittarläraren. Det var ett jättebra möte! Hemmasittarläraren förstår verkligen hur C mår och att vi måste ta myrsteg. Han förde vår och Cs talan under mötet (C var inte med). Det kändes otroligt skönt! Vi behövde inte säga så mycket.

Hemmasittarläraren tog upp vikten av att alla Cs lärare på hemskolan är införstådda med att C plötsligt kan dyka upp på en lektion och att det är okej om C avviker. Han tog upp att vi måste bygga upp C sakta och inte stressa på. Att det kommer ta några månader. Just nu jobbar hemmasittarskolan med att bygga upp Cs ”jag-kan-känsla” och orken. Sen kommer kunskaperna. Jag tycker inte att Cs mentor på hemskolan har greppat problematiken. Skönt att hemmasittarläraren hjälper oss förklara!

En sak som vi tog upp är vår oro över att C halkar efter så mycket kunskapsmässigt. Vi har en oro för att C ska behöva gå om. Det skulle ta knäcken på både C och oss. Ju snabbare vi tar oss igenom ”skolpliktsåren” desto bättre känns det som.
Rektorn på hemskolan sa att det är väldigt sällan elever går om och att vi inte ska oroa oss eftersom kunskapsmålen ligger först i 9:an. Jag ska försöka låta bli att tänka på kunskapsbiten.

Imorgon är det som sagt utvärderings- och planeringsmöte med hemmasittarläraren. Då ska C vara med. Eftersom C ska dit sina två timmar på morgonen, sen hem en sväng och tillbaka kl. 14 så visar C redan nu ett visst motstånd. Vi får se hur det går…

Fast jag börjar bli klokare och vet att jag måste lita på C så känner jag ändå ibland att jag inte riktigt litar på C i alla lägen i alla fall. Jag tror att C ibland överdriver eller spelar lite på sitt ”tillstånd” för att slippa vissa saker. Jag vet inte… Det är bara en känsla jag har.

Jag är så tacksam för hjälpen vi får nu! 🙂 Vi är inte ensamma!

5 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , ,

oktober 18, 2015 · 22:07

Slappna av?

Läget för C är inte stabilt. Än. Men framöver kanske...

Läget för C är inte stabilt. Än. Men framöver kanske…

Jag inbillar mig nästan att jag kan slappna av. Att jag inte behöver oroa mig för morgondagen. Att det kommer att fungera. Farligt!

Det gick så bra för C torsdag och fredag. I fredags var C till och med på sin nya aktivitet för första gången på flera veckor.

Måndagar är alltid svåra.
HOPPAS HOPPAS HOPPAS att det fungerar imorgon!

På tisdag har vi uppföljningsmöte med hemmasittarläraren. Vi ska utvärdera och planera framåt.

10-åringen bröt ihop idag på kvällen efter en konflikt med C.
10-åringen skrek ”Jag orkar inte mer!”.
Maken tog med sig 10-åringen till McDonalds så att hen kunde få en paus.

Imorgon ska 10-åringen till skolan efter 7 skoldagar hemma. Vi har inte fått svaren på blodprovet än.

Jag önskar att vår familj kunde få slappna av lite. Någon gång framöver kanske…

Postat med WordPress för Android

1 kommentar

Under Uncategorized

oktober 16, 2015 · 13:29

Plötsligt händer det!

wpid-20150927_103816.jpg

I morse hörde jag steg i huset. Jag trodde att det var 10-åringen som hade gått upp.

När jag gick upp så kom C gåendes påklädd. Hen gick in i köket för att fixa gröt själv. HELT OTROLIGT! Jag hade inte ens sagt till C. Jag är fortfarande chockad!

Vi kom hemifrån utan problem. 🙂
På vägen råkade C halka på pedalen på cykeln och slog i knät. Det gjorde riktigt ont. Då sa C  ”Jag måste hem! Vi måste vända!” Men jag lyckades övertala C att fortsätta. Det är skört men C gör framsteg! Underbart!

Plötsligt händer det! Jag ska nog köpa en trisslott idag! 😉

Postat med WordPress för Android

9 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola

Taggat som , , ,

oktober 15, 2015 · 12:10

Tvära kast

Det är så jobbigt med dessa tvära kast!

Det är så jobbigt med dessa tvära kast!

Igår var C arg.

Idag vaknade C glad. Det märks direkt hur Cs dagsform är. C kom upp och åt gröt till frukost (hemmasittarläraren har sagt att hen måste äta frukost).

10-åringen mår fortfarande inte bra så vi skulle åka till Vårdcentralen och ta prover på morgonen. Med andra ord kunde jag köra C till hemmasittarskolan och även hämta C efter två timmar.

Jag satte på roliga låtar på Spotify för att vi skulle hålla humöret uppe. Jag har märkt att med humor kommer vi långt. C tycker om att skoja och skämta. Jag satte på låten ”Makalösa manicken” med Michael B Tretow och vi sjöng med alla tre (maken lämnade 6-åringen tidigt idag).

Vi åkte iväg. Allt flöt på. Men när vi kom fram till hemmasittarskolan vägrade C plötsligt hoppa ur bilen. Hen kröp ihop och gnällde.
”Vad f-n är detta?” tänkte jag. Jag kommer aldrig att vänja mig vid dessa tvära kast och pendlandet mellan hopp och förtvivlan.
Jag hoppade ur bilen och gick och öppnade Cs bildörr. Precis då kom en skolklass gående i ett långt led.
Jag sa ”Skynda dig ut nu annars blir det ju pinsamt!”.
C hoppade raskt ur bilen, log och gick till skolan. Var det inte jobbigt för C? Låtsades hen bara? Vilken tur att skolklassen kom just då. Undrar hur det hade gått annars…

När jag hämtade C efter två timmar sa hen ”Idag har det gått jättebra! Jag kände mig inte trött! Och jag har jobbat med matte!”

C har JOBBAT MED SKOLARBETE. Jag är så glad! Jag kan inte minnas när C jobbade med skolarbete sist. Jag känner en sådan lättnad. Mina ögon tåras nu när jag skriver om det. Jag vet att det kommer att komma bakslag. Det är något vi får räkna med. Det är så vårt liv ser ut. Men det är fantastiskt att C har jobbat och att C kände sig nöjd! Jag kan inte med ord beskriva hur jag känner just nu. Jag känner mig väldigt berörd.

Tänk att jag (och vissa andra) tampas med detta varje dag medan andra familjer puttrar på i sina liv (som dom säkert tycker är jobbiga ibland). Jag känner mig ibland avundsjuk men jag lär mig väldigt mycket av den situation vi är i.

Jag har på något sätt, i detta svåra, börjat hitta en styrka i mig själv. Jag känner mig inte lika mycket som ett offer längre. Jag har lättare för att hålla mig låg-affektiv. Troligen beror det på att hemmasittarläraren har tagit över en hel del av det tunga lasset. Jag känner mig lösningsinriktad och målmedveten. Jag kan inte påstå att jag mår bra. Detta tär oerhört mycket. Men jag börjar känna mig mer hoppfull! 🙂

Tvära kast är en del av vårt liv. Jag måste lära mig hantera dem!

3 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , ,

oktober 14, 2015 · 22:09

Ny spelplan

wpid-20151014_172133.jpg

Igår var en mindre lyckad dag.

C blev hemskickad för att hen inte hade ätit frukost. C var besviken på hemmasittarläraren. Det  var svårt för C att lyckas ta sig dit igår så jag kan förstå C.

Jag hade ett långt prat med hemmasittarläraren igår och han förklarade hur de tänker. Att vi måste bryta Cs mönster. Att C måste få viljan inifrån. Att bakslag nu kan vara bra (istället för sen) och att sen med ny kraft jobba vidare. Hemmasittarläraren har bra koll och erfarenhet av diagnoser. Jag känner efter samtalet att jag verkligen tror att de vet vad de gör och att jag kan backa. Superskönt!!!

Hemmasittaräraren sa att hemmasittandet har tagit tid att befästa och att det tar lika lång tid att bryta. Alltså får vi räkna med minst ett år för C.

Hemmasittarläraren sa att vi ska ligga lågt med hemskolan (den högstadieskola C går på) och lägga fokus på att bygga upp med mer timmar på hemmasittarskolan och bryta Cs hemmasittande där. Efter det kan vi flytta timmar till hemskolan.

Det är en ny spelplan nu och jag är inte med i spelet på samma sätt längre. Spelet pågår mellan C och hemmasittarläraren nu. Jag kan backa och bara säga ”Det får du ta med hemmasittarläraren!”. Det är väldigt skönt att slippa förhandlingen och det blir lättare för mig att hålla mig låg-affektiv.

Idag var C på hemmasittarskolan i drygt 30 minuter. Hen skulle ha varit där i två timmar. C var fortfarande arg på läraren.

Jag är glad att C i alla fall hade motivation nog att ta sig dit och argumentera och vara arg. Bara det är ett gott tecken.

Imorgon siktar vi på två timmar.
Ny spelplan. Jag backar.  🙂

Postat med WordPress för Android

1 kommentar

Under Uncategorized

oktober 13, 2015 · 10:27

Vi pendlar mellan hopp och förtvivlan

Vi måste hjälpa C hitta sin kraft och motivation!

Vi måste hjälpa C hitta sin kraft och motivation!

Igår hade C en bra dag. Hen var på hemmasittarskolan i två timmar. Det är rekord!

Idag är det en ny, och inte lika bra, dag.
Redan i sängen skulle C börja förhandla med mig:
”Jag kan bara gå en timme till hemmasittarskolan idag!”
”Nej! Du har kontrakt med dem att från och med denna vecka ska du vara där i två timmar!”
”Jag tänker inte vara där i två timmar! Då tänker jag inte gå dit alls! Är det bättre eller?”
”Nej, du ska gå dit. Du har ett kontrakt med lärarna där. Jag kan inte bestämma om du kan vara där en timme. Du får prata med dem när du kommer dit!” Otroligt skönt att kunna säga så! Jag slipper förhandlingen.
”Men jag orkar inte cykla dit… Det är kallt… Då orkar jag inte… Kan inte du köra mig dit idag?”
”Ja, idag är jag ju hemma med 10-åringen så idag kan jag det faktiskt. Kom upp nu!”
”Och hämta mig? Jag orkar inte gå hem sen…”
”Ja, okej. Jag gör det IDAG! Kom och ät frukost nu!”  Jag vet att jag curlar!
”Jag tänker inte äta frukost!”
”Men kom och ät frukost. Du vet att du måste äta något till medicinen!”
”Jag tar bara ett glas o´boy. Inget annat!”

Efter många om och men åkte vi iväg. När jag skulle släppa av C sa hen:
”Kom om en timme!”
”Nej, prata med lärarna. Messa mig en kvart innan jag ska vara här!”

C smällde igen bildörren.
Jag åkte hemåt och hann precis ta av mig skorna (jag hade inte hunnit äta frukost innan jag lämnade C och inte 10-åringen heller) då ringde hemmasittarläraren:
”Hej! Det är lika bra att du hämtar C!”
”Va? Nu?”
”Ja, hen är bara sur och tvär och jag tycker inte att hen ska komma hit utan frukost i magen. Och C vill inte ha här heller när vi erbjuder hen en macka”.
”Jaha… Vad händer imorgon då?”
”Ja, risken är stor att C inte kommer hit imorgon heller. Hen har vant sig vid att bestämma och ställa villkor. Man blir inte hemmasittare över en natt. Det här är en lång process som har pågått med C och er. Ligg lågt nu. Prata inte med C om detta så hoppas vi att det funkar imorgon.”

Jag åkte och hämtade C. När C hoppade in i bilen tittade hen inte ens på mig. Hen satt med luvan uppdragen så jag knappt såg ansiktet. När vi kom hem rusade C in i sitt rum och smällde igen dörren.

Detta pendlande mellan hopp och förtvivlan. Jag känner att vi är i ett spel som jag inte har någon kontroll över och att vi fortfarande måste komma åt roten.

Jag är så rädd! Vad jag förstår är detta den bästa hjälpen kommunen har att erbjuda. Vad gör vi om det inte fungerar? Vad händer då? Ska någon komma och ta mitt barn då…?

Denna maktlöshet och ovisshet tar all min energi. Vi simmar fortfarande i gelé. Det hade ju börjat bli några luftbubblor i gelén men nu känns den tjock igen.

Och denna svåra balans. C mår dåligt. Det är synd om C. C är ett barn. C behöver hjälp och pepp. C har en autismdiagnos (högfungerande) och är oflexibel.
Men C är också en kaxig tonåring som inte vet sitt eget bästa. Som försöker styra och bestämma som alla tonåringar gör. Vad är vad och hur ska jag bemöta det?

10 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Vardag

Taggat som , , , , , ,