februari 14, 2022 · 21:55

Är det så här det kan vara?

Nyligen hade vi utvecklingssamtal för Linnéa. Hon går i årskurs 6 och fick sin adhd-diagnos sommaren mellan årskurs 1 och 2. Ungefär ett halvår efter hon fick sin diagnos började hon med adhd-medicin som fungerar bra.

När Linnéa var yngre hade hon en del anpassningar i skolan. Hon hade en skolbänk i klassrummet medan resten av klassen hade bord och fick gå och hämta sina saker i lådor. Hon hade visuellt tidsstöd och hon fick ta extrapauser.

På samtalet frågade jag läraren hur vi ska göra med information och överlämning till högstadieskolan Linnéa ska börja på i höst. Då sa läraren ”Det fungerar jättebra för Linnéa! Hon når målen i alla ämnen och har hög närvaro. Vi behöver inte ha någon speciell överlämning för henne!”

Va!? Vänta nu! Inte göra något? Inte vara proaktiv och redan nu börja tänka på hösten? Kan man göra så? Bara vara och så kommer höstens skolstart sen… Behöver vi inte maila, informera, göra skolbesök osv redan nu?

Jag och maken blev väldigt lättade och samtidigt förvånade. Vi har inte haft barn som ska börja årskurs 7 som har haft en fungerande skolgång tidigare. Båda våra äldre barn hade nästintill 100% skolfrånvaro i årskurs 6. De hade inga betyg alls i årskurs 6. Vi föräldrar var tvungna att kontakta de skolor de skulle gå på i årskurs 7 för att berätta om våra barns problematik och behov. Vi gjorde besök på skolorna med killarna för att förbereda dem. Killarna fick träffa sina lärare i förväg. Vi kontaktade rektor och bad att våra killar skulle få gå i samma klass som vissa kompisar. Vi fick titta i klassrummen i förväg och våra killar fick välja sittplacering samt vilken kompis de ville sitta med. Vi fick göra upp plan A, B och C.

Nu kan vi alltså – BARA VARA! Är det så man som förälder vanligtvis kan göra? Är det så andra brukar göra? Detta känns så ovant och konstigt för både maken och mig. Vi känner oss nästan förvirrade. Givetvis är vi glada men vi är också skadade och sköra. Vi vågar nästan inte tro på att det kan vara så här. Att det kommer fortsätta vara så här.

Vi är så tacksamma och glada över att Linnéa har det bra i skolan. Hennes nuvarande lärare (som hon har haft sedan årskurs 2) har bidragit mycket till att allt fungerar så bra. Jag hoppas att hon får bra lärare även i högstadiet.

Jag är stolt över Linnéa som fixar skolan trots att hennes äldre syskon har varit hemma. Linnéa är en kämpe ❤

(Vi kommer givetvis att prata med höstens lärare/skola i höst (kanske i augusti). Men inte redan nu som vi brukar behöva göra 😉 Linnéa vill att lärarna ska veta om hennes adhd och hur hon vill/behöver bli bemött.)

Titta gärna på denna fina kampanjfilm från Unicef Sverige och H&M Foundation som handlar om inkludering #beinclusive https://fb.watch/bcn3jUtu9x/
Att alla ska känna sig inkluderade och som en del av ett sammanhang är en av mina stora hjärtefrågor. ❤

2 kommentarer

Under ADHD, Skola

Taggat som , , ,

februari 1, 2022 · 22:18

Att försöka leva i nuet

Just nu har vi inget barn med problematisk skolfrånvaro. Vi hade det 2014-2020. Det är många år. Alla dessa år av stress och oro sätter sina spår. Linnéa går i årskurs 6 och har tack vare en fantastisk lärare en fungerande skolgång. Hon fick sin adhd-diagnos som åttaåring så henne har vi kunnat stötta mer i tid. Hon tar också adhd-medicin som hjälper henne bra. Linnéa har fungerande relationer med sina vänner och hon mår bra. Hon kan till och med längta till skolan om hon är sjuk. Ändå känner jag nästan panik så fort hon säger till exempel ”Jag orkar inte gå till skolan idag!” och kan då mena just GÅ för hon vill ha skjuts. Min hjärna hinner dock tänka allt möjligt bara av en sådan kommentar.

Illustration från min bok.

Jag försöker verkligen att leva i nuet och njuta av att både Emil och Linnéa har en fungerande skolgång JUST NU. Jag är dock så bränd/skadad av alla år att det är svårt att ”sitta still i båten”. Nu inför skolval och nya skolor till hösten ökar oron igen. Hur ska det gå? Kommer deras skolor att möta upp deras behov? Måste jag kontakta skolorna och förbereda dem på att mina barn kommer eller ska jag bara låta det vara? Jag är så van vid att behöva ligga i.

Illustration från min bok.

Efter att i så många år ha levt i bergodalbanan på bilden ovan är det svårt att hitta en roll utanför det där spåret. Jag njuter men är samtidigt orolig över att vi ska behöva hamna där igen.
Jag undrar verkligen hur länge den känslan kommer att sitta i…?

2 kommentarer

Under förälder, Hemmasittare

Taggat som , , , , , ,

januari 25, 2022 · 21:56

Dags för skolval igen!

Nu står vi återigen inför skolval. Linnéa ska välja högstadium och Emil gymnasium. När det gäller Linnéa har hon inte problematisk skolfrånvaro som killarna har haft så hon har inte samma behov av anpassningar som de har haft av just den anledningen. Hon har haft turen att ha samma lärare i årskurs 2-6 som hon verkligen tycker jättemycket om. Tryggheten att ha en lärare som hon vet tycker om henne och vet hur hon fungerar har nog till stor del räddat hennes skolgång. Läraren har ett lågaffektivt bemötande och vet vad Linnéa behöver för att må bra. Killarna har inte alls haft samma tur genom sina skolår. Framförallt inte Calle.

Linnéa vill gå på den skola där flest gamla klasskompisar INTE ska gå. Hon säger att hon vill ha en nystart med kompisar. Hon vill inte gå i samma skola som Emil gick i tyvärr. Vi är väldigt nöjda med Emils gamla skola. Skolan hjälpte honom på ett utmärkt sätt när han började må bättre i årskurs 9. En del av mig vill nästan tvinga Linnéa att gå i den skolan. Dock vet jag att bara för att det blev bra där för Emil betyder det inte att det kommer bli bra där för Linnéa. Till syvende och sist handlar det om vilka pedagoger som kommer att finnas runt Linnéa. Hon kan ha tur och få samma som Emil eller så får hon andra som inte alls kommer att bemöta henne på rätt sätt. Detta gäller givetvis alla skolor. Det gäller att ha lite tur i lotteriet och få lärare som har kunskap om NPF och ett lågaffektivt bemötande. Jag hoppas så att det blir bra för Linnéa i höst. Helst skulle jag vilja be hennes nuvarande lärare att följa med upp i årskurs 7.

Emil har en dröm och en vision om vilket program han vill gå på gymnasiet. Han vill att programmet ska vara högskoleförberedande. Han går IM just nu och läser in några ämnen till. Han hade nio betyg efter årskurs 9. Han behöver gå i ett gymnasium som inte kräver alltför lång resväg. Inställda eller överfulla bussar och tunnelbanor skulle stressa honom enormt mycket. Dessutom är det bra om gymnasiet har en bra cafeteria eller nära till olika restauranger eftersom Emil inte alls äter skolmat.

Detta är första gången vi gör skolval för två barn som inte har skolfrånvaro och det känns faktiskt helt underbart. Sist vi gjorde två skolval gick det nästan mer ut på att välja skolor som det var smidigt för oss föräldrar att gå på möten på.

Vi ska kolla in några digitala öppna hus och sen göra valen. Bara att hoppas på att de kommer in på sina val också!

Lämna en kommentar

Under Diagnos, Skola

Taggat som , , , , ,

januari 10, 2022 · 22:24

Uppgivenhet

Återigen går tiden… Calle har fått vänta i så många år på olika saker/insatser. För några år sedan beviljades en kontaktperson för Calle via LSS. Det tog över ett halvår innan en person som kunde ta uppdraget hittades och då var det inte aktuellt längre.

I augusti-21 hade Calle möte med en person som jobbar i kommunen med en insats för unga vuxna som står utan jobb/sysselsättning. De pratade om att hitta ett jobb åt Calle eller kanske en praktikplats ett tag. Calle kom hem och var taggad. Det märktes att han var hoppfull och glad över att få hjälp.

Nu är det januari-22 och Calle har varken jobb eller praktikplats. Han har inte ens varit på ett arbetsplatsbesök eller en intervju. Jag märker att han börjar tappa hoppet och att uppgivenheten kommer. Det är så ledsamt att se.

Det måste hända något! Unga vuxna som inte har någon tilltro till sin egen förmåga behöver få lyckas. De behöver få hjälp att se möjligheter och hitta meningsfull sysselsättning.

I början av hösten hade Calle bra dygnsrytm. Han tyckte det var bra att ha det i fall det snabbt skulle dyka upp jobb eller praktik. Han var redo och ville verkligen. Nu har han vänt på dygnet och ser ingen mening med att gå upp före lunch.

I år fyller han 20 år och tiden bara går… 😔

9 kommentarer

Under autism

Taggat som , ,

januari 7, 2022 · 16:21

Lösenordsskyddad: ”Curlade” elever?

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Anpassningar, Skola

Taggat som , , , , , , , , , ,

december 29, 2021 · 23:56

Gott slut på år 2021 och gott nytt år 2022

Året närmar sig sitt slut. 2021 har på det stora hela varit ett bra år för mig och min familj. Jag är så tacksam för alla våra mirakel 🙏

Här är några av mina mest lästa blogginlägg från 2021:

Emils inlägg om skolans stöd

Vägen tillbaka till skolan

Faran med okunskap

Om elevsyn

Goda exempel och framgångsfaktorer

Jag är inte så jätteaktiv här på bloggen längre. Följ gärna även mitt Instagramkonto Supermamsenblogg där jag uppdaterar lite oftare eller min Facebooksida där jag också skriver lite då och då.

Mitt Instagramkonto.

Jag hoppas att ni har haft några härliga energigivande mirakel under 2021 och att 2022 blir toppen!
❤ Gott slut och gott nytt år! ❤

2 kommentarer

Under ADHD, autism, Diagnos, Hemmasittare

Taggat som , , , , ,

december 24, 2021 · 13:06

God jul!

Jag vill önska er alla en riktigt god jul!❤ Här blir det traditionell jullunch med inslag av chicken nuggets och kräftor så att alla blir mätta. Alla får umgås i den mån de vill och orkar.

Snön faller och julkänslan har infunnit sig. ❤🎄❤

2 kommentarer

Under Diagnos

december 11, 2021 · 12:39

Skolan – starten på prestationspressen

Höstterminen närmar sig sitt slut. Två av mina tre barn har kämpat med skolan hela hösten. Emil läser in några ämnen på gymnasiets individuella alternativ för att bli behörig till ett högskoleförberedande program på gymnasiet. Han fick nio betyg när han gick ut 9:an i våras. Emil har drömmar och visioner och väldigt höga krav på sig själv. Emil är en ”skolmänniska”. Han tycker om att lära sig nya saker, är nyfiken och pluggar gärna det där lilla extra för att få ett högre betyg.

Linnéa går i årskurs 6 och kommer att få sina första betyg nu. Hon kämpar med att orka göra sina läxor och plugga till proven. Hon vill gärna få bra betyg men hennes uthållighet att plugga hemma är inte så hög. Skolan tar tillräckligt med energi. Hon pluggar hemma och gör sitt bästa varje dag men hon är inte en ”skolmänniska” (om man nu kan vara det…?) på samma sätt som Emil. Hon pluggar för att hon måste.  

Vi föräldrar har inte höga krav på våra barn. Med den historia vi har i bagaget är vi i princip nöjda om våra barn har ett gott mående och dessutom närvaro i skolan. Självklart vill vi att de ska lära sig och klara av sin skolgång, men inte på bekostnad av måendet. Emil har flera år av hemmasittande bakom sig och att han nu har en fungerande skolgång ser vi som ett mirakel. Linnéa vill vi hålla på fötter och inte putta utför stupet.

Nu ramlar en massa bedömningar av mina barn in i deras olika ”skolportaler”.
”högsta nivå, genomtänkt, väl genomarbetat, välskrivet, avancerade slutsatser, mycket goda kunskaper, väl underbyggda slutsatser, reflektera på ett enkelt sätt, enkla slutsatser, enkelt språk, djupgående text, resonemang på hög nivå, enkla resonemang, uppnått på lägsta nivå…”

Hur påverkar dessa bedömningar våra barn?

Hur påverkar dessa bedömningar våra barn? Jag får faktiskt ont i magen av att läsa detta. Ett av mina barn känner ”Jag gör mitt bästa och pluggar till alla prov men jag kommer ändå bara få E!”
Mitt andra barn blir inte ens nöjd med ett fel på provet för det är högsta betyg som gäller. ”Jag förväntar mig inget mindre” säger Emil efter han fått tillbaka ett prov med alla rätt. Efter han fick tillbaka ett prov med ett fel hördes det att han var besviken. Det är pressen han sätter på sig själv, likt vissa sätter på sina barn.

Varför måste barn sorteras in på detta sätt? ”Du är medelmåttig” och ”Du är en stjärna!”. Var finns lusten till lärandet egentligen i allt detta? Vad gör dessa bedömningar med självkänslan? De som inte uppfyller kraven hamnar i ”mörkret”.

Jag har inga svar på vad som bör ersätta betyg och bedömning eller hur man skulle kunna göra istället men detta sätt att etikettera eleverna gör mig ledsen. På min tid (jag är född 1974) hade vi betyg 1-5. Godkända betyg var 3-5. Mina betyg låg inom det spannet. Jag fick några treor, ganska många fyror och ett par femmor. Jag fick en siffra. Om jag fick en trea var jag nöjd för det var godkänt. Det stod ingenstans att mina resonemang var enkla eller att jag hade presterat på en låg nivå. Dagens betygssystem bedömer nästan mer personlighet än kunskap. Alla människor är inte analyserande och reflekterande. Alla människor har inte ett avancerat språk. Det betyder väl inte att de ska klassas som ”icke godtagbara”? Begreppet ”Icke godtagbara” är verkligen konstigt i sig! En elev som har pluggat jättemycket till ett prov och verkligen gjort sitt bästa och skrivit det hen kan – ska då det hen faktiskt kan klassas som ”icke godtagbart”? Som om det eleven faktiskt har lärt sig inte är värt något. Väldigt konstigt och nedvärderande begrepp tycker jag.

Betyg är ingenting som vi föräldrar lyfter som viktigt i vår familj. Jag hör dock mina barn prata om meritvärden och vad som krävs för att komma in på olika skolor. Allt detta skapar en stress.


Mina barn är så mycket mer än godtagbara eller icke godtagbara på olika nivåer. De är fantastiska! På alla nivåer! ❤

2 kommentarer

Under Diagnos, Skola, Stress

Taggat som , , , , , ,

december 7, 2021 · 20:32

Om barnboken ”Kajsas kluriga kaos”

Jag har läst boken ”Kajsas kluriga kaos” av Lotta Lundh med illustrationer av Nils Melander (Funkibator förlag, 2021).

Kajsa har adhd och vi får följa henne en morgon när hon ska iväg till skolan. Kajsa hittar inte sina saker, hon har många tankar och idéer som snurrar och hon är glömsk.

Kajsas mamma bemöter Kajsas kaos med lugn och Kajsa känner sig trygg. Hon vet att alla andra inte har samma kaos som hon själv och att det är så det är. Inga konstigheter!

Jag tror att barn med liknande kaos som Kajsa kan känna igen sig. Det är mycket att hålla reda på och lätt är det inte!

”För det är sån hon är. Huvudet är fullt av grejer som hon vill göra, helst allt på en och samma gång. Hennes tankar kommer och går i hjärnan, med en sådan fart att det knappt går att fånga dem. En del flyger bara förbi, svisch, utan att hon ens hinner reagera. Andra snappar hon upp, och tar itu med på en gång.” (ur ”Kajsas kluriga kaos”)

Boken är lättläst och kan läsas tillsammans med ett barn som precis har fått sin diagnos för att öppna för samtal och för en barngrupp för att få en förståelse för olikheter och utmaningar. Bokens illustrationer är detaljrika och kompletterar texten. Rekommenderas!

Lotta Lundh har även skrivit boken ”Sigrid är unik”.

Lämna en kommentar

Under ADHD, Boktips, Förståelse

Taggat som ,

december 2, 2021 · 22:37

Vill vi att livet ska vara bra för alla eller bara för vissa?

Ibland (ganska ofta faktiskt) kan vi som är föräldrar till barn med olika utmaningar (barn som inte följer normen) bli ifrågasatta i vårt föräldraskap. ”Folk” runtomkring kan tycka att vi daltar och curlar. Faktum är att det är något helt annat vi gör! Vi skapar ett bra liv åt våra barn anpassat efter just deras förutsättningar.

Nu har vi julen framför oss vilket är en mysig tid fylld av förväntningar, socialt umgänge och god mat för vissa. För andra kan julen betyda stress, krav och oro. Om vi tänker oss att julen måste firas på ett visst sätt och med viss mat kommer inte julen att bli bra för alla.

På vårt julbord har vi haft alla möjliga saker de senaste åren efter att vi började förstå mer och anpassa. Vi har den traditionella julmaten men vi har också haft hamburgare, chicken nuggets, mozzarella sticks, mozzarella med balsamico, salami och gurka, oliver… I år ska vi ha kräftor. Gör det mig något att den maten finns med på vårt julbord? Absolut inte! Jag kan ju välja att inte äta den. För två av mina tre barn räddar det julen att den finns där. Då kan de sitta med och äta och bli mätta.

Vid jul finns krav på att man ska vara social och umgås. Jag älskar att umgås! Två av mina tre barn tycker att det kan bli jobbigt att umgås alltför länge. De kan vara med en stund, pausa lite, och sen komma tillbaka. Gör det mig något? Nej, jag vill att mina barn ska må bra och om de behöver pausa får de göra det. Vissa kanske inte orkar fira jul alls med andra. Ska vi tvinga dem då? Varför i så fall?

Vissa behöver slippa överraskningar och veta i förväg vad som finns i paketen. Är det viktigt för den som ger paket att det är hemligt eller är det viktigare att mottagaren känner sig trygg och lugn?

Andra kanske behöver bildstöd och få veta i förväg i exakt vilken ordning saker kommer att hända på julafton. Att vara förberedd kan betyda mycket för stressnivåerna. Några kanske behöver veta exakt när tomten kommer och då kan det vara bra att ställa en time timer med nedräkning till tomtens ankomst.

Jag kan inte ”styra upp” julen efter hur jag är och hur jag vill ha det. Då blir julen bara bra för mig (och några till i släkten). Den blir dock inte bra för alla.
Gör det mig något att tänka på andra? Ja, på ett positivt sätt för jag ser att mina barn mår bra då. Vad kan vara viktigare än det? Om mina barn mår bra mår jag bra!

4 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse

Taggat som , , , , , , , ,