Jag har läst boken ”Greger försvann” av Veronica Sarge Cech (solentro.se). Det är en kort (31 sidor) berörande berättelse med oerhört mycket djup. Jag blev väldigt berörd av boken.
Bokens syfte är att starta upp en diskussion om barn som inte får den skolgång de förtjänar. Hur man som förälder känner frustration och hjälplöshet när ens barn inte får det stöd hen har rätt till. Känslan när man på grund av skolplikt tvingas skicka sitt barn till en skola där barnet inte mår bra.
Som förälder känner man sig ibland otillräcklig och boken berör på olika sätt just det. Varför tvingade jag mitt barn till skolan när mitt barn inte mådde bra där? Kunde jag ha gjort mer?
Jag tror att boken kan leda till viktiga samtal om vad som är viktigt egentligen och till vilket pris.
Etikettarkiv: Anpassningar
Om boken ”Greger försvann”
Under Boktips, Diagnos, Hemmasittare
Kära skola,
Jag som skriver det här är mamma till tre barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Två av mina barn har dessutom hög skolfrånvaro. Jag arbetar som lärare i fritidshem.
Anledningen till att jag skriver detta är att jag börjar bli uppriktigt trött på att det görs orosanmälningar till socialtjänsten om och om igen för mina äldsta barns skolfrånvaro. Min 18-åring har autism nivå 1/asperger och har haft omfattande skolfrånvaro sedan årskurs 6. Han har inga betyg alls från grundskolan. Min 15-åring har ADD och fick under våren även autism nivå 1/asperger. Han har också haft hög frånvaro sedan mellanstadiet.
Sedan MELLANSTADIET. Inte lågstadiet.
Min yngsta, 11 år, har ADHD. Hennes skolfrånvaro är ”normal”. Hon ska börja årskurs 5 efter sommaren.
När barnen började i mellanstadiet ändrade inte vi föräldrar på något hemma. Vi fortsatte väcka våra barn varje morgon och fixade frukost. Vi hjälpte dem iväg till skolan. Vi hjälpte dem med läxor. Vi höll på våra rutiner kring speltid och sovtid. Vi tyckte inte plötsligt att skolan var oviktig. Vi struntade inte plötsligt i skolplikten. Vi fortsatte packa gympapåsar, skicka med frukt och matsäckar. Vi gjorde som vi alltid har gjort.
Däremot reagerade våra äldsta barn på de förändringar som skedde I SKOLAN på mellanstadiet. Det blev fler lärare, fler ämnen (såsom hemkunskap, språk osv), fler lokalbyten, mer läxor, större eget ansvarstagande, svårare att förstå uppgifter, högre krav både kunskapsmässigt och socialt. Mina killar kämpade länge med att fixa detta men till slut orkade de inte utan blev utmattade. Deras diagnoser gör att de behöver mer stöd och struktur än skolan kunde erbjuda. Miljön tröttade ut dem. Klasserna var stora. Matsalen var rörig. Det var livat på skolgården. Det blev en ny och annan social jargong med kompisar.
När skolfrånvaron ökade så gjordes orosanmälningar till socialtjänsten. Detta trots att vi hade påtalat behovet av anpassningar för att våra barn skulle orka med skolan. Detta hade vi även papper på från BUP. Jag kan förstå om skolan måste göra en första anmälan vid hög skolfrånvaro för visst finns det fall där hemmet fallerar och dessa fall får inte missas. Däremot känns det kränkande att skolan gör en anmälan varje termin. Om vi har blivit utredda och granskade en gång av socialtjänsten borde inte nya anmälningar behövas varje termin om oron endast, som i vårt fall, rör skolfrånvaro.
Varje anmälan har lett till INGENTING. Eller jo, det har lett till att jag och min man har känt oss misstrodda av skolan vilket skadar relationen med skolan, det har lett till att våra barn känner stress och oro, det har lett till att jag och min man måste vara borta från jobbet för att gå på möten, det har lett till att socialtjänstens tid läggs på oss. Socialtjänsten har sagt gång på gång att vi är resursstarka och samspelta föräldrar. De kan se att vi gör det vi ska för att stötta våra barn i hemmet och med skolgången. Socialtjänsten kan inte hjälpa oss för de har inga insatser som vi behöver eller som passar. Det som behövs är att hitta ett sätt för våra killar att ”göra skola” på ett sätt så att de håller över tid. De behöver tydliga begränsade uppgifter och instruktioner, få arbeta i liten grupp vissa pass, eventuellt hemmastudier vissa dagar (vilket har fungerat jättebra i pandemitider), sambedömning i ämnen och så vidare. De kan inte klara skolan på det sätt som de har försökt. De behöver något annat. Detta är ingenting som socialtjänsten kan lösa. Varför tror skolan att socialtjänsten ska kunna lösa detta och anmäler om och om igen? Våra barn skolkar inte.
Vissa kommuner (min till exempel) har en frånvarotrappa där orosanmälan till socialtjänsten ingår i ett visst steg. Det verkar inte som socialtjänsten är så förtjusta i den trappan. Den senaste anmälan nu i början av sommaren gjordes av kuratorn på skolan bakom ryggen på oss (den precis innan jul hade vi i alla fall fått information om av skolan). Kuratorn har aldrig träffat min 15-åring och inte oss föräldrar heller. Min 15-åring har tack vare covid-19 fått plugga hemma under våren vilket har lett till betyg i två ämnen. Vi har haft bra och tät kontakt med mentor, specialpedagog och biträdande rektor som beviljade hemmastudier. Och så gör kuratorn en anmälan! Min undran är om kuratorn bara sitter med en lista med frånvaroprocent och per automatik bara anmäler alla över en viss procent. Kuratorn verkar inte ha haft koll på att hemmastudier var beviljat och har lett till två betyg. När en orosanmälan kommer in måste socialtjänsten boka in ett möte med oss inom två veckor. Vi hade mötet och det ledde inte till utredning då socialtjänsten kunde se vårens framsteg och undrade om hemmastudier i större utsträckning skulle vara möjligt även i höst. Ett onödigt möte. En onödig anmälan. Igen.
En annan undran jag har är varför dessa anmälningar görs precis innan jullov och sommarlov. Frånvarolistor sammanställs då och skolan får panik. OM en anmälan ska göras är det i ärlighetens namn inte så snällt att göra den precis innan ett lov (om det inte finns en direkt fara för barnet). Dels för att vi som kämpar för våra barn verkligen behöver lov, men också för att socialtjänsten går på knä då. En orosanmälan om skolfrånvaro borde väl göras i september/oktober och mars så att det åtminstone finns en rimlig chans att hinna göra något åt frånvaron innan lovet i så fall.
En annan sak är lotteriet på socialtjänsten. Har man tur möter man någon med kunskap om NPF. Har man otur möter man någon som har noll kunskap och förståelse och bara går på skolans linje. Vi har haft tur men det borde inte behöva handla om tur. Jag anser att så fort NPF finns med i bilden borde det finnas personal med spetskompetens om detta på socialtjänsten.
Vad vill jag säga med allt detta… Jo, jag känner mig nästan trakasserad av dessa orosanmälningar. Ska det behöva vara så här? Eller kan skolan se till att ”göra skola” för mina barn som fungerar? En tillgänglig skola anpassad efter deras förmåga och ork. Kan skolan sluta tro att vi brister i vårat föräldraskap och behöver stöd? Vi behöver inget stöd! Våra barn behöver stöd I SKOLAN. De vill gå dit om det blir på villkor som de kan klara av.
Med hopp om en förändring!
Hälsningar
SUPERMAMSEN
Dela detta:
Under Hemmasittare, Skola, Socialtjänsten
”Visst kan jag träna bort detta?”
Nu under våren har Emil (15 år) gjort en autismutredning. Han har sedan tidigare diagnosen adhd huvudsakligen ouppmärksam form (add) med autistiska drag och ett selektivt ätande. Då hans funktion har dalat sedan han fick sin diagnos 2017 så ville Emil själv göra en ny utredning. Han fick nu även autism nivå 1 (asperger). Autismen märks främst på så vis att han blir så oerhört trött av intryck och sociala kontakter. Han har även svårt med att vara flexibel och behöver förberedas.
Sedan pandemin har Emil fått lov att plugga hemifrån. Tack vare detta har Emil den här terminen fixat två fina betyg (han hade inga betyg i höstas). I höstas fick han inte lov att plugga hemifrån för skolan. De sa ”Skola ska ske i skolan!”. Covid-19 ändrade alltså på detta. Jag hoppas nu att skolan kan vara flexibel och hjälpa Emil med distansstudier även i höst, i alla fall delvis. Emil vill vara i skolan och han försöker till varje pris men miljön och alla intryck gör att han kraschar om och om igen. Nu måste vi hitta ett sätt att få honom att hålla över tid.
Häromdagen gick Emil och jag en promenad. Vi pratade om skolan, orken, vänner, autism… Jag sa till honom att det är svårast med allt nu han är ung. Att skolan är så fyrkantig och att man förväntas passa in i den där boxen (som inte borde finnas!). Jag sa att det kommer att bli lättare när han är äldre och kan skapa ett liv utifrån sin egen ork och förmåga. Att han kan jobba deltid, ha ett jobb då man jobbar hemifrån, anpassa arbetstiden och börja senare. Att han kan välja mer själv när han blir vuxen.
Då sa Emil ”Visst kan jag träna bort detta?”
”Vad menar du?” frågade jag.
”Visst kan jag träna min ork genom att gå långa skoldagar och göra en massa saker? Då vänjer jag mig och sen orkar jag mer!”
”Nej, inte riktigt så. Du har ju dina diagnoser för att du till exempel har svårt att stänga ute intryck. Det är nog inget du kan vänja dig vid på det sättet så att det försvinner. Däremot kan du hitta strategier som gör det lättare för dig och du kan ju skippa vissa saker som är för jobbiga.”
”Så detta växer inte bort?”
”Nej, inte på det sättet!”
Emil såg besviken ut.
Jag hoppas verkligen att Emil kan få det stöd och de anpassningar han behöver för att klara årskurs 9. Han behöver anpassat schema, vissa lektioner i liten grupp, viss möjlighet till distansundervisning, sambedömning i olika ämnen för att spara tid och energi, tydliga och korta instruktioner, lagom stora uppgifter som portioneras ut lite i taget så att han inte ser ett berg och blir stressad, att snabbt få visa sina kunskaper och inte till exempel traggla med 100 mattetal av samma sort om han förstår efter 20 tal…
Innan höstens utmaningar väntar ett annorlunda sommarlov i pandemins spår. Vi ska åka till landet och hålla distans till mina föräldrar. Vi bor i separata hus med egna hushåll och kommer att umgås ute. Innan dess ska jag jobba ett par veckor till på sommarfritids.
Jag önskar er en glad midsommar och en skön sommar! Bloggen kommer att uppdateras men inte så ofta. Datorn får inte följa med till landet och jag blir så trött i ögonen av att blogga från mobilen 😉
Får ni tid över i sommar kan ni passa på att läsa min bok. 🙂
Dela detta:
Under ADD, ADHD, autism, Förståelse
Nästan mållös
Jag är nästan mållös, men bara nästan. Jag vet nästan inte vad jag ska skriva, men bara nästan. Om det är någon gång jag har känt att jag måste skriva så är det nu. Trots att det är sent på fredagskvällen.
Jag är så arg, ledsen, frustrerad, chockad och besviken. Jag är med i flera olika grupper på Facebook för föräldrar till barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och hemmasittarproblematik. I dessa grupper har jag läst ett par inlägg där föräldrar har berättat att deras barn som har OFRIVILLIG skolfrånvaro har fått någon form av utmärkelser/medaljer som driver med just deras frånvaro från sina lärare. Utmärkelser kan t ex vara ”Klassens A”, ”Klassens Svar på tal”, ”Klassens pratmakare” osv. Dessa elever som har hög frånvaro har då istället fått en utmärkelse förknippad med just frånvaron. Som om den är något att skämta om! Som om eleven har valt att vara hemma!
Vissa är hemma av andra skäl såsom dåligt mående av olika orsaker. Det är dock sällan elevens aktiva val att vara hemma. De är hemma för att de inte mäktar med.
Det finns givetvis skolkare, elever som mer eller mindre struntar i skolan. Den största gruppen som är hemma är dock elever med NPF. Detta är elever som vill klara av att gå till skolan men som inte förmår för att miljön inte är tillgänglig på deras villkor. De kämpar så för att klara av det som alla ska klara av – skolan.
Mina två killar (nu 15 och 18 år) med problematisk skolfrånvaro har aldrig skolkat. De har pratat med oss föräldrar om att de mår dåligt i skolan, att de har ont i magen, att de inte orkar. Problemet har varit att de har hållit ihop i skolan och inte visat sitt dåliga mående där. Detta ledde till att skolan inte trodde på vår bild av hur de mådde i skolan utan istället skuldbelade oss föräldrar när våra barn fick mer och mer skolfrånvaro. Skolan gjorde inga anpassningar utan trodde att vi överdrev när vi beskrev våra barns behov av anpassningar (trots att den ena har asperger/autism nivå 1 och den andra har ADD). Framförallt var det så med äldsta sonen som nu har varit hemma i 6 år.
Det gör ont i hjärtat när dessa barn hånas för att skolsystemet och skolmiljön inte är anpassad efter dem. Riktigt ont.
Jag blir så besviken på min yrkeskår ”pedagog” där vissa (tack och lov inte alla!) har så dålig förståelse för elever med problematisk skolfrånvaro. Alla elever som KAN gå till skolan gör det. De som inte går dit förmår inte och det finns en anledning till det.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att min bok ska läsas av pedagoger och rektorer så att förståelsen för hemmasittare med NPF ökar.
Jag vill skicka en stor kram till alla mina medföräldrar som kämpar för sina barns skolgång och till alla elever med NPF som kämpar med att orka med skolan och få det stöd de har rätt till ❤
Dela detta:
Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare
Förödande konsekvenser
Calle, min 18-åring med asperger, går just nu en utbildning där man varvar studier i skolan med praktik. Han har inga betyg alls från grundskolan. Planen är att han ska vara på praktikplatsen tre halvdagar i veckan. Tyvärr är det väldigt sällan vi lyckas få dit honom trots att han trivs jättebra och tycker att det är roligt där. Han har varit där sex dagar sedan starten i mitten av mars. I skolan har han inte varit alls efter jullovet.
Senaste praktikdagen fick jag peppa honom jättemycket. Han hade inte varit där på två veckor. Vi gjorde en plan för morgonen. Jag skulle väcka honom och sen skulle vi snabbt åka till McDonalds och äta frukost (i bilen på McD-parkeringen pga coronatider). Tanken var att snabbt komma ut ur huset för att slippa grubbel och eventuell låsning.
Vi kom iväg och jag kände mig så himla lättad. Calle var nöjd. Jag släppte honom vid praktikplatsen med lite tidsmarginal och åkte hem (jag är fortfarande hemma med halsont). Det tar ca. 10 minuter med bil till praktikplatsen. Precis när jag hade kommit hem ringde en orolig Calle för han kunde inte hitta sin handledare. Efter ett tag fick han reda på att hans handledare var hemma sjuk. Calle lämnade då praktikplatsen med oro/ångest och jag fick åka och hämta honom. Så himla typiskt! Det krävdes mycket av både mig och Calle att få dit honom. Synd att handledaren glömde bort att höra av sig till Calle och informera om sin frånvaro.
Calle kan inte bara vara flexibel och anpassa sig i en sådan situation. Han kan inte bara köpa det och vara med någon annan anställd under sin praktikdag. Han behöver förberedas på sådana saker. Om han hade fått information i förväg är jag dock ganska säker på att han inte hade kommit iväg överhuvudtaget.
Denna händelse kan få förödande konsekvenser. Det kan leda till att han oroar sig mer och till och med att han låser sig helt. Jag hoppas verkligen att det inte blir så!
En kränkande kommentar vi har fått från en pedagog om Calle.
Dela detta:
Under autism, Förståelse, Hemmasittare
Tankar om curling och självständighet
Vi har en 18-åring i huset nu. En ung man. En myndig. En vuxen. Trots att Calle har fyllt 18 år behöver han fortsatt mycket stöd.
Det kan komma kommentarer om att vi curlar och stöttar Calle för mycket. Han kommer inte att lära sig och bli självständig om vi hjälper honom för mycket får vi höra.
Jag vet att på vardagar när Calle har yttre krav och förväntningar på sig behöver han mycket stöd. För att han ska ha en chans att fixa skola/praktik behöver han hjälp med både väckning, frukost och skjuts. Dessa tillfällen fungerar det inte att kräva att Calle ska ställa väckarklockan, fixa en macka och sen ta sig iväg själv. Istället stöttar vi honom så att han kan lägga energi på att komma iväg.
På helgerna däremot när de yttre kraven inte finns på samma sätt, då får han träna. Idag skulle Calle iväg och fiska med en kompis. Han ställde väckarklockan, fixade matsäck och tog sig iväg själv. Han frågade mig om jag kunde fixa matsäcken men jag sa att det kunde han göra själv. Han bad om lite råd men han fixade det.
Vi curlar inte i onödan utan när det behövs. Självständighet tränas vid väl valda tillfällen och vi höjer stegvis kraven. Mina barn kommer att lära sig men i sin egen takt.
(Jag skriver lite mer om detta i min bok)
Dela detta:
Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse
Om boken ”Specialpedagogik för fritids – En grundbok”
Jag har läst boken ”Specialpedagogik för fritids – En grundbok” av Annelie Karlsson (Studentlitteratur, 2020). Annelie är utbildad specialpedagog och hon handleder och utbildar om särskilda behov, tydliggörande pedagogik och lågaffektivt bemötande.
Till yrket är jag lärare i fritidshem (fritidspedagog) och då jag har tre egna barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) brinner jag för att skapa ett fritids som ger förutsättningar för alla mina elever.
”När de barn som behöver mycket stöd får ett fritids som fungerar bättre sänks orosnivån i hela gruppen” (s. 11)
Boken är lättläst med många konkreta exempel på anpassningar man kan göra på fritidshemmen. Jag är själv relativt påläst i detta ämne och boken blev en bekräftelse på att jag tänker ”rätt”. Boken gav mig nya idéer och tankar att utveckla. Många behöver en push och stöd i hur man kan tänka kring anpassningar. Det är lätt att bara köra på som man alltid har gjort. Jag ser boken som en handbok som varje fritidsavdelning borde ha tillgång till för att väcka tankar, få igång diskussioner och få konkreta tips och idéer.
Boken handlar mycket om människosyn och bemötande. Vad är problem för vem? ”Hur personalen förhåller sig till eleven med ett problemskapande bemötande kan påverka elevens möjlighet att lyckas och trivas på fritids” (s. 39)
Elever som har det tufft blir ofta syndabockar och de får ofta bära mycket skuld vilket leder till att de känner sig misslyckade. Boken lyfter vikten av att personalen tar på sig skulden för det som blir fel (s. 57). Detta är viktigt både som förebild och för relationens skull. Elever med särskilda behov är ofta ”brända” av dåliga relationer med vuxna.
Läsaren får konkreta tips på hur miljön kan anpassas och författaren trycker på vikten av planering och utvärdering. Tyvärr känner jag att miljön med många elever och trånga lokaler begränsar oss. Det är svårt att ”intryckssanera” (s. 80) när fritidsverksamheten ofta hålls i klassrummen. Likaså är tiden ofta knapp. Planering kan vi få till men sällan utvärdering och diskussion som kan leda till förändring.
Boken tar upp vikten av att ha svar på tydliggörande pedagogiks sju frågor (s. 61):
1. Varför ska jag göra det?
2. Vad ska jag göra?
3. Var ska jag vara?
4. Med vem ska jag vara?
5. När ska jag göra det?
6. Hur ska jag göra det?
7. Vad händer sedan?
Jag kan känna att elever ofta har svar på dessa frågor under skoltid men sen när de blir fritidstid förväntas de bara flyta med och ta det som det kommer. Många behöver denna struktur även på fritidstid.
Boken tar också upp vikten av samverkan mellan fritids och skola på lika villkor. Skolledare måste möjliggöra detta. Fritids är en egen skolform. Vi som arbetar på fritids behöver ges förutsättningar att delta i möten, samarbeta med elevhälsa och socialtjänst. Här tycker jag ofta att det haltar. Vi förväntas ha halvklasser, vara resurser till elever och vara med på lektioner under skoltid. Det är begränsad tid för planering av vår verksamhet. Författaren beskriver fritidsverksamheten på ett sätt som gör att jag känner mig viktig och peppad. Vi som arbetar på fritids har ett viktigt jobb!
I början av boken finns en grundläggande beskrivning av elevers olika svårigheter och diagnoser. Författaren förklarar olika begrepp och ger exempel på vad svårigheterna kan innebära i praktiken. Boken tar upp vikten av kartläggning av behov hos elever för att kunna stötta alla på rätt sätt.
Jag känner mig taggad efter att ha läst boken och jag önskar att alla mina kollegor och all personal på våra fritidshem i landet tog sig tid att läsa den. Det skulle gynna våra elever! En bok som rekommenderas varmt till personal inom alla skolformer men också till föräldrar som vill ha lite ”kött på benen” så de kan kräva stöd åt sina barn.
Boken finns att köpa här.
Dela detta:
Under Boktips, Pedagogiska tips!, Skola
Lösenordsskyddad: Lågaffektivt bemötande eller inte?
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism, Kommunikation, Låg-affektivt bemötande
Viktiga frågor
Den 24 oktober skrev jag ett inlägg på min Facebook-sida Supermamsen:
”Viktiga frågor jag måste ställa för att inte allt ska spåra ur:
På vilken sida vill du ha smöret på mackan?
Får jag dra upp rullgardinen lite?
Är det okej om jag tänder lampan?
Hur mycket yoghurt får jag hälla upp i skålen?
Vilken sked vill du ha?
Vill du ha med dig honungsmelonen i skivor eller små bitar?
Funkar dom här strumporna eller sitter sömmarna fel?
Och många fler frågor.”
Sen bad jag mina läsare att fylla på med sina viktiga frågor. Detta är frågor som ställs för att undvika jobbiga situationer, känsloutbrott osv. Det handlar om att försöka undvika minor på minfältet och få en smidig tillvaro. Dessa frågor kan vara riktade till både små barn och tonåringar.
Här kommer några av de frågor som skrevs:
Såsen på pastan eller på sidan?
Äter du med oss eller på ditt rum?
Vad vill du äta idag?
Klarar du att komma ner en stund och hälsa på storasyster och hennes son? Eller ska jag bara hälsa från dig idag?
Vill du duscha ikväll eller morgon bitti?
Om vi ska iväg;
Är det ok att vi åker?
Vill du vara själv eller ha nån här?
Vid t ex skjuts till aktivitet: -Ska jag följa med dig in eller bara släppa av dig?
När ska jag väcka dig?
Vilken sorts äpplen ska vi köpa?
När kan jag borsta dina tänder?
Ska jag ta bort lapparna på kläderna?
Behöver du sofftid innan du går till skolan. Vill du att jag sitter med?
Är det okej att jag går in i ditt rum och samlar ihop tvätten?
Är det okej att jag går in i ditt rum och samlar ihop disken?
Idag när du kommer hem från skolan är boendestödet här. Du behöver bara hälsa. Du får delta i det vi gör. Du får gå in i ditt rum om du behöver egen tid.
Vill du stå bredvid mig och se så att jag brer smörgåsarna på rätt sätt?
På kvällen!
Har du ställt alarmet på klockan?
Har du förberett vad du behöver ha med dig till skolan?
Vilken tid vill du bli väckt om du inte vaknar av alarmet?
Behöver du ha något tvättat?
På morgonen!
Har du tagit din medicin?
Har du stoppat ner drickyoghurt i väskan?
I affären när den specifika yoghurten är slut. Kan jag köpa en annan smak bara den är slät?
Är det här glaset okej?
Får jag tända ett ljus en liten stund idag?
Ofta handlar det om att gissa:
– är du ledsen för att du vill ha juice?
Trött ?
Eller har du ont någonstans ?
Gjorde jag eller sa jag något fel ?
Är det något speciellt youtube-klipp du vill hinna se innan skolskjutsen går (så du börjar titta i tid)?
Går det bra att jag dammsuger, eller ska jag ta torrmoppen? (Beror på energitillgången)
Går det bra att du tar en vit tallrik, alla blå är smutsiga?
Vill du ha fryspannkakor eller fiskpinnar och pulvermos?
Ska jag dela din mat?
Äter du framför TV:n eller på ditt rum?
Ska jag skära bort två eller tre kanter på rostmackan?
Vill du ha röda eller blå sockar?
Får jag borsta dina tänder nu?
Hur mycket smör vill du ha på mackan?
Är ärmarna tillräcklig långa på den här tröjan så du kan använda den?
Sked eller gaffel?
Vill du ha ketchup på köttbullarna eller bara på pastan?
Vill du ha en hög eller låg tofs?
Kommentera gärna med dina viktiga frågor.
Dela detta:
Under ADD, ADHD, Anpassningar, autism
”Nödutgångar” och plan B
Jag tror att en av de många saker som skiljer mitt (och andra NPF-föräldrars) föräldraskap från ett ”normalt” föräldraskap är behovet av att alltid behöva ha en plan B eller en ”nödutgång”. Vi måste alltid tänka ”Om inte detta fungerar, vad gör vi då?”.
För några år sedan var det väldigt svårt för Calle att vara på landet. Vi fick knappt dit honom. Han hade då varit hemma från skolan i ett par år och hade låsningar när det gällde att ta sig hemifrån. Han trivdes bäst på sitt rum med sin dator. Då köpte vi en bärbar gamingdator att ta med till landet. Denna kunde han då gå undan med (en ”nödutgång”) när det blev för jobbigt. Bara vetskapen om att datorn fanns gjorde att det blev lättare att komma iväg.
Vi behöver också ha alternativa maträtter att ta fram om något av barnen inte får i sig maten. Vi behöver vara beredda att skjutsa om något av barnen inte fixar att ta sig iväg själv som planerat, vi måste revidera planer och försöka att i förväg se scenarier som kan uppstå. I somras när vi var på landet hela familjen hade vi i bakhuvudet att vi kanske skulle bli tvungna att dela upp oss om något av barnen absolut ville hem.
Vi har med oss en liten Heinzketchup i handväskan när vi ska ut och äta eftersom ett av barnen endast äter den ketchupsorten. Vi har också med oss laddade mobiler och hörlurar till barnen (de stora tar sina med sig själva).
En annan ”nödutgång” är att maken och jag byter av varandra när vi känner att vi inte kan behålla lugnet i en situation. Då får den andre ta över med lugn och förhoppningsvis positiv energi. Det är skönt att inte behöva stanna i en situation som man känner att man inte riktigt kan hantera på rätt sätt. Då är det bra med en ”vändplats” och en avbytare. Jag vet att alla inte har avbytare och jag beundrar alla er som kämpar ensamma.
Det finns många exempel på olika plan B och ”nödutgångar” men just nu kan jag inte komma på fler.
Vilka ”nödutgångar” har ni i er familj?
Dela detta:
Under Anpassningar, Diagnos, Vardag
supermamsen 