Etikettarkiv: diagnos

Anpassningar

wpid-20151025_102533.jpgLivet nu för tiden går mycket ut på anpassningar. Att anpassa oss efter vad C klarar av och inte klarar av. I helgen har vi varit på landet. Tanken var att hela vår familj skulle åka fredag till söndag tillsammans med min syster med familj och mina föräldrar.

Redan i början av veckan började C visa en oro för helgen. På torsdagen var oron väldigt stor och den resulterade i en jobbig morgon som ledde till att C fick ett bakslag och inte tog sig till hemmasittarskolan varken i torsdags eller i fredags.

Det är mina föräldrars landställe som de har haft i 11 år. C har varit där på somrar och lov nästan hela sitt liv. Förr var det inga problem att ta sig dit och vara där för C. Nuförtiden fungerar det inte. Jag har så svårt att vänja mig vid vårt ”nya liv”. Jag vill inte behöva vänja mig vid detta. Vad hände?

C fick stanna hemma i helgen. Hen sov hos en kompis lördag till söndag. Vi nöjde oss med en natt på landet. Det tar knappt två timmar att köra dit. C hade en bra helg hos sin kompis och var glad och nöjd.

Eftersom vi fick anpassa oss, och åka fyra av fem i familjen, så var jag först lite låg. Sen tänkte jag att okej, då får jag och maken passa på att verkligen mysa och umgås med syskonen.

Men 10-åringen satt inne i stugan hela dagen igår. Hen vägrade komma ut och kratta och höstfixa. Inte ens när vi lockade med familjekurra-gömma ville hen vara med. Jag kände mig så himla besviken. Kunde vi inte ha fått den tiden med 10-åringen? Varför ska det alltid vara något som strular?

wpid-20151025_102609.jpg6-åringen var glad och nöjd hela helgen. Hen krattade och eldade. Lekte kurra-gömma och sprang efter lillkusinen. Härligt att ett av våra barn mår bra i alla fall! Peppar peppar…

wpid-20151024_110116.jpg

Syskonen blev erbjudna att stanna på landet några dagar med mormor och morfar. 10-åringen ville tyvärr inte det men 6-åringen ska vara där några dagar. Skönt för hen!

Angående det där med anpassningar… Jag minns när vi påbörjade utredningen av C. Hen fick ingen diagnos i första vändan. Jag kommer ihåg att psykologen pratade om att ”ni måste anpassa”. Jag minns att jag sa ”Men kan inte du förklara för C att hen inte kan förhandla om allt och att det faktiskt är vi vuxna som oftast vet bäst och bestämmer”.

Nu har jag mer förstått tanken med dessa anpassningar. Det handlar om att skapa förutsättningar för C att slippa misslyckas. Det handlar om att hitta strategier för C att klara av vardagen och det handlar om att skapa rutiner som gör livet hanterbart för oss alla i familjen. Förr kunde jag mer se det som att C ”vann” i en förhandling eller en diskussion, men det är inte alls det som det handlar om. Det handlar om att C saknar vissa förmågor som de flesta andra människor har. C har väldigt svårt med förändringar. Om det sker en förändring blir C argsint. C har också svårt med krav. Krav kan leda till att C får en låsning eller blir väldigt orkeslös och trött.

Vi har ännu inte kommit fram till alla anpassningar som vi behöver göra. Att låta C stanna hemma från landet var en sak. Nu oroar vi oss lite för julen. Tanken är att vi alla ska fira jul på landet i år. Kanske måste vi fira jul hemma hos oss… Vi får se.

En sak som är lite jobbig är att jag och maken får mindre och mindre hjälp här hemma. Vi låter ju C slippa det mesta. Vi är nöjda om hen tar sig till hemmasittarskolan. Problemet är dock att syskonen inte heller vill hjälpa till då. Ibland känns det som om maken och jag har blivit en serviceinstans.

Anpassningar är ett måste. Det har jag verkligen börjat förstå… Men ibland blir det så tufft för alla runtomkring med dessa anpassningar. Det blir på bekostnad av syskonen eller mig och maken. Jag kan förstå att 10-åringen ibland tycker att livet är orättvist.

Vi är väldigt trötta nu maken och jag. Imorgon ska jag ha ett möte med chefen och säga att jag ska vara hemma resten av veckan i väntan på en läkartid.

Jag ska ta hand om mig själv och min familj. Ingenting är viktigare än det!

wpid-20151025_160038.jpg

9 kommentarer

Under Anpassningar, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Semester, Stress, Syskon

Tvära kast

Det är så jobbigt med dessa tvära kast!

Det är så jobbigt med dessa tvära kast!

Igår var C arg.

Idag vaknade C glad. Det märks direkt hur Cs dagsform är. C kom upp och åt gröt till frukost (hemmasittarläraren har sagt att hen måste äta frukost).

10-åringen mår fortfarande inte bra så vi skulle åka till Vårdcentralen och ta prover på morgonen. Med andra ord kunde jag köra C till hemmasittarskolan och även hämta C efter två timmar.

Jag satte på roliga låtar på Spotify för att vi skulle hålla humöret uppe. Jag har märkt att med humor kommer vi långt. C tycker om att skoja och skämta. Jag satte på låten ”Makalösa manicken” med Michael B Tretow och vi sjöng med alla tre (maken lämnade 6-åringen tidigt idag).

Vi åkte iväg. Allt flöt på. Men när vi kom fram till hemmasittarskolan vägrade C plötsligt hoppa ur bilen. Hen kröp ihop och gnällde.
”Vad f-n är detta?” tänkte jag. Jag kommer aldrig att vänja mig vid dessa tvära kast och pendlandet mellan hopp och förtvivlan.
Jag hoppade ur bilen och gick och öppnade Cs bildörr. Precis då kom en skolklass gående i ett långt led.
Jag sa ”Skynda dig ut nu annars blir det ju pinsamt!”.
C hoppade raskt ur bilen, log och gick till skolan. Var det inte jobbigt för C? Låtsades hen bara? Vilken tur att skolklassen kom just då. Undrar hur det hade gått annars…

När jag hämtade C efter två timmar sa hen ”Idag har det gått jättebra! Jag kände mig inte trött! Och jag har jobbat med matte!”

C har JOBBAT MED SKOLARBETE. Jag är så glad! Jag kan inte minnas när C jobbade med skolarbete sist. Jag känner en sådan lättnad. Mina ögon tåras nu när jag skriver om det. Jag vet att det kommer att komma bakslag. Det är något vi får räkna med. Det är så vårt liv ser ut. Men det är fantastiskt att C har jobbat och att C kände sig nöjd! Jag kan inte med ord beskriva hur jag känner just nu. Jag känner mig väldigt berörd.

Tänk att jag (och vissa andra) tampas med detta varje dag medan andra familjer puttrar på i sina liv (som dom säkert tycker är jobbiga ibland). Jag känner mig ibland avundsjuk men jag lär mig väldigt mycket av den situation vi är i.

Jag har på något sätt, i detta svåra, börjat hitta en styrka i mig själv. Jag känner mig inte lika mycket som ett offer längre. Jag har lättare för att hålla mig låg-affektiv. Troligen beror det på att hemmasittarläraren har tagit över en hel del av det tunga lasset. Jag känner mig lösningsinriktad och målmedveten. Jag kan inte påstå att jag mår bra. Detta tär oerhört mycket. Men jag börjar känna mig mer hoppfull! 🙂

Tvära kast är en del av vårt liv. Jag måste lära mig hantera dem!

3 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Vardag

Vi pendlar mellan hopp och förtvivlan

Vi måste hjälpa C hitta sin kraft och motivation!

Vi måste hjälpa C hitta sin kraft och motivation!

Igår hade C en bra dag. Hen var på hemmasittarskolan i två timmar. Det är rekord!

Idag är det en ny, och inte lika bra, dag.
Redan i sängen skulle C börja förhandla med mig:
”Jag kan bara gå en timme till hemmasittarskolan idag!”
”Nej! Du har kontrakt med dem att från och med denna vecka ska du vara där i två timmar!”
”Jag tänker inte vara där i två timmar! Då tänker jag inte gå dit alls! Är det bättre eller?”
”Nej, du ska gå dit. Du har ett kontrakt med lärarna där. Jag kan inte bestämma om du kan vara där en timme. Du får prata med dem när du kommer dit!”
Otroligt skönt att kunna säga så! Jag slipper förhandlingen.
”Men jag orkar inte cykla dit… Det är kallt… Då orkar jag inte… Kan inte du köra mig dit idag?”
”Ja, idag är jag ju hemma med 10-åringen så idag kan jag det faktiskt. Kom upp nu!”
”Och hämta mig? Jag orkar inte gå hem sen…”
”Ja, okej. Jag gör det IDAG! Kom och ät frukost nu!”
  Jag vet att jag curlar!
”Jag tänker inte äta frukost!”
”Men kom och ät frukost. Du vet att du måste äta något till medicinen!”

”Jag tar bara ett glas o´boy. Inget annat!”

Efter många om och men åkte vi iväg. När jag skulle släppa av C sa hen:
”Kom om en timme!”
”Nej, prata med lärarna. Messa mig en kvart innan jag ska vara här!”

C smällde igen bildörren.
Jag åkte hemåt och hann precis ta av mig skorna (jag hade inte hunnit äta frukost innan jag lämnade C och inte 10-åringen heller) då ringde hemmasittarläraren:
”Hej! Det är lika bra att du hämtar C!”
”Va? Nu?”

”Ja, hen är bara sur och tvär och jag tycker inte att hen ska komma hit utan frukost i magen. Och C vill inte ha här heller när vi erbjuder hen en macka”.
”Jaha… Vad händer imorgon då?”

”Ja, risken är stor att C inte kommer hit imorgon heller. Hen har vant sig vid att bestämma och ställa villkor. Man blir inte hemmasittare över en natt. Det här är en lång process som har pågått med C och er. Ligg lågt nu. Prata inte med C om detta så hoppas vi att det funkar imorgon.”

Jag åkte och hämtade C. När C hoppade in i bilen tittade hen inte ens på mig. Hen satt med luvan uppdragen så jag knappt såg ansiktet. När vi kom hem rusade C in i sitt rum och smällde igen dörren.

Detta pendlande mellan hopp och förtvivlan. Jag känner att vi är i ett spel som jag inte har någon kontroll över och att vi fortfarande måste komma åt roten.

Jag är så rädd! Vad jag förstår är detta den bästa hjälpen kommunen har att erbjuda. Vad gör vi om det inte fungerar? Vad händer då? Ska någon komma och ta mitt barn då…?

Denna maktlöshet och ovisshet tar all min energi. Vi simmar fortfarande i gelé. Det hade ju börjat bli några luftbubblor i gelén men nu känns den tjock igen.

Och denna svåra balans. C mår dåligt. Det är synd om C. C är ett barn. C behöver hjälp och pepp. C har en autismdiagnos (högfungerande) och är oflexibel.
Men C är också en kaxig tonåring som inte vet sitt eget bästa. Som försöker styra och bestämma som alla tonåringar gör. Vad är vad och hur ska jag bemöta det?

10 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola, Vardag

Mötet

Så vill jag att mina tre älskade barn ska känna!

Så vill jag att mina tre älskade barn ska känna!

Idag skulle vi ha mötet med stort M med hemmasittarläraren. Ett viktigt möte. C har varit negativ till planen hela tiden då hen vill gå på sin skola med bästa kompisen. Vi lyckades tyvärr inte få med oss C till mötet så maken och jag gick dit själva.

Jag blir så frustrerad när C inte vill ta emot den hjälp som hen erbjuds! Hur ska vi kunna hjälpa C när hen inte vill få hjälp? Jag blir tokig! Det känns alltid som om vi hamnar i en ond cirkel!

Mötet med hemmasittarläraren blev som en terapitimme för mig och maken. Vi fick prata av oss med någon som verkligen förstod vår situation. Det kändes jätteskönt! Hemmasittarläraren sa att när vi beskriver Cs väg till hemmasittande så är det urtypen av hemmasittare. Det kändes på något sätt skönt när han sa så. Då vet vi att vi inte har gjort fel. Olika omständigheter har gjort att det har blivit såhär. C har varit högfungerande och hållit ihop alla skolår. Sen när C började dippa så förstod ingen utan tog det som trots och lathet. Sen kraschade C och gav upp. Inte konstigt enligt hemmasittarläraren. Vi har bokat ny tid för möte nästa vecka och då ska vi försöka få med oss C. HOPPAS!

C hade ju en tom veckoplan den här veckan som C skulle fylla själv. Idag kom C inte iväg till skolan. Imorgon är det orientering och eftersom C inte har deltagit på idrotten alls den här terminen så vill C inte följa med på det. Det kan jag förstå!

Så nästa skoldag för C blir på onsdag. C sa idag att hen vill att vi ska skriva in lektioner och sätta upp mål åt hen. C tyckte att det kändes konstigt med en tom plan. Så nu har vi tillsammans med C satt upp mål igen. En lektion/dag onsdag och torsdag och två lektioner på fredag. Datatid har vi kopplat till frisk luft och rörelse istället för till skolan. Ingen rörelse/frisk luft = ingen datatid. C tyckte att det lät bra.

Nu har vi i alla fall testat helt kravlöst och vet att det inte heller passar C. Tillbaka till struktur och tydliga mål. Det som känns jobbigt är att mål kan leda till misslyckande. Jag vill inte att C ska känna att hen misslyckas! Vi kan inte göra annat än att försöka och försöka och försöka…..

Nu på kvällen har jag och maken varit på föräldramöte på Cs skola. Det kändes väldigt jobbigt! Vi fick sitta där och lyssna på vad som gäller med loggböcker, betyg, studieteknik osv. Stressen över allt C missar känns enorm. Jag önskar så att C också kunde gå till skolan och vara i skolan som alla andra barn i klassen. Det är en stor sorg att ha ett barn som inte mår bra. Och det är en ännu större sorg att som mamma inte lyckas hjälpa mitt barn.

Jag är så rädd för att C inte kommer att fixa detta läsår och gå vidare till 8:an. C skulle bryta ihop om hen fick gå om. Jag kan inte stressa och pressa C angående detta såklart men det oroar mig! Nu orkar C knappt en timme i skolan. Hur ska vi få C att orka mer….?

4 kommentarer

Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Skola

Nu bygger vi!

Vi måste bygga upp C!

Vi måste bygga upp C!

En dag som började väldigt jobbigt blev trots allt en riktigt bra dag.

Jag bestämde mig för att vara hemma och stötta C. Det är inte lätt att vara konsekvent. C hade själv ”villkorat” datorn med skolan och vi gjorde en ”deal” (”Imorgon ska jag gå!”, Ond cirkel).

Tyvärr misslyckades C idag och då blev det ingen dator. Det känns hemskt att straffa med datafritt men jag känner ändå att C måste känna tryggheten i att det blir som vi har sagt och bestämt. Jag tror dock att vi framöver låter bli att ”villkora” datorn. Om C KAN gå till skolan kommer C att gå till skolan oavsett hur vi gör. Vi måste ha mer tålamod och vänta på Cs KAN. C måste hitta sin inre motor och motivation igen.

Idag satt C och jag och tittade på TV, vi pratade, tog en promenad och C klippte sig. Hen blev så fin!
Vi gick till Friskis & Svettis och köpte ett månadskort så att C får prova på att träna lite mer där. Efter det träffade C en kompis och de lekte ute i ett par timmar. Den datafria dagen blev bra! Om C hade fått spela idag hade hen inte kommit utanför dörren.

Vi måste bygga upp C. Kärlek har jag mycket av men jag måste ha mer tålamod…

wpid-20150910_213228.jpg

1 kommentar

Under Dator, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Balans?

Åh vad svårt det är med balans just nu!

Jag vill att C ska vara en i gänget!

Jag vill att C ska vara en i gänget!

Idag skulle C ha fotografering i skolan. Jag ville VERKLIGEN att C skulle lyckas ta sig iväg. Jag vill inte se skolkatalogen där det står ”Frånvarande…..” . Jag vill att C ska vara en i klassen. En i gänget. Men idag orkade inte C. Det märktes direkt när jag skulle väcka hen. C kröp under täcket, vände ryggen till och vägrade gå upp. Jag försökte peppa och tjata lite. C sa ”Jag vill egentligen men jag KAN inte!”.

Det där har jag fortfarande svårt att förstå. Vadå vill men kan inte? Det är ju du som bestämmer?! Det är väl bara att gå upp och gå till skolan! (jag tänkte så men sa det inte högt). Jag vet ju att för C är det inte lätt. Det är just nu det svåraste som finns. Omöjligt för mig att förstå!

Jag gick på lite för hårt i morse och C blev ledsen. Jag blir så arg på mig själv!

Igår var C iväg med en kompis på Friskis & Svettis. C var hemifrån i flera timmar. Jättekul! Jag vill verkligen att C ska börja röra på sig och träffa kompisar. Det är, i mina ögon, minst lika viktigt som skolan. C var väldigt glad och nöjd när hen kom hem.

Men jag tror att det blev på bekostnad av dagens skola. Och idag var C iväg och lekte ute med några kompisar på eftermiddagen. Också kanonbra! Frisk luft, rörelse och vänner. Men det kommer att bli på bekostnad av skola imorgon, det märks redan. Skolan i all ära men jag kan ju inte förbjuda C att träffa vänner för att orka med skolan! Balansen blir så svår! Och jag är glad så fort C lämnar datorn (”Bojen”) en stund. Ännu gladare om C lämnar huset.

Vi hade som sagt ett lyckat möte med skolan igår. Vi har ännu inte sagt något om planen med hemmasittarläraren. Vi måste vänta på rätt tillfälle. Om det nu kommer ett sådant…?

Häftet från Skolverket som jag skrev om igår ger mig faktiskt lite styrka i att skolan har ett STORT ansvar att hjälpa C. Den förra skolan lämnade oss så ensamma och skuldbelade oss föräldrar känns det som.

wpid-20150907_095125-1.jpgEn utredning har ju visat att C ÄR I BEHOV AV STÖD. Nu är det upp till skolan att fixa det!

s. 16

s. 16

Jag tror att Cs hemmasittande till stor del (eller nästan helt) har skolrelaterade orsaker trots att gamla skolan inte såg någonting (”Det stora sveket från skolan”).

s. 21

s. 21

Vi kanske kan tvinga skolan att fixa en person som hämtar C på morgonen om vi inte får det att fungera!

s. 22

s. 22

Jag är livrädd för att om vi låter C vara hemma så fastnar C hemma igen i flera månader (”Klump i magen”). Jag orkar inte det! Vi måste se till att C sätter sin fot i skolan någon gång i veckan i alla fall. Jag vill inte ha bakslag!

Jag vet att vi måste skynda långsamt. Men jag känner ändå en stress i allt det här. C hamnar mer och mer efter kunskapsmässigt. ”Folk” säger att C kan jobba ikapp när hen mår bättre. Jag undrar hur C någonsin ska orka….

Idag gjorde vi ett misstag. Jag och maken var på 10-åringens föräldramöte nu på kvällen. Vi kom hem ca. kl. 20:30. Svärmor passade barnen. När vi kom hem trodde C att vi skulle titta på IDOL för det har vi gjort måndagar, tisdagar och onsdagar de senaste veckorna efter att vi har nattat 6-åringen. Idag blev klockan för mycket och maken skulle titta på fotboll. Så det gick inte. C bröt ihop och blev jättearg och besviken. Detta är något vi måste lära oss. Vi måste förbereda C på sånt! Detta är lite nytt för oss. Förr kunde C vara lite mer flexibel.

Jag önskar att det var lite lättare att hålla rätt balans i livet!

4 kommentarer

Under Ångest, Boktips, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Ond cirkel

Jag fick efter mycket om och men ut C på en kort promenad. Innan promenaden kände jag mig vissen. Trött. Slut.

Jag kände mig vissen!

Jag kände mig vissen!

Vi gick och pratade i solen. C höll min hand. Plötsligt ryckte hen ett löv från en buske och rev bort lite på det så det såg ut som ett hjärta.

Jag orkar!

Jag orkar!

Sen gav C hjärtat till mig, tittade på mig och sa ”Du är världens bästa mamma! Tack för att du hjälper mig!”
Jag blev alldeles rörd och fick ny energi. Det är just DÄRFÖR jag orkar och måste orka!

Att få C att röra på sig, gå ut och få frisk luft, är nästintill omöjligt. C säger att hen är för trött. Jag har sagt att hen får mer energi av ATT RÖRA PÅ SIG. Men nix. Det blir som en ond cirkel. C är för trött för att röra på sig men hen får ingen energi till att orka röra på sig för att hen inte rör på sig… Suck…

På promenaden berättade jag för C att jag hade ett nytt förslag gällande kopplingen skola/dator. Christina skrev en kommentar under mitt inlägg ”Imorgon ska jag gå!”. Jag snor hennes bra idé! C sa att om hen inte går imorgon så ska hen ha datafritt en hel vecka. Det nya förslaget är att om C inte går imorgon har hen datafritt tills C har varit i skolan igen. Alltså tills på måndag förhoppningsvis. Bra tänkt! Då blir det mer motiverande och inte lika hårt slag. C blev nöjd. Tack Christina! 🙂

Jag fick tag på LSS-handläggaren idag. Ännu en ond cirkel. De kan inte hjälpa C i skolan. Endast på fritiden. Handläggaren rekommenderade en grupp för tonåringar med asperger. En taxi skulle hämta C och köra hem C. Men hallå!? Det går ju inte. DET ÄR DET SOM ÄR PROBLEMET! C har svårt att komma hemifrån.

Och skolan kan ju inte hjälpa C om hen inte kommer TILL skolan. Och psykologen kan inte hjälpa C om hen inte kommer dit…

Googlade lite på KBT online och hittade en grupp för barn 8-12 år och en grupp för ungdomar 15-19 år. Men 13-14-åringar då? Vi hamnar i kläm hela tiden.

Hur kan det finnas en så stor grupp som kommer i kläm hela tiden? Något är fel någonstans i samhället!

ALLT känns just nu som en ond cirkel.

6 kommentarer

Under Ångest, Dator, Diagnos, Skola, Stress, Vardag

”Små barn små problem stora barn stora problem!”

Vi föräldrar känner oss så ensamma i detta! Hur ska vi hjälpa vårt barn?

Vi föräldrar känner oss så ensamma i detta! Hur ska vi hjälpa vårt barn?


”Små barn små problem stora barn stora problem!” När mina barn var små och folk sa så blev jag så himla irriterad! Jag fick inte sova på natten, C gjorde motstånd, syskonbråk (slagsmål)… Ja ni vet hur det är… För mig var det stora problem på den tiden. Jag behövde min sömn och det tärde att alltid behöva tjata och diskutera (förhandla) med C (och i viss mån syskonen). Jag blev tokig på allt bråkande! Tjatande! Gnatande! Gnällande!

Nu låter det som att mitt liv alltid har varit pest och pina. Så är det inte såklart! Vi har haft väldigt många fina stunder (och har fortfarande) med vår familj. Vi har busat, skrattat åkt på utflykter och semesterresor. Det finns mycket kärlek i vår familj.

Men vi har en stark motståndsrörelse i huset bestående av tre barn. Ledaren är C. De andra hakar på, härmar… Provocerar, retar…

Förr, när barnen var små, var det ändå lättare att hantera dem (det tyckte jag inte då!). Jag kunde få in barnet i duschen trots att det inte ville, jag kunde få med mig barnet till förskolan/skolan trots att det inte ville. Jag kunde distrahera eller avleda bråk mellan barnen ibland.

Men nu… Oj oj oj… Om C inte VILL gå till skolan. Då går inte C till skolan. PUNKT.
Jag kan inte tjata mig till att hen ska gå.

Idag är det återigen ett bakslag. C sade redan i sängen att hen inte tänkte gå idag. Att hen inte orkade (”Dagsform”).
Jag ville skrika rakt ut ”Men för i helvete! Du var hemma i måndags. Gick EN lektion igår som knappt var en riktig lektion för det var klassråd och mentorstid! Och så säger du att du är för trött för att gå idag. För trött? Hur kan du vara för trött?! Du gör ju ingenting! Gå upp ur sängen och klä på dig! Skärp dig!”
Jag sa inte riktigt så. Men jag var inte helt lugn heller. Jag sa att vi måste försöka hålla schemat (”Vi har en plan”) och att vi måste få till det med skolan. Att om C inte går dit kanske de säger att C ska gå i en annan skola som kan hjälpa hen bättre. Det vill absolut inte C! C vill gå med sin kompis.

Det hela slutade med att C grät och sa att jag inte förstår hur trött hen är. Att ingen förstår.

Åh vad svårt detta är! Jag ville ju motivera C! Istället fick jag C att känna sig dålig och ensam i sin jobbiga värld. Hur ska jag göra rätt? Blir tokig snart!

Jag har idag försökt få kontakt med LSS-handläggaren i kommunen. Typiskt nog var hon hemma sjuk.
Jag passade också på att ringa barnspykriatrin och se om en läkare kan sjukskriva C ett tag så vi slipper den där pressen med skolplikt. Kom till en telefonsvarare.

Funderar på KBT online… Har hört att det finns men vet inget om det. Det ska jag kolla upp!

Det känns som om jag försöker springa i gyttja (eller ”simma i gelé”). Vi kommer ingenstans! C mår inte bättre. Skolan går möjligtvis lite bättre men… Fan vad jag HATAR att det ska vara så här!

Idag har C och jag gått en promenad i regnet (fick ut C efter mycket tjat) och så har vi tittat på en film. Nu sitter C vid datorn igen (”Den där datorn…”, ”Bojen”)

Det som stör mig är att ”folk” hade rätt.
Små barn små problem. STORA BARN STORA PROBLEM.

4 kommentarer

Under Ångest, Diagnos, Hemmasittare, Skola, Vardag

Vi har en plan

wpid-20150830_163057.jpg

Förra veckan nådde C ett viktigt delmål. Så skönt! Men vi kan inte ta för givet att kommande vecka kommer att fungera för det. Nu på kvällen märker jag att Cs oro kommer krypande. Att det ska vara så svårt att ta sig till skolan! För mig, som har tyckt om skolan (mer eller mindre i alla fall), så är det så svårt att förstå hur skolan kan vara en så ångestladdad plats. Jag är så rädd för att C ska falla igen.

Den förra skolan var inte anpassad alls efter C (vilket framkom först lite i 5:an men fullt ut i 6:an när C blev hemmasittare). Den här skolan har en vetskap som den förra skolan inte hade, att C har högfungerande autism (asperger). C fick sin diagnos i början av sommaren. Med andra ord borde förutsättningarna för en lyckad skolgång vara så mycket bättre nu. Hoppas det! Ännu så länge känner jag dock att jag har behövt berätta för mentorerna hur de ska tänka (”Kunskapshålet i skolan”). Så ska det inte vara tycker jag!

C tog ett eget initiativ idag och fick med sig tre kompisar till simhallen. De hade haft jättekul! C var helt slut när hen kom hem. Jag hoppas att denna trötthet inte drabbar morgondagens skola. C var i väg i över tre timmar med kompisarna. Jag är så glad att C har kompisar och att hen inte är utanför.

Nu har C och jag gjort en plan. Eftersom skolan ännu inte har kallat oss till ett elevhälsovårdsmöte och vi (rektorn?) inte har gjort en officiell anpassad studiegång så kör vi vårt eget race. Jag har gjort ett litet veckoschema åt C som vi sitter och fyller i tillsammans och sätter upp veckans mål.

C får vara med och bestämma och tänka hur mycket hen tror att hen orkar. Jag vill inte pressa nu i början. Det ska vara som en inskolning. Vi ökar på lite i taget. Jag vill inte att C ska stirra sig blind på de lektioner hen missar (som alla kompisar har på sitt schema). Det är bättre att C bara ser de lektioner hen ska gå på. På det sättet kan C känna att hen lyckas varje dag tänker jag.

Förra veckan gick C i skolan 1 timme/dag måndag-torsdag med inplanerad ledig fredag. Kommande vecka lägger vi på någon timme. Jag tycker att det är bra att vi lägger till något ämne så att C får träffa alla nya lärare i lugn takt de närmsta veckorna. Inplanerad ledig fredag även kommande vecka. De timmar vi har bestämt att C ska vara ledig anmäler jag hen som frånvarande så att hen får giltig frånvaro. Jag tror inte att vi kan köra från 0 till 100. Detta får ta tid.

Vår plan!

Vår plan!

Mitt mål (som jag har satt upp för mig själv utan att prata med någon om det) är att det framåt höstlovet ska vara en någotsånär fungerande skolgång för C. Det kanske är högt siktat! Men vi måste ha ett mål. Jag tror inte att C någonsin kommer att kunna (orka) gå i skolan alla timmar som hen borde gå enligt klasschemat. Vi får se framöver…

På onsdag kommer C att få en belöning som hen har önskat sig. Hen ska få köpa ett nytt dataspel. Jag vet inte om vi gör rätt eller fel som belönar (mutar?) men vi gör så nu. Svårt att veta hur man ska göra!

Nu hoppas vi att vår plan för veckan håller! Nu håller vi tummarna igen!

2 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola

Kunskapshålet i skolan

Jag orkar inte fylla skolans kunskapshål!

Jag orkar inte fylla skolans kunskapshål!

Efter Cs förra läsår, som knappt blev ett läsår utan ett hemmaår, så känner jag mig väldigt besviken på DEN skolan som C gick i (”Det stora sveket från skolan”).

De senaste två månaderna har jag gått med i olika grupper på nätet om hemmasittare, barn i behov av stöd, asperger osv. Nu känner jag mig mer besviken på svenska skolan som helhet (det finns säkert positiva undantag). Vi är väldigt många som kämpar med/mot skolor på olika sätt.

I grupperna läser jag inlägg från många om att skolan inte möter upp på rätt sätt, skolan har ingen förståelse och ingen kunskap. Självklart har alla barn sina individuella behov men skolan borde ju ändå ha en kunskapsbas om NPF-diagnoser. Det finns ju ändå generella saker som gäller de flesta barnen med diagnos och som gynnar ALLA barn. Tydlighet t ex. Att i förväg få veta vad man ska göra, var, med vem och hur länge. Inte ens denna baskunskap verkade Cs nya skola ha trots bra magkänsla på mötet med mentorerna.

Jag har nu mailat, ringt och skickat sms. NU verkar de förstå. Men borde de inte redan veta? C kan ju inte vara den första eleven med en funktionsnedsättning på skolan.

Ingår inte kunskap om NPF i lärarutbildningen? Jag HOPPAS att det gör det! Vi föräldrar till dessa barn sliter hela tiden. Vi förbereder, fixar, ”curlar” (om man vill kalla det så), vi stöttar, hjälper, tröstar, går på möten… Att vi dessutom måste utbilda lärare i hur de ska bemöta våra barn är helt galet. Vi borde kunna räkna med att bara vårt barn kommer till skolan (vilket inte är så bara för ett barn som inte har varit i skolan på väldigt länge…) så möter lärarna upp på rätt sätt och tar över. Vi ska kunna åka och jobba och ägna oss åt annat tills barnen kommer hem igen. Vi borde inte behöva lära lärarna.

Den dagliga oron om C kommer att gå till skolan eller inte (”Klump i magen”) kompletteras av oro över om Cs lärare möter upp på rätt sätt så att C får en bra dag och kan ta sig till skolan även nästa dag.
Jag vill inte behöva lägga energi på den oron!

Skolorna har inkludering som fint ledord. Tanken är god men då får de se till att ta hand om alla barn de får! Om skolan ska vara färgstark med olika individer med olika behov så får det inte finnas ett kunskapshål!

Något jag också har läst i andras inlägg är oförstående föräldrar till andra barn. Om mitt barn med NPF har svårt med kontakt och att få vänner så vore det ju underbart om något barns förälder mötte upp och kunde hjälpa till lite. Om mitt barn bara kan leka hemma i bekant miljö så kanske kompisen alltid kan få följa med hem till oss.Det behövs mer förståelse på alla plan i samhället!

Nu har vi tur för C är väldigt social och vill träffa vänner. C kan ta sig iväg till självvalda ställen (simhall, kompis, skateparken). Det är mest orken som tryter…

Jag vill inte behöva vara den som fyller kunskapshålet i skolan. Andra föräldrar som kämpar med sina barn borde inte behöva vara de som lägger energi på detta. Skolan måste börja ta sitt ansvar. Vi ska inte behöva känna oss hotade av anmälan till socialtjänsten, LVU osv.

Om vårt ansvar ligger i att få vara barn till skolan (”utanför”)  så får skolan faktiskt se till att våra barn vill och klarar av att vara där!

9 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Skola, Stress, Vardag