Tänk om det här är den lätta delen i mitt liv. Jag vet ingenting om framtiden. Jag bara klagar och gnäller på nuet.
Jag måste kanske tänka om…
Tänka att nu är det så här och det är inte så illa! För vem vet vad som händer imorgon…
Trots att livet känns tungt just nu ska jag verkligen försöka uppskatta allt jag har. Jag har mycket att vara lycklig över. Egentligen. Jag får inte glömma det!
Postat med WordPress för Android
Vi måste hitta rätt verktyg för att få familjen att fungera!
Idag blev det ett bakslag för C. Alltid lika tungt när det händer! 😦 Jag försökte följa mitt ”recept” i morse men idag fungerade det inte.
Hemmasittarläraren sa att det inte är så konstigt att C får ett bakslag. Hen har ju kämpat på så bra! Förmodligen är C väldigt trött nu och behöver en paus. Jag blir bara SÅ OROLIG när C är hemma! Men att C är hemma idag betyder inte att det inte fungerar imorgon! Så sa hemmasittarläraren. Jag måste försöka slappna av!
Vi hade ett utvärderings- och planeringsmöte med hemmasittarläraren i tisdags. Han sa att C gör stora framsteg och är väldigt nöjd med hens utveckling. Typiskt att det kommer ett bakslag nu då!
Men vilken utveckling C har gjort! Nu går hen 2 timmar/dag till hemmasittarskolan. Efter höstlovet ska vi öka till 3 timmar/dag. Förut tyckte C att en timme var för mycket… På en hel vecka!
10-åringen mår fortfarande dåligt. Jag var hemma med hen i tisdags. Igår var jag med 10-åringen i skolan hela dagen. Idag var jag hos psykologen på förmiddagen och efter det åkte jag till 10-åringen och var med hen resten av skoldagen. Imorgon ska jag följa med hen till skolan hela dagen.
Hos psykologen pratade jag mycket om C så klart! Men även om 10-åringen och min och makens relation. Det är tufft att vårda ett förhållande när all tid och energi måste läggas på annat. Hela förhållandet hamnar lite på undantag. Barnen måste komma först hela tiden.
Psykologen rekommenderade parterapi. Det är säkert jättenyttigt i den situation vi är i. Däremot undrar jag hur vi ska hitta den tiden?
Psykologen pratade mycket om att det är viktigt att maken och jag har en stadig bas tillsammans. Jag kan inte påstå att basen är så stadig just nu… Vi är båda trötta och labila.
Hela mitt jag kretsar kring att ”fixa” vår familj. Jag går ”all in”. Jag läser böcker, bloggar (både skriver själv och läser andras), jag pratar av mig osv. Detta äter upp mig. Och jag överför alla mina tankar och idéer till en övertrött make. Jag tipsar om bloggar och låg-affektivt bemötande så fort han sätter foten innanför dörren. Jag spammar honom med olika länkar. Och då drunknar han i allt.
Vi måste hitta ett sätt att ”fixa” vår familj tillsammans och utan att det äter upp oss. Men hur?
Jag fick ett mail från chefen idag. Hon ville prata lite med mig om mina arbetsuppgifter och stämma av lite hur jag mår. Jag kan förstå henne! Var och varannan dag ringer jag på morgonen och säger att jag måste stanna hemma.
Jag funderar allvarligt på att försöka bli sjukskriven ett tag. Jag måste hålla ihop och orka. Jag och maken måste hitta basen igen. Jag vill inte förlora oss i kaoset.
Det är lite väl mycket nu…
Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Stress
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Under förälder, Hemmasittare, Skola, Syskon
Omtanke är så fint! ❤
Jag träffade en granne häromveckan. Hon är pensionär och hemma mycket på dagarna. Hon hade märkt att Cs rullgardin oftast är helt nerdragen på dagarna och undrade hur det var med oss. Jag pratade med henne någon gång i våras så hon vet lite hur det har varit.
Den här gången förklarade jag lite mer. Hon verkade så intresserad. Jag berättade om hur förra skolan behandlade C och om att hen har fått en diagnos nu. Jag berättade att C sakta försöker kämpa sig tillbaka till en fungerande skolgång.
Plötsligt började grannen gråta. Hon kramade mig och sa ”Åh jag brukar se er. Ni är en så fin familj! Förr såg jag C ute med en fotboll, kickbike eller på studsmattan med sina syskon. Nu ser jag nästan aldrig C. Jag är så ledsen för er skull!”.
Under ytan…
Då började jag också gråta. Det kändes skönt! Vi stod och kramades en stund. Min gulliga granne frågade om hon kan hjälpa till på något sätt. Så snällt och omtänksamt! Men jag kunde inte komma på något…
I helgen har vi eldat och höststädat tomten och jag har tvättat fönster. Igår tog jag en skön pratpromenad med en nära vän. Det ger så mycket energi att träffa henne! 🙂
Idag har vi tagit rekord när det gäller C!
Det är måndag = extra svår dag. Men C tog sig iväg. SJÄLV! Och idag ska C vara på hemmasittarskolan i två timmar. Hoppas det fungerar!
Jag är hemma med 10-åringen som fortfarande känner sig dålig. Jag är orolig för 10-åringen. Jag tror att hen kanske är lite sjuk. Men under ytan är det nog något annat. Jag vet att hen lider av hur vi har det här hemma. Av Cs låsningar och ångest. Av att vi lägger så mycket tid på C. Av att C aldrig kan se någon annans perspektiv utan kör sitt ”race”.
Återigen har jag försökt få 10-åringen att prata med kuratorn på skolan. Men hen vägrar. Hen stänger in sig och säger bara ”ALLT är jobbigt!”. Men hen kan/vill inte prata mer om det.
Jag har anmält 10-åringen och mig till en kurs för syskon på Aspergercenter. Det är 6 tillfällen då 10-åringen får träffa andra som har syskon med NPF. Jag har ännu inte fått bekräftat att vi har fått en plats. Men jag hoppas det!
C och 10-åringen har mest suttit vid varsin dator i helgen. När de sitter där är det lugnt i huset… Men jag får samtidigt dåligt samvete när jag låter dem sitta där.
6-åringen har hjälpt till på tomten och försökt sysselsätta sig med att rita, titta på TV osv. Hen kommer också i kläm ibland. Vi har ju en massa ”måsten” att hinna med…
Nu när vi ändå är hemma får jag passa på att umgås lite med min älskade 10-åring. ❤
Sen ska jag dammsuga! 😉
Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Syskon, Vardag
Det blir så många ringar på vattnet och det påverkar hela familjen!
Det är helt galet! I morse klagade 10-åringen på att hen inte mådde bra. Att hen kände sig sjuk. Både jag och maken ifrågasatte 10-åringen. ”Mår du VERKLIGEN dåligt? Kom och ät frukost nu! Upp ur sängen! Du har ingen feber!” osv.
Det slutade med att 10-åringen grät och sa ”Jag mår verkligen dåligt! Varför tror ni inte på mig?”.
Vad håller vi på med egentligen? Är vi så rädda för att få en hemmasittare till att vi inte ens vågar låta ett barn vara hemma när barnet är sjukt?
Det slutade i alla fall med att 10-åringen fick vara hemma med maken idag. C var ju också hemma större delen av dagen men tog sig en timme till hemmasittarskolan i alla fall.
Jag tycker synd om 10-åringen. Vi räknar på något sätt bara med att hen ska fungera. Hen gör läxan på fritids på läxhjälpen för att slippa ta hem den, hen packar sina gympakläder, borstar sina tänder, kommer i säng… Egentligen är det bara en sak som är riktigt jobbig med 10-åringen och det är att hen är så morgontrött och morgonsur.
Det är svårt att hinna med att ge 10-åringen det hen behöver. 6-åringen är aktiv och pratglad och tar sin plats. Men 10-åringen försvinner till sitt rum och stänger dörren.
10-åringen tycker att vi är orättvisa. Att vi alltid tar Cs parti och låter C slippa en massa jobbiga saker. Jag försöker förklara för 10-åringen att det inte är för att vi vill vara orättvisa. Det är för att C inte orkar. Vi försöker förklara för 10-åringen att vi skulle vara orättvisa om vi inte gav 10-åringen ansvar och möjlighet att lära sig saker. C måste ju ta igen allt sen någon gång! 10-åringen köper inte vår förklaring. Än. Men jag hoppas hen förstår framöver.
När jag skaffade barn var det inte riktigt denna bild jag hade byggt upp av hur familjelivet skulle vara. Jag älskar min familj över allt annat. Men det är tufft. Och mycket svårare att vara förälder än jag trodde. Jag kan ibland lite bittert känna att jag blev snuvad på den dröm jag hade om en familj som har det bra tillsammans med lugn och harmoni. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vi skulle få kämpa så som vi gör. Framförallt inte kämpa med sånt som är så självklart i andra familjer.
Jag förstår att de flesta kanske inte känner lugn och harmoni när de är i barnkarusellen. Men många har nog lite mer lugn än vi i alla fall…
Jag känner mig så otillräcklig. Det blir så många ringar på vattnet…
Under Diagnos, förälder, Hemmasittare, Syskon
Jag vill vara en supermamma! Men jag orkar inte alltid vara det…
Jag vill så gärna skapa bra förutsättningar för mina tre barn. Jag vill bygga upp deras självkänsla och att de ska känna sig trygga. Jag hjälper dem, curlar ibland, pratar med dem, lyssnar på dem, gosar med dem, tröstar dem, älskar dem… Jag försöker vara lugn, låg-affektiv, pedagogisk och tålmodig. Jag försöker låta bli att höja rösten. Jag försöker låta bli att skuldbelägga och anklaga. Jag försöker se saker ur mina barns perspektiv. Jag vägleder dem och lär dem saker om livet.
Jag ringer skolan och försöker få dem att förstå vad mina barn behöver stöd med. Jag går på olika möten för att skapa förutsättningar för att hjälpa mina barn… Jag messar och jag mailar – överallt känns det som – för att vi ska göra framsteg. Jag läser böcker, bloggar och andra tips. Suger in all information. Bearbetar och FÖRSÖKER göra ”rätt”.
Men….
Ibland brister jag.
Ibland skriker jag.
Ibland skuldbelägger jag.
Ibland anklagar jag.
Ibland har jag noll tålamod.
Jag är bara människa. En människa som lever med mycket psykisk press och oro. Som vaknar klockan 4 på morgonen alldeles för ofta och börjar grubbla och kan inte somna om. En människa som knappt har näsan över vattenytan.
IBLAND ORKAR JAG INTE VARA EN SUPERMAMMA!
Orkar du?
Det var därför C slutade gå till skolan. C löste ett problem som ingen såg och förstod. Klok unge jag har! ❤
Nu är det helg i huset och det är så tydligt att barnens behov är väldigt olika. 10-åringen har varit på kalas och ska sova över hos en kompis i natt. Imorgon har 10-åringen match. Full rulle hela helgen!
6-åringen tjatar om att hen vill leka med en kompis men jag orkar inte hålla på och ringa runt… Vi har i alla fall varit iväg och köpt skor till 6-åringen och gått två hundpromenader så lite stimulans har hen fått.
Jag lyckades få med alla tre barnen på förmiddagspromenaden. Vi var ute en timme. Jag är så glad att även C följde med. Fast hen klagade då och då på att hen var trött och ville vända eller gå en kortare promenad.
Egentligen behöver C också köpa skor. Innegympaskor till Friskis & Svettis. Men C orkade inte idag. Undrar när hen ska orka för det börjar bli lite akut…
Idag har 6-åringen lekt skola. Övat på att skriva siffror och räknat lite enkla +-tal. 6-åringen längtar efter läxor. Det gör faktiskt inte jag. Läxor fungerade inte alls för C. Det var en evig kamp med gråt och tårar. Det fungerar okej för 10-åringen. Men jag tror även hen skulle tycka att det vore skönt att göra jobbet klart i skolan och sen vara ledig som vi vuxna är när vi kommer hem (oftast från jobb i alla fall, men ledig kan jag nog inte kalla min tid 😉 ) En i huset leker skola och den andra får en ångestattack bara ordet ”skola” nämns! Skolpressen blev så stor att C slutade gå dit. Så olika det kan vara!
Nu blir det myskväll med film och godis för mig och 6-åringen. 10-åringen ska ju till sin kompis och C lär nog stanna vid datorn större delen av kvällen. Maken är iväg med en kompis och samlar välbehövlig energi.
Även om våra helger kan vara jobbiga ibland så är det ändå vilsamt om man jämför med vardagens klump i magen och den ständiga oron för bakslag.
En helg utan krav och måsten för C är en lugn helg! Skoköp får vi ta en annan dag! 🙂
Skogspromenaden gav energi! Hoppas C också kände det!
Under Diagnos, Hemmasittare, Syskon, Vardag
C måste få växa i sin egen takt!
Jag vet att vi måste skynda långsamt. Inte stressa och pressa. Men jag blir tokig! Det går ju i snigelfart. Jag är i ju för sig glad ATT det går. Om så bara 30 minuter för C i skolan på hela veckan.
30 minuter är lite i tid, men det är mycket i möda, och det är oerhört viktigt att det finns någon anknytning till klassen och till skolan. Det känns lite lättare att ta helg nu när C har varit i skolan även denna vecka. Skolan verkar fortfarande inte riktigt förstå och jag känner mig lite besviken över att de inte har hört av sig alls under veckan för att fråga hur C mår och hur det går… (”Kunskapshålet i skolan”)
Snigelfart är inte min grej. Inte ovisshet heller. Jag vill kunna veta. Jag vill kunna påverka. Men jag kan inte det! Varje dag måste jag vakna med den där oron. Så jobbigt för mig! Så jobbigt för C! För oss alla i familjen. Värst för C såklart!
Den där stressen över vad C missar i skolan är tung att bära. Vi får hem arbetsscheman och veckoplaneringar som visar vad alla de andra eleverna jobbar med. C jobbar inte alls… Men det kommer väl. Med oro och ångest i kroppen är det inte lätt att lära sig. Vi måste ha tålamod och låta det ta tid. Ge mig tålamod!
Nu är vi hundvakter i en vecka. Det har ju varit svårt för C att ta sig hemifrån för att få frisk luft. Men idag var C ute med hunden själv i en timme efter lunch. Härligt! Egentligen vore hund bra att ha men det skulle vi aldrig hinna med. Perfekt att kunna låna ibland.
Nu är det återigen två ladda-batterierna-dagar för alla i familjen! Skönt!
Tiden rusar! Visst var det nyss måndag morgon?!
Jag sopar banan!
C har inte varit i skolan på hela veckan. Det har bara inte gått. Stor ångest och många tårar. C har känt sig misslyckad och dålig.
C har vilat hemma. Tittat på TV, spelat och försökt ta en daglig promenad runt kvarteret.
Idag kändes det extra viktigt att C kom iväg en stund. Jag är livrädd för att C ska bli hemma en hel vecka. Sikta på måndag (”Imorgon ska jag gå!”). Misslyckas. Inte kunna gå på tisdag. Och så är vi där igen. I en snurr av ångest…. Orkar inte det! Vill inte!
Så idag har jag försökt stärka, peppa och hjälpa C så mycket jag bara kan.
C tog faktiskt sin ta-vid-behov-medicin mot oro. C åt frukost.
Nu sitter jag i bilen på skolans parkering och väntar. C är i skolan. 🙂
Hen ska bara vara där i 30 minuter på mentorstid. Jag lovade C att vänta och köra hem hen innan jag åker till jobbet.
Om så bara en lilltå finns kvar i skolvärlden är jag glad. Lite kontakt måste C ha. Inte fastna helt i hemmasittandet.
Curlar jag? Det verkar som vissa tycker det. En 13-åring måste kunna ta lite eget ansvar.
Men min 13-åring kan inte det JUST NU. Min 13-åring behöver mer hjälp i vardagen än andra barn. Min 13-åring vill vara som alla andra men klarar/orkar inte det. Oron och ångesten tar för mycket energi men även aspergern har jag förstått (”Ny kunskap”).
Jag struntar i om ”folk” tycker att jag curlar! Om det hjälper mitt barn att lyckas kommer jag att sopa banan varje dag! PUNKT.
Postat med WordPress för Android
 | Ingrid om Här är jag! |
 | Lisa K om Om boken ”Pusselfamiljen… |
 | supermamsen om Det kan bli bra! |
| Lisa K om Det kan bli bra! |
| supermamsen om Det kan bli bra! |
Åsa Anevik bloggar om utveckling, lärande, digitalitet och kreativitet i bildundervisning, fritidshem och skola
Om funktionsvarianter, olikheter och samhällsutmaningar. Och om hästar och ridning.
Just another WordPress.com site
Mathilda är autistisk. Eller kanske har hon autism. Vi har Mathilda, och hon är underbar!
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 