Etikettarkiv: NPF

Fan att jag måste bli påmind

(Bilden är från Messenger.)

Just nu är vi i den jobbiga processen att söka omvårdnadsbidrag. Vi hade tidigare beviljat vårdbidrag till och med mars 2021 men på grund av nya regler måste vi söka om.

Jag skickade in ansökan för våra tre barn i augusti. Nu i veckan fick vi äntligen ett brev med en tid för telefonintervju. Kvinnan på Försäkringskassan sa att jag skulle förbereda mig inför intervjun genom att fundera över i vilka situationer mina barn behöver stöd samt hur mycket tid det tar i anspråk.

I morse vaknade jag ca. kl. 7:20 och kunde inte somna om. Istället gick jag upp och satte mig i soffan med laptopen i knät för att skriva om mina barn.

Jag har:
Calle 18 år med asperger/autism nivå 1. Han har varit hemmasittare i mer eller mindre 5,5 år. Tar anti-depressiv medicin.

Jag har Emil 15 år med adhd huvudsakligen ouppmärksam form/add med autistiska drag och arfid (selektivt ätande). Tar anti-depressiv medicin. Mycket hög problematisk skolfrånvaro i tre år.

Jag har Linnéa 11 år med medelsvår ADHD kombinerad form och delvis selektivt ätande. Tar ADHD-medicin.

Alla tre tar melatonin.

Som förälder till dessa fantastiska barn försöker jag att glädjas åt och lägga fokus på de saker som fungerar, hur små sakerna än må vara. Jag försöker se små myrsteg framåt och våra små vardagsmirakel. Jag jobbar med mina tankar och med acceptans. Det är som det är och detta är mitt liv.

Nu med kravet på mig att pränta ner allt vi gör blir jag alldeles matt. Fan att jag måste bli påmind! När jag sitter och skriver börjar tårarna rinna. Hur 17 orkar vi allt detta egentligen? Hur länge till måste vi orka? Orden på pappret, mitt liv, föder en uppgivenhet. Skit också! Jag vill ju vara glad över och lägga fokus på att Calle, 18 år, en gång den här veckan faktiskt fixade frukost själv. Det brukar han aldrig göra. Jag vill vara glad över att Emil, 15 år,  förra veckan komihåg sin medicin två gånger. Jag vill lägga fokus på att Emil en gång efter årsskiftet har träffat en kompis. Jag vill lägga fokus på att Linnéa cyklade till och från skolan själv två dagar förra veckan. Jag vill lägga fokus på våra mirakel!

Jag inser att just dessa glädjande undantagsfall, som jag egentligen vill lägga fokus på, kan jag inte ens nämna i intervjun. Om jag nämner det kanske kvinnan tror att det alltid fungerar och det gör det verkligen inte. Alltså måste jag berätta om hur vi varje vardag försöker få upp våra killar ur sängen. Att det ofta tar två timmar att väcka Emil. Att inget av våra tre barn ställer en väckarklocka och kommer upp själv. Att alla behöver hjälp med alla måltider. Att alla behöver skjuts till skolan. Att killarna har ca 90-95% skolfrånvaro. Att Emil har ångest vissa dagar så vi måste vara hemma från jobbet och stötta honom. Att vi behöver påminna våra barn om duschning och medicin. Att de behöver en Time Timer på morgonen. Att killarna inte äter något när de är hemma en skoldag utan är vrålhungriga när vi kommer hem från jobbet. Att våra barn inte har några hushållssysslor. Att vi måste hjälpa och stötta om de ska städa sina egna rum. Att Emil aldrig har åkt buss själv. Att vi måste laga flera maträtter varje dag. Att inget av våra barn kan göra läxa/skolarbete hemma utan konstant stöd. Att det tar en evighet att natta Linnéa. Att vi ofta har flera möten i veckan för våra barn. Att både jag och maken har gått ner i arbetstid för att kunna stötta våra barn. Att vi i nästan varje moment måste vara dirigenter/hjälpjag åt våra barn. Och mycket mer… Jag skickade in en bilaga på flera sidor med ansökan och kvinnan sa att intervjun skulle utgå från den. Jag hade hoppats slippa den dränerande intervjun.

Tänk om jag börjar gråta under intervjun som jag gjorde förra gången. Tänk om hon misstror mig? Tänk om hon inte förstår hur mycket vi sliter… Att söka omvårdnadsbidrag tär. Det är så oerhört tungt att behöva rabbla allt det jobbiga. Jag hoppas att intervjun går bra och att hon ser vilket jobb jag (och maken) gör varje dag. Det är tur att jag inte tvingas tänka på allt detta jämt – då hade jag aldrig orkat!

20 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare, Vardag

Om boken ”Specialpedagogik för fritids – En grundbok”

Jag har läst boken ”Specialpedagogik för fritids – En grundbok” av Annelie Karlsson (Studentlitteratur, 2020). Annelie är utbildad specialpedagog och hon handleder och utbildar om särskilda behov, tydliggörande pedagogik och lågaffektivt bemötande.

Till yrket är jag lärare i fritidshem (fritidspedagog) och då jag har tre egna barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) brinner jag för att skapa ett fritids som ger förutsättningar för alla mina elever.

”När de barn som behöver mycket stöd får ett fritids som fungerar bättre sänks orosnivån i hela gruppen” (s. 11)

Boken är lättläst med många konkreta exempel på anpassningar man kan göra på fritidshemmen. Jag är själv relativt påläst i detta ämne och boken blev en bekräftelse på att jag tänker ”rätt”. Boken gav mig nya idéer och tankar att utveckla. Många behöver en push och stöd i hur man kan tänka kring anpassningar.  Det är lätt att bara köra på som man alltid har gjort. Jag ser boken som en handbok som varje fritidsavdelning borde ha tillgång till för att väcka tankar, få igång diskussioner och få konkreta tips och idéer.

Boken handlar mycket om människosyn och bemötande. Vad är problem för vem? ”Hur personalen förhåller sig till eleven med ett problemskapande bemötande kan påverka elevens möjlighet att lyckas och trivas på fritids” (s. 39)

Elever som har det tufft blir ofta syndabockar och de får ofta bära mycket skuld vilket leder till att de känner sig misslyckade. Boken lyfter vikten av att personalen tar på sig skulden för det som blir fel (s. 57). Detta är viktigt både som förebild och för relationens skull. Elever med särskilda behov är ofta ”brända” av dåliga relationer med vuxna.

Läsaren får konkreta tips på hur miljön kan anpassas och författaren trycker på vikten av planering och utvärdering. Tyvärr känner jag att miljön med många elever och trånga lokaler begränsar oss. Det är svårt att ”intryckssanera” (s. 80) när fritidsverksamheten ofta hålls i klassrummen. Likaså är tiden ofta knapp. Planering kan vi få till men sällan utvärdering och diskussion som kan leda till förändring.

Boken tar upp vikten av att ha svar på tydliggörande pedagogiks sju frågor (s. 61):
1. Varför ska jag göra det?
2. Vad ska jag göra?
3. Var ska jag vara?
4. Med vem ska jag vara?
5. När ska jag göra det?
6. Hur ska jag göra det?
7. Vad händer sedan?

Jag kan känna att elever ofta har svar på dessa frågor under skoltid men sen när de blir fritidstid förväntas de bara flyta med och ta det som det kommer. Många behöver denna struktur även på fritidstid.

Boken tar också upp vikten av samverkan mellan fritids och skola på lika villkor. Skolledare måste möjliggöra detta. Fritids är en egen skolform. Vi som arbetar på fritids behöver ges förutsättningar att delta i möten, samarbeta med elevhälsa och socialtjänst. Här tycker jag ofta att det haltar. Vi förväntas ha halvklasser, vara resurser till elever och vara med på lektioner under skoltid. Det är begränsad tid för planering av vår verksamhet. Författaren beskriver fritidsverksamheten på ett sätt som gör att jag känner mig viktig och peppad. Vi som arbetar på fritids har ett viktigt jobb!

I början av boken finns en grundläggande beskrivning av elevers olika svårigheter och diagnoser. Författaren förklarar olika begrepp och ger exempel på vad svårigheterna kan innebära i praktiken. Boken tar upp vikten av kartläggning av behov hos elever för att kunna stötta alla på rätt sätt.

Jag känner mig taggad efter att ha läst boken och jag önskar att alla mina kollegor och all personal på våra fritidshem i landet tog sig tid att läsa den. Det skulle gynna våra elever! En bok som rekommenderas varmt till personal inom alla skolformer men också till föräldrar som vill ha lite ”kött på benen” så de kan kräva stöd åt sina barn.

Boken finns att köpa här.

1 kommentar

Under Boktips, Pedagogiska tips!, Skola

Livet går i cykler

För oss är det så tydligt att livet går i cykler som kommer igen varje år. Vår familj mår som allra bäst på våren och sommaren. Då kommer ljuset och värmen. Då blommar vi. Vi mår också bra av att vara lediga. Då slappnar vi alla av. Vår årliga skidvecka (blev självklart ingen i år) brukar också vara toppen.

Den så kallade ”vardagen”, den som vi har mest av, är det tuffa och jobbiga. Försöka få iväg barn till skolan, gå på otaliga möten, hinna med hushåll, jobba, återhämtning… Det har ändå blivit lite bättre nu när barnen är äldre. De behöver alla tre mycket stöd men vi behöver inte punktmarkera någon av dem längre.

Emil (ADD med autistiska drag) brukar ha en bra start varje hösttermin. Ungefär vid höstlovet brukar han krascha och sen är han i ”dvala/ide/koma” i fem månader (november-mars) och i april brukar han ”vakna” igen. Så har mönstret varit i flera år nu. I höstas hade han anpassat schema för att han skulle orka men han höll inte ändå.

När han ”vaknar upp” i april är han taggad och vill ta igen allt vilket givetvis inte går. Han är bekymrad över allt han har missat, både socialt och kunskapsmässigt. Han grubblar över allt möjligt. ”Mamma, det känns som om jag har missat min barndom”, ”Mamma, tror du att jag kan få betyg i något ämne?”, ”Tror du kompisarna kommer ihåg mig?”, ”Är det försent för mig att få ett bra liv?”, ”Hur mycket skola har jag missat egentligen?”…

Det är så frustrerande att vi inte lyckas hejda detta. Emil går i årskurs 8 nu. Sedan årskurs 4 har han haft ganska hög sporadisk frånvaro. I årskurs 6 kraschade han rejält. Varje höst börjar han bra för att sedan falla igen. Det är inget fel på hans vilja. Jag tycker så synd om honom. Han har en plan. Han vet vilket gymnasium han vill söka till och han vet vilken utbildning han hoppas komma in på. Han vet att det krävs betyg för att fixa detta. Ändå har han bara betyg i två ämnen. Han är smart och har höga krav på sig själv. Han säger att han siktar på betyg A. Vi har sagt att det räcker bra med E men han lyssnar inte. Varje uppgift han får (just nu en del hemarbete pga. coronaläget, annars 50 min/dag i skolans studio) sitter han med jättelänge. Han analyserar och väger varje ord och han blir aldrig nöjd.

Vi försöker peppa honom och vi vill att han ska hitta ett ”lagom” men det finns inget lagom. Det är allt eller inget hela tiden. Emil är en grubblare. Jag vet att han kommer att ha det jättetufft när kompisarna går ut 9:an nästa år om han inte är i fas med dem. Hur kan vi få honom att hålla ett helt läsår? Jag vill så gärna hjälpa honom men jag vet inte hur…

Imorgon börjar vardagen igen efter påskledigt. Det är bara två månader kvar till sommarlovet. Samtidigt som jag längtar dit vill jag att tiden ska krypa fram nu. Jag vill att Emil ska hinna komma ikapp lite. Hinna umgås med kompisar lite. Hinna må bra…

Hur  kan vi ändra på och bryta denna cykel?

2 kommentarer

Under Diagnos, Hemmasittare, Vardag

Läs mig

I dessa tider är det många som är hemma mer än vanligt. Då kan man passa på att läsa eller lyssna på en bok. Jag har en hel hög jag vill läsa. 😊


Min bok finns på Bokus, Adlibris, CDON och Akademibokhandelns nätbokhandel. Den återfinns också på vissa bibliotek. Be gärna ditt lokala bibliotek att köpa in den.

Glad påsk! 🌸

4 kommentarer

Under ADD, ADHD, autism, Diagnos, Hemmasittare

Kollektiv oro

Nu hoppas vi på lite tur!

Jag är hemma med röd, svullen hals och ett ovanligt tryck över bröstet. Korkad som jag vanligtvis är hade jag förmodligen varit på jobbet om det inte var Coronatider. Nu är jag alltså enligt direktiven hemma. Jag mår inte jättedåligt. Halsen ömmar och jag har lite förhöjd temp. Trycket över bröstet är lite obehagligt. Som en irriterande klump som trycker under bröstbenet. Det känns som att det kliar i den där klumpen men den sitter dit ingen hosta når. Lite ansträngd andning när jag anstränger mig. Har dålig kondis så det kan ju vara det också. För övrigt är jag varken snorig eller hostig. Jag tror inte att jag har covid-19 men vem vet? Jag inbillar mig att jag skulle må jättedåligt om jag fick det men har förstått att många inte mår så dåligt.

En kompis sa ”Det där trycket över bröstet kan ju vara inbillning också. Det kan vara en undermedveten oro som skapar ångest!”

Nja… Jag vet hur oro och ångest känns. Jag har haft oro i fem år. Oro för mina barns skolgång och välmående, oro för att återigen bli anmäld till socialtjänsten på grund av mina barns höga skolfrånvaro, oro över att bli misstrodd och ifrågasatt som förälder, oro varje dag jag vaknar över hur dagen ska gå, oro över om vi kommer att kunna ta oss iväg hela familjen som planerat, oro över om min selektiva ätare får i sig tillräckligt med mat, oro över om mina barn har vänner… Jag vet hur min kropp reagerar på just stark oro och det är inte så här.

Oron för Corona är i så fall lättare. Jag menar inte att förringa allvaret och den kris vi befinner oss i. Vad jag menar är att nu är det en kollektiv oro som hela samhället delar. Alla är oroliga för samma sak. Vi alla förstår vad vi menar när vi pratar om att livet plötsligt vändes upp och ner och vår frihet försvann. Det som vi har tagit som självklarheter är tillfälligt på vänt. Nu vet och förstår alla att livet inte blev som vi hoppades just nu. Den dagen mitt äldsta barn slutade gå till skolan blev det inte en delad kollektiv oro. Istället blev vi ifrågasatta och misstrodda. Den känslan var tung.

Jag har redan levt på vänt i många år. Väntat på att vi ska få stöd åt våra barn, väntat på att våra barn ska må bättre, väntat på att maken och jag ska få tid för varandra igen. Väntat på lite mer flyt i tillvaron.

Mitt tryck över bröstet är inte oro utan Corona eller mest troligt vanlig förkylning…
Kollektiv oro är lättare att bära.

8 kommentarer

Under Förståelse, Vardag

Om kursen ”Mitt barns bästa”

I helgen har jag varit på kurs med Rebecka (Becka) Koritz och ett helt gäng fantastiska föräldrar. Min hjärna är överhettad nu. På ett positivt sätt. Jag har så många nya tankar och känslor.  

Rebecka Koritz

Hur har skolsystemet i Sverige format oss?
Hur påverkar skolsystemet hur vi är som vuxna?
Hur påverkar vi som föräldrar i vår tur våra egna barn?
Hur vill vi att framtiden ska se ut för våra barn?
Vad är framgång?
Når vi framgång med det skolsystem vi har idag?

Skolsystemet idag är uppbyggt på att alla ska lära sig samma saker, alla ska göra samma saker… Är det så det måste fortsätta vara?
Vi vill ha lyckade barn eller lyckliga barn?

Självrannsakan
Ifrågasättande av strukturer

Eftersom jag är både mamma till barn som har ramlat ur skolsystemet och pedagog blev helgen omtumlande på flera plan. Jag har tidigare funderat mycket kring att göra lärande lustfyllt och att hitta elevers inre motivation. Jag har i min bok också lagt mycket fokus på hur vi kan göra skolan så bra som möjligt för alla elever. Dock har jag inte gått så långt i mina tankar som att ifrågasätta hela skolsystemet. Jag har däremot funderat mycket kring LGR11 och betyg och bedömning som per automatik slår ut vissa elever men det har jag inte heller skrivit så jättemycket om.

Helgens upplevelser behöver nu bearbetas. Jag känner både frustration och hopp. Jag är frustrerad och ledsen över att vi är så många som delar jobbiga upplevelser och har barn som har mått/mår dåligt av skolan. Jag känner hopp för att vi är många som på allvar börjar fundera kring vad skolan gör med våra barn. Måste det vara så här? Samtidigt känner jag mig kluven eftersom jag själv är pedagog. Hur skulle det se ut om vi inte hade skolplikt? Hur skulle antagning till utbildningar se ut om vi inte hade betyg och bedömning? Hur skulle barn lära sig något om inte vi vuxna bestämde vad de skulle lära sig?

Det största lärandet sker i leken. Lek är lustfyllt och utforskande. Varför tvivlar vi då på att barn lär sig av lek? Barn söker kunskap. Barn är nyfikna av naturen. Vi vuxna behöver lita på att barnen är kunskapstörstiga. Vi behöver backa och släppa kontrollen.

När jag tänker mig mina barn om 20 år vill jag att de ska vara friska och lyckliga, vara i ett sammanhang, känna tillhörighet och gärna jobba med sina intressen.

När jag funderar över vad jag själv bär med mig från min skolgång kommer jag fram till att jag självklart har vissa kunskaper men jag bär framförallt mönster med mig såsom en strävan efter att duga och vara duktig, att prestera, att bli bedömd, att försöka passa in, att inte ifrågasätta utan göra det jag blir tillsagd att göra.

Behövs dessa mönster för att mina barn ska vara lyckliga? Nej tvärtom! Det hämmar snarare mina barn.
Behövs detta för att mina barn ska lära sig? Nej, de når förmodligen en djupare kunskap som befästs om de faktiskt har ett eget intresse för kunskapen. Hur många prov har jag själv inte pluggat till för att dagen efter lättad andas ut och låta kunskapen (rabblandet av fakta) flyga iväg? Många!

Varför är det så viktigt att mina barn får sina kunskaper i skolan? Varför måste alla barn fyllas med samma kunskap oavsett om de är intresserade av det eller inte?

Stora och viktiga frågor.

Jag ser nu till exempel att Emil mer eller mindre pratar flytande engelska med stort ordförråd och rätt böjning på verb och adjektiv trots att han har missat i princip all undervisning i engelska sedan årskurs 6. Han går i årskurs 8 nu. Dessutom är Emil helt självlärd i att redigera bilder i Photoshop. Han använder olika lager, filter och skapar effekter. Just bildredigering är något han säger att han vill jobba med i framtiden. Hade han fått lära sig lika mycket om det i skolan? Tveksamt.

Det finns så mycket mer att skriva men jag vet inte hur jag ska formulera mig just nu.

Tack Becka Koritz och ”En skola från scratch” och alla föräldrar som bjöd på sina upplevelser

2 kommentarer

Under Förståelse, Hemmasittare, Skola

Lösenordsskyddad: Jobba med skolarbete hemma?

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att visa det, ange lösenordet nedan.

Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Under Förståelse, Hemmasittare, Skola

Fin recension på Instagram

2 kommentarer

Under Boktips, Diagnos, Förståelse, Hemmasittare

Boken är äntligen klar!

Nu har boken kommit. 😊 Det har varit mycket jobb med den men det är det värt om boken kan hjälpa någon. ❤

Författare är Supermamsen. Av respekt för mina barn ger jag ut den under pseudonym.

Boken finns på Adlibris, Bokus och CDON. Den går även att beställa från Kikkuli Förlags hemsida. Om ni inte vill/har möjlighet att köpa boken kan ni tipsa era lokala bibliotek.

Boken handlar om mina erfarenheter. Det har varit en tuff resa. Jag försöker samtidigt ge tips och förmedla hopp. Jag skriver ur båda mina perspektiv – pedagog och NPF-förälder.

Jag hoppas att boken tillför något ❤

10 kommentarer

Under Boktips, förälder, Förståelse, Hemmasittare

Om kamp, glädje och besvikelse

Den här veckan har varit både upp och ner.
Två dagar hade jag tre av tre barn i skolan och det är helt fantastiskt. Jag blir alltid lika glad dessa dagar. Stegen känns lätta, magen bubblar, hjärtat spritter. Jag känner mig…vanlig. Som en vanlig mamma. Som jag tror att andra föräldrar med barn i skolan känner sig (fast de kanske bara tar skolgången för givet och tänker inte ens på att de borde vara glada).

En dag hade jag två av tre barn i skolan. Det är också bra i våra mått mätt.

Två dagar hade jag tre av tre barn hemma. Killarna för att de inte mäktade med mer den här veckan. Linnéa kände sig hängig. Svårt att veta om hon är trött eller sjuk. Dessa två dagar kände jag mig låg. Fungerande dagar känner jag alltid hopp – NU är det kanske vår tur! Sen kommer bakslaget och jag blir alltid lika besviken. Jag har vant mig lite men inte tillräckligt för att vara oberörd. Jag vill inte ha det så här.

I vår fyller min äldsta, Calle, 18 år. Han har varit hemma från skolan sedan höstlovet i årskurs 6 (ht-14). Inga betyg. Ingen tro på sin egen förmåga gällande skolarbete. Ingen dröm om framtiden. Han är tack och lov ändå ”nöjd”. Han mår bra och lever i nuet. Han går till skolan när han kan, han träffar vänner. Jag som mamma känner dock viss oro. Kommer han att fortsätta vara ”nöjd” och må okej även när kompisar tar studenten, pluggar vidare, får jobb, skaffar eget boende?

Jag vet att han innerst inne inte är ”nöjd”. Jag vet att han vill mer än han förmår. Jag vet att han känner att skolgången är ett stort misslyckande. Jag vet att han önskar att han också kunde som alla andra.

Vi föräldrar kommer att fortsätta stötta, peppa, skjutsa. Vi gör allt för våra barn. Vissa dagar kommer de iväg tack vare allt vi gör, andra dagar kommer de inte iväg trots allt vi gör. Dessa dagar är tunga. Jag/maken kämpar och sliter utan resultat. Det tär. Men jag vet att vissa dagar går det. Det är det där hoppet som gör att jag orkar fortsätta. Jag kommer att fortsätta. Så länge det behövs. Och det kommer att behövas. Länge.

8 kommentarer

Under Diagnos, Förståelse, Hemmasittare