Boka en ca 90 minuter lång föreläsning med mig då jag delar med mig av mitt liv som förälder till tre barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom autism och adhd. Två av mina barn har även haft problematisk skolfrånvaro och varit hemmakämpare. Till yrket är jag lärare i fritidshem och jag pratar även om hur min roll som mamma till barn med diagnoser har utvecklat mig som pedagog. Föreläsningen ger tips på anpassningar och strategier. Jag föreläser både fysiskt och digitalt.
Jag har föreläst för anhörigstöd i kommun, skola och förening. Dela gärna min information vidare. Recensioner finns här.
Kontakt och offert: supermamsenblogg@gmail.com Jag har eget företag och F-skattesedel.
Varmt välkomna att höra av ermed bokningsförfrågan eller om ni har frågor. ❤
Snart är det år 2024 och ännu ett år har gått. Det känns verkligen som tiden rusar. 2024 fyller jag 50 år!
Hösten 2014 började vår tuffa resa med hemmakämpare och hög stress. Sedan dess har vi fått kämpa på olika sätt.
Sommaren 2015 fick mitt äldsta barn Calle (nu 21 år) sin autismdiagnos och jag startade den här bloggen. 2017 fick Emil (nu 18 år) sin ad(h)d-diagnos och Linnéa (nu 14 år) sin adhd-diagnos. 2020 fick Emil även en autismdiagnos.
Hösten 2019 föreläste jag för första gången och i mars 2020 gavs min bok ut.
Står vi och stampar? Ibland kan jag känna att vi gör det. När jag läser gamla inlägg här på bloggen inser jag dock att vi verkligen inte gör det. Jag ser inte framsteg från en dag till en annan men över tid. Vi mår bättre nu. Utmaningar finns kvar men på ett annat sätt.
Att två av våra barn numera inte har skolplikt och är över 18 år är en stor lättnad. 18-åringen går andra året på gymnasiet och det går bra för honom.
Jag känner en tacksamhet över det som fungerar. Under alla år har jag alltid försökt uppskatta våra mirakel. Jag har också alltid försökt hitta möjligheter och lösningar.
Under 2023 har jag varit med i podden ”Funka olika” och även föreläst några gånger. Under 2024 hoppas jag på fler föreläsningar. Jag har även ett bokmanus som jag skriver på lite då och då och hoppas på utgivning framöver. Man får ju drömma. 😉
Jag önskar er ett gott slut och ett riktigt gott nytt år! Komihåg att även myrsteg är steg framåt! ❤️
Jag kan inte sova på grund av grubbel. Jag grubblar på en massa saker men det som snurrar mest i skallen just nu är hur ni i regeringen tänker kring vad som behövs för att ”fixa” den svenska skolan. Jag kan ärligt talat inte förstå hur ni tror att diverse förslag genom åren som betyg i tidigare åldrar, mer disciplin, kanske till och med ett ordningsbetyg, hårdare tag och det senaste ”mobilförbud” ska lösa någonting överhuvudtaget. Jag förstår att ni är bekymrade över PISA-resultatet. Redan 2016 skrev jag om att skolan måste få kosta. Det har gått sju år sedan dess och det har inte blivit bättre.
Jag undrar om ni är medvetna om hur det ser ut i dagens skola? Våra elever är fantastiska och gör sitt bästa varje dag. Jag och mina kollegor gör också vårt bästa varje dag och vi vill så mycket. Vi vill stötta Måns i leken och vara i närheten av Mia på rasten eftersom hon känner sig otrygg annars. Vi vill ge instruktioner en-till-en till Frej på lektionen så att han kan sätta igång och jobba, hjälpa Sofia att hålla fokus, ge Ivar mer utmanande uppgifter, hjälpa Therese ta små pauser för att orka med, stötta Iman med svenskan så att hon kan hänga med på lektioner och raster samt undervisa alla våra elever efter deras behov. Vi vill hjälpa Anna att ta mer mat, hjälpa Nisse att ta mindre mat, hjälpa Sune att hitta på något på rasten, vakta dörren när Nina kissar eftersom hon inte vågar låsa… Vi vill stötta i konflikter, finnas där för att lyssna…
Tror ni på allvar att er senaste basunering ”mobilfri skoltid” skulle lösa detta? Jag kan då informera er om att på min arbetsplats, en f-6-skola, är det redan mobilfritt under skoltid. Jag och mina kollegor räcker inte till i alla fall trots att vi sliter mer än lovligt och inga mobiltelefoner finns i sikte.
Även min dotters högstadieskola är mobilfri. Alla jag känner som arbetar på skolor har mobilfri skoltid. Det är redan snarare regel än undantag. Tror ni att ni kommer att hjälpa oss i vårt dagliga arbete nu?
Det finns redan följande i skollagen:
”Regler kring mobiltelefoner
Vad gäller kring elevers användning av mobiltelefoner vid undervisning?
Vid undervisning i de obligatoriska skolformerna, fritidshemmet, gymnasieskolan samt anpassade gymnasieskolan får mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning bara användas om:
det sker enligt lärarens instruktioner i syfte att främja elevernas utveckling och lärande, eller
om användningen utgör extra anpassningar eller särskilt stöd.
Det innebär att privat användning av mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning som huvudregel inte är tillåten. Det gäller oavsett om det är elevens egen utrustning eller om skolan tillhandahållit utrustningen. Annan elektronisk kommunikationsutrustning än mobiltelefoner kan till exempel vara smarta klockor, datorer, surfplattor och andra digitala medier.
Om det finns särskilda skäl får rektorn eller en lärare tillåta en enskild elev att använda en mobiltelefon eller annan elektronisk kommunikationsutrustning även i andra fall än inom ramen för lärarens instruktioner, extra anpassningar eller särskilt stöd. Denna möjlighet ska dock tillämpas restriktivt och innebär inte att undantag kan göras för hela undervisningsgrupper.
Skollagens bestämmelser om användning av mobiltelefoner och annan elektronisk kommunikationsutrustning vid undervisning gäller inte för komvux.
Vi som arbetar i pedagogisk verksamhet vet redan om detta. Således tar vi redan de beslut som vi anser är rätt för våra elever. Litar ni inte på vår profession?
Det känns lite som ett hån att ni basunerar ut att nu minsann ska vi pedagoger få stöd och det stora problemet ”mobiltelefoner” ska bort. Får vi bara bort telefonerna (som redan är borta på i princip alla skolor) så fixar vi den svenska skolan.
Hur svårt kan det vara för er att se sanningen i vitögat? DET BEHÖVS RESURSER! Ni kan inte fortsätta urholka skolan och sen försöka fixa det med disciplin och regler. Våra elever vissnar då. Det behövs bättre förutsättningar för oss pedagoger! Det behövs FLER PEDAGOGER. Så enkelt är det. Då växer våra elever.
Jag är uppriktigt ledsen och oroad över att ni inte gör rätt satsningar och prioriteringar när det gäller skolan. Hur länge ska ni låta detta fortgå? Jag tvivlar inte på att även ni vill att den svenska skolan ska gynna alla elever däremot är jag mycket tveksam kring de metoder ni väljer för att nå målet.
Min familj har haft en tuff resa. Vi har kämpat i många år för barnens mående och skolgång. I min föreläsning jag hade på Bryggarens kulturscen i Västervik torsdagen den 5 oktober berättade jag om vår resa. Jag försökte också ge en del tips och pedagogiska tankar och inge hopp – det blir bättre!
När jag skrev på min bok 2019 sa min mamma ”Det kanske finns en mening med allt. Meningen med din resa var att du skulle kunna stötta andra!”. Det där har jag burit med mig. När jag för första gången fick frågan om att föreläsa sa jag i panik först blankt nej. Skulle jag stå och prata framför folk? Vad skulle jag prata om? Vem skulle ha ett värde av att lyssna på mig? Sen tänkte jag – jo jag måste våga!
Sedan dess har det blivit både några fysiska och digitala föreläsningar och det är jättekul! Föreläsningen på Bryggaren i torsdags gav mig så mycket. Drygt 300 personer kom och lyssnade och jag har fått jättefin feedback. Jag kan göra lite skillnad. Jag kan bidra. Jag vill bidra! Om jag kan hjälpa någon framåt vill jag göra det. Jag vet hur det känns att känna sig ensam. Jag vet hur det känns att leva i ett kompakt vakuum av stress, oro och ångest. Jag vet också att man kan ta sig vidare och igenom det. Jag vill vara en medförälder. En som finns som ett stöd.
Stort varmt tack till dig som kom på föreläsningen!
Du som sa att du har två barn som har hamnat i kriminalitet och försöker rädda den tredje.
Du som berättade att du har en sexåring som behöver mycket stöd med språk och träning och ni måste rodda allt själva.
Du som sa att du har barn som inte förmår gå till skolan, du kämpar och skolan ser inga problem.
Ni 45 som ska läsa en kurs om funktionsnedsättningar på Vård- och omsorgsprogrammet som hade en lärare som bad er gå som en introduktion till kursen och några av er sa till mig ”Det här var inte alls så torrt som vi trodde. Det är intressant, roligt och lätt att lyssna på!” Till dig som är deras lärare som ville att eleverna skulle ta sig tid att lyssna på mig.
Du som sa att du trodde du var ensam om allt det svåra.
Du som skrev att föreläsningen var tydlig och rolig men seriös.
Du som skrev att föreläsningen gav stor igenkänning.
Du som skrev att du hade med dig äldre släktingar som nu har fått en ökad förståelse för din situation.
Du som är pedagog och skrev att du och dina kollegor har fått värdefull information om hur ni kan möta vårdnadshavare.
Ni som är mormor/farmor/morfar/farfar som sa att ni vill finnas där och hjälpa era barnbarn.
Tack alla ni som kom fram! Tack alla ni som har gett fin feedback via mejl och sociala medier. Tack alla ni som var där och lyssnade.
Ett uppriktigt varmt TACK! TILLSAMMANS kan vi alla göra skillnad! Tillsammans kan vi synliggöra!
Jag är hemkommen fylld av energi och tacksamhet! Tack Västervik Anhörigstöd och Margareta Eriksdotter för att jag fick möjligheten att föreläsa i er vackra stad.
(Jag anordnar inga egna föreläsningstillfällen utan blir bokad av organisation/kommun/skola/stad. För bokningsförfrågan mejla supermamsenblogg@gmail.com Lyssna gärna på habiliteringens podd ”Funka olika” där jag är med och pratar om ork och motivation till förändring.)
Genom våra år som föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har vi blivit bemötta på olika sätt. Bilden nedan visas hur vi tyvärr oftast blev bemötta:
Tack och lov har det även funnits positiva erfarenheter. Jag önskar dock att vi ännu oftare hade blivit bemötta på detta sätt:
Vi hade det tufft i många år. Vår resa hade varit enklare om vi hade sluppit mötas av så mycket misstro och ifrågasättande. Min bok kom till med den tanken – Det borde inte behöva vara så här! Jag hoppas att min bok kan ge stöd till dem som lever liknande liv men även ge en inblick och skapa förståelse hos närstående, skolpersonal och skolledare.
Vår NPF-resa började hösten 2014 med vår äldste son Calle (nu 21 år). Han började stanna hemma mer och mer från skolan och sedan efter 8 månader som hemmakämpare fick han diagnosen autism nivå 1 (då asperger). Sommaren 2015 började jag blogga och här är ett av mina allra första inlägg. På den tiden kallade jag Calle för C och angav inget kön utan skrev hen. Allt för att hålla oss anonyma. Calle har sedan dess, alltså i snart 10 år, kämpat med låsningar.
I början var det endast låsningar gentemot skolan men med tiden växte det till att gälla många saker. T ex åka till landet, middag hos vår kompisfamilj osv. Sen blev det även självvalda saker som han inte klarade av att ta sig till. Han blev en innesittare. Vi ville att han skulle bli sjukskriven för att få återhämta sig. Han var utmattad av en icke anpassad skola (inga anpassningar gjordes eftersom han höll ihop i skolan men kraschade hemma). Skolplikten låg som en tungt ok på våra axlar och vi tvingades försöka få iväg vårt utmattade barn till skolan. Uppfyllde vi inte skolplikten blev det orosanmälningar till socialtjänsten pga. skolfrånvaron. Vi blev anmälda 8-9 gånger (en gång/termin i flera år). Detta ledde inte till någonting men var lika jobbigt varje gång.
Läkaren sa ”Vi sjukskriver inte barn!”. Med andra ord fick Calle aldrig vila och återhämta sig. När han var 18 år kraschade han ännu en gång (de har hänt upprepade gånger genom åren) efter att ha försökt komma igång med praktik. Då sa han ”Jag vill bara vara ledig ett tag nu!” när kommunens insats för unga frågade vad han ville göra. Vi kände att nu när han hade fyllt 18 år kunde vi äntligen låta honom vila. Inga skulle pressa oss att pressa Calle.
Calle fick vila ett tag men sen var det dags igen. Nya försök och nya planer. Nu på våren kraschade han igen efter en tids fungerande praktik. Nu har dock Calle äntligen gått med på att träffa en psykolog för att jobba med sina utmaningar. Han vill komma vidare i livet och få saker att fungera. Han vill försöka ta sig förbi sina låsningar som fortfarande sätter käppar i hjulet för honom. När Calle var yngre skulle han träffa en psykolog för att få hjälp med strategier att ta sig hemifrån. Problemet var bara att Calle inte kunde ta sig hemifrån för att träffa psykologen. Psykologen gjorde två hembesök och sen skulle Calle vara tvungen att ta sig till psykologen (med vår hjälp såklart!). Han fixade inte det. Moment22 – ta sig hemifrån för att få hjälp med strategier att ta sig hemifrån.
Arbetsförmedlingen föreslog nu att han ska försöka bli sjukskriven ett tag för att ta hand om, och fokusera, på sig själv. Nu passar det minsann med sjukskrivning! Varför kunde han inte ha fått möjligheten att bli sjukskriven redan som 12-13-åring när han började må dåligt och få låsningar? Jag kan inte låta bli att undra om inte livet hade sett annorlunda ut för Calle då. Det är lätt att tänka ”Om…”. Tänk om Calle hade blivit sjukskriven och vi hade sluppit pressa honom… Tänk om skolan hade lyssnat på oss och anpassat trots att Calle inte hade en diagnos på den tiden… Tänk om psykologen hade kunnat fortsätta göra besök hemma hos oss… Tänk om…
Läkare sjukskriver vuxna som är utmattade och/eller mår psykiskt dåligt. Varför kan de inte sjukskriva barn? Barn måste också bli lyssnade på och få återhämtning och vila. Nu har Calle tagit sig till psykologen själv två gånger. Framsteg! Myrsteg leder också framåt!
Jag gick in i min journal på vårdcentralen för att kolla upp provsvar. Då fick jag för mig att även titta på mina diagnoser. Jag skrollade… halsfluss, luftrörskatarr, covid19 × 2, migrän, IBS, utmattningssyndrom och anpassningsstörning.
Anpassningsstörning är en diagnos jag inte ens visste att jag har/har haft. Det är kuratorn jag hade samtal med en tid som satte den diagnosen 2018. Jag googlade och ”En anpassningsstörning innebär försvårad eller fördröjd anpassning till förändrade livsomständigheter eller en belastande livssituation.” (Källa: https://roi.socialstyrelsen.se/fmb/anpassningsstorning-livskris-sorgreaktion/501)
Belastande kan man verkligen säga att min livssituation var. På den tiden hade jag två av mina tre barn hemma från skolan (”hemmasittande”). Alla tre hade fått npf-diagnoser. Yngsta ganska nyligen. Vi kämpade med/mot skolan, med orosanmälningar, möttes av ifrågasättande och misstro. Känslor av frustration och otillräcklighet. Maktlöshet. Sorg. En förbjuden sorg. Var jag inte glad och tacksam för mina fina barn? Jo men vi fick slita så. Livet som förälder blev inte som jag hade tänkt mig eller förväntat mig. Vi kämpade och kämpade och gjorde allt vi behövde men jag väntade på mitt ”riktiga” liv. Det jag skulle ha (i min vision). Jag kände också mycket skam – hur kunde jag som är pedagog få hemmasittande barn? Vi anpassade för barnen och gjorde det vi skulle men min känsla var länge att den tiden var en transportsträcka till mitt riktiga liv.
Jag har dock trots allt aldrig varit deprimerad. Jag vaknar oftast och känner mig okej och sen är det yttre omständigheter som har gjort mig låg. Jag har aldrig vaknat låg. Läkare har velat skriva ut anti-depressiv medicin men jag har inte behövt det. Utmattad? Ja, jag var heltidssjukskriven i ett år (2016/2017). Sen jobbade jag deltid i ett år.
Mina livsomständigheter var tuffa och jag hade svårt att anpassa mig och förhålla mig till allt. Familjelivet blev inte ”som det skulle” och jag fick jobba mycket med acceptans.
Vi har ännu idag en del utmaningar men vårt liv är betydligt lättare nu. Jag kan känna mig förundrad över att vi orkade kämpa oss igenom allt. Anpassningsstörningen är nog över om man säger så. 😉
Söndagen den 12 mars (2023) skrev jag ett inlägg på Instagram där jag bad folk dela med sig av sina bästa vardagstips för att orka med vardagen som NPF-förälder. Varmt tack till alla som bidrog med tips och tankar!
Många skrev att man ska sluta lyssna på andra och lita på sin magkänsla. Vi vet vad som är bäst för våra barn. Andra tipsade om vikten av att ha bra rutiner men också om egen återhämtning. Att unna sig pauser och göra saker man får energi av. Flera tog upp att stödet av andra i samma situation kan betyda mycket.
Nedan kommer alla tips från inlägget:
Mitt tips är att livet som NPF-förälder inte kommer med en manual och det är okej att känna att du ibland inte vet vad du gör. Precis som barnen gör vi vårt bästa och när du känner att det inte fungerar, pröva något annat. Du gör ditt bästa för att få vardagen att gå runt och vissa dagar är det good enough. Du känner ditt barn bäst och du vet vad ditt barn behöver, stå på dig när det behövs och hämta energi och andas när det flyter på. Du är den bästa för ditt barn! ❤️
Några tips från mig: Att införa rutiner! Hjälper inte bara dina barn utan även dig själv. Bildschema över dagarna om det fungerar för barnen. Att göra en veckomatsedel blir tydligt för alla vad det blir för mat och underlättar för dig själv att veta vad du skall laga och handla hem. Att skapa rutiner är svårt för vissa, våga ta hjälp för att styra upp dessa så också med matschemat och handlingen. Att ha rutiner avlastar hjärnan och det går då på automatik. Att förbereda och ligga steget före t ex att favorittröjan är tvättad.
Mina bästa tips är att lyssna in, känna in, utforma strategier utefter behov och sänk krav och förväntningar på dig själv som förälder och acceptera att allt sätter sig inte över en natt. Tålamod är en dygd. Andas in, andas ut och ta hand om DIG också🙏 Varma bad och promenader.
Ta emot hjälp, viktigt med återhämtning, följ din magkänsla. Följ andra med barn med NPF, sök jämlika.
Sänk kraven, och våga be om hjälp!
Mitt viktigaste tips är att lyssna inte på andras kommentarer utan följ ditt hjärta och din magkänsla ❤️
Andningsövningar och meditation! Andningen är alltid med var du än är och vad som än händer. Det hjälper mig otroligt mycket att andas i jävliga lägen ❤️
Jag har dragit ner ribban på alla måsten, dvs ta disken direkt efter maten, köra tvättmaskinen 24/7 för att minimera tvättberget. Istället ligger jag ett tag varje kväll med sonen och vi pratar enbart om det som intresserar honom. När han somnat så tar jag mig själv en stund, allt ifrån 30 min till 2h beroende på vilken dag det varit och gör exakt det jag känner för. Lyssnar på en bok (mer avslappnande än att läsa själv), ser något avsnitt av en serie, tom ser en film eller tar en promenad.
Har precis i dagarna fått veta att jag är NPF-förälder så har inte vetat att det är det jag håller på med men min tjej har otroligt jobbigt med besök men när jag ritar upp tolv streck ( dagens tolv vakna timmar) och färglägger två för att visa vilken liten del av dagen besöket är så släpper hon det och slutar fråga hela tiden – när kommer de?!
Som NPF-förälder är det lätt att man glömma bort sig själv. Återhämtning och att hantera stress tror jag är viktigt. Med det menar jag inte att man behöver åka iväg en helg på spa (vilket iofs låter härligt) utan det är de små återhämtningar vi får till i vardagen, t ex en långdusch, andas 3 djupa andetag, träna, pussla…Umgås med människor som ger energi istället för tar energi. För mig har det känts lättare när jag har fått träffa andra föräldrar i samma situation, man har något gemensamt och där finns mer förståelse. Ska man orka med NPF-livets upp och nergångar så gäller det att bromsa in ibland. ❤️
Andas. Försök ha tålamod. Tänk att saker och ting kan förändras. Strunta i vad andra tycker/tänker – gör vad du och barnet mår bäst av. Hitta guldstunder tillsammans. Skratta åt det som blev tokigt (om det går). 💛
Mitt tips är att andas, att påminna oss att vi inte är ensamma hur ensamma vi än känner oss vissa stunder. Vi gör så gott vi kan, vi är inte mer än människor. SKRATTA åt varenda tillfälle vi får. Skratta i efterhand tillsammans åt situationer som blivit knasiga.
Prata med någon, en kollega, en kompis eller din partner. Ta pauser som träning en promenad eller en dusch. Om möjligt åk bort över en natt.
Ta en liten stund för dig själv varje dag, om en så 5 minuter. Du känner ditt barn bäst. Gå på magkänslan.
Jag är själv NPF-förälder och mitt tips är att hitta hållbara rutiner och låt det ta tid att arbeta in dem. Vi jobbar för att få vår son att läsa 10 min varje dag och det möts av motstånd nästan varje dag. Vi bemöter det med beröm, att han är så duktig på att läsa och vi håller fast vid att det ska göras.❤️ Var nöjd med de framsteg som görs, stora som små❤️
Mitt bästa tips är att man ska veta att just sitt barn är unikt, att en diagnos inte säger vem eller vad just mitt barn kan eller inte kan. Jämför inte dig som förälder eller ditt barn med andra. Och att det är ok att vara trött och ledsen även som förälder. Man är inte dålig förälder för det…. Möt ditt barn på barnets nivå 🌺
Ta hand om dig själv för att orka, träna, träffa vänner, ta städhjälp vad som helst för att förenkla vardagen och få glädje och boosta dig som förälder.
Ge sig själv en stund att ladda batterierna, jag gör det genom att styrketräna. Jag bränner stresshormoner och bygger både muskler och pannben👌💪
Kanske låter egoistiskt men jag har minst 30 minuter varje dag som jag bara ägnar mig åt mig själv. Oftast blir det en joggingrunda där jag kan skingra tankarna, lyssna på en podd och där jag inte tänker på hur jag ska lösa min sons alla svårigheter. Detta är min fristad där jag tankar energi och låter jag vara jag.
Att hitta personer som förstår att gråta och skratta tillsammans med ❤️ Jag hittade två mammor när mina killar började skolan. Deras barn hade liknande utmaningar som mina men hade då ingen diagnos. Nu har ett av barnen fått det men den andra familjen kämpar på med liknande utmaningar. Dom mammorna är min räddning i vardagen. Vi hjälps åt så gott vi kan i smått och stort. Kompletterar varandra. Skrattar tillsammans och delar sorg när det är tufft. Så tacksam!❤️
Följ andra NPF-konton på Instagram. De påminner om att man inte är ensam i sin kamp och ger hopp om att livet kan bli lättare längre fram när barnen blivit äldre. Hopp om att de kan hitta sin plats i samhället och få ett fungerande liv ❤️
Mitt bästa tips är, efter att ha kämpat med flera barn som inte klarat att gå till skolan i perioder, att fokusera på barnets mående. När de äldre barnen började få kämpigt med att komma iväg till skolan, kan jag erkänna att vi vände ut och in på oss själva för att få iväg dom. Tjat, hot, mutor, gråt och tandagnissel. Oro för att barnen skulle hamna efter, missa en massa saker, inte bara skolarbete, utan även socialt. Vad ska andra tycka och säga? Vi tänkte att vi måste vara de sämsta föräldrarna som inte kan få iväg våra barn till skolan… När vårt yngsta barn några år senare började få ”huvudvärk” och ”ont i magen” med viss frånvaro och senare inte klarade av att komma iväg till skolan alls, bestämde vi oss för att lyssna in barnet och inte ”tvinga” iväg till skolan. Vi försökte lägga fokus på att få barnet att må så bra som möjligt. De fem äldre syskonen har verkligen bidragit med kärlek och omsorg och i nuläget fungerar skolgången ganska bra. Jag tänker att man alltid kan ta igen skolarbete senare, och jag ångrar verkligen att jag inte var lika inlyssnande på de tidigare barnen när de inte orkade med skolsituationen. ❤️
Ligga steget före, alltid ha ess i rockärmen, be om avlastning, barnvakt, be om hjälp av likasinnade vänner inom samma värld så kan man växelverka, var mer öppen, särskilt i småstad, andas-meditera, smit iväg själv och andas på en promenad. Skaffa boxboll i källaren. Med ökad ålder så kan vi lägga samma fokus på en hobby så det blir win-win -win. Pyssel, träna el bada ihop, yoga och qigong ihop 🙈🥰🙏🏻✊🏻
Hitta guldstunder och njut tillsammans, ladda för tuffare tider. 🙌
Att be om hjälp, att få egentid. Följ även andra NPF-konton för tips och råd.
Idag, den 15 mars, är det NPF-dagen. Det är viktigt att uppmärksamma olika neuropsykiatriska diagnoser och sprida kunskap.
Jag funderar över vad som är ”normalt” föräldraansvar egentligen. Jag vet inte alls vad som anses vara ”vanligt”. Vi har i hela vårt föräldraskap behövt göra det vi gör vilket gör att det för oss är det som är det ”normala”.
Jag jobbar deltid för att finnas till hands på morgonen och stötta iväg mina barn som i år blir 14, 18 och 21 år. Ofta behövs en del pepp och stöd med frukost. Den äldsta har fortfarande låsningar att ta sig ut ur huset ibland.
Vi funderar över våra barns energiåtgång och om vi kan t ex åka till landet eller hitta på andra saker på helgen. En aktiv helg kan bli på bekostnad av ork och förmåga kommande vecka.
Om vi kan förbereder vi barnen i god tid inför det som ska hända, t ex om vi ska iväg eller ha gäster. Det är svårt att göra spontana saker. Barnen väljer bort vissa saker för att de tycker att det är jobbigt.
Vi får inte ”hjälp” av våra barn med hushållsarbete. Deras energi behövs till annat. De städar sina egna rum ibland men med stöd av oss (och alltför sällan) och de dukar undan sin tallrik efter maten. Ibland tömmer de diskmaskinen eller går ut med soporna om vi ber dem men det händer knappt en gång i veckan.
Yngsta lämnar saker lite överallt och vi får påminna om att plocka undan och ofta göra det åt henne. Hon kan också nästan få panik om hon har tänkt ha vissa kläder på sig och de inte är tvättade. Dock säger hon inte till oss i förväg vad hon vill ha tvättat.
Två av mina barn behöver påminnas om att duscha regelbundet. Ett av mina barn behöver nästan dagligen påminnelse om medicin som barnet har tagit i flera år. Trots medicinalarm på mobilen måste vi dubbelkolla att medicinen tas. Ofta klickas alarmet av och medicinen glöms bort.
Två av mina barn har ett selektivt ätande vilket gör att vi nästan alltid måste laga olika maträtter för att barnen ska äta. De lagar ingen mat själva. Möjligtvis gör de toast om orken finns. Om jag och maken åker iväg en natt och lämnar barnen själva (vilket vi gjorde för första gången i höstas när de var 13, 17 och 20 år) beställer de mat från Foodora. Vi kan inte lämna dem mer än något dygn trots deras ålder eftersom de inte äter ordentligt då. Vi måste noga planera in när det passar att åka iväg eftersom det ”haltar” om vi inte är hemma. I vår ska vi unna oss ett andra tillfälle och låta barnen vara hemma själva.
Vi har fullmakt att hjälpa till med att hämta ut mediciner och stötta vid läkarbesök. Vi måste påminna om att förnya recept. Vi hjälper också vår äldsta med kontakt med Arbetsförmedlingen. Vi behöver även hjälpa till att formulera mejl och sms till olika instanser. Jag stöttar den äldsta på möten.
Ingen av våra äldsta har haft ett extrajobb/sommarjobb. Orken/förmågan har aldrig funnits.
Vår yngsta är inte alls självgående i att göra läxor/skolarbete hemma. Vi måste stötta och sitta bredvid hela tiden. Ofta blir hon stressad och går i affekt vilket gör att hon låser sig. Läxkampen tar mycket tid och energi från både oss föräldrar och henne.
Dessutom har hon det tufft med kompisar vilket också gör att vi föräldrar ibland får vara ”kompisarna” och hitta på saker med henne på helgerna.
Överlag krävs en hel del pepp och stöd i att göra olika saker. Många rutiner är inte riktigt automatiserade.
Våra barn behöver stöd i aktivering och att få in frisk luft/rörelse i vardagen. Framförallt äldsta hamnar lätt i perioder av inaktivitet.
Detta är hur vi har det nu. Det är vårt ”normala”. Förr var vårt ”normala” att vi hade två barn med hög skolfrånvaro (hemmasittarproblematik). Vår yngsta var som en virvelvind och krävde ständig uppsikt. På den tiden hade vi minst ett par möten i veckan för våra barn.
Något som är svårt är att mina barn är ojämna i sina förmågor och att deras ork/mående går lite upp och ner. I perioder kan vi ställa lite mer krav men sen dalar det. Jag hoppas att det blir jämnare med tiden.
Visst har livet lättat lite med åren. Jag känner dock att vårt föräldraskap är utmanande. Eller har vi det ”normalt” numera?
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 